Riksdagskvinnor, Clint Eastwood och humorlös kränkthetsmani

Den mångfaldigt prisbelönte skådespelaren och regissören Clint Eastwood, 79, sa vid ett besök i London att den politiska korrektheten har gjort samhället humorlöst och han anklagar yngre generationer för att inte längre utmana. Daily Express rapporterar i Clint Eastwood Slams ”Politically Correct” Culture:

Dirty Harry-stjärnan hävdar att man borde kunna dra harmlösa skämt om nationalitet utan att vara rädd för att av folk blir kallad ”rasist”.
— Folk har förlorat sin känsla för humor. Förr skämtade vi konstant om olika raser. Nu kan man inte säga så utan att hålla handen för munnen … Jag tycker det är löjligt. Förr i tiden hade varje vänskapskrets en ”Sam the Jew” eller ”Jose the Mexican”, men vi saknade varje rasistisk tanke. Det var helt enkelt det normala sättet att skämta. Inga problem.
— Jag vill inte bli politiskt korrekt. Vi lägger för mycket tid och energi på att vara politiskt korrekt om allt, sa han.

Det gick inte många timmar innan vänstertidskriften Salon anklagade Eastwood för att vara… rasist, idiot eller senil.
Humorlöst, var ordet. Eastwood har en poäng. Vi tolkar numera varje ord med misstänksamhet, som om det skulle kunna finnas någon avsiktlig attack i dem. Vi  bortser från i vilket sammanhang och med vilka värderingar de sägs. Om någon lyckas tolka dem nedsättande, då är det den tolkningen som gäller. Avsändarens avsikt har långt mindre betydelse än den värsta uttolkningen från någon som hört orden sägas.
Det är inte bara humorlöst, det är ett tecken på hur paranoija vuxit in i samhällsklimatet. Alla förväntas ha dolda, ondskefulla avsikter.
Vi såg det i riksdagen i veckan. När försvarsminister Tolgfors kallade två kvinnliga riksdagsledamöter vid deras förnamn gick de i taket och anklade försvarsministern för sexism, manlig härskarteknik och hävdade att det var ”oanständigt” och  ”ett lågvattenmärke”.
Att bli kallad vid förnamn är numera en fruktansvärd förolämpning. Cecilia Wikström (FP) säger till Svenska Dagbladet:

– Det är oanständigt. Killen har ju problem på något sätt. Jag brukar inte vara jätteöverdrivet känslig, men det här var ett sådant totalt övertramp.

Men är det, som en läsare skrivit i mejl, inte mer förolämpande att kalla försvarsministern för ”killen”? Vad skulle högt ärande kvinnliga riksdagsledamöter sagt om försvarsministern kallad dem ”tjejerna” i debatten?
Då hade de förmodligen krävt hans avgång. Men själva anser de sig ha rätt att anklaga försvarsministern för att ha personliga ”problem”.
Den här prinsessan på ärten-attityden (sexistiskt?) förstör samhällsdebatten. Alla går omkring och känner sig kränkta. Varför? Man mår ju bara dåligt av det. Det ger ju absolut ingen positiv energi att gå omkring och leta oförrätter där de inte finns.
Denna kränkthets-mani är skadlig också därför att den förstör ordens vallör. Vad säger vi om någon som verkligen blivit utsatt för övergrepp, om man redan använt alla kränkthetsord om det fruktansvärda att blivit kallad vid sitt förnamn?
Nej, vi måste åter lära oss att se till avsändarens avsikt med uttryck och uttalanden. Om denne inte menade något illa, ska vi heller inte ta illa upp.
Eastwoods exempel på språkligt hårda uttryck som skämt, har ju likheter med den humor som funnits i svenska arbetarkretsar. ”Din gamle tjuv”, eller andra i strikt mening nedsättande ord, var ett sätt att balansera upp kärvänligheten i en hälsning (så att den inte blev pinsam) till någon man inte sett på ett tag och ge hälsningsögonblicket en stänk av humor. Ingen som sa detta menade någonsin att den man hälsade på var tjuv.
Men detta mångbottnade sätt att använda språket kräver en sak — samma kulturella erfarenhet och förståelse av språket. Bristen på assimiliering i det moderna samhället tror jag är förklaringen till att vi inte längre kan tolka vad andra menar. Och då tolkas värsta möjliga avsikter in i orden.   
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , ,)