IMF: försörj Grekland för evigt eller upplös euron

Via Janerik Larsson i Svenska Dagbladet får jag tips om artikel i New York Times som granskat IMF:s rapport om Grekland, IMF Is Telling Europe the Euro Doesn’t Work.
För att IMF, Internationella valutafonden med cirka 190 medlemsländer, ska hjälpa till i Grekland kräver man att eurozonen bildar en politisk union, en Europaregering som tar hand om medlemsländernas statsbudgetar. Ekonomijournalisten Josh Bosso skriver:

”Men vänta lite nu”, kanske du säger, ”IMF har inte föreslagit en politisk union, man förespråkar skuldavskrivning”. Men när skuldavskrivning blir tillräckligt stor [eller ständigt upprepas, min anm] suddas skillnaderna ut. Båda betyder att andra länder i eurozonen får betala budgetmedel till Grekland.
I ett av alternativen om skuldavskrivning som IMF beskriver talas det i klartext om ”årliga överföringar till Greklands statsbudget”, vilket betyder att andra regeringar måste avsätta medel i statsbudgeten till Grekland. Detta är inget annat än en politisk union.

På samma sätt som eurozonens länder i statsbudgeten avsatt medel för regionalpolitiskt stöd till eftersatta områden kommer de att tvinga sina skattebetalare att betala många sköna miljarder varje år till Grekland.
Det var avsikten att detta aldrig skulle ske, men IMF menar att eurozonen inte fungerar utan detta regionalpolitiska stöd.
Just detta var den vanligaste varningen inför bildandet av euron (och skälet till att jag röstade nej). Men politikerna ville inte lyssna. Visserligen fick Tysklands Helmut Kohl en stabiliseringspakt på plats som en garanti mot ansvarslös ekonomisk politik, men Frankrikes Jacques Chirac och andra Medelhavsländer struntade i den.
Så, antingen en Europaregering eller en upplöst euro. Vilket blir det?
Jag vet en sak: en Europaregering inom nuvarande EU vill jag inte ha. Faktum är att Greklandskrisen kan bli dödsstöten inte bara för euron utan för hela EU-projektet.

Calle Schewens vals före ‘Internationalen’

För ovanlighetens skull innehöll dagens kultursidor något intressant. DN:s kulturchef Björn Wiman berör relationen mellan kultur och politik, Därför tillhör Evert Taube vår ­viktigaste politiska poesi:

Evert Taube gick till historien som en av den svenska kulturhistoriens mest värderingsskapande konstnärer, just med de sånger som han själv tyckte var hans minst betydelsefulla . . . Dock var det dessa älskade visor som hade störst samhällelig djupverkan. Vad vore exempelvis vår vision om ett fritt men välordnat semesterliv utan Rönnerdals valsande utanför sportstugan på Sjösala äng? Vår dröm om en arkadisk sommar vid Medelhavet utan Fritiof Andersson? Eller den sakrala upplevelsen av hav, skog och natur utan Rose-Marie och den blåa Nämdöfjärden.
Det svenska folkhemmet byggdes inte – som någon sagt – till tonerna av ”Internationalen”, utan till ”Calle Schewens vals”. Politisk konst är en alldeles för allvarlig sak för att överlåtas till politiska konstnärer.

Så klokt på så många olika plan. Politiska konstnärer och poeter är helt enkelt inte konstnärer utan propagandister. Sverige identifierar sig med den lokalpatriotiska ”Calle Schewens val” och har aldrig köpt ”Internationalen” och dess radikala politiska agenda.
När man tänker på vilka politiska ledare som varit folkkära har de också drag av Taubevisor över sig: Per Albin Hansson, Thorbjörn Fälldin, Alf Svensson, Gösta Bohman.
Frågan är vilka politiker i nuvarande generation som kan och vill fylla det tomrum som finns här. Precis som med konstnärer kan det inte ske av dem som bara är partipolitiker. De måste vara något mer, förankrade i myllan och se verkligheten som något större än dagspolitik. Tyvärr ser jag inga sådana. Inte än.

Hur mycket bluffar rödgröna regeringen?

Nuvarande regering har det svagaste parlamentariska stödet sedan demokratins genombrott (till och med svagare än Ola Ullstens korta sejour i kanslihuset inför valet 1979 eftersom han kunde luta mot C och M för att få majoritet). Också politiskt har regeringen varit svagare än på länge, där riksdagen tagit över med tillkännagivanden. Även statsrådens samlade kompetens bedöms som tunnast i historien.
Nu har det avslöjats att ”vice statsminister” Åsa Romson inte är statsministerns ställföreträdare om han tillfälligt inte kan utöva ämbetet. Det är istället det längst tjänstgörande statsrådet Margot Wallström som i verkligheten är ”vice statsminister”
Åsa Romsons titel är alltså ett påhitt utan substans.
Det är otroligt korkat att kasta ur sig titlar som inte står för något. Ett sådant agerande undergräver tilltron till regeringen. Agerandet avslöjar en medveten ambition om att föra svenska folket bakom ljuset. Hur mycket mer är på låtsas?
En sida av Alliansens framgång som inte diskuterats så mycket är att partierna genom uppgörelser före valet kunde hålla sina vallöften. Det ökade väljarnas tillit och förtroende för politikerna. Det förtroendet bryter nu S-MP-regeringen ner genom att bedra väljarna om hur regeringen leds.
Mer och mer framstår hela regeringen som en bluff.
Se mer: DN i Hård kritik mot Romsons ”låtsastitel”.

Klarar Löfven stressen att vara statsminister?

Igår rapporterade Aftonbladet att statsminister Stefan Löfven insjuknade när han klivit på ett SAS-plan som skulle flyga till Umeå:

– Han gick på planet sist, tillsammans med två livvakter, säger medpassageraren som satt i närheten av statsministern.
När planet hade lämnat gaten blev statsministern akut illamående.
– Sen svimmade han av, uppger vittnet.
Eftersom planet redan lämnat gaten fick det vända. Väl framme vid gaten möttes statsministern upp av ambulans. Enligt uppgift till Aftonbladet bars statsministern ut på bår.

De flesta kommentarer har handlat om vem som träder in som agerande statsminister om Stefan Löfven blir tillfälligt förhindrad av sjukdom. (Nu under sommaren finns ett schema för vikarierande regeringschef och just nu är det landsbygdsminister Sven-Erik Bucht. Annars är det inte ”vice statsminister” Åsa Romson, utan utrikesminister Margot Wallström så som längst tjänstgörande statsråd.)
Men en viktigare fråga är om Stefan Löfvens hälsa inte klarar av den press, stress och mentala påfrestning som uppdraget att vara statsminister innebär. Frågan blir särskilt aktuell med tanke på att Löfven aldrig personligen strävat efter att få uppdraget som partiledare och statsminister. Han mer eller mindre tvingades av Socialdemokraterna att ställa upp i den kris som partiet befann sig efter Håkan Juholts dramatiska avgång.
Ett så krävande uppdrag som statsministers klarar inte vem som helst av. Vid sidan av kompetens och förnuft handlar det om att vara stresstålig på en mycket hög nivå. Om man inte själv haft ambitionen att nå uppdraget är frågan om inte risken är större att man fysiskt och psykiskt inte orkar mer än en viss tid.
I USA anses presidentvalskampanjerna ha en viktig uppgift i att testa kandidaternas ledarskapsförmåga liksom om de orkar med påfrestningarna som jobbet innebär. Kampanjerna blir en utsållningsprocess inte bara för väljarna utan också för de inte tillräckligt mentalt förberedda. I Sverige har vi ingen sådan sållningsprocess. Partierna kastar in sina interna val direkt in på de högsta posterna i staten.
Allt kan sammanfattas i frågor vi inte brukar ställa, men som faktiskt har betydelse för ledare på högsta nivå: hur väl sover Löfven om nätterna? Kan han koppla av mitt i det hårda trycket från alla håll?
Om hans kropp säger ifrån kanske han av medicinska skäl måste kliva av före valet 2018. Det skulle försätta Socialdemokraterna i en mycket svår situation.

Utvisa – oavsett konsekvenser i hemlandet

I huvudledaren vänder sig Dagens Nyheter mot att terrorister och säkerhetsrisker ska nekas inresa i Sverige, något som Ebba Busch Thor (KD) tog upp i Almedalen.
DN menar att det inte finns någon politisk opinion för skärpningar och hänvisar till upprördhet i medierna kring tidigare avvisningar. Som om medierna avgör vad som är folkopinion! Tillåt mig le. Medierna är minst av någon representativa. Det är de politiska partierna som är politiska aktörer i Sverige, inte några hundra journalister på redaktioner i Stockholm.
En viktigare fråga som ledaren tar upp är ”juridiska komplikationer”. Idag kan vi inte avvisa eller utvisa någon av terrorskäl, inte ens om de saknar svenskt medborgarskap. DN skriver:

Även om 20 svartklädda män med blodiga sablar, som ser ut att komma direkt från IS, dyker upp i Sverige och söker asyl så kan vi inte visa dem på porten. I stället för ett permanent uppehållstillstånd får de ett ettårigt som förlängs ända till deras hemland skaffat sig en rättsordning utan dödsstraff i straffskalan.

Så ser nuvarande lagstiftning ut, ja. Men den måste ändras, så fort som möjligt. Sverige ska inte ta emot och ge fristad åt terrorister, säkerhetsrisker och massmördare. De ska kunna avvisas vid gränsen. Och har de slunkit in ska de kunna utvisas.
DN nämner en uppviglare till mord som utvisas från Storbritannien. När det skedde 2013 sa premiärminister David Cameron så här:
— Det är en fråga som fått mitt blod att koka, att det tagit så lång tid och varit så besvärligt att utvisa denne man som inte har någon rätt att vara i vårt land, som hotar vårt land, sa han enligt Reuters i Britain deports cleric Abu Qatada. Ett år senare släpptes denne extremist ur jordanskt häkte enligt London Times, Abu Qatada freed after acquittal in terror plot trial. Biträndande premiärminister Nick Glegg sa efter frikännandet, “Han kommer inte att beviljas inresa till Storbritannien”, rapporterade Daily Star i Banned forever.
Skälet till att varit så svårt att utvisa en person som uppenbart hotat livet på alla britter är Europakonventionens skydd för de mänskliga rättigheterna. Men det är orimligt att våldsbejakande individer, som hyllar muslimsk extremism, inte kan avvisas och förpassas till Mellanöstern där deras meningsfränder finns. I dessa fall handlar det inte om ”vanliga” kriminella, utan om politiskt våld för att omstörta våra samhällen i väst.
Den som inte ställer upp på mänskliga rättigheter för andra har moraliskt avsagt sig att omfattas av dem för egen del.
Lagstiftningen bör utformas så att de som kan bevisas förespråka terror, hot och våld som politiskt medel ska avvisas och inte få uppehållstillstånd. De som sedan tidigare har uppehållstillstånd ska få det indraget, oavsett om det är tillfälligt eller permanent. De som beviljats svenskt medborgarskap ska kunna få detta indraget och så som tvångsmedel utvisas till land där man har ett andra medborgarskap eller där man tidigare haft medborgarskap eller det område där man tas emot eller där hinder att avlämna individen inte föreligger.
Ja, om så krävs anser jag att extremisterna kan utvisas till Syrien. Det är ju en välgärning att sända dem till områden där de har likasinnade. Även om de efter avvisning/utvisning riskerar fängelse, tortyr eller dödsstraff ska beslutet genomföras. De som avvisas förspråkar ofta just sådana bestraffningar. Vi i väst kan inte ta ansvar för vad andra gör, särskilt inte i de länder och områden varifrån man angriper västs värderingar.
Det avgörande är att vår civilisation skyddas mot dem som vill förgöra den.
Frågeställningar av detta slag är inget nytt. Under det amerikanska inbördeskriget 1861-65 upphävde president Abraham Lincoln de mänskliga rättigheterna för dem som uppviglade till förmån för sydstaternas revolt och utbrytning ur USA. Han upphävde habeas corpus, rätten att få sitt frihetsberövande prövad i rätten. Denna inskränkning gjorde det möjligt att avskaffa slaveriet. Menar DN att Lincoln hellre skulle förlorat inbördeskriget? Man måste inse vad som är huvudsak och vad som är bisak när det gäller principer.
Jag håller med om att vi som står för upplysningen, rättsstat och individens fri- och rättigheter har en skyldighet att upprätthålla dem även gentemot meningsmotståndare. Men när dessa meningsmotståndare övergår från att argumentera för andra — totalitära — samhällssystem till att förespråka politiskt våld och terror, då har dessa slutat vara meningsmotståndare och blivit fiender i en krigsliknande situation. Ingen har hävdat att nazister 1939-45 endast borde ha motarbetats med samhällsdebatt istället för militär motoffensiv som med våld störtade regimen. När vår civilisation angrips med politiskt våld kan vi tvingas att upphäva fiendens rättigheter i syfte att rädda våra värderingar.
Tyvärr är vi där. Vi måste förbereda oss på krig mot våldsbejakande islamistisk extremism. I ett asymmetriskt krig angrips vi inte av arméer i uniform utan av enstaka terrorister som slumpmässigt attackerar civila var som helst eller anfaller symboler för vår civilisation, som exempelvis redaktionen för satirtidningen Charlie Hebdo i januari i år.
Vi måste tänka nytt. Dessa extremister, terrorns verktyg, är inte att betrakta som civila. De är agenter för krafter som avser att förstöra vårt sätt att leva, i lika hög grad som nazismen gjorde för 70-80 år sedan, men med nya metoder. Det är till skillnad från andra världskrigets blixtkrig ett långsamt, utdraget och nyckfullt krig mitt i vardagen.
Vi måste anpassa vår lagstiftning — nationella lagar och internationella fördrag — så att de som förespråkar frihet, demokrati och rättsstat skyddas, medan de som är dessa värderingars fiender avlägsnas så att de inte kan skada oss.

Bland spioner, krigsförbrytare och biståndsförskingrare

Ett tips för sommarläsning är ”Bland spioner, kommunister och vapenhandlare” (Fischer, 2014) av journalisten Jan Mosander som via sina jobb på Expressen och Sveriges Radio varit med om otroliga händelser under karriären.
Ett tidigt uppdrag som Tysklandskorre var att intervjua Albert Speer, krigsförbrytaren och Hitlers förtrogne vän och rustningsminister. En annan att bevaka den fasansfulla attacken under Olympiska Spelen 1972 i München då den israeliska landslagstruppen massakrerades av palestinska terrorister. Intervjua kritiker av kommunismen i Östberlin och vara avlyssnad av Stasi, och senare delta i avslöjandet av spionen Stig Bergling, tillhör också erfarenheterna. Mosander granskade  vapenexporten till Indien och mycket mer.
Det som fastnar mest hos mig är dock ett av hans senaste uppdrag, att granska svenskt bistånd. Ett skäl till att han grävde ner sig här var att ingen tycktes se poängen med att granska en budgetpost som nästan är ikapp försvarsbudgeten. Enorma mängder skattepengar skickas ut, men ingen ville veta om pengarna hamnade rätt. Mosander exemplifierar med ett projekt på 22 miljoner kronor som 2005 skulle gå till Sydafrika för att göra folkräkning i Kongo-Kinshasa. Allt blir fel. Mutor, inkompetens och mörkläggning.
Det börjar med att S-ministrar beviljar pengarna på egen hand utan att biståndsmyndigheten Sida vet om det, allra minst de som har hand om Kongo-Kinshasa. Sedan döljer Sida att det varit otillåtet ministerstyre och man bagatelliserar brister och ifrågasätter inte att kostnadsbudgeten plötsligt ökade med 10 miljoner när det visade sig att Sverige betalar. Sidas ledning försvarar projektet med att det ska minska korruptionen. ”Måste man muta och låta folk stjäla för att morverka korruption?”, frågar Mosander och summerar:

Beslutsfattarna och ansvariga bakom [folkräkningsprojektet] ingick i eliten av svensk biståndsadministration. Men de uppträdde som klåpare och amatörer av värsta sort när de skickade iväg miljonerna utan att ha ett godtagbart underlag för det. Efteråt ansträngde de sig för att dölja sina missar och försvåra insynen i projektet.
Kan det ha stört deras karriär? Det ser inte så ut, snarare tvärtom.
Utrikesminister Laila Freivalds tvingades avgå 2006, men av andra skäl än detta. Hon togs senare in i styrelsen för det börsnoterade investmentbolaget Öresund. Biståndsminister Carin Jämtin blev partisekreterare i Socialdemokraterna. Helena Rietz på UD, som förnekade ministerstyre, inte förde tjänsteanteckningar, inte sparade e-post och dokument, blev biträndande chef på den Militära underrättelsetjänsten (Must). Hennes kollega på UD, Kaj Persson, som inte heller sparade avgörande och viktig dokumentation flyttade till Sydafrika som biträdande ambassadör.
Magnus Lindell på Sida, som inte reflekterade över den enradiga odefinierade kostnaden på 15 miljoner kronor för externa konsulter, blev chef för Riksrevisionens internationella verksamhet. Sidas Afrikachef Lotta Sylwander, som inte kunde förklara budgetdiskussionerna, har gjort internationell karriär inom FN:s barnfond (Unicef) med placering i Afrika. Hennes efterträdare som Afrikachef på Sida, Göran Holmqvist, som tyckte att projektet var ett stort steg i kampen mot korruption, har arbetat för Unicefs forskningscenter i Italien.

Mosander har fått kritik, bl a har Sida-tidningen OmVärlden anklagat honom för att vilja underminera biståndsviljan och den internationella solidariteten. Journalistkolleger har också ansett det fel att granska så politiskt behjärtansvärda ting som bistånd. Mosander kommenterar:

Vad mina kritiker inte ville begripa var att jag inte är emot biståndet som företeelse. Jag anser att biståndet behövs . . . Men man måste också få ställa frågor om biståndet. Jag vände mig mot lättsinnet och slarvet i hanteringen av pengarna, något som jag gång på gång stötte på i min bevakning . . . Ministrarnas festtal ackompanjerades av ständiga rapporter från biståndsindustrin – de tusentals människor som fördelar och hanterar bistånd – om hur framgångsrikt biståndet var och hur väl det fungerade . . .
De som försörjde sig på biståndet ville givetvis ostört få fortsätta med det. Efter några nedslag i biståndsvärlden förstod jag at det fanns en andra sida. Hur kom det sig att det så sällan gjordes oberoende utvärderingar av biståndsinsatser? Nådde pengarna de sämst ställda? Hur mycket fastnade i mellanhänder? Jag ville veta mer om vad som egentligen hände med dessa skattepengar, och jag trodde att radiolyssnarna, de som betalade, också var intresserade.

Alliansregeringen har städat upp en hel del i biståndsträsket, men som Mosander visar: de som vårdslöst hanterar skattepengar gör karriär. Kritiken har fortsatt.
Grundproblemet är, som jag ser det, ”enprocentmålet”. Att öronmärka en mycket stor summa, förmodligen snart större än hela försvarsbudgeten, till ett löst mål inbjuder till slösaktighet. Man måste ju bränna pengarna innan året är slut! Då är kontroll och granskning i vägen för att nå målet. Jag anser att ”enprocentmålet” är antiintellektuellt och ohederligt. Det är tjuvarnas och bedragarnas bästa vän. Ärliga politiker borde rensa bort den sortens galna mål ur politiken.
Som sagt, Jan Mosander har varit med om mycket och han berättar det med skärpa och inlevelse. Perfekt läsning så här i sommartid.

Leijonborgs språkkrav och moderaternas framtid

En av de pocketböcker jag köpt på mig för läsning i hammocken i sommar är TV4-reportern Anders Pihlblads Ett partis fall och uppgång som ger journalistens bild av hur Nya Moderaterna växte fram efter valförlusten 2002 och Alliansens bildande 2004 som resulterade i valsegrar 2006 och 2010.
Även om man kommer ihåg mycket av det Pihlblad skriver om och själv på nära håll följt händelserna som bara ligger 5-15 år tillbaka i tiden, blir det väldigt mycket ”javisst ja, det hade jag glömt”. När man läser om skeenden så här efteråt, istället för att följa dem i realtid, har man facit i hand. Man vet vad som fungerade och vad som inte gjorde det. Då ser man händelserna i ett litet annat ljus. Särskilt som Pihlblad skildrar detaljer och citat från aktörerna. Boken blir ett tidsdokument.
Det jag slås mest av är inte omstruktureringen a la Reinfeldt-Borg-Schlingmann, utan Folkpartiets valkampanj 2002. Hade FP fortsatt behålla den profil som gjorde att partiet mer än fördubblades i riksdagsvalet 2002 hade Alliansen förmodligen inte förlorat valet 2014.
Pihlblad skriver:

Folkpartiledaren Lars Leijonborg gick på några få månader under sommaren 2002 från att vara uträknad till att bli leijonkungen . . . På valborgsmässoafton 2002 såg läget riktigt illa ut för Folkpartiet. Både Sifo och Temo visade att partiet låg på blygsamma 4,1 procent . . . Samtidigt pågick en diskussion i medierna om de etablerade partierna skulle ta debatt mot Sverigedemokraterna eller om de skulle ”tigas ihjäl”.
– En fredagseftermiddag i början av maj blev jag uppringd av Svenska Dagbladets Lena Hennel som ställde frågor om det här, minns Lars Leijonborg. Jag sa till henne att vi anser att även de mörka krafterna måste mötas i debatt och att vi inte har något principiellt emot att ta en debatt mot Sverigedemokraterna.
Artikeln hamnade på Svenska Dagbladets förstasida och ledde till ett nytt samtal, den här gången från Lars Adaktusson på SVT:s Agenda. Han ville arrangera en debatt mellan folkpartiledaren och den sverigedemokrat som just då var mest tongivande, Sten Andersson.
– Jag tackade ja och det blev enorm uppmärksamhet. Strax därefter ringde dansk tv och erbjöd en debatt mot Pia Kjaersgaard. Den visades i efterhand även i svensk tv. På något sätt kändes det som om intresset och respekten för Folkpartiet ökade och vi sysslade väldigt mycket med invandrings- och integrationsfrågor.
Den 3 augusti 2002 sommartalade Lars Leijonborg i slottsparken vid Gränsö slott. Inför talet hade han suttit i sommarstugan och arbetat med olika versioner av partiets nya integrationsprogram som skulle presenteras i anslutning till talet. En stor nyhet var Folkpartiets syn på arbetskraftsinvandring, en annan var en uppgradering av medborgarskapet.
– I det låg att man på något sätt skulle visa att man kunde någorlunda svenska. Jag kallar det språkkrav men andra kallar det språktest, säger Leijonborg. Vi var väldigt osäkra på vilket genomslag det skulle få och vilken av nyheterna som skulle anses störst. Ekots reporter hade fått programmet under nerfärden och lyfte fram språkkravet i sin lunchsändning, en timme innan jag höll talet.
Genomslaget blev stort och en vändpunkt för Folkpartiet. Lars Leijonborg daterar själv vändpunkten till måndagen den 5 augusti 2002, kl 21.05. Då fick han kraftfullt försvara förslagen i direktsändning i Aktuellt. Efter det började telefonerna ringa igen. Han jämför med den medieskugga som FP hamnade i under valrörelsen 1998. Då var han inte med i Rapport på fyra veckor, vilket var förödande för en partiledare mitt i en valrörelse.
Bo Lundgren avfärdade språktesterna, vilket flera moderater ute i landet öppet kritiserade. Han menade att Folkpartiet förenklade den komplicerade frågan om integration och att språktester ändå inte kan genomföras förrän efter flera års vistelse i Sverige. Veklig integration var att ställa krav omedelbart när någon kom till Sverige och se till att personen kom i arbete.
Opinionssiffrorna steg kraftigt för Folkpartiet, samtidigt som det gick allt sämre för Moderaterna. Leijonborg, som bara ett år tidigare fått kämpa med näbbar och klor för att sitta kvar som partiledare, framstod som en ”comeback kid” . . .
Bo Lundgren ser själv tre huvudförklaringar till att det gick som det gick. Den första han nämner är Leijonborgs utspel om språktester som gick hem i stugorna och som innebar en ström av M-väljare som gick till Folkpartiet. Lars Leijonborg gjorde succé i valet och FP ökade med 8,7 procentenheter till 13,3 procent.

Trots denna framgång fullföljer inte Folkpartiet den politik man vann så många röster på. Min förklaring är att den som låg bakom partiets integrationsprogram, den akademiske och orädde ekonomhistorikern Mauricio Rojas flyttade till Spanien, och den gamla vanliga hållningen i integrationsfrågorna återkom.
Redan 2002 borde de borgerliga ha förstått att det i folkdjupet fanns en stor misstro mot den förda invandrings- och flyktingpolitiken. Men man blundade. Resultatet ser vi nu: Sverigedemokraterna ligger på uppåt 20 procent i opinionsmätningarna och kan mycket väl vara landets största parti i mätningar framöver.
Bo Lundgrens sätt att avvisa en sundare och från utopier befriad invandrings- och integrationspolitik är typisk för de etablerade partierna än i dag: ”arbete”. Ändå har man i årtionden inte drivit en politik som sätter nyanlända i arbete, utan i bidragsberoende. Antalet utanförskapsområden, förorter där stor del av befolkningen inte arbetar, växer. Verkligheten går på tvärs mot det som partierna sagt är deras lösningar. Ändå håller man benhårt fast vid ett utopiskt och verklighetsfrånvänt tänkande.
Ökningen för Sverigedemokraterna, som öppet talar om problemen, är fullständigt logisk och naturlig i ett land där övriga partier blundar, ljuger och låtsas som det regnar.
Vad beror denna härdsmälta på i politisk strategi? En förklaring är att det handlar om mycket stora grupper människor utanför välfärdsstatens gränser som vill komma in i den. För partierna har det varit en ny principiell fråga som Per-Albin Hansson inte behövde fundera på när han byggde folkhemmet (med den av näringslivet skapade tillväxten). Då hade vi en liten skara av arbetskraftsinvandrare som aldrig sattes på förläggning utan började arbeta omedelbart.
Senare politikergenerationerna har inte haft den intellektuella klarsynen att kunna skapa en balans mellan vad välfärdsstaten klarar av och trycket på att få komma hit. Man har heller inte klarat av att ställa krav på de nyanlända. De har mentalt förpassats till kategorin missbrukare och socialt utslagna och har därmed kommit att betraktas som välfärdsstatens klienter. Det är politiken som ska ta hand om dessa stackars offer till människospillror.
Denna klientifiering är först och främst en förolämpning mot de nyanlända. Det har dessutom skapat en fullständigt grotesk bild av vad Sverige är för nyanlända. Vi hör ständigt hur ”poeter” med invandrarbakgrund hatar Sverige därför att asylhandläggningen inte var snabb nog, därför att UD inte ordnar tillräckligt högklassiga transporter tillbaka till Sverige från deras hemländer när krig bryter ut där. Sverige är lika med att leverera rättigheter till invandrade. Det är ”svennarnas” uppgift: att arbeta och försörja utlandsfödda. Om de inte gör det är de främlingsfientliga rasister.
Denna vanvettiga hållning skapar frustration både hos de nyanlända som hos etniska svenskar. Men det har inte funnits någon politisk kanal att framföra den. Alla som sagt något har omedelbart stämplats som ”jävla rasist!” Och så är etablissemangen förundrade över att Sverigedemokraterna växer…
Nu handlade Anders Pihlblads bok om Moderaterna. Hans historieskrivning ger inte mycket vägledning till nuvarande partiledningen om hur de ska upprepa succén som Reinfeldt-Borg-Schlingmann stod för. Annat än möjligen att ta över Folkpartiets hållning från valet 2002, då.
Viktiga delar av ”nya” moderaterna bör man naturligtvis slå vakt om, som den ekonomiska politiken och det nära samarbetet mellan de fyra borgerliga partierna. Men mycket annat som ”nya” moderaterna trängde undan kan nu ses som orsaken till det prekära läget: försvarets nedrustning, reformvägran på arbetsmarknaden, blundandet för invandringens konsekvenser.
Jo, det som boken också lär är att när man gör förändringar måste det vara på riktigt och på djupet. Inte bara retorisk förnyelse på ytan eller PR-knep. En av Pihlblads poänger är att Socialdemokraterna inte förstod att Moderaternas förnyelse var på riktigt, utan stämplade det som PR-jippo. När svenska folket förstod att det var på riktigt gav man Alliansen makten, vad motståndarna än hojtade.
Det blir intressant att se om Moderaterna klarar av att förändra sig på riktigt och ligga bättre i samklang med det svenska folket anser viktigt inför 2018 (och då samtidigt ta bort det fåniga ”nya” i loggan).

Sommarläsning: Ryssar föredrar hårda tag

Bakom det aggressiva och auktoritära beteendet från Vladimir Putins sida finns en folklig uppslutning i Ryssland. Historieprofessorn Kristian Gerner ger en dyster bild i sin bok Ryssland : en europeisk civilisationshistoria (Historiska media 2012).
Kommunistpartiets generalsekreterare Michail Gorbatjov försökte efter tillträdet 1985 med ”glasnost” och ”perestrojka” (öppenhet och förändring) att på traditionellt ryskt sätt reformera sovjetsystemet genom påbud uppifrån.
Det gick inte så bra. Gerner anger varför:

Den nya politiken gjorde slut på fruktan och isoleringen i sovjetsamhället. Undersåtarna fick chansen att bli medborgare. Den offentliga debatten under glasnost kännetecknades av att de vanliga medborgarna fick en mängd ny information om utbredda missförhållanden överallt i landet. Känslor av villrådighet bredde ut sig.
Tidigare hade individerna varit hänvisade till att bara bekymra sig om den egna familjen och att lyda staten. Nu förväntades de samverka för att bryta stagnationen i ekonomin och göra något åt den sociala nöden. Vad skulle människorna identifiera sig med som grundval för kollektiv handling när självaste partiet öppet erkände att det inte satt inne med lösningar på problemen?

Avsaknaden av fruktan för kommunistpartiet var en orsak till Sovjetunionens fall. En läxa Putin lärt sig. Också försöken att demokratisera Ryssland misslyckades. Gerner förklarar:

En svårighet med projektet att förvandla Ryssland till demokrati och marknadsekonomi var att det endast var västvärlden och ett fåtal ryska intellektuella som förväntade sig denna förvandling, inte flertalet ryssar. Bara drygt hälften av befolkningen deltog i dumavalen 1993 och 1995, och blott en minoritet av de röstande gav sitt stöd åt politiker som stod för demokrati och marknad.

Det är ju för varje demokrat ett sorgligt besked att ryssar inte verkar intresserade av frihet och demokrati. Gerner ger en historiska bakgrunden till demokratiexperimentet på 1990-talet:

Misslyckandet kan förklaras med hänvisning till att det ryska samhället saknade förutsättningar för att bli demokratiskt och marknadsekonomiskt och för att skapa en rättsstat.
Detta kan i sin tur beskrivas i institutionella termer, med hänvisning till hur det sovjetiska samhället såg ut, eller i historiedeterministiska, med hänvisning till att Ryssland alltid varit en auktoritär stat och att statsmakten alltid har haft ett avgörande inflytande över ekonomin.
Den institutionella förklaringen går ut på att det inte fanns något rättssystem som skapade trygghet för både liv och egendom, inte några fasta regler för lösning av politiska konflikter eller normer för hur man skulle bete sig för att verka för det gemensamma bästa.
Den deterministiska förklaringen hänvisar till det ryska folkets ortodoxa tro och synen på livet som en knivskarp konflikt mellan gott och ont och på folket som en mytisk gemenskap, sobornost, förenat i väntan på förlösning i livet efter detta. Med denna mentalitet följer enligt en vanlig tolkning ointresse för materiell välfärd och hängivelse åt initiativhämmande ödestro. Begreppen politik och marknad skulle båda vara främmande för denna mentalitet.

Gerner menar att detta förklarar varför en så stor majoritet av ryssarna betraktar Vladimir Putins hårdföra regim som ”naturlig”. Det gäller att rätta in sig och acceptera, och man gör det utan att protestera.
För mig har det länge varit en självklarhet att människor i alla länder vill vara fria, vill ha en ekonomi där de och alla andra kan förbättra sina livsvillkor. Men utvecklingen i Mellanöstern, i länder som Afghanistan, Irak och Libyen som fått hjälp att avsätta diktaturer och möjlighet att bygga demokrati, rättstat och marknadsekonomi, får mig att tvivla på att andra civilisationer än den västerländska klarar av att ge befolkningen frihet.
Ryssland blir ännu ett fall där människor tycks vända friheten ryggen för att acceptera ett auktoritärt styre. Man väljer underkastelse för att få trygghet och förutsägbarhet. Detsamma tycks gälla i Kina.
Denna utveckling visar att vi globalt är långt ifrån att närma oss en situation där folk och nationer kan leva i samexistens så som vi lärt oss i Europa. Diktaturer har en stark tendens att hålla ihop det egna landet genom att gå i krig mot andra länder.
Eller annorlunda uttryckt: Vladimir Putin ligger mer i linje med den globala trenden, medan Europas mjuka makt, diplomati och samverkan, blir alltmer passé. Mjuk makt är något man lätt kan vifta bort, vilket Krim är ett tydligt exempel på.
Mao Zedong sa att all politisk makt kommer ”ur gevärsmynningar”. Vi är på väg tillbaka till den logiken.
Vi måste rusta oss för en sådan framtid, så att vi inte behöver stå med öppna munnar och säga att man är ”chockad” över våldet från olika aktörer på världsscenen.
Mer sommarläsning i bloggen: När S rapporterade till KGB (9/7), Kreml – 800 år av maktkamp (2/7), Stalins general (29/6)

Miljardregn över Grekland ska forsätta

Efter 17 timmars förhandlingar har Grekland inte fått de 7,2 miljarder euro man talat om under våren, inte heller de 53,5 miljarder euro som nämnts senaste dagarna, utan 86 nya sköna euromiljarder i ”reformpaket”, dessutom 12 miljarder euro i snabbt ”nödlån” till banksektorn som totalt ”behöver” 25 miljarder euro för rekapitalisering, skriver Avanza.
111 miljarder euro, mer än 1000 miljarder kronor. Det blir ingen dålig timpeng för 17 timmars förhandlingar.
Grekland fortsätter skinna eurozonen på pengar. STORA pengar. Allt för att övriga vill rädda ansiktet på eurovalutan.
Man hävdar att det vore riskfyllt för hela ekonomin om Grekland lämnade eurozonen. Men är det inte minst lika riskfyllt att skapa en ekonomi där man belönar slösaktighet, ansvarslöshet och där man struntar i alla regler? Det är ju precis det man nu gör. Man belönar de som inte sköter sig, medan de som arbetar och sliter får betala kalaset.
Den regeringskris som medierna i Finland förvarnat om på grund av Sannfinländarnas motstånd mot nya lån var en tidningsanka. Partiledaren och utrikesministern Timo Soini kommenterar uppgifterna med: ”Skrattretande”. Det vore ”vanvettigt” att låta De gröna, SDP, SFP och Vänsterförbundet, som alla har andra åsikter än Sannfinländarna om Grekland, att gå in i regeringen istället.

Leif GW: Grekland bluffar

I Expressen skriver Leif GW Persson en underbar krönika som summerar allt som behöver sägas om Grekland: Ett dåligt skämt! Han skriver bland annat:

När Greklands politiker åker till Bryssel för att trilskas med sina långivare är det inte med allmänna färdmedel, medförd matsäck och övernattning på vandrarhem vilket ju vore både logiskt och rimligt med tanke på deras situation och hur de hamnat där.
Tvärtom så genomförs den Canossavandringen med hjälp av privata jetplan och helikoptrar, limousiner, de största sviterna på de bästa hotellen, överdådiga middagar och luncher och varje minister medför givetvis det vanliga entouraget på dryga tiotalet medhjälpare vars egentliga arbetsuppgifter undandrar sig allt utom en grekisk bedömning. Skräddarsydda kostymer, Rolexklockor och inte en tagelskjorta så långt ögat ser.
Bara en hoper vanliga skojare som lever och ser ut som de faktiskt lär och vad hände för övrigt med den typen av ekonomisk granskande journalistik?

Ja, journalistiken har varit fullständigt undermålig när man gör allt för att framställa skojarna som stackars offer.
Jag hoppas Finland fullföljer sin hårda linje och säger nej till att luras en gång till på 500 nya miljarder kronor.