Människan duger, i all sin ofullkomlighet

I sin kolumn i Svenska Dagbladet skriver Elise Claeson om hur hon kom ut som värdekonservativ, och om vad den betyder för henne. Det handlar inte om Tronen, Altaret och Svärdet. Hon citerar bl a denna blogg och fortsätter, En lägereld mitt i historien:

2000-talets stora kunskapsrevolution handlar om människan. Gen- och hjärnforskningen har bekräftat det vi länge anat: Den Nya Människan finns inte. Socialismen, liberalismen och feminismen är alla utopier om hur människan bör vara. Konservatismen saknar utopier; den är som en lägereld mitt i historien. Människan duger som hon är, i all sin ofullkomlighet. Vi bör lära av Den Gamla Människan – inte försöka skapa en ny.

Jag håller med om att alla utopiska försök att skapa en ny människa visat sig både farliga och grovt misslyckade. Historien, traditioner och erfarehet har större betydelse än vi många gånger vill erkänna. De ger trygghet, de gör oss klokare och de räddar oss från dåraktiga projekt som leder till sovjetiska Gulag, nationalsocialistiska koncentrationsläger eller, som faktiskt skedde i Sverige, statens och politikernas tvångssterilisering av ”mindervärdiga” människor.
Men jag invänder mot Elixe Claeson tar med liberalism, som sådan i citatet ovan. Hon syftar säkert på socialliberalismen som lägger sig i och vill styra familjernas privatliv, genom kvotering av föräldraförsäkring mm. Och socialliberalismen har mer likheter med socialistisk utopism, än klassisk liberalism.
Men klassisk liberalism upplever jag som något annat. Den garanterar vår individuella frihet. Är det inte här den nya formen av konservatism växer fram? Istället för auktoritetstro, förenar sig det konservativa perspektivet med klassisk liberalism, och ger varje människa möjlighet att förverkliga sig själv. Utan förmyndare. Utan politisk-ideologiska pekpinnar.
Och när människor får forma sina liv i frihet är det inte ett dugg märkligt att konservativa samlevnadsformer och frivilliga gemenskaper kommer tillbaka. De har ju utvecklats under flera århundraden och ligger därför nära det som är människans natur.
Med den reservationen, kan jag hålla med Claeson om att den politiska konflikten idag står mellan kollektivism och gemenskaper, snarare än mellan kollektivism och individualism. Jag menar dock inte att de två sistnämnda är ”två sidor av samma mynt”, som Claeson skriver.
Den ideologiska striden sker i två led: först måste man ta striden mellan det kollektivistiska tvånget och frihetens individualism. Här gällde det ju, för etthundra år sedan, att befria människor från konservativ överheter i monarkistisk och aristokratisk tappning. Idag gäller det att befria människor från socialistiskt förmynderi utövat av politiker via staten. När individen väl är fri, då uppstår frågan hur samhället ska organiseras, genom kollektiva beslut eller frivilliga gemenskaper.
Det jag vill säga, och som jag skrev om i ledare i Finanstidningen för mång år sedan, är: ”Gemenskaper existerar nu på individernas villkor. Inte tvärtom.”  
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , )