Blir Nikki Haley näste president i USA?

De hoppfulla politiker som vill ha chans att vara med och tävla om att bli ett av de två stora partiernas presidentkandidat måste börja bereda marken tidigt. En som gör det med besked är Nikki Haley. Hon talade igår på Ronald Reagans presidentbibliotek under temat ”Tid att välja”.

Förre FN-ambassadören Nikki Haley. Foto: YouTube.

Mycket tyder på att hon förbereder sig för att bli republikansk presidentkandidat i valet 2024.

Vem är hon?

Nikki Haley var USA:s FN-ambassadör under Donald Trump. Denna post är central i USA och har en plats i landets regering. Den som presidenten vill ha måste godkännas av senaten. Haley var en av få oomstridda utnämningar under Trump. Hon fick 96 av 100 möjliga röster i senaten .

Hon föddes 1972 och är alltså 49 år. Hon växte upp med sina indiska föräldrar i South Carolina. De hade bosatt sig där då fadern var professor i historia vid ett lokalt universitet. Hennes mamma drev en klädbutik och Nikki hjälpte tidigt till med bokföringen. Hon tog sedan civilekonomexamen.

Nikki Haleys föräldrar är sikher från Amritsar i indiska delstaten Punjab, gör hennes position stark när hon som republikan tar strid mot vänsterns allt mer fundamentalistiska identitetspolitik.

Framgångsrik politiker

Nikki Haley är en framgångsrik politiker på hög nivå. Hon var guvernör i South Carolina 2011-17 och vann återval med större marginal än när hon först kandiderade.

Även om hon stödde andra mer traditionella republikaner än Donald Trump i nomineringsprocessen, kampanjade hon för honom när han var partiets kandidat.

Trump nominerade henne, till mångas förvåning, som FN-ambassadör. Hon klarade senatens utfrågning med glans och blev en av allt färre presidentnominerade som fick stor uppslutning i voteringen, 96 ja mot 4 nej.

Därmed är Nikki Haley redan ”godkänd” av det politiska etablissemanget i Washington DC. Ingen kan se henne som lättviktare.

Förenade Reagan och Trump

När hon igår höll tal vid Ronald Reagans presidentbibliotek förenade hon arvet efter Ronald Reagan med Donald Trumps. Hon försvarade Trumps resoluta utrikespolitik och dömde ut Joe Bidens svaghet. Hon jämförde honom med Jimmy Carter som allmänt anses som USA:s svagaste president i modern tid.

Den vänstervåg som nu drar fram över USA i termer av ”black lives matter” och kritik mot ”vithetsnormer” – som att följa lagarna, göra rätt för sig och bidra till samhället snarare än att bara kräva rättigheter från det – jämförde Haley med 1968-vågen som också skapade moralupplösning, drogmissbruk, våld och misär. Den gången var det Ronald Reagan som återskapade hopp och framtidstro.

– Den mest angelägna missionen i vår tid är att stoppa det utbredda självföraktet och återskapa modet och förnya våra övertygelser, sa Haley.

Hon menar att USA är i mycket större fara nu än för bara ett år sedan, eftersom Joe Biden ”tror att reträtt är ett tecken på styrka”, men uttåget ur Afghanistan har ”runt om i världen skapat bilden av ett Amerika alltför svagt för att stå upp för sig självt”.

Biden-administrationens svaghet ger möjlighet för islamistiska terrorister att i Afghanistan och Iran ”främja sina syften eftersom Joe Biden har bevisat att han backar”.

Då Sovjet, nu Kina

Nikki Haley jämförde nutid med Ronald Reagans tid, då Sovjetunionen var den dominerande motståndaren mot USA och västvärldens frihet. Hon menar att USA måste lära av Reagan när man nu har Kina att tampas med.

– Jag såg vid FN att när Amerika står upp, retirerar våra fiender. Barbarerna i världen skräms som ingenting annat av ett självsäkert och starkt USA byggt på vårt mod och övertygelser, slog Haley fast.

Presidentvalskampanj på gång?

Detta tal är inte ensamt ett tecken på att Nikki Haley tänker försöka bli presidentkandidat för republikanerna. Det finns medieuppgifter att hon planerar en turné i den viktiga delstaten Iowa. Hon har också börjat rekrytera kampanjfolk och uppvaktar donatorer som kan bidra till en kommande kampanj, rapporterar RealClearPolitics.

Hon har också försonats med Donald Trump, som hon har regelbundna samtal med. Detta efter att hon kritiserade honom för att ifrågasätta valresultatet förra vintern.

Visst framstår Nikki Haley som ett fräscht och intressant namn?

Det är nästan så att man redan ser fram mot nästa presidentval…

*

Se: tal av Nikki Haley i YouTube.

Utan blockpolitik evigt vänsterstyre

Oj, det blev ett långt uppehåll här i bloggen!

Jag skriver ju dagligen i Samtiden.nu och medverkar i tv-kanalen Riks som distribueras via YouTube. Jag är ju också med i podden ”Samtidigt”.

Dagens ledare i Samtiden tar sats i att DN beklagar att blockpolitiken ser ut att komma tillbaka efter många års röra i riksdagen. De har naturligtvis fullständigt fel.

Det är rätt att svenska folket kan välja mellan två realistiska regeringsalternativ. Förr var det mellan S-ledd regering och borgerlig regering. Nu är det mellan radikal rödgrön regering och en konservativ regering.

Det är rätt att svenska folket får avgöra vägval.

*

Hur ofta jag kommer att uppdatera bloggen är en öppen fråga. Gäller att hitta form som passar med min övriga medverkan på nätet…

IS-krigare nu, SVT-debatt då

För tio år sedan, 2009, satt jag i SVT-Debatt och diskuterade islamistisk extremism. Mot mig stod många islamister som Mehmet Kaplan (senare bostadsminister) och Michael Skråmo (nu IS-krigare) under rubriken ”Hetsjakt på muslimer”.

SVT-Debatt 2009

Den som påminner mig om händelsen är
Ronnie Berggren, konservativ debattör och podcaster. Vi spelade idag på förmiddagen in ett samtal om islamistdebatten då och idag: Dick Erixon om svensk islamdebatt 2009 – 2019.

Att vi inte kommit längre på tio år, är min första tanke.

Vissa menar att vi till och med gått bakåt. Men det tycker jag nog inte. Man ska betänka att jag då satt i TV-studion som enskild bloggare och var kritisk mot islamismen. Nu finns Sverigedemokraterna som ett av de stora partierna i riksdagen, som vågar motarbeta islamistisk extremism.

Men vi har fortsatt stora problem, både med viljan att öppet diskutera dessa problem och med politiska handlingskraften. Jag skriver en ledare i Samtiden idag som konstaterar att ingen av de IS-krigare som återvänt till Sverige har ställts inför domstol. Mycket grova våldsbrott förblir ostraffade. ”Det är ju direkt stötande”, säger Hans Brun vid Försvarshögskolan.

Se mer: När får vi ett slut på svensk flathet mot IS-krigare?

Bakslag för ryssrykten i USA

Massmedierna i USA (och här hemma) har i två år hävdat att ”snaran dras åt” runt Donald Trump i utredningen om rysskontakter. ”Snart” ska bevisen som fäller honom komma.

I veckan som gick drabbades denna sätt-åt-Trump-kampanj av ett svårt bakslag.

Nyhetssiten BuzzFeed gick ut med att de hade bevis på att Trump beordrat sin advokat att ljuga för kongressen. Det fick stor medial spridning. Politiker i Demokraterna var snabba att börja tala om riksrätt mot presidenten.

Men, men. I fredags såg sig utredarna själva tvungna att direkt dementera. Medierapporteringen var helt enkelt inte sann – det var fejknyheter.

”Trump-motståndarna har haft fel så många gånger att de enda som tror på dem är andra Trump-motståndare som drömmer om att fälla honom”, skriver den kände juristprofessorn Alan Dershowitz.

Rapporteringen var så dåligt underbyggd att det var enkelt att avfärda anklagelserna även innan utredarna själva dementerade uppgifterna, eftersom den innehöll egna motsägelser.

Allt detta visar hur Rysslandsutredningen (som handlar om Rysslands inblandning i det amerikanska valet, och om otillbörligt samarbete ägt rum mellan Trump och ryska staten) bara handlar om grundlösa spekulationer och förhoppningar om att komma åt Donald Trump genom skandalisering.

Själv funderar jag på varför vänstern sätter så stort hopp till dessa spekulationer. Mitt intryck är att det är ett utslag av svaghet. Man tror inte att man kan vinna över Trump med sakpolitik och därför sänker man sig till skandaler, rykten och påhitt.

Men även om smutskastning kan vara effektiv under en kortare period precis innan ett val, tenderar sådan taktik i längden att slå tillbaka på avsändaren. Något som bekräftas av mellanvalet i november förra året, då presidentens parti klarade sig historiskt bra, långt bättre än exempelvis Obama och Clinton.

Bloggen har fått nytt utseende

Till slut har konvertering till aktuella program och uppgradering av datasystem för denna gamla blogg som startade i september 2003. Många följdändringar behöver göras, och kommer att ske efterhand.

Men grovjobbet är gjort, så jag kan skriva inlägg igen.

Jag tänker snart lägga upp kommentar om det amerikanska spelet kring ”Rysslandsutredningen” som medierna spekulerat så mycket om, men nu väljer att tiga om. Varför? Utredarna har gått ut och dementerat de senaste anklagelserna mot Donald Trump. Det finns inga bevis. Bara konspirationer som massmedierna överdriver hämningslöst.

Eftersom svenska medier tiger, finns skäl att nysta i det. Kommer snart.

Nu är sidan uppe igen!

Har varit dålig att uppgradera PHP och WordPress. Till slut betyder det att internet inte längre kan läsa hemsidan. Så nu får jag steg för steg gradera upp sidan från 2008-års version… Så småningom kommer också andra nya inlägg.

Så är läget inför USA:s mellanårsval

Hur går det i valet imorgon? För att republikanerna ska behålla majoriteten i representanthuset får de inte tappa mer än 23 ledamöter. De har idag 241 mot demokraternas 194. Det parti som får 218 har majoriteten i kammaren som består av 435 ledamöter.

Normalt brukar en nyvald president tappa stort i mellanårsvalet.
Barack Obama förlorade 63 ledamöter två år efter tillträdet, från 256 till 193 ledamöter. Bill Clinton förlorade 54 mandat, från 258 till 204 ledamöter i valet 1994. Ronald Reagan förlorade 28 ledamöter i valet 1982.

Historiskt borde alltså Donald Trumps parti vara chanslöst. Men nu är Trump inte som andra.

Enligt opinionsmätningarna är det endast ”säkert” att han förlorar 13 ledamöter. Ytterligare netto 24 mandat är i farozonen (egentligen är 31 mandat i farozonen för republikanerna, men också 6 ligger illa till för demokraterna att gå över till republikanerna).

Om hälften av de osäkra valkretsarna (”tuss ups”) förblir republikanska, förlorar partiet 13+12 = 25 och därmed majoriteten i representanthuset.
Stalltipset är alltså att republikanerna förlorar majoriteten i representanthuset. Men säkert är det inte, inte minst med tanke på hur fel opinionsinstituten hade om Trump-väljarna i förra valet 2016.
Men samtidigt: en förlust av bara 25 vore ett bättre valresultat än Ronald Reagan…


Senaten
Sedan får vi inte glömma den mäktiga första kammaren, senaten med 100 mandat totalt. Där brukar också sittande president förlora stort i mellanårsval. Barack Obama förlorade 6 senatorer 2010, Bill Clinton förlorade hela 9 senatorer två år efter han flyttade in i Vita huset.

Enligt opinionsmätningarna kommer Trumps parti att vinna 1 senator netto. Det ser ut som att republikanerna förlorar Arizona, men tar mandat från demokraterna i Missouri och i North Dakota.

Om opinionssiffrorna stämmer gör republikanerna ett historiskt mycket bra mellanårsval – bättre än de flesta administrationer. Man stärker sin majoritet i senaten, man tappar den i representanthuset.

Kan storskrävlande egocentriker också vara kompetenta?

Bob Woodwards bok om Donald Trump är i hög grad läsvärd. Inte bara därför att den redan sålt i över en miljon exemplar. Läsarna får ta del av väldigt personliga samtal och känsliga relationer i maktens centrum.

Eftersom Woodward är känd för att använda gamla journalistiska kvalitetskrav och därför varit noga med källorna, finns det hög trovärdighet i att det refererade också är det sagda.

Woodward har en märklig dubbel strategi. Han återger omdömen om presidenten som är de vanliga, att han inte förstår, att han är impulsiv osv. Men när det kommer till exakt vad Trump gör, växer en annan bild fram. Han både lyssnar på rådgivare och visar stor tacksamhet för dem som arbetar för honom.

För mig kokar det hela ner i det som jag tycker blir en träffande rubrik i min recension i Samtiden: Kan en storskrävlande egocentriker också vara kompetent?

Valresultatet i för mig intressanta valdistrikt

Riksdagsvalet är färdigräknat. Jag har en tradition av att kolla hur det gick i de valdistrikt som jag bott i (mer än ett år). Valdistrikt är de minsta enheterna med omkring 1.000 röster. Alltså grannarna i det närmsta grannskapet.

Min första bostadsort var Sikfors i Piteå kommun, Norrbotten. Där hade mina morföräldrars bostad ovanpå järnvägsstationen Vargbacken. Här röstade hela 412 personer av 447 röstberättigade i söndagens val. Det ger ett valdeltagande på hela 92,2 procent!

Socialdemokraterna förlorar stort, -11,2 procent, men blir ändå störst med 37,4 procent. För två val sedan hade man egen majoritet med marginal. Sverigedemokraterna är näst störst med 19,3 procent (+7,1). M får 11,7 procent och V får 11,2 procent.

1963 flyttade jag som ettåring med mina föräldrar till Göteborg och Annedal, stadsdelen jämte Haga. Då fanns här fallfärdiga landshövdingehus med utedass på gården och enbart rinnande kallvatten. Nu finns moderna bostadshus i denna centrala stadsdel. I ”Annedal södra” är 2018 Moderaterna största parti med 22,4 procent. S får 21,8 och V får 14,3 procent, medan SD får 13,7 procent.

1969 flyttade vi ut till Björkekärr, de nybyggda personalbostäderna jämte Östra sjukhuset. Förra helgen blev i valdistrikt ”Björkekärr östra” Socialdemokraterna störst med 24,4 procent, V fick 14,3 och M 14,1 procent. SD fick 12,3 procent.

Min första egna lägenhet låg i Olivedal i Göteborg, där Moderaterna blev störst med 24,7 procent, S fick 17,7 och V 15,0. C fick 11,0 och SD 9,6 procent.

När jag 1985 flyttade till Stockholm hamnade jag i Västerhaninge. I valdistriktet ”Haninge 56 Ribby” blev SD störst med 22,6 procent (+9,0). M fick 22,0 och S fick 21,9 procent.

Sedan flyttade jag till Kungsholmen, Stockholm. Valdistriktet ”S:t Göran Thorildsplan” backade M från 31,2 till 25,8 procent. S fick 16,8 och C fick 16,2 procent. V fick 11,0 och SD 6,8 procent.

Min nuvarande bostad finns i Matteus församling, Stockholm. I valdistriktet backade M från 40,3 till 32,2 procent. S ökade från 11,7 till 16,5 procent. SD blev 5:e största parti med 7,0 procent (+2,7).

På landet, Muskö i Haninge kommun där 499 personer röstade, är Sverigedemokraterna nu störst med 26,2 procent (+11,8). S backade till 23,6 och M backade till 19,4 procent.

Det är lite kul att se variationerna. Storleken på partierna i dessa små valkretsar kan variera mycket, men trenden tycks slå igenom obevekligen. Partier som går upp, gör det överallt. Liksom de som tappar, de tappar överallt.

Mina bostadsorter har varierat, så ock den politiska färgerna. S, M och SD har varit störst i minst två av dem.

Kitsch och chefsopinion

Det rör på sig i valrörelsen. Enligt tidningen Chef är Sverigedemokraterna nu näst största parti bland svenska chefer. Välutbildade, välavlönade, väletablerade tar nu steget över till den enda riktiga oppositionen mot en bedrövlig utveckling.
Och Sveriges Radios konstkritiker tvingas idag konstatera att Sverigedemokraterna överträffar alla andra i sitt bildval till Fotografiska:

SD ”gör ett utstuderat konceptuellt, provokativt – och ganska lyckat – konstnärligt ingrepp på en utställning som i övrigt består av politisk kitsch, levererad av partier som annars gärna står upp för den moderna konsten”.

Ja, dessutom tar partiet, ensamt, strid för yttrandefrihet och mot att våldsbejakande terrorister får skrämma konsten till tystnad. De andra hukar, fegar och låter sig styras av extremister.
Se mer: SD näst störst bland chefer, Lars Vilks rondellhund inkuppad på Fotografiska, Ombytta roller på Fotografiska