Month: February 2009

Eftersom bevakningen i Sverige av den nye amerikanske presidentens första stora tal till nationen varit förvånansvärt skral kan jag inte låta bli att förmedla en av dagens ledarkommentarer, från Detroit News i Obama can’t win war on business:

Att bekämpa näringslivet är inget bra sätt att stimulera en ekonomi. Men den som läser mellan raderna i president Barack Obamas tal i kongressen finner en omfattande anfallsplan mot det industriella Amerika. Han föreslag avslöjar en häpnadsväckande nonchalans för konsekvenserna av en ekonomisk politik som föredrar nya kostnader och jobb inom offentlig sektor snarare än genom privata investeringar.
Amerikas ekonomi avundas runt om i världen därför att den förser näringslivet en relativt återhållsamma regleringar tillsammans med billig kapitalförsörjning och billig energi. Den nya administrationen borde lära sig den läxan — och det fort.

Och Wall Street Journal skriver i Take everything they earn, and it still won’t be enough:

President Obama har lagt fram den mest omfattande och expansiva inrikespolitiska agendan sedan Lyndon B Johnson, och nu återstår bara att lista ut hur han ska betala för allt. På tisdagkvällen gav han intrycket att vi bara behöver höja skatten för “de två procent rikaste amerikanerna”, och han lovade att hushåll som tjänar mindre än $250.000 (cirka 2 miljoner kr) inte kommer att drabbas av “ett enda öre” i höjd skatt.
Det här kräver riktig trollkonst. Redan vid den mest basala studie av Skatteverkets inkomststatistik visar att skattehöjning på löner, reavinst och ränteintäkter för de som tjänar $250.000 på inget sätt ger tillräckliga skatteintäkter för att finansiera Obamas expansion av offentlig sektor.

Oron för socialism växer i Amerika. Ska Obama ovanpå lågkonjunkturens svårigheter dessutom lägga fällben på de företag som har möjlighet att kraftsamla inför andra och bättre tider? Nya skatter och regleringar är alltid skadliga, men i lågkonjunktur kan de vara direkt förödande.
(Andra intressanta bloggar om USA, ekonomi, Vita huset, skatter, näringsliv, demokraterna,Obama)

I Folkbladet (S) skriver Widar Andersson att Baylan förstärker laget:

Socialdemokraterna går mot sitt svåraste riksdagsval på mycket, mycket länge. S möter en skickligare borgerlighet än någonsin. En förlust 2010 kan vara ödesdiger för S. Ibrahim Baylan innebär definitivt en förstärkning av laget.

Dala-Demokraten (S) är mer tveksam, Ibbe blev Monas sekreterare :

Fortsätter man etiketteringen hör Baylan till partiets högerflygel och är en anhängare av mer makt på EU-nivån. Enligt uppgifter i går har Mona Sahlin uttryckligen sagt till S-distriktsordförandena att Baylan är hennes kandidat som partisekreterare. De gick på hennes linje … Flera i S-partitoppen som ofta också har sin politiska bas i huvudstadsområdet, Sveriges borgerligaste region, har en dragning åt höger och mittenhåll. De många vänsterliggande S-väljarnas åsikter har därför svårt att nå fram till partiets ledning och där omformas i praktisk politik … Baylan och Sahlin måste ta strid mot, inte anpassa sig till, den stora borgerliga propagandaapparaten

Det är intressant att se hur valet av partisekreterare öppnar upp en spricka mellan vänstersossar och högersossar. Är det möjligen så att vänstersossarna kommer att känna sig överkörda när de nu förlorar Marita Ulvskog på den näst högsta posten i partiet?
På 1980-talet uppstod en sådan klyfta mellan LO och Stig Malm å ena sidan och finansminister Kjell-Olof Feldt och S-regeringen å den andra. Den intensiva striden mellan dessa falanger kom att kallas “rosornas krig”. Är det dags för ett nytt?
(Andra intressanta bloggar om politik, Mona Sahlin, Ibrahim Baylan, partisekreterare, rosornas krig, Socialdemokraterna)

Södertälje stod i lågor i natt. Fyra livsmedelsbutiker utsattes för mordbrand. Och det är fundamentalistiska islamister som misstänks för attentaten, rapporterar Svenska Dagbladet i Våg av butiksbränder i Södertälje:

Polisen riktar dock misstankar mot en grupp, som under aktionsnamnet Global Intifada låg bakom brandbomber mot två diplomatbilar i Stockholm 2005, samt brandbomben utanför Försvarets materielverk 2006.
Ungefär samtidigt som butiksbranden i december påträffades lappar runt om i Södertälje som uppmanade till brandattentat mot butiker … På lapparna fanns också en bild på hur man själv kan tillverka en brandbomb med 20 till 50 minuters tidsfördröjning

Den här terrorn måste stoppas. Eller menar de politiskt korrekta att detta är ett gulligt inslag i integrationspolitiken?
Se också Länstidningen Södertälje i Södertälje brinner, SVT i Attentatsliknande bränder i Södertälje.
(Andra intressanta bloggar om politik, mordbränder, Södertälje, mordbrand, islam, fundamentalism, jihad, terrorism, rasism, islamofobi, integration, integrationspolitik)

Jag fångades av rubriken till Gunnar Wetterbergs krönika i Östgöta Correspondenten, Gynna det som är livskraftigt. Och med tanke på Saab, Volvo PV och andra förlustverksamheter är detta ett extremt viktigt budskap:

De närmaste åren väntar en ny omgång utslagningar i krisens spår. Då är det viktigt att gynna det som är livskraftigt.

Men allt annat i artikeln är förfärligt. Den går ut på att skatterna ska höjas på mat och böcker. Fastighetsskatten återinföras. Ränteavdragen förbjudas.
Snacka om socialdemokratisk skattehöjarpolitik.
Gunnar Wetterberg talar för att höja dessa skatter för att kunna hålla skatt på arbete nere.
Men skatterna på arbete kan också sänkas genom att hålla igen på den offentliga sektorn, och med den högre nettoinkomsten kan människor finansiera mer av önskad välfärd själva. Att gå över staten leder till att medborgarna inte får göra sina egna prioriteringar. De får sin lön konfiskerad i form av höjda skatter, och blir utlämnade till politikers val av välfärd.
Nog är det betydligt modernare att människor kan välja de former av trygghet som är viktigst. För vissa är det bättre barnomsorg, för andra pensionssparande, för en tredje bättre boende. Dessa val av vad tillgängliga ekonomiska resurser används till måste människor själva få avgöra.
Ett bättre sätt att satsa på det livskraftiga än att höja skatter är att avreglera arbetsmarknaden och därmed ge den en rejäl vitamininjektion. Många nya jobb skulle skapas. Visst, det blir tillfälliga, otrygga jobb. Men visst är otrygga jobb bättre än inga alls? Och bland de otrygga jobben kommer entreprenörer att finna hållbara affärer som gör jobben trygga och långvariga.
Det är bara genom trail-and-error som nya, oprövade verksamheter kan testas. Många kommer inte att fungera, men de som visar sig livskraftiga kan då etablera sig. Med dagens regeltyngda arbetsmarknad får de aldrig chansen att ens prövas.
(Andra intressanta bloggar om politik, skatter, tillväxt, företagande, entreprenörskap, företagandets villkor, arbetsrätten, arbete, arbetslinjen, valfrihet, frihet,välfärd, ekonomi, bidrag, bidragskultur)

Har Barack Obamas tal om hopp och förnyelse tappat sin glans? Ja, iallafall om man ser till de ekonomiska bedömarna. På tisdagkvällen höll Obama sitt första stora tal som president. Han talade om hopp, att han agerat kraftfullt för att enligt vänsterns våta dröm expandera den offentliga sektorn på alla fronter och att amerikanerna kommer att övervinna de nuvarande svårigheterna genom att bli bidragsberoende.
Men dagen efter talet om hopp fortsatte börserna att falla. Sedan Obama tillträdde 21 januari har Dow Jones-index fallit med nio procent (från 8.228,1 till 7.270,9). Sedan finanskrisen briserade på allvar ser utvecklingen för Dow Jones ut så här. Varken Obamas valseger 5 november eller tillträdet som president (röda pilen) har skapat någon ny tillit i ekonomin.

Här syns tydligt att president Obama på inget sätt ingjutit nytt hopp i amerikansk ekonomi. Tvärtom.
Och efter gårdagens tal om hopp föll börserna ännu en procent.
Än är det för tidigt att dra några slutgiltiga slutsatser, men nog visar trenden att det inte hjälper att tala om hopp och förändring — om man genomför fel politik. Att slösa med skattemedel är inte direkt något nytt.
(Andra intressanta bloggar om USA, Vita huset, demokraterna, Obama, politik, finanskris, ekonomi, stimulanspaket, bolånekris, entreprenörskap, tillväxt, marknadsekonomi, socialism, kapitalism)

Det finns ett mycket starkt tabu i hela västvärlden som säger att man inte på något som helst vis får ifrågasätta en människa som kommer från eller har bakgrund i fattigare eller mindre utvecklade kulturer. Jag vet inte om det är en kollektiv skuldkänsla för kolonialtiden (alltså att innebörden i “Den vite mannens börda” har slagit om totalt, från imperialistiskt ansvar för väst att bilda de obildade, till att anse väst bära skulden för allt och därför inte längre har någon rätt att kräva något av människor med bakgrund i icke-västliga kulturer). Det må vara hur det vill med den saken, men att inte ställa krav på invandrare har visat sig ge förödande resultat.
Tystnaden har inneburit att problem inte blivit ventilerade. Och inte åtgärdade. Men nu finns tecken på att detta tabu börjar släppa.
Göteborgs-Posten skriver i ledare om asylpolitikens möjligheter att avgöra bostadsort, En bättre start i Sverige:

Att asylsökande som lever på det allmänna bidrar konstruktivt till den egna framtiden i Sverige är inget orimligt krav.

Och Sydsvenska Dagbladet skriver om fritidsgårdar i Rosengård som kräver att besökarna talar svenska så att alla förstår och så att mobbing och utfrysning kan undvikas, Trivsel på svenska:

Det talas … minst 30 olika språk bland besökarna på Rosengårds fritidsgårdar. De 25 anställda talar 16 olika språk. Det som förenar är svenska språket. Därför blev det en smula bisarrt när integrationsforskaren Masoud Kamali i P1-morgon protesterade mot att trivselregeln ”tvingar dem att tala ett språk”. Ordet ”tvingar” kan diskuteras – det är inget tvång att gå till fritidsgården. Och ”ett språk”? Det är inte ett språk vilket som helst. Det är svenska, ett språk som öppnar dörrar in i det svenska samhället.

Det borde inte längre få vara tabu att konstatera att vi befinner oss i Sverige och att på just detta territorium talas svenska. Det är på tiden att socialdemokratiska segregationister som Masoud Kamali får mothugg.
Min uppfattning är att samma krav ska ställas på alla. Rättigheter och skyldigheter ingår i samhällskontraktet. Och ingen, inte heller invandrare, kan smita ifrån skyldigheterna för att bara kräva rättigheter. Här har Sveriges politiska ledning totalt kapitulerat i 30 år. Nu måste kraven ställas. Det blir en jobbig omställning. Men alternativet är mer av motsättningar, upplopp, utanförskap och i längden ett sammanbrott för hela samhällsgemenskapen.
(Andra intressanta bloggar om politik, integration, integrationspolitik, sysselsättning, arbetslinjen, arbetslöshet, bidragsberoende, arbete, arbetsmoral, fundamentalism, rasism)

Riksdagen har idag fått regeringens lagförslag om att det tidsbestämda maxstraffet för mord ska höjas från 10 år till 18 år. Motiven för detta framför riksdagsman Henrik von Sydow, moderaternas rättspolitiske talesman, i en debattartikel hos SVT Opinion, Mördare ska sitta inne:

Vi vill höja utsatta människors skyddsvärde. Straff ska stå i proportion till brottets allvar. Våld eller hot om våld ska inte accepteras för att upprätthålla en över- och underordning av människor … [M]ed rättvisa och rimliga straff läggs grunden för att brottsligheten ska minska och tryggheten öka. Det betyder allra mest förstås för dem som idag lever sina liv i skuggan av brott och i rädsla att bli utsatta för våld och övergrepp.
Jag kommer att rösta ja till regeringens proposition om skärpta straff. Återstår att se hur Lars Ohly, Mona Sahlin och Maria Wetterstrand kommer att rösta.

Jag tycker 18 år är för lite. Har man medvetet dödat en annan människa borde 40 år inte vara orimligt. Så är det exempelvis i Storbritannien. Men det här förslaget är ett steg i rätt riktning. Nu gäller det också att få domstolarna att börja använda hela straffskalan enligt lagen.
Under lång tid har domstolar utdömt minimistraff eller straff på den nedre halvan av straffskalan. Man kan fråga sig varför inte domstolarna använder hela skalan, det är ju något som lagstiftningen rimligen menar ska ske. Det står ju i lagen.
Förklaringen är att flummig kriminologi satt myror i huvudet på domstolsväsendet. Denna kvasivetenskap hävdar att det är den kriminelle som är offret, inte de som drabbats av kriminellas härjningar. Men att se mellan fingrarna med brott leder ingen annanstans än till högre kriminalitet.
Under rättsprocessen ska ansvar för olagliga handlingar utkrävas, inget mindre. När väl straff dömts ut kan och bör olika insatser ske för de dömda, gärna i högre grad än idag, men att ge rabatt på straff är såväl omoraliskt som kontraproduktivt.
Se mer i bloggen: Välfärdsstaten låter ungdomar bli brottslingar, Utan skärpta straff ingen civilisation, ‘Straffa inte brottslingar – det kostar för mycket’, ‘Straff löser inga problem’, eller?, Kort livstid för fångar, Lägg ner kvasivetenskapen kriminologi, Våldsverkarna tar över Sverige, Mejlväxling om brott och straff: Finns fri vilja?
(Andra intressanta bloggar om politik, våld, polis, kriminologi, psykologi, kriminalitet, brott, kriminalpolitik, lag o rätt, fängelse, domstol, straffskala, mord)

Det enorma stimulanspaket som demokraterna röstat igenom i USA möter allmän misstänksamhet. Är det stimulanser eller bara slöseri med offentliga medel? I natt skulle Barack Obama sälja in sin ekonomiska politik, då han för första gången som president talade inför kongressen.
Det gick inget vidare. Hans tal ifrågasätts nu även av de medier som hittills varit uppenbara supportrar av presidenten.
Exempelvis skriver nyhetsbyrån AP, FACT CHECK: Obama’s words on home aid ring hollow:

President Barack Obama vet att amerikaner är missnöjda med att regeringen kan vara påväg att rädda människor som köpt bostäder bortom deras ekonomiska förmåga. Men hans försäkringar på tisdagskvällen om att bara de som förtjänar det kommer att få stöd, klingar ihåligt.
Till och med medarbetare i hans egen administration, som givit sitt stöd till krispaketet i kongressen, och Centralbankschefen förväntar sig att en del av de ekonomiska resurserna kommer att gå till folk med tvivelaktigt omdöme.

Med andra ord, rädslan är stor om att Obamas paket bara handlar om ett gigantiskt slöseri med skattebetalarnas pengar, ett slöseri som inte löser någonting.
Näringslivet är avvaktande, rapporterar Business Week:

Näringslivsföreträdare och analytiker uttryckte modesta lovord och noterade att talet generellt följde vad som förväntades.

Wall Street Journal är inte heller övertygade i ledaren, Obama Unbridled (ung: Obama den otyglade):

Igårkväll skippade Obama uttalanden om en möjlig “katastrof” och talade istället om ljusare tider bortom dagens svårigheter … Obama tror helt klart att lågkonjunkturen, då amerikaner är rädda nog, skapat ett politiskt klimat som öppnar dörrarna för en massivt utbyggd offentlig sektor. Frågan är om hans ambitioner kommer att tillåta den privata ekonomin att växa tillräckligt för att kunna betala för alltihop.

Samma tongångar finns på andra ledarsidor, som Detroit News: Obama’s proposal, goals don’t line up (Obamas mål hänger inte ihop). Och Economist skriver att Obama begär uppoffringar men struntar i detaljerna, Barack Obama, in his address to Congress, asks for sacrifice but skips the details.
Ja, att använda en ekonomisk kris för att socialisera är nog en i högsta grad tvivelaktig politik. Ska Obama gå i väggen, precis som franske socialisten François Mitterrand? När han tillträdde som Frankrikes president 1981 började han omedelbart att nationalisera banker och företag. Ekonomin föll i djup kris och han fick lägga om kursen helt.
(Andra intressanta bloggar om USA, Vita huset, demokraterna, Obama, politik, finanskris, ekonomi, stimulanspaket, bolånekris, entreprenörskap, tillväxt, marknadsekonomi, socialism, kapitalism)

Det är inte bara utrikesminister Hillary Clinton som niger inför Kina. Världen idag tar i ledare upp det faktum att FN berömmer Kina för deras mänskliga rättigheter, Ska man skratta eller gråta?

FN:s råd för mänskliga rättigheter har åter­igen förlöjligat sitt eget namn och uppdrag. Majoriteten menar nämligen att Kina sköter sig när det gäller mänskliga rättigheter. Det är lika absurt som det låter … Man glömmer lätt att dagens kommunistparti i Kina är samma parti som var ansvarigt för 1900-talets värsta och största folkmord. Ordförande Mao – som hyllats av många ledande svenska politiker – är innehavare av den föga hedervärda titeln ”folkmördare”. Det är hans parti som fortfarande leder diktaturen Kina.

Ja. Mao tillhör tillsammans med Stalin och Hitler historiens värsta folkmördare.
Men hur kan FN agera på detta viset? Det är bara att studera hur FN-rådets medlemsländer arbetar:

Demokratier som Australien, Tyskland och Kanada kritiserade Kina och uppmanade landet att införa religionsfrihet, sluta med tortyr, avskaffa dödsstraff och sluta med godtyckliga arresteringar. Kina tillbakavisade all sådan kritik – är någon förvånad? Men majoriteten av rådets medlemmar tyckte att Kina sköter sig väl. Vilka enögda och halv­idiotiska representanter är det? Jo, lika barn leka bäst, sägs det. Diktaturer prisar diktaturer.

När FN röstade fram medlemsländer till MR-rådet gjordes här i bloggen en lista med deras meriter på området medborgerliga rättigheter: Generalförsamlingen röstar nu om MR-rådet. Det är ingen vacker syn. FN röstade fram de som kränker mest. FN är en organisation som legitimerar brott mot mänskliga rättigheter.
Statskontrollerade kinesiska tidningen People’s Daily skriver i UN human rights review underscores China’s achievements att FN ger Kina beröm för regimens arbete. Så går FN diktaturernas ärenden.
Se mer:Prensa Latina i UN Approves China Human Rights, CNSnews i China Eases Through U.N. Human Rights ‘Review’ , AP i China claims victory at UN human rights panel, ABC News i China hammers dissent despite looming UN review, Human Right Watch i China: Rights Record Demands Serious UN Review
(Andra intressanta bloggar om politik, folkmord, diktatur, fundamentalism, terror, terrorism, FN, FN, utrikespolitik, frihet, yttrandefrihet, MR, demokrati)

Förra veckan besökte jag Utrikespolitiska studentföreningen vid Linköpings universitet. I deras tidning Utpost finns nu referat från föredraget och en kort YouTube intervju med mig: Varför George W Bush är förträfflig.

Frågestunden efteråt blev både rapp och stundtals hätskt. Bland de mer utmärkande svaren var när Erixon fick exemplifiera hur Bushs har varit banbrytande i den meningen att han gjort upp med de gamla amerikanska struktuerna och nämner att han av Nixons och Kissingers arvtagare anses bedriva en farlig politik för Amerika. Det är denna omläggning Erixon återkommer till ett otal gånger. Kanske menar Erixon att det just är därför att Bush banade vägen för en ny sorts utrikespolitik som han kommer att gå till historien som en stor president.

Det är alltid intressant att föra diskussion om internationell politik. Särskilt om den kan fokuseras på de stora dragen, de övergripande värderingarna. Detta istället för att fastna i enskilda detaljer, för jag menar att utrikesdebatten ofta går förlorad just därför att den har en tendens att just hänga upp sig på enskildheter. Ordstävet “Man ser inte skogen för alla träd” passar ofta in på diskussion om internationell politik.
Jag förstod att många av de cirka 120 deltagarna blev djupt provocerade av mitt föredrag, och det blev, som framgår av referatet, ibland intensiva meningsutbyten under frågestunden. Men jag blev imponerad av utrikespolitiska studentföreningen och dess medlemmar, eftersom vi inte för en sekund avvek från att argumentera i sakfrågor. Det är så debatt ska bedrivas — med respekt för olika åsikter. Det var med andra ord en både givande och lyckad kväll.
(Andra intressanta bloggar om politik, utrikespolitik, säkerhetspolitik,Bush, Bush, neokonservativa, neokonservatism, USA, Vita huset, demokrati,MR, frihet, yttrandefrihet, fundamentalism, terrorism, internationell politik)