Sedan Folkpartiets skolpolitiska arbetsgrupp föreslagit förbud mot ämnesstudier på modersmålet för grundskoleelever med utländsk bakgrund, har kritiken inte låtit vänta på sig. Den som värnar svenska språket får räkna med alla möjliga tillmälen från de politiskt korrekta etablissemangen. Men det är som Helsingborgs Dagblad skriver i dagens ledare, Övergripande språket är fortfarande svenska:
Den nyanlände som vill framåt i det nya samhället och rota sig där, börjar med att tillägna sig det övergripande språket. I hemmet kan modersmålet, religiös tillhörighet eller kultur, få fritt spelrum, däremot. Så har nog de allra flesta som tidigare invandrat till USA och även till Sverige tagit till sig verkligheten.
Om man alltså vill bli ”svensk” och inte aktivt vill cementera utanförskap i ett samhälle man innerst inne ogillar. Den som är ”svensk” är uppenbarligen någon som kan tala begriplig svenska. Med eller utan lätt brytning. Det är därför något märkligt med språkdebatten i det här landet …
Den eventuella återvändsgränden kan egentligen bara forceras på ett enda sätt. Nämligen genom riktade resurser för en bättre, mer intensiv och bredare undervisning i svenska språket och kulturen.
Så är det. Samtidigt håller jag med FP-ledaren Jan Björklund som inte ställer upp på arbetsgruppens förslag om förbud. Förslaget om förbud är en följd av att det är svårt att på andra sätt manifestera budskapet — att svenska språket ska vara normen. Men förbud är onödigt. Om man i samhällsdebatten gör klart att det bara är med svenska språket som det finns en framtid i just detta land, är det tillräckligt för att skolförvaltningarna ska satsa på svenskundervisningen. Inte på att befästa utanförskap.
(Andra intressanta bloggar om politik, svenska språket,integration, integrationspolitik, skolpolitik, skolan, utanförskap, arbete, arbetslinjen, Jan Björklund, folkpartiet)