Från subkultur till Sverigevänlig folkrörelse?

De två regeringsalternativ vi haft i Sverige i två generationer, ett socialistiskt och ett borgerligt, håller på att tyna bort. I senaste mätningen hade inget av alternativen mer än 39 procent av väljarnas stöd. Denna försvagning är så tydlig att de snart inte längre kan räknas som regeringsalternativ. Förklaringen är att de själva gjort sig irrelevanta i de samhällsfrågor som medborgarna anser vara allt viktigare.
I en demokrati finner alltid stämningar i befolkningen vägar in i offentligheten och upp på den politiska dagordningen även om etablerade aktörer blundar. På parlamentarisk nivå kommer det idag till uttryck genom Sverigedemokraterna, när det gäller arenor för samhällsdebatt och nyhetsförmedling sker det på nätet genom bland annat Avpixlat.
Vänstermagasinet Arena har låtit Mathias Wåg, aktivist i den vänsterextrema Researchgruppen, kartlägga försöken att bygga en Sverigevänlig folkrörelse med ABF, Folkets Hus, Bygdegårdarna och andra äldre folkrörelser som förebild. Mathias Wåg besökte i våras offentliga möten där frågan diskuterades och rapporterar (här och här):

[D]enna nätrörelse ska enligt Jan Sjunnesson ligga till grund för en ny folkrörelse i samhället. En rörelse med fysiska mötesplatser och öppna aktiviteter, bortom nätets anonymitet . . . Stefan Torssell har i en krönika skrivit [om Avpixlat]: ”Här förs debatten och det är i kommentarerna som samtalen, överväganden men också fränheten och engagemanget finns.” Den uppdämda ilskan, eller fränheten som Torssell beskriver det, är en viktig beståndsdel och resurserna på Avpixlat.
”Hos oss får den folkliga vreden rum”, säger Jan Sjunnesson. [T]onen på Avpixlat är inget man ska undvika eller skämmas för. ”Vi kommer inte från kaffelattedrickande Södermalmsmedelklass, vi uttrycker oss på ett annat och folkligare sätt, fortsätter Sjunnesson . . .
Den folkliga vreden Sjunnesson nämner illustreras väl av signaturen ”nyvaknad” som i sitt första inlägg på Avpixlat skriver: ”Nej, jag är inte en ung, arg, arbetslös kille. Jag är en orolig kvinna och mamma som vill att mina barn och barnbarn ska få ha det lika bra som jag har det när jag växte upp.” Hon fortsätter: ”Har tidigare varit sosse, för det var det man skulle vara och rösta på när man växte upp i ett miljonprogramsområde. Men nu när ens egna föräldrar börjar bli till åren, ens barn kommer få barn snart, så har jag börjat se mig omkring i samhället. Man ser ett Sverige i förfall . . .” Därför, avslutar hon: ”får SD min röst”.

Mathias Wåg konstaterar att de många konvertit- och avhopparberättelserna på Avpixlat har två huvudfåror: 1) de som är oroliga för att välfärden ska nedmonteras och ser invandringen som något vi inte har råd med, och 2) de som anklagar Socialdemokratin för att ha förstört Sverige med höga skatter och inte vill betala skatt för att täcka invandringens kostnader.

Trots sina skilda utgångslägen som välfärdschauvinister eller skattepopulister kommer grupperna väl överens i Avpixlats kommentarfält. Där kan de enas om att invandringen är det enskilt största samhällsproblemet och att landets politiker i maskopi med medieetablissemanget skapat den situation de befinner sig i.

Mathias Wåg ser likheter mellan denna subkultur, eller ”motoffentlighet” som han kallar den, och det som arbetarrörelsen och kvinnorörelsen en gång var. Människor finner gemenskap i ett nytt retoriskt spår och man utmanar rådande språkbruk och definitioner med egna begrepp. För Avpixlat innebär det en kulturkamp mot det ”politiskt korrekta”. Man visar upp det medierna medvetet döljer. Och man sparkar uppåt mot de dominerande normerna om ”antirasism” och generös invandring.

Det handlar snarare om en kulturkamp än en politisk kamp eftersom man i första hand inte riktar sig mot en ekonomisk eller politisk elit utan mot medieeliten.

Mathias Wåg talar genomgående om denna aktivism som ”näthat”, men kretsen kring Avpixlat pekar på att medierna använder samma skrämseltaktik genom att offentliggöra anonyma skribenter (just det Researchgruppen gjort åt Expressen). Jag skulle ju också vilja lägga till att inga misshandelsdömda avslöjats i dessa kretsar, medan vänsteraktivister offentligt hyllar kamrater som slår ner meningsmotståndare, vandaliserar deras hem och dömts för mordförsök. Om sådana våldsverkare funnits hade naturligtvis Mathias Wåg lyft fram det. Denna svenskvänliga rörelses vrede begränsar sig till hårda ord på internet.
Nu kan dock anonymiteten på nätet ha blivit ett hinder snarare än resurs. Sverigedemokraterna är tredje största parti och fortsätter växa i opinionsmätningarna. Kanske har stigmatiseringen att komma ut som ”Sverigevän” börjat brytas, summerar Wåg.
Artikeln i Arena kommenteras av Jan Sjunnesson i den egna bloggen (här), där han ger Wåg rätt i att det handlar om en kulturkamp: ”Inte en politisk kamp utan en verklig strid om vad som är svenskt, Sverige, nationalism och lojalitet mot sitt eget folk, där jag räknar in alla som står upp för Sverige oavsett födelseort.”
Definitionsmässigt handlar en kulturkamp om ”att få grepp om den hegemoni som kan råda över tänkandet”, skriver Sjunnesson. ”Den Sverigevänliga rörelsen har inte nått längre än att vi insett vad vi har att slåss emot i kulturlivet, medierna och utbildningssystemet där den vänsterliberala och socialistiska hegemonin är stark.”
För egen del har jag alltid haft svårt för ytterkantspolitik. Jag upplever att en central del av svensk identitet är att vilja ha ordning och reda byggd på väl underbyggda argument.
När jag gick med i Centerpartiet i slutet på 1970-talet var det statsminister Thorbjörn Fälldin som från mitten av den politiska skalan med skarp civilisationskritik utmanade den rådande centralismen och storskalighetsvurmet. Löpande band och stora serier var näringslivets melodi medan politiken skapade centralstyrd välfärdsstat med beslut långt från människorna. Både liberaler och socialister ansåg småföretag och lokal variation tillhörde historien. Centerpartiet motsatte sig detta och det tog inte mer än ett årtionde innan storskaligheten tack vare teknisk utveckling övergick till att bli en marknad där kundernas varierande preferenser blev styrande. Miljöförstöring övergick till hushållning med resurser genom effektivisering.
Globalisering har också varit en del av denna utveckling. För ekonomi och materiell utveckling har globaliseringen varit världshistoriens största succé. Förre än någonsin lever i svält och absolut nöd.
Men på det socialpolitiska området, där människors identitet, trygghet och förutsägbarhet är avgörande variabler, har utvecklingen släpat efter i globaliseringens svallvågor. Partipolitiker har inte kunnat förklara globaliseringen, och än värre, inte kunnat finna avvägningar – mellan trygghet och förändring – som befolkningen känner sig tillfreds med. Man har genomfört en politik med snabbt växande invandring, större än vad exempelvis USA någonsin haft och så stor att man inte klarar av att administrera den.
Svenska folket är inte överens med politikerna om att detta är rätt, eller har åtminstone inte blivit förberedd på alla förändringar av kultur och sociala normer detta medfört. Och inget etablerat parti har haft en avvikande röst. Därför har ett uppstickarparti med tvivelaktig historia blivit oerhört framgångsrikt eftersom de varit ensamma om att se sig som vänner av det svenska. Allt medan de andra partierna agerat som om de skäms över det svenska och anser alla andra kulturer bättre än den svenska.
Det är därför rörelsen för lokal och traditionell identifikation i en global era hamnat i samklang med ett tidigare(?) ytterkantsparti med bruna rötter.
Jag tycker det är djupt sorligt att frågor om svensk identitet så länge har förtryckts och motarbetats av såväl de politiska, mediala som kulturella etablissemangen.
Det är därför det finns en nerv i idéerna om en Sverigevänlig folkrörelse. Jag sa redan på debatter inför folkomröstningen om svenskt EU-medlemskap 1994 att vi kan gå ut i världen om vi är trygga i vår egen identitet och kultur. Då var det ju mest vänsterfolk som var rädda att det svenska, inte minst svensk välfärd, skulle utplånas av katoliker och nyliberaler där ute i det stora Europa.
Men istället för att värna den svenska identiteten och utifrån tryggheten i det välbekanta omfamna globaliseringens utmaningar, har etablissemangen hånat det svenska och öppnat för invandring på en nivå som aldrig förr förekommit. På något sätt liknar dagens partier den internationaliserade överklass som fanns på 1800-talet. De partiaktiva idag vill gärna ut i Europa, till välbetalda jobb i Bryssel. Men de glömmer att de flesta svenskar inte har sådana ambitioner utan helt andra vardagsbekymmer.
Så som utvecklingen sett ut hittills skulle en Sverigevänlig folkrörelse mycket väl kunna komma att sopa golvet med de gamla partierna. Den skulle kunna bli lika historisk som rösträttsrörelsen som kullkastade hela den gamla ordningen.
För egen del håller jag med om att vi bättre måste slå vakt om det svenska, om våra traditioner, våra sociala normer, vår mentalitet och vår historia. Det vore synd om det behövs en helt ny politisk och kulturell folkrörelse för detta vaktslående. De gamla partierna borde ha förmåga att förstå var det svenska folkets balanspunkt finns. Men jag känner allt mindre hopp.
Om inte den gamla makten gör det, kommer den att ersättas av en ny. Det är så en levande demokrati fungerar.

Säg nej till nytt grekiskt miljardregn

Nu har den grekiska regeringen till slut lagt fram ett bud till EU, ECB och IMF. Det finns många skäl att säga nej till det:
1) Kommer skattehöjningarna att ge några pengar till grekiska statskassan? Med den bedrövliga skattemoral grekerna har? Med de av korruption inkompetenta myndigheterna? Svaret är nej. Detta bud är lika mycket bluff som Greklands förfalskade ansökan om medlemskap i eurozonen.
2) Kommer vänsterextrema regeringen att skapa bättre villkor för företagande? I vilket land har en vänsterregering gjort annat än försvårat för företagare, som man regelmässigt anser är bovar?
Skillnaden mellan detta bud och det som Grekland sa nej till i folkomröstningen är att miljardregnet mer än femdubblas. Förut handlade det om nya lån på 7,2 miljarder euro. I det nya budet begär Grekland 53,5 miljarder euro (cirka 500 miljarder kronor).
Inget talar för att någonting kommer att ha ändrats när även detta miljardregn är slut. Då kommer alltihop att återupprepas igen. Och igen. Och igen.
Nej, sluta hålla den ohållbara situationen under armarna till groteskt stora kostnader. Grekland måste lämna euron för att dramatiskt kunna devalvera valutan och börja om från början.

V blundar för muslimskt kvinnoförtryck

Nu börjar det bli kortslutning på riktigt hos dem som älskar att skrika ”rasist!” och tala om kvinnodiskriminering. Jag har väntat på denna tidpunkt eftersom det inte finns något mer kvinnoförnedrande än islamistiska fundamentalister. Någon gång måste vänsteraktivister upptäcka detta.
Nu har det hänt. I DN summerar Amanda Björkman:

I slutet av juni skrev Vänsterpartiets riksdagsledamot Amineh Kakabaveh (i Expressen 22/6): ”Det finns ingen frihet här längre”. Hon är bara en i raden av de (ofta vänster-) kvinnor som den senaste tiden har berättat om hur förföljelse blivit allt vanligare i svenska förorter.
Fundamentala islamister styr hur de rör sig och klär sig, förklarar Kakabaveh. Det odlas både hederskulturer och jihadkrigare. Hon pekar också ut flera av orterna. Angered. Alby. Rosengård. För att bara ta några exempel.
Detta gillar inte V-ledningen. Att ”peka ut förorten” ökar splittringen, skriver partisekreteraren Aron Etzler m fl (Aftonbladet 6/7). De avfärdar vittnesmålen från förorterna som ”ryktesspridning och generaliseringar”. Förtryck finns överallt och är ett resultat av fattigdom, är tesen.
Men att förtryck finns i flera skepnader är knappast en anledning att blunda när det tar obekväma uttryck. Och som Sara Mohammad konstaterar: ”Om fattigdom vore hela svaret skulle Saudiarabien vara kvinnoparadis”.
Det är som att många som annars ser strukturer var än blicken vänds plötsligt envisas med att hänvisa till individer när hederskultur förs på tal.

Det är tragikomiskt att se vad som händer när två ”struktur”-analyser kolliderar. Det visar sig hur intellektuellt tunt allt tal om strukturella samhällsproblem egentligen är. Man kan bara hantera en ”struktur” i taget, annars rasar hela korthuset.
Ena stunden är det strukturell rasism att påpeka att den muslimska världen har en syn på kvinnan som underlägsen mannen. Nästa stund är det strukturell diskriminering att kvinnor inte har samma (eller bättre) position som män i olika sammanhang. Men när de båda behandlas samtidigt, ja, då går man över till att tala om ”generaliseringar”.
Vilken dråplig komik — om det inte varit om så allvarliga ting som individers rätt att leva i frihet och att kritisera förtryck även när det sker i en religions namn!

Sommarläsning: När S rapporterade till KGB

Förklaringar till Rysslands aggressiva agerande på senare tid mot sina grannar kan spåras i historien. Tidigare har bloggen tagit upp rysk intern utveckling, men även när det gäller ryska utrikesrelationer visar historien att hårda tag varit framgångsrika.
Den förre operative chefen i Säpo, Olof Frånstedt, berättar i första delen av sin memoarserie Spionjägaren (Ponto, 2014) intressant om tre av de största skandalerna under mitten av 1900-talet, alla med tydlig koppling till Ryssland: Sovjetspionerna Stig Wennerström och Stig Bergling samt IB-affären som avslöjar Socialdemokraternas nära relation med KGB.
På ett suggestivt sätt åskådliggör Frånstedt skillnaden mellan hur lite Stig Wennerström berättar om sina relationer med Sovjet i förhör sedan han avslöjats och sitter häktad, och hur lättvindigt Socialdemokratiska partitoppen berättade för KGB om svenska förhållanden och om sina relationer med Norge och Västtyskland.
Frånstedt har kommit över IB:s arkiv för åren 1964 till 1968 och kan visa att partiet inte alls bara hade kontakt med IB på låg nivå, ute i distrikten, så som man hävdade efter att den hemliga underrättelsebyrån IB inom försvarsmakten avslöjades i början på 1970-talet. Socialdemokraternas internationelle sekreterare Anders Thunborg (senare försvarsminister) och hans efterträdare Pierre Schori hade täta och regelbundna möten med KGB:s högste officer i Sverige. Inte sällan var partisekreteraren Sten Andersson närvarande, allt dokumenterat av IB.
Det var inga särskilda hemligheter som röjdes, men Frånstedt pekar på relationen mellan parterna. Redan vid första mötet mellan Thunborg och KGB-officeren Mikhail Streltsov den 30 december 1964 är det klart att det är KGB som leder mötet och S-företrädaren som svarar på frågor.
När Thunborg och partisekreterare Sten Andersson inbjuds till Moskva är man villig att åka, men noga med att det inte får bli offentligt och komma till mediernas kännedom:

Dokumenten visar också på en betydande nervositet i den svenska partitoppen för att något skulle bli känt, därav de många ansträngningarna och maningarna att hålla press och journalister på avstånd.

Olof Frånstedt konstaterar att Socialdemokraterna vid dessa regelbundna träffar inte tar upp förtrycket i Sovjet mot judar, något som Folkpartiet och Centerpartiet gjort vid en officiell tillställning och som djupt irriterat KGB-officeren. S-företrädarna tar under alla år inte upp förtrycket av de baltiska folken i Sveriges omedelbara närhet. Inte heller tog man upp Stig Wennerström, som just avslöjats som en Sovjetspion med stora skador för Sveriges försvar och säkerhet som följd.

Var det feghet? Var det för att man inte ville stöta sig med Sovjet och i stället bygga positiva relationer, en slags politisk pragmatism? . . . Rapporterna från den socialdemokratiska partitoppen [till IB] ger en god bild av hur det egentligen gick till bakom kulisserna i det kalla krigets Sverige, men de väcker sannerligen också en hel del frågor.

Bilden är tydlig: Det dominerande regeringspartiet i Sverige, Socialdemokraterna, var undfallande och undergivna mot KGB och framförde informellt inga krav till Moskva.
Om Sverige efter Sovjetunionens fall inte längre är lika underdånig i informella kontakter kan det vara skäl för att den ryska ledningen nu är irriterad och besviken över avsaknaden av de tidigare goda relationerna. Kanske är de aggressiva provokationerna ett försök att pressa fram en återgång till den tid då S-ledningen likt lydiga skolpojkar rapporterade till KGB om sin syn på ditt och datt.
Det kan tilläggas att Olof Frånstedt har en gås oplockad med IB, som var en socialdemokratisk frammanad skapelse inom Försvarsmakten eftersom S inte litade på Säkerhetspolisen. S-regeringen byggde med IB upp en parallell hemlig underrättelsebyrå. Statsminister Olof Palme sa öppet till journalister att ”Frånstedt ska avsättas!” Men det finns ingen anledning att misstro fakta i boken eftersom de är underbyggda med källor och även faksimil av IB:s rapporter om känsliga samtal mellan S och KGB.
Jag kan inte komma ifrån känslan av att Socialdemokratin var extremt naiv eller rent ut sagt inkompetent i det sätt man kommunicerade med omvärlden under kalla kriget. Medierna målar upp Olof Palme som ett ”världssamvete” men när man vet vad som pågick i det fördolda (både mot Sovjet och mot USA), framstår dessa karska uttalande från Sveriges statsminister mer som pajaskonster. Men jag kan förstå om Moskva längtar tillbaka till dessa dagar.
Mer sommarläsning i bloggen: Ryssarna föredrar hårda tag framför demokrati (13/7), Kreml – 800 år av maktkamp (2/7), Stalins general (29/6)

’Kan inte rikta pistol mot Tsipras huvud’

Den vänsterextreme grekiska premiärministern Alexis Tsipras utlyste folkomröstningen som hölls i söndags. Han uppmanade folket att rösta nej. Han fick som han ville. Men när han två dagar senare är i Bryssel för att förhandla medan hans land håller på att kollapsa, då har han inga förslag, inga idéer, inga skriftliga dokument med sig.
Belgiens premiärminister Charles Michel uttryckte i eftermiddag sin frustration så här, rapporterar Daily Telegraph:

— Vi kan inte [förhandla] med en pistol mot huvudet eller kniv mot strupen. En premiärminister måste ta sitt ansvar. Om det inte finns något på bordet och det inte kan förväntas att något kommer på bordet, betyder det att Tsipras inte är förmögen att hedra det grekiska folkets krav på att få stanna i eurozonen.

Istället för att ha seriösa förslag, säger grekiska vänsterregeringen att man måste respektera demokratin. Som om 11 miljoner greker skulle vara mer värda än 320 miljoner medborgare i övriga eurozonen.
Alla vet det: grekerna kommer inte att ta sitt ansvar. Alla vet vad som följer: Grekland lämnar euron. Men ingen vill hålla i yxan. Därför denna utdragna och plågsamma teater med ständigt nya förhandlingar utan innehåll, utan mening. Jag gissar att eurozonen hoppas att grekiska regeringen själva ska meddela: vi lämnar euron.
Ingen vacker historia. Inte för någon. Men skyll inte på mig. Jag röstade nej till EMU.

Grekland skulle schabbla bort Marshallplan

Det är otroligt hur vänsteraktörer försöker dribbla bort korten för att Europa ska ge Grekland allt vad de önskar: bli försörjda av övriga EU medan man själv unnar sig nya sociala reformer, subventionerad el och låg pensionsålder.
Nu senast är det brittiska vänstertidningen Guardian (här) som åter lyfter USA:s enorma bistånd till det krigshärjade Europa, och inte minst till förlorarna Tyskland. Grekland borde få samma stöd nu, menar man och citerar ekonomihistoriske professorn Albrecht Ritschl: “Marshallplanen hade ett yttre mål, en europeisk återhämtning, och en inre kärna, en ekonomisk rekonstruktion av Europa på basen av skuldnedskrivning och integration av handel med Tyskland.”
Men det finns en avgörande brist i att jämföra 1953 med 2015: Tyskland hade slutat kriga! Tyskland tog återhämtning och rekonstruktion på största allvar.
Grekland fortsätter ju att ”kriga” och vägrar göra den rekonstruktion som långivarna kräver och som är nödvändig för att landet ska kunna stå på egna ben.
Är det ingen på vänstersidan som begriper att ALLA vill ge stöd till Grekland, men KRÄVER att Grekland rekonstruerar sin ekonomi så att man kan växa och börja betala tillbaka?
Om Tyskland agerat som Grekland hade Marshallplanen inte blivit den framgång den blev. Då hade tyskarna konsumerat upp stödet och sedan krävt mer. Då hade vi inte ens kommit ihåg begreppet Marshallplan 60 år senare. Tyskarna då, likt Baltikum och andra krisländer nu, tog situationen på allvar och gjorde de uppoffringar som krävdes. Det vägrar grekerna att göra. Ännu så länge. Uppgiften för omvärlden är nu att få Grekland att förstå. Inte dribbla bort ansvaret med korkade historiska liknelser.
Dessutom är Grekland en korrupt anarki där ingenting i staten fungerar, allra minst skatteverket, vilket rapporterades i DN av en som undersökt saken:

Skatteverkets förre chef Mats Sjöstrand varnar för att Grekland inte klarar av att få in mer skattepengar.
– Förvaltningen är i mycket sämre skick än vad man tror och landet behöver internationell hjälp för att bygga en ny myndighet, säger han.

Skuldavskrivning löser inte detta. Och inte ens om Grekland går med på EU:s krav kommer man att klara av att leva upp till dem utan omfattande rekonstruktion av statsapparaten. Vem ska göra det? Kanske de baltiska staterna — som framgångsrikt genomfört sanering — kan tvångsförvalta Grekland.
När det talas om skuldavskrivning borde det vara självklart att vi vet vad vi talar om. Så här ser Greklands skuld till euroländerna ut enligt Barclay (klicka för att få större bild):

Estland har alltså lånat ut motsvarande 4 procent av sin BNP till Grekland, trots att Estland själva just genomgått en svår ekonomisk kris. De som lättvindigt talar om skuldavskrivning borde förklara för estländare varför de ska ge bort sina surt förvärvade inkomster till grekerna.

Almedalssummering: Partiernas hänger inte med

Så var det då dags att summera Almedalsveckan. Fler seminarium av myndigheter på skattebetalarnas bekostnad, men färre deltagare. Inga riktiga ”nyheter”, men framför allt: inga nya tankar, inga skarpa analyser, ingen självkritik, i alla fall ingen som nådde ut via riksmedierna.
Skäl till politikens allt sämre relevans tas upp från två håll idag.
Den socialdemokratiske kolumnisten Lotta Gröning skriver i Expressen, Partierna har tagit timeout:

Men faktum är, trots att våra folkvalda gör så gott de kan är det sällan de löser några problem. I takt med den ökande globaliseringen, nationernas minskade betydelse och den marknadsliberala ekonomiska politiken som allenarådande blir de folkvaldas maktlöshet och inkompetens allt tydligare …
När kompetensen saknas kommer inte långsiktiga strategier. Politikeryrket har blivit en karriärstege som i första hand handlar om makt. Det innebär att en långsiktig politik handlar om att vinna nästa val. Det näst viktigaste målet är nästa budget … De är så trygga i den svenska självbilden och sitt eget tunnelseende som utgår ifrån att vi är så fantastiskt bra på alla områden.

På Svenska Dagbladets ledarsida skriver Claes Arvidsson, Politikerna hänger inte med:

Almedalen 2015 kan bäst beskrivas som ett monument över ett formidabelt politikmisslyckande … Ointresset i Almedalen [för försvars- och säkerhetspolitik] är en illustration av att politikerna fortfarande inte hänger med. Försvarsuppgörelsen ger för lite och för sent. Bristen på allvar understryks av att den osäkerhetsskapande osäkerheten om Sveriges säkerhetspolitik består så länge som socialdemokraterna styrs av sitt Nato-medlemskapstabu. Partiets intresse går före rikets.

Jag kan se en gemensam förklaring till både Grönings och Arvidssons kritik: politikerna lever kvar i den tid då Sverige var slutet och politikerna faktiskt kunde bestämma det mesta. Därför tror de att de kan och ska lägga sig i precis allt som rör sig i samhället och ha bestämda uppfattningar. Den självbilden gör vem som helst impotent, vilsen och maktlös.
Det man istället borde göra är att begränsa sitt politiska intresse till sakområden som man faktiskt fortfarande styr och ställer över: som försvars- och säkerhetspolitiken. Eller infrastruktur i form av exempelvis vägar och järnvägar samt fundamenta som rättsstat och statsfinanser i balans.
Men det är som om partipolitikerna lämnat walk over på de områden där staten har en viktig roll. Istället ägnar man enormt med tid åt att tala om för föräldrar hur många dagar de ska vara föräldralediga sinsemellan. Sängkammarfrågor älskas numera av politiker. När politikerna själva degraderar sig till samlevnadstyckare, då har de ingen relevans längre. Deras bristande kompetens, bildning och begåvning blir då uppenbar. Det urholkar demokratin. Varför inte slänga in vem som helst som minister, för det spelar ju ändå ingen annan roll än att tycka lite strunt här och där.
Ska politiken återfå respekt och förtroende måste politiker ägna sig åt statsangelägenheter och se till att man blir så mycket av expert att man förstår alla komplicerade samband inom sitt ämnesområde. Då kan man också hålla tal och delta i debatter som ger publiken något, istället för obegåvat trams eller gammal skåpmat.
Jag tror Almedalen är till politikernas nackdel idag. De exponeras så mycket och länge att deras brister blir synliga för alla att se.

Skuldnedskrivning skulle leda till okontrollerbar politisk turbulens

Måste säga att finansanalytikern Peter Malmqvist håller världsklass när han i SVT:s morgonsoffa kommenterar den grekiska folkomröstningen och vad som kommer att hända:

— Det som är avgörande är vad de två ledande grekiska politikerna gör idag. De har skickat ut ovanligt fromma signaler om att ’nu ska vi komma överens’. Om de åker upp till Bryssel och säger att vi vill ha en skuldnedskrivning då är det kört. Då kommer Grekland att hamna utanför euron. Och då kommer det att smitta av sig på Spanien, Italien och Portugal. Räntan i dessa länder stiger kraftigt och då bromsar den europeiska konjunkturen. I Sverige så faller räntorna eftersom vi är den säkra hamnen. Det kan alltså gynna svenska bolånetagare, paradoxalt nog.
— Men sen finns ett positivt scenario. Det är att de två grekiska ledarna ser det här som en förtroendeomröstning för sin politik. Med det resultatet stärkta i ryggen kan de åka upp till Bryssel och säger att vi vill komma överens — på allvar. ’Om ni gör några små justeringar så kör vi det här [EU:s senaste bud]’. Då är den här krisen troligen över och vi kan få väldigt positiva reaktioner.
— Tyvärr tror jag på det förstnämnda. Premiärminister Tsipras har redan sagt att 30 procent skuldnedskrivning och 20 år av räntefrihet, vilket tillsammans betyder en halvering av de grekiska skulderna, är det han ser framför sig. Om det är budet till EU, då kommer inte Grekland att vara kvar i eurozonen.
— Det är ju så att man i Spanien, Italien och Frankrike har stora missnöjespartier som sitter och jublar över det här. Om man då ger grekerna eftergifter så kommer de här partierna som är viktiga i tre viktiga länder att få luft under vingarna och kräva någonting motsvarande. Det skulle utlösa politisk turbulens som sedan ingen i grunden kan kontrollera.

Hans betyg på grekiska politiker är också glasklart:

— Det är lite som om de ledande politikerna inte förstår att det finns människor utanför Grekland som kan grekiska. De står och pratar om vissa saker i den grekiska televisionen, sedan åker de upp till Bryssel och då diskuterar de något annat. Hela deras förhandlingstaktik är totalt katastrofal. Jag har aldrig någonsin tidigare sett några politiker som har sprungit omkring och sagt en sak i ena landet och en annan i det andra landet. Och sedan ändå på något sätt ge sken av att de har kontroll över händelseförloppet.

Peter Malmqvists ”sista halmstrå”, som han säger, är att Tsipras och hans finansminister är styrkta av folkomrösteningen och att de därmed ska vara beredda att ge efter. Men han ger det scenariot små chanser.
Ja, inte tror jag extremvänstern, som regeringspartiet Syriza tilhör, plötsligt skulle bli ekonomiskt ansvarsfulla. Det vore ett mirakel.

Tyska röster om grek-nej

Här är några röster om grekiska folkomröstningens nej från de som har mest att säga till om och som lånat ut mest till Grekland — tyska politiker:

Det är upp till Grekland att agera

Angela Merkel, förbundskansler (CDU)

Vilka slutsatser som kan dras är först och främst en fråga för Grekland, bollen ligger hos Aten nu.

Frank-Walter Steinmeier, utrikesminister (S)

Tsipras har rivit ner sista bron till kompromiss.

Sigmar Gabriel, näringsminister och partiledare (S)

Det vore inte världens undergång om Grekland lämnar eurozonen.

Günther Oettinger, EU-kommissionär

Ett utträde blir oundvikligt.

Anton Börner, handelsorganisationen BGA

Nu behöver vi fråga oss om Grekland inte skulle få det bättre utanför eurozonen.

Hans Michelbach, senior parlamentsledamot (CSU)

En ordnad, reglerad och välplanerad utträdesplan vore bäst för båda parter.

Markus Soeder, finansminister i Bayern (CSU)

Javisst, grekiskt nej rätta vägen ut

När drygt tio procent av rösterna har räknats leder nej med 60 procent mot 40 procent för ja (se Daily Telegraphs livereport). Allt tyder därmed på ett nej. Och det är bra. Ett ja hade betytt nya förhandlingsturer där EU försöker rädda Greklands euromedlemskap samtidigt som Grekland fortsätter vägra göra tillräckligt för att vända utvecklingen. De hade inte hellre resulterat i någonting. Därför har jag hoppats på nej. Bara då kan Europa komma vidare.
Skälet att Grekland röstar nej är att man fortfarande inte förstått att man inte längre kan leva på lån. Man röstar nej till besparingar. Man röstar nej till att begränsa konsumtionen till vad man tjänar. Man röstar nej till att ta eget ansvar. Man röstar nej till verkligheten.
Därför är det nödvändigt att Grekland lämnar euron och tvingas ta ansvar för sin egen ekonomi med en egen valuta. Grekerna kommer inte vidare innan de själva förstår att omvärlden inte tänker fortsätta försörja dem i all evighet.
När Grekland med en egen, lågt värderad valuta kommit i balans mellan intäkter och kostnader, då, men först då, kan man börja ta upp diskussioner om hur landet ska betala tillbaka gamla lån. Dessa lån får inte avskrivas, för då lånar Grekland omedelbart upp det utrymmet med nya lån som man aldrig tänker betala tillbaka. Däremot kan amortering och räntebetalningar diskuteras när landet intagit en förnuftig hållning till intäkter och utgifter.
Mer i bloggen: Ha, ha, nu är också Greklandskrisen rasism (5/7), Folkomröstning spiken i kistan för Grekland (28/6), Grekiskt val: stålbad i eller utanför EU (25/6)