Trump har förstått nya tiden

I American Conservative gör redaktören Scott McConnell en vass analys av årets presidentval i Amerika, och avslutar så här, Why Trump Wins:

Med sina unika egenskaper som showman, hans ekonomiska oberoende och våghalsighet har Donald Trump blivit symbol för en länge pågående utveckling. Han har blivit det på grund av den globaliserade politikens misslyckande att ge framgångar för en växande andel av det amerikanska folket. Trumps välkända svaghet som kandidat kan kosta honom segern. Men hans kampanj kommer att förändra republikanska partiet. Det är svårt att se hur partiets gamla eliter ska kunna rulla tillbaka de strömningar som Trump har släppt lös, i detta val och de som kommer.

Vad är det då Trump förstått? McConnell menar att det som kallades kulturkriget på 1990-talet har övergått och blivit det man kan kalla gränskriget. När Trump gjorde utfall mot illegala mexikaner som begår brott i USA, bad han inte om ursäkt när upprördheten över hans anklagelser blev till storm förra sommaren.

Bakgrunden till hans framgångar är en tuff immigrationspolitik och krav på att landet ska ha kontroll över vilka som tar sig in över landets gränser och samtidigt gjort den trovärdig genom vägran att anpassa sig till kritikerstormarna dessa krav mötte från medier och vänsteretablissemangen.

Här är en aspekt jag ofta saknar i svensk diskussion om politik – ledarskapets roll. Just att Trump visade sig vara orädd för kritik är ett helt avgörande skäl till hans framgångar. Andra republikaner anses hela tiden kompromissa med vänstern och därmed svika sina väljare. Det var därför stödet växte för Trump i takt med att kritiken mot honom ökade, inte minst när Mitt Romney och andra fega politiker attackerade honom.
Genom alla angrepp (till stor del från republikanska etablissemang, tillsammans med medierna, demokratiska partiet och lobbyisterna) fick Donald Trump visa sina personliga förmågor, att han är en intressant offentlig person, har enorma energi och stort mod.
McConnell pekar också på att de båda partierna blivit väldigt lika: ”Clinton skulle (nästan) lika gärna ha kunnat kandidera inom republikanerna mot Jeb Bush och Marco Rubio – och vice versa.”
Detta etablissemangens konsensus har samtidigt hamnat i otakt med folket. Globaliseringen har berikat de redan rika, medan medelklassens välståndsutveckling stagnerat.
Mot det globala etablissemanget finns en växande nationalistisk våg som menar att gränskontroll inte är rasism utan central för en balanserad utveckling. Och, skriver McConnell, en protektionistisk och isolationistisk politik har lyckats förr:

Olika varianter på protektionism och restriktiv migrationspolitik har provats förut och varit framgångsrika. Amerika upplevde sin mest framgångsrika era av industriell utveckling bakom skyddstullar, landets extraordinära framgångar att assimilera stora och diversifierade grupper av migranter åstadkoms bara efter skärpt lagstiftning på 1920-talet. Det vore märkligt att, efter en generations lönestagnation för medelklassen och ökande ojämlikhet, inte ens få diskutera sådan beprövad och bevisat framgångsrik politik, bara därför att ett av etablissemangen motsätter sig den.
Hur överraskande det än är att miljardären Donald Trump är den som förstått detta och agerar framgångsrikt på insikterna, så förblir det ett faktum att han gjort det.

Själv är jag skeptisk till protektionism. Ett litet land som Sverige är betydligt mer beroende av export utomlands än ett stort land som USA med en enorm hemmamarknad.
Men när sittande makthavare inte lyssnar på folkens oro, då är det inte märkligt att folk söker sig till okonventionella aktörer som både visar att de inte fegar ur och att de är beredda att utmana de trötta, likgiltiga och arroganta eliterna.