Veckomagasinet Fokus är de första som dokumenterar och analyserar vad som hände vintern 2015/16 då stora delar av det politiska etablissemanget tvärvände och gav Sverigedemokraterna rätt, just om sådan politik man själva hade kallat extremistisk bara några månader tidigare.
Fokus beskriver, i reportaget Moderat i spagat, det interna politiska spelet bakom riksdagens helomvändning i migrationspolitiken, med utgångspunkt i oppositionspartiet Moderaterna. Det är naturligt eftersom Moderaterna sedan valet 2014 är det nya mittenpartiet i det Fokus kallar ”treblockspolitiken”.
Varken de rödgröna eller Alliansen kan bilda majoritetsregering. Det tredje blocket, Sverigedemokraterna, har kraftigt försvagat de gamla regeringsalternativen.
Men, som Fokus skriver, ”Moderaterna stod utan fungerande strategi” och deras första försök i form av Decemberöverenskommelsen skapade intern splittring och därmed kunde man inte för väljarna förklara varför man inte tog makten.
I ett treblockslandskap måste två block samverka. Skälet till att Moderaterna inte tagit makten är att det kräver en relation med Sverigedemokraterna.
Fokus summerar drivkraften bakom M-omsvängningen: ”Anna Kinberg Batra kunde acceptera delar av Jimmie Åkessons politik, om hon bara slapp prata med honom.”
Och när också Socialdemokraterna gav Sverigedemokraterna rätt, var det enkelt att – utan debatt – kasta om totalt: från ”vi bygger inga murar” och ”öppna era hjärtan” till ”asylpolitik på Europas miniminivå”.
Det Fokus inte tar upp är de långsiktiga konsekvenserna för partierna. Vad betyder det för väljarna att statsministrar och statsministerkandidater byter politik utan att förklara vad man gjort fel och varför man så dramatiskt måste ändra politik?
Artikeln nämner att jag utsetts till chefredaktör för SD-ägda tidningen Samtiden och tillhör en krets som kan göra Sverigedemokraterana ännu mer accepterade. Men nog är skälet till mitt steg över till tredje blocket viktigare än att jag gjort det: total förlust av förtroende för de gamla blocken och deras regeringsduglighet. De vägrar se verkligheten, och tvingas hålla för näsan när de genomför SD-politik som man säger sig inte stå för.
Så agerar politiska aktörer som fullständigt tappat fotfästet. Som inte förstår vad som händer i tid och rum. Och värre: inte ens försöker förstå utan attackerar verkligheten som en fiende, för att hålla fast vid hopplösa utopiska floskler. Sådana partier kan inte regera ett land. Inte ens det ordningssamma svenska samhället.