Ångerfull Obama medgav egna brister

Det blev en mäktig demonstration mot våldet som riktas mot polisen när de fem dödade poliserna i Dallas hedrades i minnesstund inför deras familjer och kollegor. Både förre president George W Bush och president Barack Obama talade.
De hade båda en annan tyngd och visade större ledarskap än vad politiker brukar förmå. Någon kommentator sa att de också agerade präster som ville hela ett splittrat folk fyllt av sorg och förbittring.
George W Bush sa vid minneshögtiden (läs hela talet här):

Ingen av oss var förberedd, kunde vara förberedd, på ett bakhåll av hat och illvilja. Chocken inför denna ondska har fortfarande inte lagt sig. Ibland verkar det som krafterna som driver oss isär är starkare än krafterna som för oss tillsammans. Debatter blir alltför lätt fyllda av hätskhet och hat. Oenighet eskalerar alltför snabbt till avhumanisering. Alltför ofta dömer vi ut andra grupper för deras sämsta exempel, medan vi hyllar oss själva för våra bästa avsikter.

Det var som att Obama tagit del av Bush anförande, för han var för första gången på nära åtta år självkritisk och dessutom kritisk mot dem som demonstrerar mot polisen. Obama sa (läs hela talet här):

Så som poliser över hela landet delade dessa män och deras familjer ett engagemang för något större än dem själva. De sökte inte uppmärksamhet för egen del. Deras lön skulle inte göra dem rika. De skulle kunnat berätta om stress och långa arbetspass och de skulle förmodligen hållit med polischef Brown när han sa att poliser inte förväntar sig att höra ordet ”tack” särskilt ofta från dem som behöver polisen som mest.
Nej, belöningen kommer i att veta att vårt hela sätt att leva i Amerika är beroende av lag och ordning, att upprätthållandet av lagen är ett hårt och dagligt arbete […].
Och det var vad dessa fem poliser gjorde förra torsdagen när deras uppdrag var att beskydda och upprätthålla ordningen i protester som svar på [de som dödats vid polisingripanden]. De upprätthöll konstitutionella rättigheter i detta land. […]
När kulorna började flyga tvekade inte polismän och kvinnor i Dallas. De visade otrolig återhållsamhet. De hjälpte till att evakuera sårade, isolera skytten och rädda fler liv än vi känner till. Vi sörjer färre personer idag tack vare deras modiga insatser. […]
Mycket spänning och motsättningar mellan polisen och minoriteter de ska beskydda beror på att vi begär för mycket av polisen och begär för lite av oss själva (we ask the police to do too much and we ask too little of ourselves).

Barack Obama har oftast inte försvarat polisens arbete på detta sätt, utan ställt sig på de aktivisternas sida. Nu medgav han att han har haft fel:

Och jag har sett hur en anda av enighet och sammanhållning efter tragedier gradvis återgår i ”business as usual”. Jag ser hur lätt vi glider tillbaka i våra gamla ovanor eftersom de är bekväma, vi är vana vid dem. Jag har sett hur otillräckliga ord kan vara i att skapa bestående förändring. Jag har sett hur otillräckliga mina ord har varit.

Det tog sju och ett halvt år innan Barack Obama kunde medge att han varit otillräcklig som ledare i inrikespolitiken och i hur en ledare hanterar spänningar mellan polisens absolut nödvändiga arbete att upprätthålla lagen och gripa brottslingar å ena sidan, och å den andra en känsla av att vara utsatt inom minoriteter som dock är dokumenterat mer kriminellt belastad än majoriteten.
Denna presidentens otillräcklighet har försatt USA i den känslostorm som nu råder. Han har kastat bensin på en glödande eld genom att inte försvara polisen och deras nödvändiga arbete, utan underblåst känslor av orättvisa i minoriteter.
Hade Obama sagt det han sa på minnesstund igår för sju år sedan, hade kanske inte motsättningarna trappats upp och dessa fem poliser i Dallas inte dödats.
Viktigt var också att Obama beskrev den svarte gärningsmannens agerande som ”rashat”. Den afroamerikanske presidenten konstaterar alltså att afroamerikaner kan vara rasister. Många, inte minst på universiteten, hävdar att bara vita kan vara rasister eftersom det kräver en över- och underordning för att tala om rasism. Det är en korkad bortförklaring av rasism i minoriteter. När den svarte gärningsmannen sköt poliser i ryggen, kan man inte hävda något annat än att han hade en överordnad position med makt över liv och död. Han valde död – bara därför att den han sköt i ryggen var vit.
Obama sa om den svarte gärningsmannens agerande i Dallas:

Ett vansinnesdåd av våld och rashat.

Tänk så lite det krävs av en person i ledande ställning. Denna mening av presidenten vrider samhällsdebatten i USA i rätt riktning. Det är inte så att minoriteter alltid är offer för majoritetssamhället. Minoriteter kan inte med automatik beskylla majoritetssamhället för sina egna misslyckanden.
Jag tycker Barack Obama är en gåta. Detta tal, och det tal han höll i Norge när han fick Nobels fredspris (utan att ha gjort något), är tal i nivå med de som George W Bush ofta höll. Men de är två tydliga undantag från de pinsamma floskler och anpassning till slö vänsterretorik som han vanligen hemfaller åt.
Varför använder han inte sin förmåga, den han har någonstans djupt inom sig? Varför låter han sig styras av vänsterns dumheter?
Ja, det kanske kommer fler ångerfulla medgivanden från Obama när han i vinter lämnat Vita huset. Det är synd att sådan talang slösats bort på lättköpt vänsterretorik.