Month: February 2009

Det är som Wall Street Journal skriver i dagens ledare, Obama’s Bush Vindication. Barack Obama kommer aldrig att medge det öppet: Bush hade rätt om Irak.
Men indirekt har nye presidenten medgivit att den avgångne presidenten fört en politik som utgör en plattform för fortsatta framgångar. Tidningen skriver om Obamas tal inför marinkårssoldater igår:

Till att börja med medgav president Obama igen att de amerikanska trupperna i Irak har “lyckats bortom varje förväntan”, inte minst Obamas egen. Presidenten har också, med rätta, givit generöst beröm till avgående Irak-ambassadören Ryan Crocker and generalerna David Petraeus och Ray Odierno, “två av våra bästa generaler”. Alla tre är utsedda av George W Bush och alla har varit centrala i planeringen och genomförandet av motoffensiven (the surge) som Bush beslutade om i strid med hans kritiker, till vilka dåvarande senator Obama tillhörde.

Alltså: Obama berömmer nu dem som genomförde den Bush-politik som Obama var hård motståndare till.
Närmare ett erkännande om att Irakmotståndet var fel kan man knappast komma.
Men det är naturligtvis bra att Obama inte av prestigeskäl låter framgångarna i Irak gå om intet, utan fullföljer politiken genom att planera för en fortsatt amerikansk närvaro — långt efter de 16 månader som han i valrörelsen lovade skulle utgöra slutpunkten för amerikansk närvaro.
(Andra intressanta bloggar om politik, Obama, Bush, Bush, USA, Vita huset, säkerhetspolitik, Irak, demokrati,MR, frihet, yttrandefrihet)

Det är ju totalt nys när statsvetaren Tommy Möller på DN-Debatt hävdar att “partiledarcentrering” är något nytt.
Ingen gång har personifieringen i svenska valrörelser varit så stor som när Olof Palme stod mot Thorbjörn Fälldin i valen 1973, 1976, 1979 och 1982. (Fälldin vann två, Palme ett och 1973 blev det 175 lika i riksdagsmandat.)
Då fanns ingen Allians, inga organiserade samarbeten mellan de borgerliga partierna. Skälet till att de borgerliga vann valen 1976 och 1979 var att Thorbjörn Fälldin i sin egen person utgjorde ett regeringsalternativ till den allt mer vänsterradikale Olof Palme.
Fälldin skapade i väljarkåren trovärdighet för och realism i möjligheten att någon annan än socialdemokratin kunde regera landet.
Någon sådan total personfixering i svensk politik har vi inte sett sedan dess. När Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin står emot varandra 2010 är det som partiföreträdare som har partiapparaterna bakom sig. När Fälldin stod mot Palme hade han ingen garanterad uppbackning i partierna. Allra minst i sitt eget. Det var väljarna som lyfte fram Fälldin till statsministerposten, samtidigt som man lade in sitt misstroende mot Palmes radikalisering.
Personfrågorna var alltså mer avgörande på 1970-talet, även om de kommer att ha stor betydelse också 2010.
(Andra intressanta bloggar om politik, partiledare, val 2010, Thorbjörn Fälldin, Olof Palme, socialdemokraterna, moderaterna, Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt)

Samtliga frikända i Romariomålet rapporterar Svenska Dagbladet. Det var 13 personer på platsen då 23-årige “Romario” från Husby fick ett dödligt knivhugg i ryggen. Fegheten i den handlingen står tydligen för alla närvarnade. Ingen av dem har velat eller kunnat ge ett trovärdigt vittnesmål om vad som hände.
Gruppslagsmål är det svåraste som finns att utreda. Jag har själv suttit nämndeman när sådant brottmål ska avgöras. Alla vittnen kommer med olika berättelser om hur det hände, vem som angrep vem. Om domstolen har tur överensstämmer tillräckligt mycket från tillräckligt många vittnen att domstolen efter huvudförhandling kan avgöra vilka delar av åklagarens gärningsbeskrivning som är styrkt och vilka som inte är det. För de misstankar där tillräckliga bevis saknas måste domstol fria.
I den här rättegången ljuger förmodligen även de som säger sig vara “Romarios” vänner och som färdats i samma bil som honom. Varför? Har de blivit hotade? Uppenbarligen anser domstolen att den 18-åring som tagit på sig mordet kan vara hotad till att erkänna.
I så fall stämmer ju de inledande uppgifterna om att detta bråk vid avfarten på motorvägen var ett gängslagsmål mellan kriminella. Alla överlevande agerar som kriminella. Eller låter sig styras av kriminella.
Beskrivningarna av händelseförloppet visar att många är släktingar eller känner varandra väl. Är det inte dags för “Romarios” vänner att ta strid mot denna kriminalitet och se till att de skyldiga levereras till rättsväsendet? Jag har svårt att tro att dessa 20-åringar är herrar på täppan i de aktuella stadsdelarna. Är det inte dags för de äldre i dessa släkter och bekantskapskretsar att bevisa sin respekt för “Romario” genom att tvinga fram sanningen?
En rättsstat kan inte fungera om inte den stora majoriteten av medborgarna vill ha lag och ordning. Då råder istället maffiasamhällets tystnad. Hur fortsättningen på detta mord ser ut, kommer att säga en hel del om hur svag rättsstatens ställning är i det här landet. Om nya uppgifter kommer fram, om några av de inblandade börjar tala, då finns det hopp. I annat fall är Stockholms förorter laglöst land där mord begås ostraffat eftersom alla vittnen håller tyst.
(Andra intressanta bloggar om politik, våld, polis, kriminologi, psykologi, kriminalitet, brott, kriminalpolitik, lag o rätt, fängelse, mord, moral, rättsstaten, Romario)

Den mångfaldigt prisbelönte skådespelaren och regissören Clint Eastwood, 79, sa vid ett besök i London att den politiska korrektheten har gjort samhället humorlöst och han anklagar yngre generationer för att inte längre utmana. Daily Express rapporterar i Clint Eastwood Slams “Politically Correct” Culture:

Dirty Harry-stjärnan hävdar att man borde kunna dra harmlösa skämt om nationalitet utan att vara rädd för att av folk blir kallad “rasist”.
— Folk har förlorat sin känsla för humor. Förr skämtade vi konstant om olika raser. Nu kan man inte säga så utan att hålla handen för munnen … Jag tycker det är löjligt. Förr i tiden hade varje vänskapskrets en “Sam the Jew” eller “Jose the Mexican”, men vi saknade varje rasistisk tanke. Det var helt enkelt det normala sättet att skämta. Inga problem.
— Jag vill inte bli politiskt korrekt. Vi lägger för mycket tid och energi på att vara politiskt korrekt om allt, sa han.

Det gick inte många timmar innan vänstertidskriften Salon anklagade Eastwood för att vara… rasist, idiot eller senil.
Humorlöst, var ordet. Eastwood har en poäng. Vi tolkar numera varje ord med misstänksamhet, som om det skulle kunna finnas någon avsiktlig attack i dem. Vi  bortser från i vilket sammanhang och med vilka värderingar de sägs. Om någon lyckas tolka dem nedsättande, då är det den tolkningen som gäller. Avsändarens avsikt har långt mindre betydelse än den värsta uttolkningen från någon som hört orden sägas.
Det är inte bara humorlöst, det är ett tecken på hur paranoija vuxit in i samhällsklimatet. Alla förväntas ha dolda, ondskefulla avsikter.
Vi såg det i riksdagen i veckan. När försvarsminister Tolgfors kallade två kvinnliga riksdagsledamöter vid deras förnamn gick de i taket och anklade försvarsministern för sexism, manlig härskarteknik och hävdade att det var “oanständigt” och  “ett lågvattenmärke”.
Att bli kallad vid förnamn är numera en fruktansvärd förolämpning. Cecilia Wikström (FP) säger till Svenska Dagbladet:

– Det är oanständigt. Killen har ju problem på något sätt. Jag brukar inte vara jätteöverdrivet känslig, men det här var ett sådant totalt övertramp.

Men är det, som en läsare skrivit i mejl, inte mer förolämpande att kalla försvarsministern för “killen”? Vad skulle högt ärande kvinnliga riksdagsledamöter sagt om försvarsministern kallad dem “tjejerna” i debatten?
Då hade de förmodligen krävt hans avgång. Men själva anser de sig ha rätt att anklaga försvarsministern för att ha personliga “problem”.
Den här prinsessan på ärten-attityden (sexistiskt?) förstör samhällsdebatten. Alla går omkring och känner sig kränkta. Varför? Man mår ju bara dåligt av det. Det ger ju absolut ingen positiv energi att gå omkring och leta oförrätter där de inte finns.
Denna kränkthets-mani är skadlig också därför att den förstör ordens vallör. Vad säger vi om någon som verkligen blivit utsatt för övergrepp, om man redan använt alla kränkthetsord om det fruktansvärda att blivit kallad vid sitt förnamn?
Nej, vi måste åter lära oss att se till avsändarens avsikt med uttryck och uttalanden. Om denne inte menade något illa, ska vi heller inte ta illa upp.
Eastwoods exempel på språkligt hårda uttryck som skämt, har ju likheter med den humor som funnits i svenska arbetarkretsar. “Din gamle tjuv”, eller andra i strikt mening nedsättande ord, var ett sätt att balansera upp kärvänligheten i en hälsning (så att den inte blev pinsam) till någon man inte sett på ett tag och ge hälsningsögonblicket en stänk av humor. Ingen som sa detta menade någonsin att den man hälsade på var tjuv.
Men detta mångbottnade sätt att använda språket kräver en sak — samma kulturella erfarenhet och förståelse av språket. Bristen på assimiliering i det moderna samhället tror jag är förklaringen till att vi inte längre kan tolka vad andra menar. Och då tolkas värsta möjliga avsikter in i orden.   
(Andra intressanta bloggar om språk, politisk korrekthet, politik, svenska, humor, politiskt korrekt, Tolgfors, assimilering, kränkt, diskriminering, rasism, kränkthet,)

Vem har inte blivit irriterad på de limpor som finns i livsmedelsaffärerna? Plastiga och en tydlig doft av industrialiserad tillverkningsprocess.
Men sedan en tid går jag till ganska nyöppnade Fabrique som säljer bröd i liten “hål-i-väggen” butik på Scheelegatan 6, nära Kungsholmstorg.
Det handlar om stora stenugnsbakade limpor på över en halv meter, för 80 kr/st (40 för halv). De är bakade med levain (fransk surdeg) och finns på vete eller råg. Bageriet ligger i Enskede/Kärrtorp.
“Som hembakat” är en klyscha, men i det här fallet stämmer den. Brödet är saftigt och mjukt inuti, med hård skorpa. Levain är en ljus form av surdeg som ger brödet en härligt mild syrlig karaktär.
Så jag vill passa på att tipsa om detta lilla bageri som inte verkar behöva någon marknadsföring för att kunderna ska strömma till.
Trevlig helg!
(Andra intressanta bloggar om mat, kultur,bröd, Kungsholmen)

… i Tonight Show:

• Såg ni Oscarsgalan i helgen? Detta är en speciell stund för Hollywood — kändisar tar en paus i dyrkan av Barack Obama för att dyrka sig själva.
• Den här veckan satte kongressmannen John Dingell nytt rekord som längst tjänstgörande kongressledamot — 19.421 dagar (över 53 år). Det är det längsta någon suttit, om vi inte räknar federala fängelser.
• Ekonomin är så dålig just nu att Barack Obama har en ny slogan: “Spare Change You Can Believe In.” [change = förändra men också växelmynt]
• President Obama har infört ett lönetak på $500.000 för direktörer i företag som får statligt stöd. Och inte bara det — på helgerna får de bara spela minigolf.
• Hela teorin bakom det här lönetaket är att de som inte presterar väl och därför får skattebetalarnas pengar, ska känna av det i form av lägre löner. Dessa kriterier betyder, naturligtvis, att kongressledamöterna borde få 15 kr/timmen.

(Andra intressanta bloggar om humor, satir, USA, Jay Leno)

Vid ett möte i eftermiddag med europaparlamentarikern Gunnar Hökmark (M) och partisekreteraren Per Schlingmann (som startat valblogg inför EU-valet 7 juni) blev det tydligt hur besvärligt europapolitiken är, ur ett demokratiskt perspektiv. Gunnar Hökmark har agerat, förmodligen mer kraftfullt än de flesta andra svenskar i EU eftersom han har en maktposition som vice gruppledare i EPP, mot de protektionistiska tendenser som finns inom alla Europaparlamentets partigrupper (läs: fransmän mfl).
Men hur ska vi väljare i Sverige kunna sätta oss in i korridordiskussioner i Bryssel? Hur ska vi kunna värdera hans insats i förhållande till andra kandidater som också talar om frihandel?
Mitt budskap var att kandidater och partier (som sitter på resurserna) i Europavalet behöver bevisa att de menar allvar genom att dokumentera vad man gjort sedan förra valet 2004. Vi väljare måste kunna skilja skitpratarna från de som verkligen menar vad de säger.  
I svensk inrikespolitik har vi väljare hyfsat god möjlighet att via medier och debatter bilda oss en egen uppfattning kontinuerligt under en mandatperiod. Därför handlar valrörelserna inför riksdagsvalet om vad partierna vill göra efter valet, i framtiden. 
I Europavalet vet vi däremot inte vad kandidater och partier överhuvudtaget sysslat med i fem år. Kunskapsluckorna är stora. I huvudsak beror det på att EUs processer i hög grad formas av en förhandlingskultur där svart och vitt blir grått. Det går inte att utifrån se tydliga skillnader eftersom det varken finns en styrande majoritet eller en opposition som begär folkets förtroende för att ta över. Alla har sina fingrar i syltburken, hela tiden.
Därför måste kandidater och partier för mig — som inte tänker låta sig luras av vackert tal — bevisa att de menar allvar med vad man säger. Ett utmärkt sätt att göra detta är att redovisa hur man röstat i olika voteringar i parlamentet. Hittills har Junilistan varit de enda som ordentligt dokumenterat hur svenska europaparlamentariker faktiskt röstat.
Om jag alls ska rösta i EU-valet vill jag veta att jag inte blivit sol-och-vårad av tomt pladder. Jag vill ha bevis på att kandidaterna agerat i linje med det man lovar i valrörelsen.
En annan skillnad jämfört med riksdagsval tror jag är att väljarna söker de kandidater som bäst kan företräda Sverige i Europa. Det handlar om att välja de som vågar utmana fransmän, tyskar och italienare som tror att de äger unionen i kraft av störst folkmängd. Också här blir det viktigt för partierna att visa att deras kandidater har förmåga att “ta tjuren vid hornen”, istället för att sitta tyst och trycka i sina små tjänsterum i glas- och betongpalatsen i Bryssel och Strasbourg.
Sverige behöver män och kvinnor som kan slå näven i bordet och säga ifrån. Det räcker inte att ha rätt åsikter.
Utifrån dessa utgångspunkter tänker jag analysera kandidaterna i Europavalet. Och utfallet kommer att avgöra om jag ska stanna på sofflocket, i tyst protest, eller rösta på en kandidat som bevisat sin förmåga att faktiskt göra nytta i Bryssel.
(Andra intressanta bloggar om politik, Europa, EU, EU, Moderaterna, EU-parlamentet, EU-val, EU-valet)

En ny dokumentär har premiär imorgon: “Ebbe – The Movie” (sänds så småningom i SVT). Den handlar om det overkligt verkliga fenomenet Ebbe Carlsson som gick ut och in i statsministrarna Olof Palme och Ingvar Carlssons tjänsterum som om han vore barn i huset. Utan att blinka utfärdade justitieminister Anna-Greta Leijon rekommendationsbrev på engelska åt Ebbe så att också allehanda utländska säkerhetstjänster och myndigheter ska öppna dörrarna åt Ebbe.
Han startade en egen säkerhetspolis i en lägenhet i Stockholm, och äventyret tog slut först när polismän, som av länspolismästare Hans Holmér fått i uppdrag att arbeta åt Ebbe Carlsson, stoppas i tullen med olaglig avlyssningsutrustning.
I Svenska Dagbladet skriver Per Gudmundson, Ebbe Carlsson var del av en aristokrati:

Anders Isaksson menade att aristokratin återuppfunnits, och nu reproducerade sig i den särskilda klass som sade sig vilja skapa det klasslösa samhället.

Socialdemokratin är som alla partier idag, ett kotteri. Skillnaden var att Socialdemokraterna ensamma innehade regeringsmakten, därtill under mycket långa tidsperioder. Det gör att vänskap lättare blir till ren maktkorruption.
Men all makt korrumperar, om man inte har särskilt stark integritet och karaktär. De politiska ledare som inte enbart låter sig fångas av sitt uppdrag i staten har lättare att hålla distans. Thorbjörn Fälldin var en sådan ledare. Han slutade aldrig att var bonde i Ramvik, även om han var oppositionsledare och sedan statsminister. Han tog uppdraget som folkets representant på allvar: han stod mer på folkets sida mot den statliga maktapparaten, än han var statens förlängda arm som höll folket kort. 
De flesta saknar sådan integritet och karaktär. Och i aristokratiska maktmiljöer — miljöer där man tar makten för given — är naturligtvis risken för maktmissbruk som allra störst.  
Att motsvarande kan ske i andra miljöer visade Watergateskandalen. Jag tycker likheterna mellan Ebbe Carlsson och Gordon Liddy är slående. Liddy hade  förtroende hos kretsen kring Nixon och var en av de drivande i “rörmockarna”, en hemlig polis i Vita husets källare som utförde inbrott och planerade mordbränder för att skydda president Nixon.
Vid ett tillfälle då Watergate rullades upp (“rörmockarna” togs på bar gärning när de gjorde inbrott i syfte att installera mikrofoner i oppositionspartiets högkvarter i Watergatebyggnaden) sa Nixon att han inte förstod uppståndelsen. Ingen hade ju dött i Watergate.
Så låter det när makthavare fullständigt tappat koncepten och inte längre förstår att makten bara kan och får utövas inom konstitutionens ramar.
Jag menar att Socialdemokratin genom sitt långa maktinnehav tappade koncepten och respekten för makten på samma sätt som Nixon, även om de inte gick lika långt. Ebbe Carlsson var symptomet på den sjukdomen.
(Andra intressanta bloggar om politik, Ebbe Carlsson, maktmissbruk, brottslighet, rättsövergrepp, MR, Watergate, Nixon, Socialdemokraterna)

Visst blir importen dyrare när svenska kronan försvagas, särskilt mot euroland (i relation till dollarn är kronan ännu inte alls lika svag som i början av 2000-talet). Men det finns positiva sidor av att kronan ligger lågt, något som Helsingborgs Dagblad påpekar i ledare, Kronans svaghet har blivit uppenbar:

Man glömmer lätt att den allt svagare kronan har räddat massor av svenska jobb. Exportföretagens konkurrenskraft har stärkts eller åtminstone inte försvagats med en allt svagare krona. Det har gett Sverige stora överskott i statsfinanserna och hållit sysselsättningen uppe.

Ja, arbetsmarknaden hade varit satt under betydligt hårdare press om vi haft euron. Ett så exportberoende land som Sverige har faktiskt mycket att tjäna på en lågt värderad valuta. Iallafall i kristider.
Det blir intressant att se utvärderingen av hur mindre länder i eurozonen klarat den nu pågående ekonomiska nedgången jämfört med Sverige.
(Andra intressanta bloggar om politik, finanskris, ekonomi, valuta, kronan, euron, dollar, marknadsekonomi, tillväxt, euro, valutakurser)

Ännu ett exempel på att bistånd inte förbättrar utan förvärre situation i mottagarländerna avslöjar brittiska miljöorganisationen Global Witness. Radions Ekoredaktion rapporterar i Svenskt bistånd bidrar till korruption:

Biståndsländernas flathet mot korruptionen är en direkt orsak till att landets stora naturresurser går rakt ned i den politiska elitens fickor. Det menar miljöorganisationen Global Witness i en ny rapport. Biståndsländer som Sverige måste sätta mer press på regeringen säger oppositionspolitikern i Kambodja, Sam Rainsy.

Sverige har under många år ökat biståndet till Kambodja, som gjorts till ett av fyra prioriterade biståndsländer i Asien. Över en halv miljard kronor ska 2008-2010 gå dit, varav tre fjärdedelar utgörs av indirekt stöd till regeringsansvariga verksamheter.
Biståndet i statsbudgeten har mer än fördubblats på några korta år, från 13 miljarder kronor år 2000 till 28 miljarder år 2007.
Det rinner iväg skattepengar utan några rimliga kontroller och granskningar. Allt för att vi ska framstå som goda och givmilda. Men i verkligheten är det omoraliskt och oansvarigt att gödsla med pengar som bara gör korruptionen värre.
Biståndet borde byta profil, från socialbidrag till garantier om frihandel för u-länderna, inte minst när det gäller jordbruksprodukter, så att de kan sälja sina varor till i-världen. Dessutom borde försvarets förmåga att upprätta säkerhet betraktas som en av de viktigaste biståndsinsatser Sverige kan bidra med. Att få slut på förtryck är en förutsättning för att skapa framtidshopp och utveckling i utvecklingsländerna.
(Andra intressanta bloggar om politik, frihandel, bistånd, biståndspolitik, Sida, demokrati,MR, korruption)