Mike Pence – säkert kort för Trump

Donald Trump höll det han sagt hela våren, att han som sin vice president vill ha en person med lång politisk erfarenhet från kongressen. Den nuvarande guvernören i Indidana, Mike Pence, är en sådan person. Han har som sagt inte bara lång erfarenhet från arbete i kongressen utan är också guvernör i en delstat, den position många presidenter haft (Reagan, Clinton, Bush).
Många vicepresidenter har klagat på att de inte har någon tydlig arbetsuppgift, men Pence kan få en mycket central roll: att sköta sambandet mellan Trumps Vita hus och kongressen.
Valet av Pence är också traditionellt i den meningen att han kommer från mellanvästern, en del av den stora landmassan mellan kusterna som intellektuella i storstäderna vid öst- och västkusterna ofta hånar, och som är republikanernas starkaste fäste. Pence balanserar därmed Trump som kommer från storstaden New York.
Pence är framgångsrik guvernör i Indiana som ligger nära viktiga delstater där det brukar väga jämt mellan partierna, så som Ohio. Pence kan här ge en knuff framåt ur väljardemografisk synvinkel.
Också när det gäller värderingar och politiskt innehåll stärker Mike Pence trovärdigheten bland kristna och konservativa för Trump-valsedeln. Pence är evangelikanskt kristen med grundmurat förtroende bland republikanska kärnväljare. Han är gift och har sex vuxna barn.
Genom hans lugna och stabila temperament är han populär också i partiets etablissemang, de som har så svårt för Donald Trump. Även talmannen i representanthuset, Paul Ryan, har mycket stort förtroende för Mike Pence som han känner väl.
Men trots lugnet har Pence varit framgångsrik radiopratare och programledare i TV på 1990-talet, så han kan föra sig i medierna.
Mike Pence är, som många andra amerikanska politiker, i grunden jurist och arbetade som advokat några år innan han blev radiojournalist och sedan kongressledamot.
Vänstermedierna menar att valet av Pence strider mot det politiskt korrekta: han är ju inte kvinna eller tillhör minoritet. Han var emot att homosexuella skulle tjänstgöra i försvaret och mot homosexuella äktenskap.
Men den kritiken har förmodligen Trump inte så mycket emot. Det stärker hans ställning bland de republikaner som varit tveksamma till Trump, just för att Trump som New York-bo framstår som mer liberal. Dessutom har Trump med sina valframgångar förändrat den politiska kartan, från kulturkamp mellan radikaler och konservativa till kamp mot etablissemangen.
Att inte välja en kvinna eller person med minoritetsbakgrund skadar inte heller Trump eftersom han därmed upprätthåller sin image som självständig maverick, avvikare från den tråkiga politiska klassen.
Och redan före beskedet om Pence är det, enligt den senaste opinionsmätningen från CBS/New York Times, helt jämnt mellan  Trump och Clinton: 40-40 procent.
Se mer: National Review, Washington Post, Politico, Guardian.

Veckans citat

Här är några tänkvärda ord i sommarvärmen (nåja)…

I Skottland finns en stark nationell identitet, men chauvinistisk är den inte. Den som är trygg i den egna identiteten behöver inte chauvinism. (…) I Sverige tror vi gärna att receptet är det motsatta. I höstas deklarerade man på samlingen Sverige tillsammans att ”Det finns ingen inhemsk svensk kultur”. Europarörelsen har haft seminarium med titeln ”Sveriges lånta fjädrar”. [Med] denna förnekelse av svensk kultur vill man alltså jämna vägen för ett öppnare Sverige. Jag tror att vägen är den helt motsatta.

Dan Korn, folklivsforskare och rabbin, i Dagens Samhälle

Det blev inte marknaderna som kollapsade efter brexit, utan snarare politiken.

Maria Borelius, entreprenör baserad i London, i Dagens Industri

Det är ett nyttigt politiskt uppvaknande. Brexit är till etthundraprocent av godo.

Sven-Olof Johansson, vd och investerare, i Dagens Industri

Att grova sexuella ofredanden och våldtäkter äger rum på musikfestivaler, dessutom mitt bland andra människor skapar en skrämmande oförutsägbarhet och otrygghet. Nedbrytandet av de kristna medmänskliga värderingarna, inklusive den kristna sexualmoralen, tillsammans med nya kulturmönster baserade på en nedlåtande attityd gentemot kvinnan, har bäddat för en utveckling som inte kan beskrivas i andra termer än förfärande.

Ledare i Världen idag

Trump tar ledningen över Clinton

Eftersom opinionsmätningar där Hillary Clinton leder över Donald Trump fått stor spridning i svenska medier kan det vara intressant att visa aktuella mätningar i de jämna delstater där presidentvalet förmodligen avgörs.
Vänstermagasinet Politico rapporterar idag, Swing-state stunner: Trump has edge in key states:

Nya mätningar som publicerats på onsdagen av Quinnipiac University visar att Trump leder över Clinton i Florida och Pennsylvania, och ligger jämsides med henne i Ohio. I dessa tre delstater som är mycket viktiga i november, visar mätningarna att ställningen är mycket jämnare mellan de två än de nationella mätningarna visar.
Trump leder med tre procentenheter i Florida, 42-39 procent. I Ohio blir det 41-41. Och i Pennsylvania, som inte röstat republikanskt sedan 1988, leder Trump med 43-41 procent.

Trump tackar väljarna via twitter, medan Clintons medarbetare kommenterar och säger att man vet att det kommer att bli jämnt och att man måste arbeta hårt.
Dessutom visar Rasmussen Report att Trump på nationell nivå tagit ledningen över Clinton med 43-39 procent, det största övertag han haft sedan de båda ställdes mot varandra i mätningarna i oktober. Mätningen är särskilt intressant eftersom man frågar ”troliga väljare” snarare än ”registrerade väljare”. Det betyder att mätningen i högre grad frågar dem som verkligen tänker gå och rösta på valdagen.
Vilka effekter förra veckans mord på fem poliser i Dallas och de fortsatt kaosartade demonstrationerna mot polisen får, är ännu oklart. Men det är uppenbart att Barack Obama med sitt tal igår närmade sig Donald Trump, som alltid givit sitt fulla stöd för polisens hårda arbete att upprätthålla lag och ordning.

Ångerfull Obama medgav egna brister

Det blev en mäktig demonstration mot våldet som riktas mot polisen när de fem dödade poliserna i Dallas hedrades i minnesstund inför deras familjer och kollegor. Både förre president George W Bush och president Barack Obama talade.
De hade båda en annan tyngd och visade större ledarskap än vad politiker brukar förmå. Någon kommentator sa att de också agerade präster som ville hela ett splittrat folk fyllt av sorg och förbittring.
George W Bush sa vid minneshögtiden (läs hela talet här):

Ingen av oss var förberedd, kunde vara förberedd, på ett bakhåll av hat och illvilja. Chocken inför denna ondska har fortfarande inte lagt sig. Ibland verkar det som krafterna som driver oss isär är starkare än krafterna som för oss tillsammans. Debatter blir alltför lätt fyllda av hätskhet och hat. Oenighet eskalerar alltför snabbt till avhumanisering. Alltför ofta dömer vi ut andra grupper för deras sämsta exempel, medan vi hyllar oss själva för våra bästa avsikter.

Det var som att Obama tagit del av Bush anförande, för han var för första gången på nära åtta år självkritisk och dessutom kritisk mot dem som demonstrerar mot polisen. Obama sa (läs hela talet här):

Så som poliser över hela landet delade dessa män och deras familjer ett engagemang för något större än dem själva. De sökte inte uppmärksamhet för egen del. Deras lön skulle inte göra dem rika. De skulle kunnat berätta om stress och långa arbetspass och de skulle förmodligen hållit med polischef Brown när han sa att poliser inte förväntar sig att höra ordet ”tack” särskilt ofta från dem som behöver polisen som mest.
Nej, belöningen kommer i att veta att vårt hela sätt att leva i Amerika är beroende av lag och ordning, att upprätthållandet av lagen är ett hårt och dagligt arbete […].
Och det var vad dessa fem poliser gjorde förra torsdagen när deras uppdrag var att beskydda och upprätthålla ordningen i protester som svar på [de som dödats vid polisingripanden]. De upprätthöll konstitutionella rättigheter i detta land. […]
När kulorna började flyga tvekade inte polismän och kvinnor i Dallas. De visade otrolig återhållsamhet. De hjälpte till att evakuera sårade, isolera skytten och rädda fler liv än vi känner till. Vi sörjer färre personer idag tack vare deras modiga insatser. […]
Mycket spänning och motsättningar mellan polisen och minoriteter de ska beskydda beror på att vi begär för mycket av polisen och begär för lite av oss själva (we ask the police to do too much and we ask too little of ourselves).

Barack Obama har oftast inte försvarat polisens arbete på detta sätt, utan ställt sig på de aktivisternas sida. Nu medgav han att han har haft fel:

Och jag har sett hur en anda av enighet och sammanhållning efter tragedier gradvis återgår i ”business as usual”. Jag ser hur lätt vi glider tillbaka i våra gamla ovanor eftersom de är bekväma, vi är vana vid dem. Jag har sett hur otillräckliga ord kan vara i att skapa bestående förändring. Jag har sett hur otillräckliga mina ord har varit.

Det tog sju och ett halvt år innan Barack Obama kunde medge att han varit otillräcklig som ledare i inrikespolitiken och i hur en ledare hanterar spänningar mellan polisens absolut nödvändiga arbete att upprätthålla lagen och gripa brottslingar å ena sidan, och å den andra en känsla av att vara utsatt inom minoriteter som dock är dokumenterat mer kriminellt belastad än majoriteten.
Denna presidentens otillräcklighet har försatt USA i den känslostorm som nu råder. Han har kastat bensin på en glödande eld genom att inte försvara polisen och deras nödvändiga arbete, utan underblåst känslor av orättvisa i minoriteter.
Hade Obama sagt det han sa på minnesstund igår för sju år sedan, hade kanske inte motsättningarna trappats upp och dessa fem poliser i Dallas inte dödats.
Viktigt var också att Obama beskrev den svarte gärningsmannens agerande som ”rashat”. Den afroamerikanske presidenten konstaterar alltså att afroamerikaner kan vara rasister. Många, inte minst på universiteten, hävdar att bara vita kan vara rasister eftersom det kräver en över- och underordning för att tala om rasism. Det är en korkad bortförklaring av rasism i minoriteter. När den svarte gärningsmannen sköt poliser i ryggen, kan man inte hävda något annat än att han hade en överordnad position med makt över liv och död. Han valde död – bara därför att den han sköt i ryggen var vit.
Obama sa om den svarte gärningsmannens agerande i Dallas:

Ett vansinnesdåd av våld och rashat.

Tänk så lite det krävs av en person i ledande ställning. Denna mening av presidenten vrider samhällsdebatten i USA i rätt riktning. Det är inte så att minoriteter alltid är offer för majoritetssamhället. Minoriteter kan inte med automatik beskylla majoritetssamhället för sina egna misslyckanden.
Jag tycker Barack Obama är en gåta. Detta tal, och det tal han höll i Norge när han fick Nobels fredspris (utan att ha gjort något), är tal i nivå med de som George W Bush ofta höll. Men de är två tydliga undantag från de pinsamma floskler och anpassning till slö vänsterretorik som han vanligen hemfaller åt.
Varför använder han inte sin förmåga, den han har någonstans djupt inom sig? Varför låter han sig styras av vänsterns dumheter?
Ja, det kanske kommer fler ångerfulla medgivanden från Obama när han i vinter lämnat Vita huset. Det är synd att sådan talang slösats bort på lättköpt vänsterretorik.

George W Bush tillbaka efter Dallasdåd

Barack Obama ursäktar dem som angriper polisen i våldsamma demonstrationer och fortsätter därmed att splittra landet. Inför besöket i Dallas, där fem poliser skjöts ihjäl förra veckan, har Obama bett förre presidenten George W Bush att delta. Detta för att skapa den dignitet och anständighet som Obama själv inte längre kan frambringa.
Tidigare har Bush så som tidigare president bara framträtt offentligt i samband med årsdagen av 11 september 2001 och till minne av dödade vid andra terrorattacker.
Nu behöver Amerika någon som kan representera landet när minnet av de döda poliserna i Dallas ska hedras.
Stanfordforskaren och kolumnisten Thomas Sowell är inte nådig mot Obama, ”Black lives matter”-aktivisterna och medierna i ny krönika, The War on Cops:

Ska vi börja bestämma vem som har rätt och fel på bas av hudfärg? Vi hade en lång historia av sådant i den segregerade södern. Bekämpar vi rasism idag eller vill vi bara flytta initiativet under nytt ledarskap?
Ingen ska tro att detta hjälper det svarta samhället. Ökningen av mord över hela landet som en efterföljd av den anarki som skapats efter upplopp mot polisen har resulterat i en oproportionerligt antal svarta liv har släckts.
Men för antirasist-aktivisterna betyder egentligen inte svarta liv något i jämförelse med deras möjlighet att få publicitet, makt, pengar, röster och vad annat som ligger i deras intresse.
Massmedierna spelar en stor och i huvudsak oansvarig roll i att skapa och upprätthålla en giftigt rasistisk atmosfär som har kostat livet för flera poliser runt om i landet.

Ja, aktivisterna gör via stor mediauppmärksamhet, enskilda fall och undantag till regel. Dessa olyckliga och orättfärdiga fall av övervåld från enskilda poliser kan och ska inte ursäktas. Men det är lögn att påstå att de är något annat än unika undantag. Fler vita dödas av polis än svarta.
En del invänder att antalet drabbade svarta är betydligt större än deras andel av befolkningen. Men då bortser man från att svarta är kraftigt överrepresenterade bland dömda för mord och grovt våld än vita, spansktalande, asiater med flera. Att fler kriminella kommer i kontakt med polis än laglydiga är knappast förvånande.
Om svarta liv räknas, borde aktivisterna reflektera över att de allra flesta svarta dödas av andra svarta. Faktum är att andelen vita och spansktalande som dödas av polis är större än andelen svarta som dödas av polis.
När känslor har piskats upp har det politiska ledarskapet en central roll i att överbrygga motsättningar och lugna ner stämningarna. Barack Obama har gjort motsatsen genom att visa förståelse för upprördheten och utan att redovisa fakta om att verkligheten inte är så rasistisk som det påstås.
Nu tvingas Obama vända sig till sin företrädare för att kunna skapa auktoritet i presidentskapet.
Det är en sorglig utveckling.
Se mer: CNN i Obama and Bush to speak Tuesday at Dallas memorial service for fallen police officers, Samtiden i USA: fler vita dör vid polisingripande.

USA saknar ledarskap

I vänstertidningen New York Times skriver ledarskribenten Charles M. Blow om morden på poliserna i Dallas, A Week From Hell:

Vi tycks a fastnat i en cykel av växande illdåd utan en enkel väg ut, utan tillräckligt klara röster av lugn, utan verktyg att åtgärda utvecklingen och utan tillfredsställande lösningar.
Så mycket går förlorat och vi lider. Så många familjer vars hjärtan smärtar över helt onödig förlust av en älskad som de aldrig kan krama igen.
Vi förlorar så mycket tillit, och motsättningarna ökar.

Men president Barack Obama blundar. CNN rapporterar i Obama says U.S. ’not as divided as some have suggested’:

President Barack Obama sa på lördagen att han inte trodde att USA var ”så splittrade som vissa säger.”
– Visst finns sorg, ilska och förvirring om vad nästa steg är, men det finns enighet i att instämma i att detta inte är hur vi vill att vårt samhälle ska fungera. Detta är inte vilka vi vill vara som amerikaner.
Obama nämnde inte någon kritiker med namn, men trolig måltavla var presidentkandidaten Donald Trump som sagt att rasmotsättningarna i landet har blivit värre, inte bättre.

Den som förväntas hålla samman landet i kris är presidenten, men när presidenten förnekar motsättningar har han inga möjligheter att göra något.
Och motsättningarna växer då demonstrationer och angrepp mot polisen fortsätter efter massmordet i Dallas.
Frågan är vart ett ledarlöst Amerika tar vägen denna sommar och höst.

USA-valet från hett till brinnande

11 poliser träffades och minst 5 är döda efter nattens attack mot polismän i Dallas under en demonstration för ”Black Lives Matter”, som kritiserar polisen för att de använder våld.
Kritiken mot polisen från bland annat president Obama har resulterat i färre ingripanden och att antalet mord i vissa storstäder fördubblats.
Samtidigt är det viktigt att komma ihåg det New Yorks förre borgmästare Rudy Giulliani påpekat: 93 procent av svarta män som dödas blir dödade av andra svarta män. När polisen inte ingriper stiger antalet mord, alltså svarta män som dödas av andra svarta män.
Om man vill tala om rasism kan det väl inget vara mer rasistiskt än att agera på ett sådant sätt att fler svarta män faller offer för mord? Varför har det stora flertalet dödsoffer, som dödas av andra svarta män, ingen betydelse? Bara de få svarta som dör vid ingripande av vit polis uppmärksammas. Även om något av dessa ingripanden varit obefogade i brottsbekämpning och utgjort rasism, är det givetvis oförsvarligt. Men ska de få fallen tillåtas urholka ordningsmaktens auktoritet så att våldet i brottstyngda statsdelar ökar och många fler drabbas av den?
Det är som att rasistanklagelsen får all logik och rationellt tänkande att upphöra. Blodet kokar och känslorna tar över. Till vilken nytta?
Än är det inte känt vilka motiv polismördarna i Dallas hade, men de har vilket fall som helst ännu mer trissat upp stämningarna och känslosvallen bortom rationellt agerande.
Det kommer att ännu mer polarisera presidentvalrörelsen som redan är den mest laddade på många årtionden. Ansedda opinionsinstitutet Pew Research Service publicerade igår, före attacken mot polisen, att väljarnas engagemang i presidentvalrörelsen är högre än någonsin sedan man började mäta för 24 år sedan. 80 procent säger att de funderar på valet och 74 procent anser att valet ”verkligen får betydelse” när det handlar om inriktningen på nationens framtid.
Ett redan polariserat val ser ut att bli än mer polariserat.
Uppdatering kl 19.23:
Antipoliskampanjen ”Black Lives Matter” hyllar nu attacken som dödade fem poliser på twitter:
– Ni fick vad ni förtjänar!
– Någon skjuter grisarna. Solidaritet.
– Dallas, fortsätt så.
Många efterlyser fler polismord på twitter, som låter uppviglande budskap ligga kvar.
Den nu kände mördaren sa att han hatar vita och vill döda så många vita poliser som möjligt. Han dog i det garage dit han tog sin tillflykt.

Irakkrigets mål var rätt men omöjliga

En synnerligen omfattande utredning har i Storbritannien lagts fram om Irakkriget 2003, och dess efterföljd. På grund av medierapporteringen känner jag behov av att påminna om vissa fakta, eftersom kriget fortfarande skapar starka känslor och omges av en rad vinklingar som om de får stå oemotsagda blir historieförfalskning.
Jag stödde kriget vilket tydligt framgår i denna bloggs arkiv. Målet var rätt och om det lyckats hade världen blivit bättre. Att avsätta diktaturer och ge förtryckta folk frihet, rättsstat och demokrati kan aldrig beklagas.
Men jag håller inte med Tony Blair, dåvarande brittisk premiärminister, när han idag säger att han skulle gjort om det, så som The Sun rapporterar, ’I’d do it again’ Emotional Tony Blair defiantly says he doesn’t regret taking out Saddam Hussein.
Även om ambitionerna var riktiga, visar erfarenheterna att två aspekter gjorde det omöjligt att uppnå frihet och fred i Irak:
1) Västvärldens opinioner var splittrade och politiska ledare kan inte vinna krig om man aktivt motarbetas på hemmaplan. (Det är därför Obama inte går in i Syrien, han vill inte riskera att anklagas som ansvarig för våldet där.)
2) Mellanöstern och den muslimska världen fungerar inte som den kristna, där maktvakuum efter störtad diktatur i ordnade former fylls av sammanhållen utveckling till rättsstat och demokrati (som i östra Europa efter kommunismens fall), utan av blodigt inbördeskrig där parterna gör allt för att döda andra sidan. Sådant inbördeskrig kan inte väst lösa, det måste man klara ut själva hur blodigt det än blir.
Med denna vetskap var det fel att ens försöka befria det irakiska folket. Man mördades och gasades av styrande diktatur, men väst skulle inte ha ingripit förrän den blodige diktatorn hotade vår säkerhet.
Och läget var inte så enkelt som man nu försöker framställa det som. Irak låg faktiskt i krig med världssamfundet. FN hade efter Kuwaitkriget 1991 infört flygförbudszoner så att Saddam inte lika enkelt skulle kunna bomba och gasa sin befolkning. USA hade uppdraget att upprätthålla detta förbud. När George W Bush tillträdde sköt Saddams luftvärn skarpt mot de amerikanska stridsflygplanen som agerade på FN-mandat.
Rent formellt var alltså Irak i krig med FN och USA.
Det program som den sluge Saddam fått FN att gå med på för att försörja befolkningen med livsnödvändigheter, olja-mot-mat-programmet, hade utvecklats till världshistoriens största muthärva. Saddam och hans familj berikade sig medan folket svalt.
Detta program kunde inte fortsätta.
FN antog resolution 1441 om att Saddam skulle lämna uppgifter om vad som hänt med alla massförstörelsevapen som tidigare fanns i landet. Om detta inte skedde, beslutade FN, skulle ”allvarliga konsekvenser följa”.
Saddam lämnade ingen information. Och kriget var den allvarliga konsekvens som följde.
Då och där fanns alla förutsättningar för att slå ut diktatorn och ge irakiska folket frihet.
Om inte man kunnat vara efterklok i förväg och lärt sig erfarenheterna av punkt 1 och 2 ovan.
Nu vet vi. Och nu skulle jag inte förespråka en fullskalig invasion. Krigsinsatser hade blivit nödvändiga i vilket fall, av de anledningar jag räknat upp, men de hade kunnat avgränsas så som i Kuwaitkriget. Priset för Kuwaitkriget var också det blodigt, vilket många glömt: Saddam mördade hundratusentals shiamuslimer som hämnd för att de gjorde motstånd mot honom när han försvagats. När väst drog sig ur, kunde han starta blodbad. FN svarade som sagt med flygförbudszoner.
Av vilken anledning glöms det bort? Var dessa människor inget värda?
Krig mot våldsamma diktaturer och i civilisationer som inte har någon fredlig tradition är oberäkneliga. Därför kan vi inte, hur gärna vi än vill, hjälpa till att ordna bättre villkor. Vi kan i internationell politik, vars logik är anarki, bara fokusera på vårt eget säkerhetspolitiska intresse. Strikt realpolitik. Det är sorgligt, men så ser jag det numera.

Treblockspolitik – taktik i tunga frågor

Veckomagasinet Fokus är de första som dokumenterar och analyserar vad som hände vintern 2015/16 då stora delar av det politiska etablissemanget tvärvände och gav Sverigedemokraterna rätt, just om sådan politik man själva hade kallat extremistisk bara några månader tidigare.
Fokus beskriver, i reportaget Moderat i spagat, det interna politiska spelet bakom riksdagens helomvändning i migrationspolitiken, med utgångspunkt i oppositionspartiet Moderaterna. Det är naturligt eftersom Moderaterna sedan valet 2014 är det nya mittenpartiet i det Fokus kallar ”treblockspolitiken”.
Varken de rödgröna eller Alliansen kan bilda majoritetsregering. Det tredje blocket, Sverigedemokraterna, har kraftigt försvagat de gamla regeringsalternativen.
Men, som Fokus skriver, ”Moderaterna stod utan fungerande strategi” och deras första försök i form av Decemberöverenskommelsen skapade intern splittring och därmed kunde man inte för väljarna förklara varför man inte tog makten.
I ett treblockslandskap måste två block samverka. Skälet till att Moderaterna inte tagit makten är att det kräver en relation med Sverigedemokraterna.
Fokus summerar drivkraften bakom M-omsvängningen: ”Anna Kinberg Batra kunde acceptera delar av Jimmie Åkessons politik, om hon bara slapp prata med honom.”
Och när också Socialdemokraterna gav Sverigedemokraterna rätt, var det enkelt att – utan debatt – kasta om totalt: från ”vi bygger inga murar” och ”öppna era hjärtan” till ”asylpolitik på Europas miniminivå”.
Det Fokus inte tar upp är de långsiktiga konsekvenserna för partierna. Vad betyder det för väljarna att statsministrar och statsministerkandidater byter politik utan att förklara vad man gjort fel och varför man så dramatiskt måste ändra politik?
Artikeln nämner att jag utsetts till chefredaktör för SD-ägda tidningen Samtiden och tillhör en krets som kan göra Sverigedemokraterana ännu mer accepterade. Men nog är skälet till mitt steg över till tredje blocket viktigare än att jag gjort det: total förlust av förtroende för de gamla blocken och deras regeringsduglighet. De vägrar se verkligheten, och tvingas hålla för näsan när de genomför SD-politik som man säger sig inte stå för.
Så agerar politiska aktörer som fullständigt tappat fotfästet. Som inte förstår vad som händer i tid och rum. Och värre: inte ens försöker förstå utan attackerar verkligheten som en fiende, för att hålla fast vid hopplösa utopiska floskler. Sådana partier kan inte regera ett land. Inte ens det ordningssamma svenska samhället.

Det är eliterna som är främlingsfientliga

Det är många som framför den häpnadsväckande slutsatsen att det är inte bra för demokratin att låta folket bestämma. Man hänvisar till Brexit och uttrycker sitt förakt för att vanligt folk får tycka till om något så viktigt som EU-samarbetet.
Medierna rapporterar att en våg av främlingsfientliga utfall ska ha skett i Storbritannien dagarna efter folkomröstningen. Men bevisen består av obekräftade anekdoter får okända personer. Men den nivån på källkritik kan medierna hitta på vad som helst.
Det märkliga är att medierna nu inte granskar makten på folkets uppdrag, det som varit mediernas uppgift långt innan demokrati infördes. Nej, nu har medierna börjat granska, eller snarare kritisera och misstänkliggöra folket å maktens vägnar.
Om denna utveckling fortsätter är medierna själva ett större hot mot demokratin än något medierna rapporterat om.
En annan aspekt är vad främlingsfientlighet egentligen är, och vilka som är det.
I Wall Street Journal analyserar kolumnisten William McGurn mediernas fientlighet mot vanligt folk efter utslaget i den brittiska folkomröstningen, Who’s the Xenophobe Now?

Ordet xenofobi kommer från grekiskan, för ”främling” och ”rädsla”. Tanken är här att britterna — i synnerhet de äldre, mer lantliga och arbetarklassen — avvisade ett upplysningens projekt inom Europa eftersom de antingen är idioter eller så förblindade av sin okunnighet och fördomsfullhet att de inte förstår hur bra EU är för dem.
Här är min fråga: på vilket sätt skiljer sig denna syn på majoriteten av brittiska folket — som en form av främlingar med avskyvärda uppfattningar som gör dem oberättigade att ingå i ett sofistikerat samhälle — från de bigotta uppfattningar som en murare kan ha mot migranter som lever i hans närhet?

Exakt. Det vi ser i den politiska klassen, och dess lydiga redskap i massmedier, är en växande främlingsfientlighet mot det egna folket.
Att idiotförklara väljarna är kanske inte bästa sättet att värva deras röster.