Sommarläsning: Ryssar föredrar hårda tag

Bakom det aggressiva och auktoritära beteendet från Vladimir Putins sida finns en folklig uppslutning i Ryssland. Historieprofessorn Kristian Gerner ger en dyster bild i sin bok Ryssland : en europeisk civilisationshistoria (Historiska media 2012).
Kommunistpartiets generalsekreterare Michail Gorbatjov försökte efter tillträdet 1985 med ”glasnost” och ”perestrojka” (öppenhet och förändring) att på traditionellt ryskt sätt reformera sovjetsystemet genom påbud uppifrån.
Det gick inte så bra. Gerner anger varför:

Den nya politiken gjorde slut på fruktan och isoleringen i sovjetsamhället. Undersåtarna fick chansen att bli medborgare. Den offentliga debatten under glasnost kännetecknades av att de vanliga medborgarna fick en mängd ny information om utbredda missförhållanden överallt i landet. Känslor av villrådighet bredde ut sig.
Tidigare hade individerna varit hänvisade till att bara bekymra sig om den egna familjen och att lyda staten. Nu förväntades de samverka för att bryta stagnationen i ekonomin och göra något åt den sociala nöden. Vad skulle människorna identifiera sig med som grundval för kollektiv handling när självaste partiet öppet erkände att det inte satt inne med lösningar på problemen?

Avsaknaden av fruktan för kommunistpartiet var en orsak till Sovjetunionens fall. En läxa Putin lärt sig. Också försöken att demokratisera Ryssland misslyckades. Gerner förklarar:

En svårighet med projektet att förvandla Ryssland till demokrati och marknadsekonomi var att det endast var västvärlden och ett fåtal ryska intellektuella som förväntade sig denna förvandling, inte flertalet ryssar. Bara drygt hälften av befolkningen deltog i dumavalen 1993 och 1995, och blott en minoritet av de röstande gav sitt stöd åt politiker som stod för demokrati och marknad.

Det är ju för varje demokrat ett sorgligt besked att ryssar inte verkar intresserade av frihet och demokrati. Gerner ger en historiska bakgrunden till demokratiexperimentet på 1990-talet:

Misslyckandet kan förklaras med hänvisning till att det ryska samhället saknade förutsättningar för att bli demokratiskt och marknadsekonomiskt och för att skapa en rättsstat.
Detta kan i sin tur beskrivas i institutionella termer, med hänvisning till hur det sovjetiska samhället såg ut, eller i historiedeterministiska, med hänvisning till att Ryssland alltid varit en auktoritär stat och att statsmakten alltid har haft ett avgörande inflytande över ekonomin.
Den institutionella förklaringen går ut på att det inte fanns något rättssystem som skapade trygghet för både liv och egendom, inte några fasta regler för lösning av politiska konflikter eller normer för hur man skulle bete sig för att verka för det gemensamma bästa.
Den deterministiska förklaringen hänvisar till det ryska folkets ortodoxa tro och synen på livet som en knivskarp konflikt mellan gott och ont och på folket som en mytisk gemenskap, sobornost, förenat i väntan på förlösning i livet efter detta. Med denna mentalitet följer enligt en vanlig tolkning ointresse för materiell välfärd och hängivelse åt initiativhämmande ödestro. Begreppen politik och marknad skulle båda vara främmande för denna mentalitet.

Gerner menar att detta förklarar varför en så stor majoritet av ryssarna betraktar Vladimir Putins hårdföra regim som ”naturlig”. Det gäller att rätta in sig och acceptera, och man gör det utan att protestera.
För mig har det länge varit en självklarhet att människor i alla länder vill vara fria, vill ha en ekonomi där de och alla andra kan förbättra sina livsvillkor. Men utvecklingen i Mellanöstern, i länder som Afghanistan, Irak och Libyen som fått hjälp att avsätta diktaturer och möjlighet att bygga demokrati, rättstat och marknadsekonomi, får mig att tvivla på att andra civilisationer än den västerländska klarar av att ge befolkningen frihet.
Ryssland blir ännu ett fall där människor tycks vända friheten ryggen för att acceptera ett auktoritärt styre. Man väljer underkastelse för att få trygghet och förutsägbarhet. Detsamma tycks gälla i Kina.
Denna utveckling visar att vi globalt är långt ifrån att närma oss en situation där folk och nationer kan leva i samexistens så som vi lärt oss i Europa. Diktaturer har en stark tendens att hålla ihop det egna landet genom att gå i krig mot andra länder.
Eller annorlunda uttryckt: Vladimir Putin ligger mer i linje med den globala trenden, medan Europas mjuka makt, diplomati och samverkan, blir alltmer passé. Mjuk makt är något man lätt kan vifta bort, vilket Krim är ett tydligt exempel på.
Mao Zedong sa att all politisk makt kommer ”ur gevärsmynningar”. Vi är på väg tillbaka till den logiken.
Vi måste rusta oss för en sådan framtid, så att vi inte behöver stå med öppna munnar och säga att man är ”chockad” över våldet från olika aktörer på världsscenen.
Mer sommarläsning i bloggen: När S rapporterade till KGB (9/7), Kreml – 800 år av maktkamp (2/7), Stalins general (29/6)