Month: July 2016

I P1:s söndagsmagasin “God morgon Kamrat” fick Göran Rosenberg kasta upp ännu en spya över Donald Trump. Det är så evinnerligt tröttsamt med alla dessa mediala röster som tävlar om vem som kan var mest fördomsfull mot honom.
Göran Rosenberg gjorde stor sak av att Trump vill vara oberäknelig och öppet talar om att han ändrat uppfattning. Det är lögnaktigt och bortom anständighetens gränser, menar en indignerad Rosenberg.
Men när Trump säger att han ändrat uppfattning, talar han ju sanning. Han medger att han bytt fot. Han säger att han vill vara oberäknelig, är inte det att vara uppriktig?
Jämför det med traditionella politiker som Hillary Clinton, som alltid glider undan och aldrig medger att de ändrat sig även om alla kan se att de gjort just det. Är inte det att vara lögnaktig, eller bedräglig?
I de mediala och politiska etablissemangen råder oftast, som hos Göran Rosenberg, en syn på lögnen som något som inte finns om den inte medges. Om Clinton inte erkänner att hon ljugit, har hon inte det. Om Trump medger att han ändrat sig, då är det belagt att han ljugit förut!
Vi hade samma moraliska härdsmälta under den laddade kampen mellan Thorbjörn Fälldin och Olof Palme. Medierna svalde utan kritik Palmes anklagelse om att Fälldin ljugit om kärnkraften, när han lovat att stoppa laddningen av nya aggregat men sedan ändå låtit dem laddas. Vi såg anklagelsen upprepas igen i minnesartiklar om Fälldin sedan han gick bort nyligen.
Ja, Fälldin lovade något han inte kunde hålla. Men han erkände det, utan omsvep när han medgav: “Vi nådde inte ända fram”. Fälldin erkände att han misslyckats i regeringsförhandlingarna att uppfylla löftet, eftersom han inte hade 51 procent av rösterna.
Palme däremot, utfäste inte bara en mängd löften han aldrig infriade, han ljög medvetet när han förnekade medieuppgifter om att det fanns en polisrapport som beskrev justitieminister Geijer (S) varande en säkerhetsrisk eftersom han umgicks med prostituerade (det var Leif GW Persson som bekräftat för DN att rapporten fanns). Palme dementerade att någon sådan rapport fanns när han i riksdagens talarstol sa att “Snus är snus och strunt är strunt, om än i polisiära promemorior”. Sanningen var alltså strunt.
Denna uppenbara lögn erkände aldrig Olof Palme. Han höll fast vid lögnen. Enligt etablissemangens synsätt har han därför varit anständig, medan Fälldin som erkände att han haft fel var oanständig.
Jag tror de flesta normala människor anser det vara tvärtom. Anständig är den som medger sina brister. Oanständig är däremot den som vidhåller lögnaktiga utsagor för att dölja sina brister.

Några tänkvärda citat ur medieflödet:

Oroar man sig över valutgångar bör man nog inte vara politiker.

Sara Skyttedal, KD, i Dagens Nyheter

Det hon vill se är att polisen sätter stopp för skjutningarna, stenkastningen och ungdomsbråken i förorterna, för annars kommer extremisternas inflytande att öka i takt med otryggheten.

Zeliha Dagli, boende i Husby intervjuas för Svenska Dagbladet

Regeringen har saboterat rot- och rutsystemet på två sätt. Socialdemokraterna gick till val på att halvera taket för rutavdrag från 50.000 kronor per person till 25.000. Sedan genomfördes detta samtidigt som rotavdraget minskade från 50 till 30 procent av arbetskostnaden. Ny statistik visar att försämringarna slår ut företag.

Tobias Wikström i ledare i Dagens Industri

I en studie av Washington Post kom man fram till att Donald Trumps väljarstöd var som starkast i just de valdistrikt där dödligheten bland vita ökat. Under Trumps kampanj har han konsekvent besökt just de avkrokar dit presidentkandidater sällan orkar resa – bortglömda, övergivna fabriksstäder, platser där den ekonomiska återhämtningen aldrig märktes.

Reportage i Dagens Nyheter

Totalt såg 33,7 miljoner tv-tittare Hillary Clintons tal på demokraternas konvent i torsdags. Trump hade en vecka tidigare 34,9 miljoner tittare när han talade på republikanernas konvent.

TV-statistik återgiven i Hollywood Report

Det var ett synnerligen konventionellt valtal som Hillary Clinton höll i natt när hon accepterade partiets nominering av henne som presidentkandidat.
Här är några snabba recensioner från hennes supportrar:

I kontrast till Trump, underströk Clinton behovet av enighet och använde ordet “tillsammans” inte mindre än 15 gånger. Talet innehåll flera förslag och en stor idé: tillägg till konstitutionen för att uppnå regler för politisk kampanjfinansiering.

Ross Rosenfeld, Newsweek

Hon skapade en kraftfull och dramatisk kontrast till republikanernas Donald Trump som, enligt henne, splittrar vårt land och saknar temperamentet för att leda vår militär. Hon såg bra ut i den vita dressen och talade säkert och övertygande i ett tal som var värdigt en president.

Brent Budowsky, medarbetare till flera demokratiska senatorer

Jag tror de flesta amerikaner som såg och hörde Clinton känner sig säkrare med henne som överbefälhavare och ser Trump – förolämparen – som mer riskfylld, faktiskt mycket farligare.

Lanny J. Davis, krishanterare och tidigare Bill Clinton-medarbetare

Hon använde ord för att beskriva kompromiss, mod och att arbeta tillsammans. Idén om att vi inte behöver vara rädda – först använd av president Roosevelt – och att vi kan bygga en bättre framtid, kändes trovärdig inför publiken. Vi är inte svaga och vi måste skapa möjligheter och styrka medan vi går framåt tillsammans.

Bill Owens, tidigare demokratisk kongressledamot

Hon lyckades attackera hennes motståndare utan att låta arg eller bitter

Ross Rosenfeld, Newsweek
Om detta är det bästa Clintons egna supporters kan säga om talet, kan hon vara illa ute. I dessa tider fungerar inte traditionell, påklistrad optimism och till dumhet naiva hejarop på väljarkåren. Fråga de 16 republikaner som Trump slog ut i våras.
Genom att inte bemöta kritiken mot hennes passivitet som utrikesminister när amerikanske ambassadören och tre soldater dödades i Benghazi, därför att hon vägrade skicka förstärkning, saknar orden om hennes kvaliteter som överbefälhavare trovärdighet. Där påminner Clinton om Laila Frejvalls under tsunamin, då hon antingen inte förstod allvaret eller tyckte teaterbesök var viktigare än att ta kommandot i utrikesdepartementet.
Denna skandal hänger som ett stort frågetecken över Clinton och hon har svårt att komma förbi det och skapa trovärdighet för hennes person.
Att frenetiskt uppmana till sammanhållning och göra saker “tillsammans” är också tomma retoriska slag i luften i det samhällsklimat som råder nu, när väljarkåren är förbannad och kräver förändring. Här kommer jag att tänka på Birgit Friggebo och hennes uppmaning vid ett hetsigt möte i Rinkeby att sjunga “We shall overcome”.
Politiska klassen har extremt lågt förtroende just nu, och Hillary Clinton ändrade inte bilden av henne som den förste och högste i denna politiska klass. Hur det ska bli ett vinnarargument är svårt att se.
Se mer: How did Hillary Clinton do? Pundits react to speech.

Den så kallade dokumentärfilmaren Michael Moore tjänade stora pengar på att hata George W Bush under 00-talet. Han ligger långt ut på vänsterkanten, men nu anger han fem skäl till varför Donald J Trump kommer att bli nästa president.
1) Välkommen till rostbältets Brexit: folk vill protestera mot sämre villkor i globaliseringens spår och Trump är deras budbärare mot etablissemanget i Washington.
2) Sista striden för arga vita män: sedan kommer kvinnor och minoriteter att vara i majoritet.
3) Hillary är problemet: det är inte Trump som är problemet för demokraterna, det är den egna kandidatens svagheter som urtypen för etablissemang och hennes låga förtroende.
4) Besvikna Sanders-supporter: de kommer inte rösta på Trump, men de kan stanna hemma eller rösta på något litet parti. Clintons val av vice kan öka benägenheten att bli soffliggare.
5) Ilskan i väljarkåren: i valbåset råder valhemlighet och många väljare är arga på den politiska klassen och vill ge den en känga. Att rösta på Trump innebär just det.
Det är lite lustigt att se en gränslöst flummig “imagine all the people”-kulturnisse börja agera snustorr statsvetare, men Michael Moore har en intressant poäng:

I presidentvalet 2012 förlorade Mitt Romney med 64 elektorsröster. Summera nu elektorsrösterna för rostbältet – Michigan, Ohio, Pennsylvania and Wisconsin. Det blir 64. Allt Trump behöver göra för att vinna är att ta hem traditionella republikanska delstater från Idaho till Georgia, vilket han förmodligen gör (de kommer aldrig att rösta för Clinton), och dessutom ta rostbältet. Han behöver inte Florida. Han behöver inte Colorado eller Virginia. Bara Michigan, Ohio, Pennsylvania och Wisconsin. De ger honom segern. Och det kommer att ske i november.

Han publicerar sin artikel på Huffington, en nättidning långt ut på vänsterkanten, så avsikten är säkert att väcka demokraterna och få dem att lämna sin låtsasvärld och ta sig an verkligheten.
Men hur ska demokraterna neutralisera de fem punkterna? Särskilt punkt 3 och 4 är centrala. Färre demokratiska sympatisörer än på länge deltog i primärvalet i våras, medan republikanernas sympatisörer slöt upp i större mängd än någonsin. Det finns en trötthet och ett utbrett oengagemang i demokratiska väljargrupper, så som det brukar vara för partiet som innehaft Vita huset i åtta år. Hillary Clinton är inte personen som kan entusiasmera dessa väljare.
Valresultatet kommer i stor utsträckning att avgöras av valdeltagandet och vems sympatisörer som går och röstar.
(RÄTTELSE: Moore har räknat fel. Trump behöver 1 elektorsröst till utöver de fyra nämna delstaterna, genom att vinna någon av de övriga han nämner.)

Demokratiska partiet och hela journalistkåren har gått i taket och håller på att explodera ikväll över Donald Trumps senaste uppmaning – till Ryssland:

— Hallå, Ryssland! Om ni lyssnar hoppas jag ni förmår finna de 30.000 mejl som försvunnit. Jag tror ni kommer att bli belönad av vår presskår. Jag hoppas de har hennes mejl, som hon deletade, för där finns säkert många fina pärlor. Om min kampanj hade diskuterat religion och ras som dom, hade jag förmodligen fått avsluta min kampanj.

Det pågår ett högt maktspel där hela journalistkåren gör allt för att rädda Hillary Clinton efter läckan av mejl från sju chefer i demokratiska partiets kampanjledning, som visar att de diskuterade hur man skulle kunna vända det faktum att Bernie Sanders är jude, och dessutom icke troende, mot honom. Och en massa annat skumrask.
Metoden att döda skandalen med mejlläckan: att anklaga Trump för läckan! Och att Putin hjälpt honom!
Hittills har den strategin varit framgångsrik, i den meningen att journalister bara diskuterat konspirationen om rysk inblandning, och inte det allvarliga i att demokratiska partiet diskuterar hur religion ska användas mot andra kandidater. (Gissa om det är första vinklingen som svenska medier kommer att rapportera…)
Nu slår Trump tillbaka. Med full kraft. Han dunkar näven i bordet och länkar den nya mejl-läckan till den såriga frågan om utrikesminister Clintons privata mejlserver var en kriminell handling som borde ge henne fängelse för vårdslös hantering av statshemligheter.
NBC:s Jake Novak konstaterar att Trump nu tar uppmärksamheten från demokratiska konventet och åter sätter ljuset på Clintons tvivelaktiga agerande med mejlservern. Novak konstaterar också att demokraterna var dumma nog att nappa på Trumps senaste uttalande och därmed gjort det till en stor sak.
Upprördheten över att Trump uppmanar Ryssland att spionera på amerikaner, som är demokraternas upprörda argumentationslinje, får hela väljarkåren att le. Alla vet att Trump gör detta för att angripa Clinton, inte för att ändra säkerhetspolitiken. Och han gör det som den icke-politiker, den outsider han är. Och folk älskar outsiders detta valår.
Se mer: NBC i The Democrats just fell for Trump’s Russian email-hack bait, Commentary i Did Trump outfoxed Dems?

Mediebilden av Donald Trump är ju groteskt förvriden. Och lögnaktig. Medierna skrev om kaos under republikanernas konvent därför att en tidigare presidentkandidat, Ted Cruz, i talarstolen vägrade uppmana folk att rösta på Trump. Han gratulerade enbart Trump till segern. Vilken skandal! Otroligt! Kaos!
Men när demokratiska konventet veckan därpå tvingas avbryta möten och det öppet från deltagarna buas när Hillary Clintons namn nämns, då rapporteras det bara i förbigående. Medierna förmedlar sedan det partiet vill nå ut med. Partiskheten är total och skiljer sig inte från Sovjettidens Pravda, etablissemangens “sanning”.
Eftersom jag här har en annan, och mer balanserad rapportering om amerikansk politik, dyker frågor upp från läsare. Här är några frågor eller läsarkommentarer, och mina svar.

Blekinge Läns Tidning har en ledare om 13 punkter ur republikanernas manifest som kan få håret att resa sig i nacken. Kommer du skriva någonting om detta?

Amerikansk politik är annorlunda. Konventen antar valprogram för partiet, men det har aldrig någon betydelse. Minns att presidentkandidat Bob Dole 1996 fick frågor om punkter i programmet som hans parti antagit. Hans korta svar var: “Jasså, jag har inte läst det.”
Konventen har tre uppgifter, och de handlar inte om sakpolitik: 1) att välja presidentkandidat, 2) bygga allianser och knyta personliga kontakter, 3) ge en så god image i media som möjligt.
Sakpolitiken är upp till de officiella presidentkandidaterna att formulera under valrörelsen, ofta i kontakt med viktiga senatorer och kongressledamöter. Men oftast spelar sakpolitiska program ingen roll, eftersom verkligheten som president efter segerval är något annat än före val.

Trump saknar ju en genomarbetad politik. Det enda som ligger på hemsidan är 7 positioner.

Har någon presidentkandidat haft genomarbetad politik? Som man sedan fullföljt, menar jag. Presidenten har inte makten över lagstiftningen eller skatterna, den finns hos kongressen. Inrikesfrågor ligger också i hög grad på delstaterna. Därför har politiska program, till skillnad från lilla Sverige, väldigt liten betydelse.
Trump har ju också gjort en poäng av att USA inte ska visa alla kort inför internationella förhandlingar. En objektivt klok position för den part som fått ut minst på världspolitikens arena, samtidigt som man betalar mest. Det är ju vansinne att tidigare presidenter accepterat att Nato-medlemmar inte uppfyller sin försvarsbudget utan lägger alla kostnader på USA.
På de områden där Trump talat om sin hållning anser jag den vara minst lika rationell som andra kandidaters, om än kontroversiell och utanför boxen.
Hans aggressiva stil är medietaktik, han behövde uppmärksamhet vilket han fick genom att ständigt ligga steget före medierna – som ju alla är vänster och var ute efter att sänka honom.
Språkbruk, tonfall, tillspetsningar kan man reta sig på, men jag anser det vara rökmoln och inte funtamenta i en presidentkampanj, en del av showen.
Självklart behöver han nu värva ett kompetent team och det blir centralt för trovärdigheten. Inte att det är etablissemangens tunga/prestigefulla namn men att teamet har bredd, kunskap och erfarenhet. Lyckas han inte här, kan också jag bli tveksam. Men än så länge är hans begåvning som kampanjpolitiker imponerande.

Lite ironiskt att många av de som tidigare förfasats över att ”USA åker runt och köper inflytande” nu är skräckslagna inför en presidentkandidat som går till val på att sluta göra just det.

Ja, USA har ju regelmässigt anklagats för att vilja vara världspolis. Trump har inga sådana ambitioner, utan vill att Natos medlemsländer ska betalar sina andelar och inte lämpar över försvarskostnader på USA. Nu är anklagelserna kring denna sänkta ambitionsnivå lika hårda. Kritik mot USA är oftast hycklande, ologisk eller rent fördomsfull.

Hur kan du se något positivt med Trump, han är ju en narcissist, mobbare och hämndlysten. Är det rätt personliga egenskaper för en president?

Likt många nya fenomen i tiden talar folk förbi varandra. Trump imponerade på mig, igen, i intervjun för Meet the Press. Varför? Jo, han får frågan om Syrien.
Han konstaterar att Europa har sig självt att skylla för terrordåden eftersom man tillämpat öppna gränser och inte kontrollerat vilka som kommer in i landet.
Ingen annan i hög maktställning säger detta, men det är ju den uppenbara sanningen.
Han tänker inte ta in några till USA utan “extreme vetting” och får frågan vart flyktingarna ska ta vägen. Han svarar att det ska skapas frizoner, safe havens. Och gulfstaterna ska betala – de är rika men gör ingenting.
Ingen annan i hög maktställning säger detta, men det är ju den uppenbara sanningen.
Folk vill ha politiker som säger som det är. Trump gör det. När män från Mellanöstern nu begår det ena terrordådet efter det andra, är det bara han som säger det uppenbara. Syriska flyktingar ska ha hjälp, men i hela världshistorien har flyktingar stannat så nära sina hem som möjligt, inte färdats hundratals mil bort till andra kontinenter. Självklart borde Saudiarabien och de andra som finns i regionen hjälpa sina muslimska systrar och bröder. Men ingen annan än Trump säger det.
Det är därför jag gillar honom. Jag är trött på politiker som inte erkänner verkligheten. Varför gör de inte det?
Och det är ju därför att man blundat för verkligheten som Trump har fått sin chans. BARA därför!

Dokumentärer är bäst på TV. Det talas mycket om dramaserier och underhållningsprogram, men TV:s bästa genre är dokumentärer. Och just nu är min klara favorit kommissarie Joe Kenda som i “Mordutredarens egna fall” i TV4 Fakta berättar om de nära 400 mordfall han arbetat med under sin karriär i Colorado Springs, USA.
Hans dokumentärserie är nu inne på sjätte säsongen och får betyg 8,9 på filmsiten IMDb (vilket är högre än vad många Oscarvinnande filmer får).
Joe Kenda har fått kritik för att vara slafsigt klädd och för sitt släpiga sätt att tala. Men allt han säger är intressant. Han fokuserar på fakta och använder små detaljer för att hitta fram till mördaren i det mordfall ur verkligheten som varje avsnitt behandlar.
Han kryddar också beskrivningarna av spaningsarbete och kriminaltekniska uppgifter med djupa moraliska insikter om mänskligt, kriminellt tänkande. Han skapar sig inga teorier och dömer aldrig i förväg, utan låter alltid fakta leda honom.
Uppklarningsprocenten av mord i Colorado Springs under hans tid var 92 procent. Ibland kunde det ta många år innan ett mordfall klarades upp. Kenda glömde dock aldrig bort ett ouppklarat fall och nya spår kunde dyka upp långt senare.
Han har också några återkommande standarsfraser. Som när en misstänkt avslöjats som lögnare, “Well, my, my, my…”
I en intervju om karriären som TV-stjärna säger han, “Jag har inget manuskript. Jag säger vad som faller mig in. Sedan får de klippa ihop det.”
Kenda gör ingen hemlighet av att han anser kriminella ska låsas in. Och att oskyldiga inte ska dömas.
Det som gör denne sävlige 70-åring så intressant är att hans moraliska kompass är fullständigt glasklar. Inga men, inga om, inga undanflykter eller bortförklaringar. Har vi bevis? Då finns inga betänkligheter om att den skyldige ska straffas. Har vi inga bevis? Då får vi jobba hårdare så att det står klart vem förövaren är. “Det är vi skyliga de mördade och deras anhöriga”, säger han ofta.
Joe Kenda får mig att tänka på den fiktive kommissarie Columbo. Det är något visst med dem som avvikter från majoriteten, genom att underprestera när det gäller vissa sociala konventioner, men samtidigt visar häpnadsväckande briljans i att lösa stora gåtor, som när människor bragts om livet.

Demokratiska partiet skulle på sitt stora konvent visa sig vara stabila, seriösa och eniga i motsats till republikanerna. Men första dagen på demokratiska konventet blev rena anarkin, långt mer kaotiskt och oorganiserat än republikanerna.
Istället för att hylla partiets presidentkandidat Hillary Clinton buade delegaterna ut henne varje gång hennes namn nämndes från talarstolen. Se CBS-video: Sanders Supporters Start Booing Invocation When Hillary Clinton Is Mentioned.
Och när socialisten Bernie Sanders försökte få sina anhängare att ställa upp på Clinton, blev också han utbuad. Se video: Bernie Booed as he urges they vote for Clinton.
Skälet är att partiledaren i demokraterna Debbie Wasserman tvingats avgå sedan det avslöjats att hon agerat partiskt och gynnat Clinton före Sanders under primärvalet. Se henne utbuad i förmöte till konventet i CBS-video: DNC chair Wasserman booed, heckled by protesters.
Svenska medier, som DN, har kritiserat republikaner för att ropa “Lås in henne!” pga Hillary Clintons ansvarslösa hantering av topphemliga säkerhetsdokument. Men nu ropar Bernie Sanders demokratiska supportrar exakt samma sak utanför demokratiska partiets konventhall i direktsänd TV. Se video: Bernie supporters chant “Lock her up!” on MSNBC
Det politiska etablissemanget har det inte särskilt lätt i demokratiska partiet heller.

Många borgerliga i Sverige och Europa har mycket svårt för Donald Trump. Men vad är han om inte någon som rubbar cirklarna för etablerade aktörer som blivit slöa, liknöjda och fast i gamla lösningar?
Exakt det liberalismen förväntar sig av marknadskrafterna.
Den kloke politiske kommentatorn Michael Barone utvecklar detta i kolmnen, Is America Ready for a Disruptive President?

Apple rubbade musikindustrin, Uber rubbade taxinäringen, Amazon rubbade bokhandelsbranschen. Global konkurrens har utmanat och rubbat amerikansk verkstadsindustri i årtionden. (…) Genom historien har Amerika till stor del byggts på att rubba cirklarna.

Ekonomen Joseph Schumpeter förklarade varför något han kallade “kreativ förstörelse” utgjorde marknadsekonomins motor och varför detta med förstörelse kunde vara gott. Det är något positivt när nya lösningar kan utmana gamla om det höjer produktiviteten i verksamheter och nyttan med arbete. Det är här marknadsekonomi skiljer sig från socialistisk planekonomi eller blandekonomi, som håller fast vid gamla lösningar till dess systemen kollapsar pga ineffektivitet.
Vi har sett denna mekanism av kreativ förstörelse förstärkas genom globaliseringen. Vi i väst har kunnat köpa billigare teknikprylar och annat, samtidigt som fattiga människor fått jobb och höjda löner.
Nu har globaliseringen gått vidare från varuexport till att omfatta människor vilket leder till krockar mellan civilisationer med mycket olika värderingar och människosyn.
Nuvarande synsätt har visat sig vara fullständigt oförmögna att hantera denna krock, som man istället förminskar, förtränger och förnekar. Är det då inte dags för kreativ förstörelse, eller rubbade cirklar, inte bara för marknaderna utan också i politiken?
Donald Trump har med sin kandidatur visade sig vara annorlunda än republikanska kandidater brukar vara. Istället för skattesänkningar, frihandel och kulturkamp lyfte han fram amerikanska intressen i handel, säkerhet och migration. Med det har han rubbat cirklarna för partipolitiken i USA.
På republikanernas konvent talade PayPal-skaparen och teknikmiljardären Peter Thiel, och han sa att rubbade cirklar är något gott när gamla lösningar, och särskilt gammal politik, inte fungerar längre.
Utifrån marknadsliberalt perspektiv borde somliga kanske tänka om när det gäller Donald Trump…

När han fyllde 90 år i april skedde det utan uppvaktningar och därför är det ingen större överraskning att det nu meddelas att han har gått bort: Tidigare statsministern Thorbjörn Fälldin är död.
Han är 1900-talets viktigaste borgerlige politiker. Han bröt ett 40-årigt socialdemokratiskt maktinnehav. Skälet till att de borgerliga kunde vinna majoritet i valen 1976 och 1979 var att Fälldin ingav förtroende i svenska folket på ett sätt som ingen annan borgerlig politiker i modern tid.
Från 1973 till 1982 var det en kamp mellan Thorbjörn Fälldin och Olof Palme. Första valet, 1973, blev det oavgjort 175-175 i riksdagsmandat. 1976 och 1979 seger för Fälldin. 1982 seger för Palme. Man kan säga att det blev 2-1 till Fälldin mot Palme och en oavgjord match. (I valet 1985 var Ulf Adelsohn oppositionsledare.)
Under regeringarna 1976-82 var det Fälldin personligen som utgjorde “Alliansen” och höll ihop regeringsarbetet. Alla andra stred för sin sak, både övriga i hans eget parti och i koalitionspartierna. Det är en bedrift som inte fått den uppmärksamhet det förtjänar.
Mats Svegfors har uttryckt det som att det idémässiga regeringsskiftet kom 1980. Då bröt Sverige för första gången efter andra världskriget utvecklingen mot ständigt högre skatter. Året därpå förslog regeringen också den första begränsningen i den kvartssekel långa utvecklingen mot ständigt högre bidrag, genom att man införde karensdag i sjukförsäkringen.
Det var alltså Fälldin som slog om från den socialistiska politiken till en mer frihetlig, en utveckling som sedan (men mer ryckigt) fortsatt under årtionden därefter och som givit medborgarna större utrymme att bestämma mer själva.
Fälldin slutade aldrig att se sig som småfolkets representant i statsmakten. Han blev aldrig en del av det förnäma etablissemang som flyger långt ovanför folket. När han fick frågan vad han skulle göra efter partiledarjobbet svarade han alltid att han åker hem till gård’n. Till fåren och skogen.
Då och då tog han emot skolklasser när lärare ringt och frågat om de kunde komma förbi. Telefonnumret stod i alla år i telefonkatalogen. Statsminister, ja. Men alltid medborgare bland alla andra.
Se mer Fälldins tal. Se mer i bloggen genom att söka på Fälldin.