Obama flinar och skämtar om Münchenattacken

Den amerikanske presidenten tycks inte längre orka med nya terrorattacker, utan börjar tänka på annat. När han kommenterara fredagkvällens attack i München när nio dödades av iransk attentatsman börjar han flina och skämta om familjeangelägenheter. Daily Mail/Reuters rapporterar i Grinning Obama JOKES during statement on Munich carnage.
Via länken finns video som visar hur journalisterna också skrattar högt med Obama.
För mig är det ett nytt exempel på hur världsfrånvända etablerade politiker är. De lever inte i samma verklighet som folk. De har mentalt lämnat oss andra för att sväva på de rosa, utopiska molnen där allt är frid och fröjd.
Bara en timme innan hade Obama vid en annan presskonferens anklagat Trump för att svartmåla verkligheten. CNN rapporterar i Obama: Trump’s doom-and-gloom doesn’t match reality.
Förmodligen var det för att bevisa att allt inte är så illa ändå, som Barack Obama tycke han skulle skratta och skämta när han kommenterade att barn blivit skjutna i München. Och de lydiga journalisterna skrattar med.
Det finns en växande klyfta i synen på verkligheten mellan etablissemangen, som alltid bortförklarar och blundar för den negativ utvecklingen, och befolkningarna som i allt högre utsträckning känner oro och ilska över våld och extremism.
Obamas skratt medan barn skjuts ihjäl är i sanning en talande bild över sakernas tillstånd sommaren 2016…
Av någon anledning kommer jag att tänka på franska drottningen Marie-Antoinette, som när det rapporterades att de fattiga inte hade bröd att äta ska ha undrat, ”varför äter de inte bakelser?”

Clinton väljer högerdemokrat som vice

Det är ett mått på hur osäker Hillary Clinton är på att vinna presidentvalet, när hon väljer senator Tim Kaine till sin vice presidentkandidat. Han finns på demokratiska partiets högerkant.
Demokratiska konventet som börjar på måndag förväntas anta det mest vänstervridna valprogrammet på länge. Det är priset för att få Bernie Sanders och hans vänsteranhängare att sluta upp bakom Clinton.
Därför vågar hon inte utse ett nytt namn, en vänsteraktivist eller en representant för en minoritet på valsedeln. För att inte framstå som extremt vänster väljer hon en vit man och abortmotståndaren som tillhör makteliten.
Frågan är om ytterligare en etablissemangspolitiker är det rätta i årets val.

Trumps effektiva konventtal ett steg mot valseger

Det har sagts att Donald Trump i natt höll det viktigaste talet i hans liv. Han har redan satsat ett års arbete på att nå delmålet att bli republikanernas presidentkandidat. Ska han nå slutmålet att bli Amerikas president krävdes ett tal på konventet som inspirerar gräsrötter och väljare.
Så, nådde han målet?
En skarp politisk analytiker, Peggy Noonan, skriver i Wall Street Journal:

Hans tal var varken elegant eller högtflygande, men det var kraftfullt.

Brittiska tidskriften Spectator skriver i Trump’s speech could win him the White House:

Donald Trumps tal i natt var inte direkt poesi, men det var klart och förvånansvärt sammanhängande. Det var smart, på sätt och vis. Och det kan hjälpa honom att vinna valet i november. Folk uppfattar det oroväckande, men Trumps antiglobalism, Amerika-först och lag och ordning-fokus speglar väl väljaropinionen 2016. Amerikaner är allt mindre intresserad av att höra plattityder om ”frihet” i dessa dagar. De vill höra banaliteter om lag och ordning istället. De är mer oroade över samhällets sammanbrott och ekonomisk otrygghet än något annat.
Hans framförande av talet var inte heller så illa. Visst var det nyckfullt och för långt, men det var klart bättre än hans tidigare skrivna tal. Och trots hans udda talarstil gick budskapet fram. Amerika först. Lag och ordning. Det är budskap som fungerar.

I ett annat magasin, The Week (som är anti-Trump), skriver prisbelönte journalisten Marc Ambinder, The political genius of Donald Trump’s big speech:

Låt oss distillera det politiska målet med hans tal: spränga Obamas koalition av väljare genom att skilja idealisterna från realisterna och motivera, genom en mix av höga ambitioner och rädsla, vita arbetare som anser sig bortglömda att gå och rösta i rekordnivåer. (…) Om han lyckas kan han vinna.

Ja, det som överraskade ”experterna” under primärvalet var att Trump lyckades få många miljoner nya väljare att delta i valet. Det Trump visade med sitt tal på konventet i natt var att han inte ändrat ton, inte taggat ner sin energi, inte börjat anpassa sig till etablissemangens slätstrukna budskap som inte ska reta någon. Jag tror det är en viktig signal till väljarkåren: jag är er kandidat och jag skiter i vad eliterna säger!
Jag tror att det som avgör valet i november är om Trump får dessa nya väljargrupper att gå och rösta. Då kan han rita om den politiska kartan, så som sagts ovan. Då kan delstater som varit demokratiska i årtionden plötsligt tillfalla republikanske kandidaten.
Det är intressant att se hur ”experterna” inte räknar med nya väljare, utan utgår ifrån att allt ska bli som tidigare val. Ett grundfundament i Trumps kandidatur är att han vill ändra på status quo. Visst är det intressant att detta inte gått in i huvudena på de så kallade experterna…
Se mer: utskrift av talet eller lyssna på YouTube video

Trump till Europa: ta er i hampan om försvaret!

Presidentkandidat Donald Trump fortsätter göra uttalanden som avviker från etablissemangens språkbruk. Han har i ny intervju med New York Times upprepat att han av övriga Nato-medlemmar kräver att de bidrar till försvarssamarbetet i lika hög grad som USA. Annars kommer inte USA till undsättning om medlemsland utsätts för angrepp.
Det har väckt ett ramaskri i Europa. Men Trump har rätt. Nato har beslut på att alla medlemsländer ska avsätta två procent av BNP till försvaret, men 2012 uppfylldes detta av bara fyra länder: USA (med 5 procent), Storbritannien, Estland och Grekland.
Sedan länge har europeiska länder skurit ner sina försvarsbudgetar till omkring en procent (Luxembourg som talar så mycket om samarbete satsar bara 0,5 procent) och lämpat över ansvaret för deras militära försvar på USA. Med tanke på detta svek är det inte mer än rätt att Trump sätter hårt mot hårt.
Europa måste ta sig i hampan och betala för sin egen säkerhet, är innebörden i budskapet från Trump.
Svenska medier vrider det till att Trump inte vill försvara Baltikum, men det stämmer ju inte. Estland är ett land som uppfyller de villkor som Trump kräver för att USA ska ställa upp.
Men, säger kritiker, när Trump skapar osäkerhet om USA tänker försvara sina allierade kan det innebära att aggressiva aktörer som Putins Ryssland får för sig att det är fritt fram att fortsätta ockupera landområden, så som man gjort med Krim. De missar bara en liten detalj: Krim-ockupationen ägde rum under Barack Obamas tid. Och vad gjorde han?!
Skälet till ockupationen av Krim var att Ryssland såg Europa och Obamas USA som svaga och fega aktörer som inte skulle ingripa när Putin annekterade Krim. Och Putin hade ju rätt. Svaga och fega ledare skapar långt större osäkerhet i världen än de som är tydliga med sina villkor.
Europa kan ju också enkelt åtgärda osäkerheten som Trump skapar. Hur? Genom att höja sina försvarsbudgetar så man uppfyller det man sedan årtionden lovat leva upp till.
Om Trump med sitt uppläxande uttalande förmår Europa till ett större militärt engagemang har vi ett tydligt och högst önskvärt resultat: ökad säkerhet i Europa.
Återigen anser jag att Donald Trump agerar smart, ändamålsenligt och rationellt. Att han dessutom bryter mot etablissemangens etikettsregler för hur man uppför sig, gör det dessutom otroligt underhållande.
Se mer: New York Times i Donald Trump Sets Conditions for Defending NATO Allies Against Attack, Bloomberg i
Trump’s NATO Skepticism Raises Alarm for Allies Near Russia.

Kraftfullt tal av Mike Pence

I natt höll republikanernas kandidat till vicepresident tal på konventet, guvernör Mike Pence från Indiana.
Även om han är lugn och solid blir hans framförande kraftfullt. Mike Pence utstrålar styrka och auktoritet trots att han håller sig till traditionell talarteknik. Alltså en helt annan stil än Donald Trump. Och han skämtade om det i talet:

Ni vet, jag är ny i den här kampanjen och ärligt talat trodde jag inte att jag skulle stå här. Men så var jag i New York för några dagar sedan och träffade mannen som vunnit 37 delstater, besegrat 16 andra kompetenta kandidater och på vägen fick miljontals med nya väljare att rösta i republikanska primärvalet.
Ni vet, han är känd för att vara en stor personlighet, ha en färgstark stil och massor med karisma. Så, därför, gissar jag, valde han mig för att balansera valsedeln.
(skratt)
Och, för de av er som inte känner mig, vilket är de flesta av er…
(skratt)
… jag växte upp med den amerikanska drömmen. Min farfar immigrerade till detta land. Jag uppfostrades i en liten stad i södra Indiana, i en stor familj med majsfält runt hörnet. Även om vi inte var en politisk familj, var mina hjältar i ungdomen president John F Kennedy och pastor Martin Luther King.
Jag såg min mamma och pappa skapa allt som betyder något: en familj, ett företag och ett gott namn. Jag uppfostrades att tro på hårt arbete och på familjen. Min far, Ed Pence, var veteran från Koreakriget. Han drev en bensinstation i vår lilla stad. Jag önskar att han kunde vara här idag och jag tror han hade uppskattat det, men varit rätt så förvånad.
(skratt)
Men det är med stor glädje som jag kan berätta att min mor är här. Vill ni förena er med mig i att välkomna ljuset i mitt liv, min mamma Nancy.
(…)
Under min ungdom startade jag faktiskt mitt politiska engagemang i det andra partiet, till dess jag hörde rösten och idéerna från Amerikas 40:e president och förenade mig med Reagan-revolutionen.
(…)
Nu ska veta, att medan Donald Trump övervägde om jag skulle bli hans partner på valsedeln, gjorde också jag mina observationer. Jag har sett hur han arbetar med folk på alla nivåer i hans företag. Och jag har sett hur de känner för att arbeta för honom.
Okej, jag medger att han kan bli lite hård och rå mot politiker på scen, och jag räknar med att vi kommer att se mer av det.
(skratt)
Men jag har sett denne gode man på nära håll, hans totala anspråkslöshet, hans respekt för folk som arbetar för honom och hans tillgivenhet för hans familj.

Det är här valet kommer att avgöras, tror jag. Etablissemang i politik och media – dem Trump utmanar på ett sätt de aldrig förut blivit utmanade – medger nu att Trump är smart, kompetent och handlingskraftig. Men den nya anklagelsen lyder att han är sociopat, sjukligt egocentrisk, saknar självdisciplin och impulskontroll. Psyksjuk med andra ord.
Självklart kan inte USA välja en psykiskt sjuk person till president.
Amerikanska folket har att avgöra detta under hösten. Jag tror inte ett ögonblick på dessa nedlåtande anklagelser. De framförs därför att hans motståndare inte kommer åt honom på annat sätt.
Frågan är vem det är som är djävligast, fulast och minst omdömesgilla – den som utmanar makten eller etablissemangen som, likt i diktaturer, anklagar oliktänkande för att vara sinnessjuka.
Se talet här och utskrift här.

Personligt om Donald

Nattens största överraskning vid republikanska konventet var hur skicklig presidentkandidatens äldste son var som talare. Donald Trump Jr gav ett personligt porträtt av sin far och lyckades beskriva honom som människa utöver den starkt konfrontativa framtoningen som dominerar offentligheten.
För oss i Sverige framstår det som något sliskigt när politiker drar upp sina barn på scenen, men i Amerika betraktas politiska kandidater inte bara utifrån deras politiska program utan i lika hög grad utifrån deras personliga karaktär, deras moral och ledaregenskaper. Och familjen runt en kandidat säger något om dennes personliga kvaliteter. Särskilt för en kontroversiell kandidat som Donald Trump är det viktigt att kunna visa att han inte bara lyckats uppfostra sina barn utan att de håller av honom i vuxen ålder.
Och visst måste jag erkänna att det är ett speciellt kvalitetsmått på personliga egenskaper att en politiker har sina närmaste med sig. Kandidater vars vuxna barn tagit avstånd från sina föräldrar får mycket svårt at bli valda till höga ämbeten i USA. Politik är helt enkelt inte bara ideologi, utan i hög grad personlig karaktär.
Och för en gång skull hittar jag i svensk media ett referat om republikanerna som är värd att länka till, Trump Jr levererade ett effektivt tal, av Mats Larsson i Expressen, som återger sonens budskap om fadern:

– Jag vet att när folk säger att något inte kan göras, så är det en garanti för att han får saker gjorda. jag vet att när någon säger att det är omöjligt, så triggar det igång honom. Precis som de sagt att det inte gick att lyckas i fastighetsbranschen på Manhattan, men han gav staden en ny skyline.
Han utmålade också en bild av Donald Trump som en person som slåss för vanligt folk och som umgicks med byggarbetare, i stället för att gömma sig bakom ett stort skrivbord.
– Han spenderade sin karriär med vanliga amerikaner. Han hängde med byggarbetarna och hällde ut betong. Han lyssnade på dem och värderade deras åsikter, lika mycket som killarna från Harvard.
Även han och hans syskon uppfostrades så, sa Donald Jr. Han kände sig lika bekant i en grävskopa som i en personbil. Det är också i den amerikanska arbetarklassen som Donald Trump har funnit mycket av sitt stöd.

Där Donald Trumps fru misslyckades igår, lyckades hans barn i natt.

Barack Obama plagierar också tal

När Melania Trump höll den traditionella hyllningen av sin man och presidentkandidat på partikonventet, lånade hon några meningar från en tidigare presidentkandidathustru, Michelle Obama.
Detta målas nu i medier upp som en stor skandal. Men samma medier gjorde ingen stor sak när själva presidentkandidaten, Barack Obama, plagierat partikamraters valtal. Se tre exempel på plagiat i YouTube, Just words, just not Obama’s I, II, III.
Jag blir så förbannad när medier behandlar folk olika. Makthavare till vänster får ständigt komma undan och skyddas av medierna, medan deras motståndare hängs ut och hånas när de inte gör något annat än vänsterfolket gör.
Det är oseriöst och i strid med rent spel. Det är helt enkelt svinaktigt.

Känsloladdat republikanskt konventet

Det är ett annorlunda partikonvent för republikanerna, sägs det. Antalet politiker på talarlistan är mindre än någonsin. Men det gör det bara mer intressant. Istället har Donald Trump fyllt scenen med människor som har personliga erfarenheter att berätta.
Sheriff David Clarke med 30 år i polistjänst myntade ett nytt slagord: ”Blue lives matter!” Detta som en reaktion på ”Black lives matter”-kampanjen som har rört upp hat och inspirerat allt fler mord på poliser. Hans budskap var att med Trump som president kan USA få lag och ordning igen.
Mest känslosam var Pat Smith, mamma till Sean Smith som dödades i Benghazi när han beskyddade USA:s ambassadör i Libyen, sedan president Obama och utrikesminister Hillary Clinton vägrat skicka förstärkning. Vita huset skyllde attacken mot konsulatet på en amerikansk video där koranen bränts och som skulle orsakat en demonstration som spårade ur, när det i verkligheten var en planerad terrorattack.
”Jag anklagar Hillary Clinton personligen för min sons död”, sa hon.
Pensionerade generalen Michael Flynn med 39 år i armén anklagade Hillary Clinton för hennes slarviga hantering av hemligstämplade handlingar. Om hon inte kan hålla enskilda handlingar i säkerhet kan hon inte skapa säkerhet för landet.
Förre elitsoldaten i Navy SEAL, Marcus Luttrell talade om plikten att skydda sitt land. Han överlevde en riskfylld insats i Afghanistan och skrev bästsäljande boken ”Lone Survivor” som också blev en framgångsrik biofilm.
Några politiker medverkade, som Texas förre guvernör Rick Perry och New Yorks förre borgmästare Rudy Giuliani. Och traditionsenligt talade också presidentkandidatens fru inför konventet, Melania Trump.
I media har kritik framfört mot att republikanerna ägnar så mycket fokus på säkerhetsfrågor och människors oro, men säkerhet är ju något som alla tänker på dessa dagar. Dessutom var det dagens tema, så här ser de kommande dagarnas tema ut:
Monday, July 18 – Make America Safe Again
Tuesday, July 19 – Make America Work Again
Wednesday, July 20 – Make America First Again
Thursday, July 21 – Make America One Again
Jag kan inte låta bli att gilla dessa stora spektakel. Även om alla talare inte känner sig bekväma på denna enorma scen, skapar detta sätt att organisera korta tal som verkligen bottnar i talarens personliga erfarenheter något större än tal i Sverige eller Europa. En känsla av att man är del av något större än partipolitik. Att man hyllar sitt land, sin kultur och framför allt – hyllar sina nära och kära. Det blir en hyllning till vardagen, till livet, snarare än till byråkratisk partipolitik men lagförslag och budgetposter.
Att då och då göra detta, skadar verkligen inte. Det ger perspektiv och medvetenhet om att samhället är större än politiken. Det gillar jag.

Aftonbladet, USA och osakligheten

Hur förvirrade och vilseledande kan medierna bli? Aftonbladet har idag den här rubriken högt upp på sin förstasida: ”Ny mätningen en kalldusch för Donald Trump”.
Det är en ny opinionsmätning från NBC News/Wall Street Journal som visar att Hillary Clinton tappat från en ledning på 11 procentenheter (50-39 procent, 10-14/4, källa) till nu 5 procentenheter (46-41 procent , 9-13/7).
För Aftonbladet är en halverad ledning för Clinton… en ”kalldusch för Donald Trump”.
Förklara den logiken, den som kan.
Men det är inte bara Aftonbladet. De flesta massmedier i Sverige har inte ens ambition att försöka ge en saklig rapportering från den amerikanska valrörelsen. Man använder den istället för att torgföra egna, privata fördomar och grundlösa ideologiska förhoppningar.
Varför ska mediekonsumenter utsätta sig för denna skamlösa propaganda?

‘Det blir jordsskredsseger för Trump’

Donald Trump har börjat knapra in på det försprång Hillary Clinton haft i opinionsmätningarna. Men somliga anser att kampen om Vita huset redan är vunnen, av Donald Trump.
Den Oscar-nominerade manusförfattaren och novellisten Roger L. Simon skrev i sin blogg redan i augusti förra året att Trump skulle vinna, då de flesta såg hans kampanj som ett skämt. Nu menar Simon att Trump kan vinna en jordskredsseger. Skälet?

Skälet till jordsskredsseger för Trump är uppenbart. Det kommer att bli ett val om nationell säkerhet. Jag började skriva denna artikel före de fruktansvärda nyheterna om Nice, men redan då var situationen tydlig. Den som ägnar minsta uppmärksamhet åt samtiden vet att islamisk fundamentalism är i krig med västvärldens civilisation. Det är inte enbart IS, utan olyckligtvis många organisationer som likt cancersvulster sprider samma ideologi.
Barack Obamas svar på vår civilisations fiender har varit en katastrof. På grund av presidentens djupa neurotiska ambivalens om sin egen muslimska bakgrund har han varit oförmögen att ens nämna, ännu mindre konfrontera den ondskefulla jihadismen. I realiteten har han gjort problemen värre och uppmuntrat framväxten av IS genom att överge Irak.

Simon menar att Hillary Clinton är Obamas arvtagare och saknar trovärdighet, inte minst i säkerhetsfrågor, och det gör att hon inte kan vinna.
Nu tror jag inte saken är så enkel. Det finns många aspekter som kan avgöra val. Men visst kan det bli så att man efter valet skulle kunna säga, ”It’s the security, stupid!”
Se mer: Will Trump Win in a Blowout?