Till TT erkänner Kristdemokraternas partiledning att man skött den offentliga lynchningen av Lennart Sacrédeus på ett dåligt sätt. Nerikes Allehanda/TT rapporterar hur man förklarar de hårda tagen:
Partiets organisationschef Helena Höij och flera andra hänvisar till att partiet bara har en enda ledamot i parlamentet i Bryssel, vilket gör att det måste vara en person där som går att samarbeta med och som har partiledningens förtroende.
Men varför ställer man i så fall upp en valsedel med 55 namn? Det är som om partierna inte funderat igenom vad personkryssen betyder. Varför håller man fast vid den gamla modellen med långa namnlistor? Om Kristdemokraterna är medvetna om att de kan få ett till två mandat, varför nöjer de sig inte med en valsedel med, säg fem namn som väljarna erbjuds att rösta på? Då skulle dessa namn ha en chans att göra sig kända, de skulle också ses som seriösa kandidater.
Och om bara fem namn ska utses, hade det varit enklare att förklara varför man vill ha en ja-sägare på posten. Att det inte finns plats för bredd.
Jag tror det som retar såväl kristdemokratiska medlemmar som politiskt intresserade medborgare är hyckleriet. Varför låtsas att det är högt till tak, när det inte är det. Varför ljuga inför medlemmar och väljare?
Partierna borde sluta låtsas att vara något de inte är.
Jag kan på ett plan, eftersom vi nu sedan 1909 haft proportionella partival istället för majoritetsval i enmansvalkretsar, förstå partiledningar som vill ha ett mycket kort koppel på sina kandidater. Proportionella val är kollektiva till sin natur. Det är partiet som är det viktiga, medan individerna förutsätts vara lydiga slavar…. förlåt: kandidater.
Valsystemet är som det är. Kristdemokraterna måste förhålla sig till det. Men var då för tusen gubbar ärliga om det!!!
Fall inte för det socialistiska bedrägeriet att kalla valsystemet demokratiskt. Det är partistyre, inte folkstyre.
Men nu har ju partierna själva tagit död på personvalet. Vilken vettig människa tror på det, efter att ha hört hur partiledare behandlar de som fångat väljarnas intresse och har folkligt stöd?
När Alliansen vid en pressträff i veckan sa att man skulle lyssna på väljarna skrev Svenska Dagbladet mycket träffsäkert i analys:
Inte minst i nomineringsprocesserna till EU-parlamentsvalet har det blivit tydligt hur lite partierna bryr sig om att ”lyssna”.
Redan för ett år sedan skrev Dagens Nyheter: Personvalens framtid ser dyster ut. Där finns en bild på de allt färre som valts in i riksdagen med personval. En av dem är Lennart Sacrédeus. Och vi ser vilka mobbningsattacker som partier svarar med, om man är oförskämd nog att sticka ut.
Partierna måste sluta blunda för personvalet. Antingen tar man det på allvar och ändrar sin mentalitet, eller så ska man erkänna att man vill behålla den gamla modellen där partierna styr och väljarna ställs inför fullbordat faktum när det gäller kandidater.
En naturlig följd vore att antalet kandidater på listorna reduceras, så att partiarbetarna kan fokusera på några få namn med mål att bli igenkända i väljarkåren. Jag är mäkta förvånad över att partierna så här tio år efter det att personvalet introducerades, fortfarande inte förstått vilken potential det ligger i det.
Demokati handlar om väljarkontakt. Personvalet var tänkt att stärka det. Men partierna slår tillbaka och förstör sina möjligheter att nå ut.
Istället för att sätta upp horder av okända och odugliga kandidater på listorna, borde man välja ut ett fåtal som verkligen har kompetens att sköta både väljarkontakt och beslutsfattandet om man blir vald. Tänk vilken härlig dynamik i valdebatterna vi skulle få i alla län och valkretsar om antalet kandidater per parti vore få och kunde identifieras av medier och väljare.
Hittills har kandidaterna varit så många och orealistiska att kandidaturen är ett skämt. Kandidater tas inte på allvar. Partierna har allt att vinna på att reducera kalle-anka-valsedlarna så att kandidatur betyder något.
Se mer: Från folkstyre till partistyre. (Andra intressanta bloggar om politik, personval, folkstyre, demokrati)
