Obama undviker tuffa val

Ekonomer ifrågasätter nu president Obamas stimulanspaket. I Washington Post skriver ekonomijournalisten Robert Samuelson, Too Little Bang for The Bucks:

Det har visat sig att president Obama inte gjort de tuffa valen i stimulanspaketet. Han kunde antingen ha använt programmet för att a) snabbt stimulera ekonomin, eller b) för att lansera en större politisk agenda för satsningar på energieffektivisering och skolrenovering. Men Obama vill båda, och de två kan ytligt sett beskrivas som förenliga.
”Detta är inte bara ett kortsiktigt program för att skapa sysselsättning”, sa Obama nyligen … Olyckligtvis betyder investeringar i morgondagen inte automatiskt stimulans av ekonomin idag.

De stora samhällsprojekten tar åratal att projektera. De lindrar inte lågkonjunkturen idag.
Det ser allt mer ut som att vänstern i USA använder krisen för att utvidga statens inflytande på längre sikt. Naomi Klein får än en gång fel. Den här krisen används för att försöka socialisera i Amerika.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , ,)

Ännu en Obama-minister har smitit från skatten

Det är inte bara nye finansministern Timothy Geithner som låtit bli att betala 34.000 dollar i skatter och arbetsgivaravgifter, ett belopp han betalade in först sedan han blev påtänkt som minister.
Nu avslöjas att nominerade sjukvårdsministern Tom Daschle undanhållit hela 128.000 dollar (över en miljoner kr). New York Times rapporterar idag,  Daschle Knew of Tax Issues:

Medan demokratiska partiet i senaten försöker rädda Daschle, ägnade sig Vita huset åt att försöka förklara hur Daschle kunde klara den interna granskningen av tilltänkta ministrar trots att han missat att betala 128.000 dollar i skatter.

Visst är det så att Barack Obama nu överträffat Fredrik Reinfeldt i bristfällig granskning av tilltänkta ministrar?
(Andra intressanta bloggar om , , , , , ,)

Ta personvalen på allvar, eller avskaffa dem

Till TT erkänner Kristdemokraternas partiledning att man skött den offentliga lynchningen av Lennart Sacrédeus på ett dåligt sätt. Nerikes Allehanda/TT rapporterar hur man förklarar de hårda tagen:

Partiets organisationschef Helena Höij och flera andra hänvisar till att partiet bara har en enda ledamot i parlamentet i Bryssel, vilket gör att det måste vara en person där som går att samarbeta med och som har partiledningens förtroende.

Men varför ställer man i så fall upp en valsedel med 55 namn? Det är som om partierna inte funderat igenom vad personkryssen betyder. Varför håller man fast vid den gamla modellen med långa namnlistor? Om Kristdemokraterna är medvetna om att de kan få ett till två mandat, varför nöjer de sig inte med en valsedel med, säg fem namn som väljarna erbjuds att rösta på? Då skulle dessa namn ha en chans att göra sig kända, de skulle också ses som seriösa kandidater.
Och om bara fem namn ska utses, hade det varit enklare att förklara varför man vill ha en ja-sägare på posten. Att det inte finns plats för bredd.
Jag tror det som retar såväl kristdemokratiska medlemmar som politiskt intresserade medborgare är hyckleriet. Varför låtsas att det är högt till tak, när det inte är det. Varför ljuga inför medlemmar och väljare?
Partierna borde sluta låtsas att vara något de inte är.
Jag kan på ett plan, eftersom vi nu sedan 1909 haft proportionella partival istället för majoritetsval i enmansvalkretsar, förstå partiledningar som vill ha ett mycket kort koppel på sina kandidater. Proportionella val är kollektiva till sin natur. Det är partiet som är det viktiga, medan individerna förutsätts vara lydiga slavar…. förlåt: kandidater.
Valsystemet är som det är. Kristdemokraterna måste förhålla sig till det. Men var då för tusen gubbar ärliga om det!!!
Fall inte för det socialistiska bedrägeriet att kalla valsystemet demokratiskt. Det är partistyre, inte folkstyre.
Men nu har ju partierna själva tagit död på personvalet. Vilken vettig människa tror på det, efter att ha hört hur partiledare behandlar de som fångat väljarnas intresse och har folkligt stöd?
När Alliansen vid en pressträff i veckan sa att man skulle lyssna på väljarna skrev Svenska Dagbladet mycket träffsäkert i analys:

Inte minst i nomineringsprocesserna till EU-parlamentsvalet har det blivit tydligt hur lite partierna bryr sig om att ”lyssna”.

Redan för ett år sedan skrev Dagens Nyheter: Personvalens framtid ser dyster ut. Där finns en bild på de allt färre som valts in i riksdagen med personval. En av dem är Lennart Sacrédeus. Och vi ser vilka mobbningsattacker som partier svarar med, om man är oförskämd nog att sticka ut.
Partierna måste sluta blunda för personvalet. Antingen tar man det på allvar och ändrar sin mentalitet, eller så ska man erkänna att man vill behålla den gamla modellen där partierna styr och väljarna ställs inför fullbordat faktum när det gäller kandidater.
En naturlig följd vore att antalet kandidater på listorna reduceras, så att partiarbetarna kan fokusera på några få namn med mål att bli igenkända i väljarkåren. Jag är mäkta förvånad över att partierna så här tio år efter det att personvalet introducerades, fortfarande inte förstått vilken potential det ligger i det.
Demokati handlar om väljarkontakt. Personvalet var tänkt att stärka det. Men partierna slår tillbaka och förstör sina möjligheter att nå ut.
Istället för att sätta upp horder av okända och odugliga kandidater på listorna, borde man välja ut ett fåtal som verkligen har kompetens att sköta både väljarkontakt och beslutsfattandet om man blir vald. Tänk vilken härlig dynamik i valdebatterna vi skulle få i alla län och valkretsar om antalet kandidater per parti vore få och kunde identifieras av medier och väljare.
Hittills har kandidaterna varit så många och orealistiska att kandidaturen är ett skämt. Kandidater tas inte på allvar. Partierna har allt att vinna på att reducera kalle-anka-valsedlarna så att kandidatur betyder något.
Se mer: Från folkstyre till partistyre. (Andra intressanta bloggar om , , , )

Irak tar nya steg mot en hoppfull framtid

Demokratiprocessen har tagit ännu ett steg framåt. Lördagens lokalval gick lugnt till. President Obama, som motsatte sig befrielsen av irakiska folket, tvingas nu lovorda det fredliga valet, rapporterar BBC i Obama praises peaceful Iraq polls. Och AP rapporterar att valdeltagandet ser ut att ha varit det prognostiserade, Iraqi election turnout in line with predictions. 55-60 procent är högst normalt internationellt sett.
Och Ekot rapporterar, Allt färre dödas i Irak: ”I januari dödades 191 människor, det är den lägsta dödssiffran sedan den USA-ledda invasionen 2003.” Med tanke på att Saddam Hussein i snitt dödade mer än 3.000 människor i månaden, är januari 2009 förmodligen en av de månader då minst antal människor dödats i Iraks historia. Till och med Flamman rapporterar, Irak: Hoppfullhet inför valet.
Nu har jag ju varit för avsättandet av Saddam Hussein hela tiden, men om jag varit emot förut skulle jag nog börja tänka om nu. Varför skulle 25 miljoner irakier tvingas leva och dö på en nyckfull despots nåder?
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , )

Hamas ledarskap besöker ayatollorna i Iran

Reuters meddelar att en delegation från Hamas idag besöker Teheran för att utverka större stöd för gruppen efter den senaste månadens krig, Hamas head in Tehran to meet Iranian leaders:

Delegationen, som leds av Hamasledaren Khaled Meshaal kommer senare under söndagen att möta Irans högste ledare, ayatollah Ali Khamenei och president Mahmoud Ahmadinejad, meddelar en Hamastalesman till Reuters på telefon från Teheran.

De som påstår att Hamas är den svagare parten i kriget mot Israel borde betänka att Iran har 66 miljoner invånare, stora oljeinkomster och en landyta på 1.648.000.000 kvadratkilometer. Vilket kan jämföras med Israels 7 miljoner invånare, inga naturresurser och en landyta på 20.770 kvadratkilometer.
Det är en villfarelse att Israel är den starka parten. En anledning till att Israel i självförsvar måste slå tillbaka så hårt är att man annars riskerar att bli utplånad som nation. Man har några av världens värsta diktaturer emot sig, som krigar mot Israel via ombud som Hamas och Hizbollah.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , ,, ,
)

Försvarspolitikens paradox

Två säkerhetspolitiska experter summerar för mig de två centrala frågorna inför kommande försvarspolitiska propositon från regeringen i Svenska Dagbladet, Militära experter anser att Sverige kan få problem med trovärdigheten.
Utrikespolitiska institutets direktör Tomas Ries säger:

– Med en så stor budget – hur kan man få så lite effekt? Det är slående. Jag tror att en viktig förklaring är att en stor del av försvarsbudgeten går till försvarsindustrin. Det ger en stor indirekt effekt, och kan ge säkerhetspolitiskt inflytande. Med det sagt så är 48 800 soldater som kostar 867 713 kronor styck väldigt lite. Danmark får 83 700 soldater för hälften av Sveriges budget.

Och Mike Winnerstig vid Totalförsvarets forskningsinstitut lyfter den yttersta av paradoxer:

– Både ÖB och försvarsministern har tidigare sagt att Sverige inte längre kan försvara sig självt, det är inget nytt. Den nya försvarspolitiska linjen är ytterst paradoxal – vi förväntar oss att få militär hjälp, samtidigt som vi fortsätter hävda vår alliansfrihet.

Om Sverige inte tänker bli medlem av Nato måste försvarsbudgeten fördubblas. Med en fördubbling skulle vi komma upp i den nivå på 2,5-3 procent av BNP som vi fram till 1980-talet satsade på försvaret.
Det måste bli slut på dagdrömmandet. Man kan inte smita från de svåra frågorna längre. Mindre upprustning och Nato-medlemskap, eller fördubbling av försvarets ekonomiska ramar för fortsatt alliansfrihet.
(Andra intressanta bloggar om , ,, , )