Irakkrigets mål var rätt men omöjliga

En synnerligen omfattande utredning har i Storbritannien lagts fram om Irakkriget 2003, och dess efterföljd. På grund av medierapporteringen känner jag behov av att påminna om vissa fakta, eftersom kriget fortfarande skapar starka känslor och omges av en rad vinklingar som om de får stå oemotsagda blir historieförfalskning.
Jag stödde kriget vilket tydligt framgår i denna bloggs arkiv. Målet var rätt och om det lyckats hade världen blivit bättre. Att avsätta diktaturer och ge förtryckta folk frihet, rättsstat och demokrati kan aldrig beklagas.
Men jag håller inte med Tony Blair, dåvarande brittisk premiärminister, när han idag säger att han skulle gjort om det, så som The Sun rapporterar, ’I’d do it again’ Emotional Tony Blair defiantly says he doesn’t regret taking out Saddam Hussein.
Även om ambitionerna var riktiga, visar erfarenheterna att två aspekter gjorde det omöjligt att uppnå frihet och fred i Irak:
1) Västvärldens opinioner var splittrade och politiska ledare kan inte vinna krig om man aktivt motarbetas på hemmaplan. (Det är därför Obama inte går in i Syrien, han vill inte riskera att anklagas som ansvarig för våldet där.)
2) Mellanöstern och den muslimska världen fungerar inte som den kristna, där maktvakuum efter störtad diktatur i ordnade former fylls av sammanhållen utveckling till rättsstat och demokrati (som i östra Europa efter kommunismens fall), utan av blodigt inbördeskrig där parterna gör allt för att döda andra sidan. Sådant inbördeskrig kan inte väst lösa, det måste man klara ut själva hur blodigt det än blir.
Med denna vetskap var det fel att ens försöka befria det irakiska folket. Man mördades och gasades av styrande diktatur, men väst skulle inte ha ingripit förrän den blodige diktatorn hotade vår säkerhet.
Och läget var inte så enkelt som man nu försöker framställa det som. Irak låg faktiskt i krig med världssamfundet. FN hade efter Kuwaitkriget 1991 infört flygförbudszoner så att Saddam inte lika enkelt skulle kunna bomba och gasa sin befolkning. USA hade uppdraget att upprätthålla detta förbud. När George W Bush tillträdde sköt Saddams luftvärn skarpt mot de amerikanska stridsflygplanen som agerade på FN-mandat.
Rent formellt var alltså Irak i krig med FN och USA.
Det program som den sluge Saddam fått FN att gå med på för att försörja befolkningen med livsnödvändigheter, olja-mot-mat-programmet, hade utvecklats till världshistoriens största muthärva. Saddam och hans familj berikade sig medan folket svalt.
Detta program kunde inte fortsätta.
FN antog resolution 1441 om att Saddam skulle lämna uppgifter om vad som hänt med alla massförstörelsevapen som tidigare fanns i landet. Om detta inte skedde, beslutade FN, skulle ”allvarliga konsekvenser följa”.
Saddam lämnade ingen information. Och kriget var den allvarliga konsekvens som följde.
Då och där fanns alla förutsättningar för att slå ut diktatorn och ge irakiska folket frihet.
Om inte man kunnat vara efterklok i förväg och lärt sig erfarenheterna av punkt 1 och 2 ovan.
Nu vet vi. Och nu skulle jag inte förespråka en fullskalig invasion. Krigsinsatser hade blivit nödvändiga i vilket fall, av de anledningar jag räknat upp, men de hade kunnat avgränsas så som i Kuwaitkriget. Priset för Kuwaitkriget var också det blodigt, vilket många glömt: Saddam mördade hundratusentals shiamuslimer som hämnd för att de gjorde motstånd mot honom när han försvagats. När väst drog sig ur, kunde han starta blodbad. FN svarade som sagt med flygförbudszoner.
Av vilken anledning glöms det bort? Var dessa människor inget värda?
Krig mot våldsamma diktaturer och i civilisationer som inte har någon fredlig tradition är oberäkneliga. Därför kan vi inte, hur gärna vi än vill, hjälpa till att ordna bättre villkor. Vi kan i internationell politik, vars logik är anarki, bara fokusera på vårt eget säkerhetspolitiska intresse. Strikt realpolitik. Det är sorgligt, men så ser jag det numera.