Integrationsdebattens kvävande tabu verkar släppa

Det finns ett mycket starkt tabu i hela västvärlden som säger att man inte på något som helst vis får ifrågasätta en människa som kommer från eller har bakgrund i fattigare eller mindre utvecklade kulturer. Jag vet inte om det är en kollektiv skuldkänsla för kolonialtiden (alltså att innebörden i ”Den vite mannens börda” har slagit om totalt, från imperialistiskt ansvar för väst att bilda de obildade, till att anse väst bära skulden för allt och därför inte längre har någon rätt att kräva något av människor med bakgrund i icke-västliga kulturer). Det må vara hur det vill med den saken, men att inte ställa krav på invandrare har visat sig ge förödande resultat.
Tystnaden har inneburit att problem inte blivit ventilerade. Och inte åtgärdade. Men nu finns tecken på att detta tabu börjar släppa.
Göteborgs-Posten skriver i ledare om asylpolitikens möjligheter att avgöra bostadsort, En bättre start i Sverige:

Att asylsökande som lever på det allmänna bidrar konstruktivt till den egna framtiden i Sverige är inget orimligt krav.

Och Sydsvenska Dagbladet skriver om fritidsgårdar i Rosengård som kräver att besökarna talar svenska så att alla förstår och så att mobbing och utfrysning kan undvikas, Trivsel på svenska:

Det talas … minst 30 olika språk bland besökarna på Rosengårds fritidsgårdar. De 25 anställda talar 16 olika språk. Det som förenar är svenska språket. Därför blev det en smula bisarrt när integrationsforskaren Masoud Kamali i P1-morgon protesterade mot att trivselregeln ”tvingar dem att tala ett språk”. Ordet ”tvingar” kan diskuteras – det är inget tvång att gå till fritidsgården. Och ”ett språk”? Det är inte ett språk vilket som helst. Det är svenska, ett språk som öppnar dörrar in i det svenska samhället.

Det borde inte längre få vara tabu att konstatera att vi befinner oss i Sverige och att på just detta territorium talas svenska. Det är på tiden att socialdemokratiska segregationister som Masoud Kamali får mothugg.
Min uppfattning är att samma krav ska ställas på alla. Rättigheter och skyldigheter ingår i samhällskontraktet. Och ingen, inte heller invandrare, kan smita ifrån skyldigheterna för att bara kräva rättigheter. Här har Sveriges politiska ledning totalt kapitulerat i 30 år. Nu måste kraven ställas. Det blir en jobbig omställning. Men alternativet är mer av motsättningar, upplopp, utanförskap och i längden ett sammanbrott för hela samhällsgemenskapen.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , )