Month: February 2009

Demokratiska partiet i USA har kontrollen över såväl Vita huset som båda kamrarna i Kongressen. Det gör att man nu lanserat ett stimulanspaket som innehåller alla tänkbara offentliga utgiftsökningar. Det är ett slöseri utan sans och måtta. Men med tanke på den popularitet som Obama haft, har få vågat yppa kritik. Visserligen har inte en enda ledamot av Republikanska partiet röstat med demokraterna i representanthuset, men man har varit försiktig med att rikta kritik. Istället har republikanerna lagt fram egna paket, som är betydligt stramare och riktar in sig på att få igång finanssystemet.
Men nu kommer kritik från ett oväntat håll, rapporterar International Herald Tribune i Paris rejects ‘Obama-style’ stimulus program:

Premiärminister François Fillon avvisade på måndagen krav på att den franska regeringen allmänt ska stimulera konsumtionen snarare än att följa hans plan att stimulera företag och infrastrukturinvesteringar, för att lyfta Frankrike ut ur lågkonjunkturen.
“Det skulle vara oansvarigt att byta till en strategi som innebär att vi ökar vårt lands statsskuld utan att i slutändan skapa infrastruktur och ökad konkurrenskraft”, sa Fillon i ett tal i Lyon.

Ja, att blåsa upp offentlig konsumtion genom nya bidrag som i sin helhet blir till ökad statsskuld är vanvett. Om republikanerna i senaten inte lyckas stoppa slöseriet, kan Obama råka ut för samma bakslag som François Mitterrand när han som Frankrikes president började socialisera i början på 1980-talet. Han fick lägga om politiken 180 grader, vilket innebar socialistpartiets totala sammanbrott. Något som fortfarande, ett kvartssekel senare, präglar fransk politik.
(Andra intressanta bloggar om politik, finanskris, ekonomi, bolånekris, entreprenörskap, marknadsekonomi, tillväxt, kapitalism, Obama, Frankrike)

I Svenska Dagbladet skriver PJ Anders Linder om ny skatteutredning i Danmark:

Förre skatteministern Carsten Koch (S) har utrett det danska skattesystemet på uppdrag av Anders Fogh Rasmussens borgerliga regering. I sin slutrapport, som presenterades igår, föreslår Kochs Skattekommission att den högsta marginalskatten ska sänkas från 63 till 55 procent, samtidigt som brytpunkten höjs så att färre drabbas. Skatten sänks även på lägre inkomster. Socialdemokraternas partiledare Helle Thorning-Schmidt säger att det är angeläget med sänkt skatt på arbete och att det är rätt av kommissionen att ta ett stort grepp på skattesystemet.

Linder konstaterar:

De danska socialdemokraterna … understryker vikten av sänkt skatt på arbete och jämlik fördelning – och man gör inte det minsta utfall mot sänkningen av den högsta marginalskatten. Något mer konstruktivt kan man inte gärna begära av ett oppositionsparti till vänster.

Men i Sverige är tongångarna helt annorlunda. Här brännmärker Mona Sahlin alla skattesänkningar som orättvisa, även om de betydande skattesänkningar som jobbskatteavdraget inneburit framför allt gynnat låginkomsttagarna.
Det är naturligtvis förklaringen till att Alliansen inte vill avskaffa värnskatten, som är en extraskatt på höginkomsttagarna. Ett avskaffande skulle inte ge mindre skatteintäkter — sänkningen i procent skulle kompenseras med att folk arbetar mer och därför betalar mer i skatt. Ändå skapar socialdemokraterna ett klimat där detta blir omöjligt.
Det visar hur långt ut på vänsterkanten som de svenska socialdemokraterna rört sig. Socialdemokraterna har ingenting med mitten, eller “lagom”, att göra. Partiet finns långt ut på flanken.
(Andra intressanta bloggar om politik, Val 2010, SAP, Sahlin)

Sedan Folkpartiets skolpolitiska arbetsgrupp föreslagit förbud mot ämnesstudier på modersmålet för grundskoleelever med utländsk bakgrund, har kritiken inte låtit vänta på sig. Den som värnar svenska språket får räkna med alla möjliga tillmälen från de politiskt korrekta etablissemangen. Men det är som Helsingborgs Dagblad skriver i dagens ledare, Övergripande språket är fortfarande svenska:

Den nyanlände som vill framåt i det nya samhället och rota sig där, börjar med att tillägna sig det övergripande språket. I hemmet kan modersmålet, religiös tillhörighet eller kultur, få fritt spelrum, däremot. Så har nog de allra flesta som tidigare invandrat till USA och även till Sverige tagit till sig verkligheten.
Om man alltså vill bli “svensk” och inte aktivt vill cementera utanförskap i ett samhälle man innerst inne ogillar. Den som är “svensk” är uppenbarligen någon som kan tala begriplig svenska. Med eller utan lätt brytning. Det är därför något märkligt med språkdebatten i det här landet …
Den eventuella återvändsgränden kan egentligen bara forceras på ett enda sätt. Nämligen genom riktade resurser för en bättre, mer intensiv och bredare undervisning i svenska språket och kulturen.

Så är det. Samtidigt håller jag med FP-ledaren Jan Björklund som inte ställer upp på arbetsgruppens förslag om förbud. Förslaget om förbud är en följd av att det är svårt att på andra sätt manifestera budskapet — att svenska språket ska vara normen. Men förbud är onödigt. Om man i samhällsdebatten gör klart att det bara är med svenska språket som det finns en framtid i just detta land, är det tillräckligt för att skolförvaltningarna ska satsa på svenskundervisningen. Inte på att befästa utanförskap.
(Andra intressanta bloggar om politik, svenska språket,integration, integrationspolitik, skolpolitik, skolan, utanförskap, arbete, arbetslinjen, Jan Björklund, folkpartiet)

Hamas-ledaren Khaled Meshaal är hos sina uppbackare i Iran. AFP rapporterar vad han sa vid ett framträdande inför studenter i Teheran igår:

Vi förbereder oss för att befria hela Palestina, återta Jerusalem och säkra återkomsten för alla palestinier.

Om någon tvivlat på att Hamas vill utplåna Israel, så har man fått sitt svar. Hamas accepterar inte någon israelisk stat överhuvudtaget. Det är hela orsaken till att ingen fredsprocess kan inledas. Hur förhandlar du med någon som vill utplåna dig?
(Andra intressanta bloggar om politik, Palestina, Gaza, Iran, fundamentalism, terrorism, Hamas, Mellanöstern, Mellanösternkonflikten, Israel)

Det är enkelt för en presidentkandidat att lova tala med diktaturer om deras kärnvapenprogram. Men något helt annat att göra det som president. Om samtalen misslyckas, är det presidenten som förlorar anseende och presige. Samtidigt kan eftergifter till Iran för att nå ett ansiktsräddande avtal, innebära upprustning i världens mest explosiva region.
Detta föklarar den tidigare nedrustningsförhandlaren Stephen Rademaker på New York Times debattsida, Talk to Iran. Then What?

Iran har ihärdigt avvisat krav från Förenta Nationerna och våra europeiska allierade och det vore naivt att förvänta sig annorlunda svar bara därför att USA finns med vid förhandlingsbordet. Iran kommer med största säkerhet att säga nej, och räknar förmodligen med att man till slut kan tvinga världen att acceptera deras anrikningsprogram.
Så vad händer då? Efter ett antal misslyckade möten, kommer olika aktörer inom och utom administrationen att framföra tvivel om den amerikanska positionen.

Artikelförfattaren menar att krav kommer att resas på att släppa greppet om Iran, tillåta att de fortsätter sitt nukleära program. Men det skulle starta en upprustningsspiral i Mellanöstern:

Om Amerika accepterar att Iran anrikar uran, kommer det att bli omöjligt att förneka samma utveckling i andra länder i regionen. Resultatet kommer att bli den spridning av farlig nukleär teknologi som vi försökt att undvika. Detta står i kontrast till nuvarande läge, då Irans anrikningsprogram — illegalt och utsatt för internationell press — knappast är en attraktiv lösning för andra länder.
Av dessa skäl kan inte USA vara mer angelägen än Teheran att nå en uppgörelse, och president Obama måste övertyga Iran om att han har råd att låta förhandlingarna misslyckas. Obama måste göra detta samtidigt som han har skapat höga förväntningar genom att lova direkta, villkorslösa samtal med Teheran. Detta kan visa sig vara den nye presidentens största diplomatiska utmaning.

Ja, det kan vara det politiskt korrekta löftet att gulla med Iran som kan sänka Barack Obama på den internationella scenen. Ger han efter, framstår han som svag — och då kommer Mellanöstern att explodera. Står han på sig, kommer Iran att förödmjuka USA, och Obama har inte uppnått någonting, annat än att ha tappat mycket av sin prestige.
Jag förstår inte varför det är så populärt att tala om förhandlingar med diktaturer. Det är ett svaghetstecken. Och leder absolut ingenstans. Annat än till att stärka diktaturerna.
(Andra intressanta bloggar om USA, Vita huset, demokraterna,Obama, politik, säkerhetspolitik, försvarspolitik, upprustning, kärnvapen, Iran)

I Folkbladet skriver Widar Andersson om den mest tydliga förnyelsen inom socialdemokratin “framtidsdagar” i helgen, Kul på Monas läktare:

Helgens snackis – i vart fall bland journalisterna – var solklart läktaren bakom Mona Sahlin när hon talade på Västerås torg i lördags.
På läktaren satt ett femtiotal män och kvinnor i olika åldrar och av olika ursprung. De hängde med i talet, skrattade och applåderade och gjorde sig väldigt bra på bild.
Läktaren sades vara det första konkreta spåret av Obama i svensk kampanjpolitik. Fler partier lär hänga på.
Kul. Kampanjandet har stort behov av förnyelse. Fler människor behöver involveras.

Jag har länge undrat varför svenska partiledare och deras rådgivare verkar vara totalt omedvetna om hur viktiga bilderna är från partipolitiska event. Såväl morgon- som kvällspressen, för att inte tala om TV-reportagen, domineras ju oftast av den visionella bild som förmedlas från evenemanget som bevakas. Hur den bilden ser ut säger mycket om vilket intryck mediekonsumenten får.
I USA och Storbritannien har man sedan lång tid tagit med fotot i planeringen. Ändå låter partierna sina ledare uppträda på ett sätt som gör att bilderna ofta signalerar isolering eller trist politikersnack. Nu verkar det alltså röra på sig.
Men det är samtidigt ett fattigdomsbevis att den enda konkreta förändringen socialdemokraterna kan presentera är mer begåvad fotostrategi.
(Andra intressanta bloggar om politik, Val 2010, SAP, Sahlin, mediestrategi, foto)

Det blåser upp till storm kring den nominerade socialministern Tom Daschle. Det har framkommit att han undanhållit 140.000 dollar (över en miljon svenska kronor) i skatt. Detta är något som han dessutom inte talade om för Obamas team när de kontrollerade tilltänkta ministrars bakgrund. Daschle deklarerade plötsligt nya inkomster, och gjorde fyllnadsinbetalning sedan han blivit nominerad till minister.
Nytillträdande finansminister Timothy Geithner har också ertappats med att inte deklarera inkomster, men eftersom Geithner också bland republikaner är en respekterad ekonom klarade han av utskottsförhören och senaten godkände hans nominering.
Annat är det med Tom Daschle. Han är en utpräglad politruk av det mer hänsynslösa slaget. Han har många gånger retat upp republikanerna under sin tid som senatens majoritetsledare. Dessutom är de undanhållna inkomsterna anmärkningsvärt stora.
Obama kan inte heller vara alltför nöjd med att Daschle teg om detta innan han blev nominerad. Det är ju ett svek mot Obama. Daschle försöker nu göra flera hela pudlar: AP rapporterar i Daschle apologizes for failing to pay taxes, Bloomberg i Daschle Regrets Tax ‘Errors’, Politico i Daschle: Mistakes were ‘unintentional’.
Frågan är om detta inte är en skadal för mycket. Daschle kan bli den andra minister som Obama förlorar innan han knappt flyttat in i Vita huset. Handelsminister Bill Richardson hoppade av 3 januari när han blev indragen i en utredning om mutor.
(Andra intressanta bloggar om USA, pres.valet, Vita huset, USA-valet, skandal, skattesmitning, korruption, demokraterna, Daschle, Obama)

Det är så talande att följa diskussionen sedan Försvarshögskolans rapport om extremismen i Rosengård publicerats. Omedelbart krävs mörkläggning. Sådant får inte diskuteras!
Muslimska röster hävdar, Rapporten om Rosengård döms ut, Föreningar vill syna Rosengårdsrapporten och Sydsvenskans kulturchef backar upp kritiken, Rapporten – ett hafsverk. Också Dagens Nyheter vinklar kritiskt i Ifrågasätter rapport om Rosengård.
Rapportförfattarna Lars Nicander och Magnus Ranstorp svarar i Newsmill, Kritiken från Lundaforskarna är politisk och inte vetenskaplig:

Beträffande det andra huvudbudskapet som Lundaforskarna lyfter fram – om att resultaten kan befrämja islamofobi – visar man sin egentliga åsiktsagenda. Vi kommer här in på en annan arena som går rakt emot det första huvudbudskapet om vetenskapligheten. Nu är det inte längre objektiv kunskap som eftersträvas, utan om politiskt betingade åsikter. “Fel” objektiva kunskaper är alltså farligt och skall undvikas menar man.

Försöken att undergräva rapporten istället för att diskutera innehållet i sak, är så typiskt. Politiska korrektheten vill censurera debatten. Men i ett öppet samhälle är det en plikt för oss alla att inte mörka, utan att gå till botten med problem — för att kunna lösa dem. Att motsätta sig debatt, att i traditionen av ayatollah Khomeini göra allt för att begränsa yttrandefriheten och hota dem som kritiserar är fullständigt oacceptabelt.
Diskussion och analys är ett livsvillkor för ett civiliserat samhälle. Hot och tystnad är diktaturernas redskap. De får inte bli gällande i vårt land.
Se mer: Svensk ‘enklavisering’. (Andra intressanta bloggar om politik, Rosengård, Ranstorp, integration, integrationspolitik, moderna klansamhällen, gruppidentitetspolitik, enklavisering, rasism, kränkt, islamofobi, islam, islamism, kristendom, västvärlden, demokrati, MR, frihet, yttrandefrihet)

Man kan undra över varför medier och politiker talar om hjälpbehov i Gaza. Terrororganisationen Hamas förklarar ju seger och tackar Iran för stödet. CNN rapporterar i Hamas leader praises Iran’s help in Gaza ‘victory’:

“Segern för folket i Gaza är ett mirakel av Gud och den iranska republiken har definitivt sin del i denna seger”, sa Hamasledaren Meshaal efter ett möte med Irans högste ledare ayatollah Ali Khamenei, meddelar halvofficiella nyhetsbyrån Fars.

Hamas och Iran ser inga problem i Gaza. De ser ett mirakel. Så vad är problemet?
Jo, det är att civila palestiniers liv inte betyder något för varken Hamas eller Iran.
Det är problemet.
Och det löser man inte genom att ge deras sida stöd i konflikten. Det är detsamma som att stödja fortsatt krig.
Nej, istället borde omvärlden helhjärtat stödja Israel till dess motparten erkänner Israels rätt att existera, slutar attackera israeler och inleder fredsförhandlingar.
Så länge det inte sker, kommer Mellanösternkonflikten att fortsätta.
(Andra intressanta bloggar om politik, Palestina, Gaza, Iran, fundamentalism, terrorism, Hamas, Mellanöstern, Mellanösternkonflikten, Israel, demokrati,MR, frihet,
yttrandefrihet)

I sin kolumn i Svenska Dagbladet skriver Elise Claeson om hur hon kom ut som värdekonservativ, och om vad den betyder för henne. Det handlar inte om Tronen, Altaret och Svärdet. Hon citerar bl a denna blogg och fortsätter, En lägereld mitt i historien:

2000-talets stora kunskapsrevolution handlar om människan. Gen- och hjärnforskningen har bekräftat det vi länge anat: Den Nya Människan finns inte. Socialismen, liberalismen och feminismen är alla utopier om hur människan bör vara. Konservatismen saknar utopier; den är som en lägereld mitt i historien. Människan duger som hon är, i all sin ofullkomlighet. Vi bör lära av Den Gamla Människan – inte försöka skapa en ny.

Jag håller med om att alla utopiska försök att skapa en ny människa visat sig både farliga och grovt misslyckade. Historien, traditioner och erfarehet har större betydelse än vi många gånger vill erkänna. De ger trygghet, de gör oss klokare och de räddar oss från dåraktiga projekt som leder till sovjetiska Gulag, nationalsocialistiska koncentrationsläger eller, som faktiskt skedde i Sverige, statens och politikernas tvångssterilisering av “mindervärdiga” människor.
Men jag invänder mot Elixe Claeson tar med liberalism, som sådan i citatet ovan. Hon syftar säkert på socialliberalismen som lägger sig i och vill styra familjernas privatliv, genom kvotering av föräldraförsäkring mm. Och socialliberalismen har mer likheter med socialistisk utopism, än klassisk liberalism.
Men klassisk liberalism upplever jag som något annat. Den garanterar vår individuella frihet. Är det inte här den nya formen av konservatism växer fram? Istället för auktoritetstro, förenar sig det konservativa perspektivet med klassisk liberalism, och ger varje människa möjlighet att förverkliga sig själv. Utan förmyndare. Utan politisk-ideologiska pekpinnar.
Och när människor får forma sina liv i frihet är det inte ett dugg märkligt att konservativa samlevnadsformer och frivilliga gemenskaper kommer tillbaka. De har ju utvecklats under flera århundraden och ligger därför nära det som är människans natur.
Med den reservationen, kan jag hålla med Claeson om att den politiska konflikten idag står mellan kollektivism och gemenskaper, snarare än mellan kollektivism och individualism. Jag menar dock inte att de två sistnämnda är “två sidor av samma mynt”, som Claeson skriver.
Den ideologiska striden sker i två led: först måste man ta striden mellan det kollektivistiska tvånget och frihetens individualism. Här gällde det ju, för etthundra år sedan, att befria människor från konservativ överheter i monarkistisk och aristokratisk tappning. Idag gäller det att befria människor från socialistiskt förmynderi utövat av politiker via staten. När individen väl är fri, då uppstår frågan hur samhället ska organiseras, genom kollektiva beslut eller frivilliga gemenskaper.
Det jag vill säga, och som jag skrev om i ledare i Finanstidningen för mång år sedan, är: “Gemenskaper existerar nu på individernas villkor. Inte tvärtom.”  
(Andra intressanta bloggar om politik, socialism, utopi, socialliberalism, liberalism, nyliberalism, konservatism, gemenskap)