Obamas Iranavtal häller besin på brasan

Det avtal om Irans nukleära program som president Obama vill få amerikanska kongressen att anta syftar, enligt Obama, till att dämpa konflikterna i Mellanöstern och skapa balans mellan sunni och shia. I verkligheten kan Obamas avtal mycket väl leda till motsatsen: kraftig upprustning och intensivare krig mellan muslimer.
I Wall Street Journal publicerar brittiske professor Niall Ferguson (en av mina favoriter) en rakbladsvass analys av Obamas intentioner om fredlig samexistens: Iran Deal and the Problem of Conjecture.
Det är en analys som mynnar ut i att Obama kanske kan komma att jämföras med brittiske premiärministern Neville Chamberlain som utropade ”fred i vår tid” men vars pacifism inom några år bidrog till 50 miljoner döda i andra världskriget. Ja, Obama blir faktiskt mer ansvarig för ett storkrig eftersom han släpper loss enorma resurser till Iran (som nu är blockerade av sanktioner) att använda för att angripa sina motståndare i regionen. Obama kan komma att framstå som den som ordnade finansieringen av Irans försök att ta över hela Mellanöstern och utrota alla sunni som inte konverterar till shia.
Ferguson ställer den enkla, men helt centrala frågan: ”hur kommer Irans rivaler att reagera på ett avtal, som betyder att Iran kan uppgradera sina konventionella vapen 2020, ballistiska missiler 2023 och till 2025 med kärnvapen?”
Obama hoppas genom att köpa tid att aktörerna till 2020 ska bli vänner och inte längre använda våld mot varandra. ”Ett mer realistiskt alternativ är att Obama får en vapenupprustning och intensifierad konflikt.” Ja, det borde ju till och med ett barn begripa.
Historieprofessor Ferguson läxar också upp Obama angående dennes jämförelser med Richard Nixons öppning till Kina och Ronald Reagans nedrustningsavtal med Sovjetunionen:

Dessa jämförelser är missvisande. Mao Zedong och Michail Gorbatjov gjorde upp med USA ur en position där de var starkt försvagade. . . I motsats till detta har Iran, trots svår ekonomisk press pga internationella sanktioner, vunnit strategisk framgång i regionen [det senaste årtiondet] och stärkts inrikes genom krossandet av oppositionen 2009.

Ferguson påpekar också att USA under kalla kriget spelade ut de två varianterna av kommunism, den leninistiska i Sovjet mot den maoistiska i Kina. Sedan konstaterar han att Obama nu, i konflikten mellan två former av islamsk extremism, sunni och shia, börjar backa upp shiitiska Iran. Därmed fjärmar sig USA från allierade sunni.

Genom att göra så, är jag rädd, bidrar väst till att stärka de sekteristiska konflikterna på alla plan. Allt medan president Obama upprepar sin tomma fras om att ”islam är fredens religion”.

Internationell statistik visar att antalet terrordåd fyrdubblats mellan 2006 och 2013 och antalet dödade ökat med 130 procent. Av de dödade har under perioden andelen muslimer ökat från 75 till 92 procent, skriver Ferguson och avslutar:

Obama hoppas att hans avtal med Iran ska bryta den trenden. Min prognos är att effekten blir den exakt motsatta. Redan innan han lämnar ifrån sig nycklarna till Vita huset kommer vi att se att det inte finns något enkelt val mellan krig och fred. Obama har köpt tid. Irans kärnvapen förskjuts framåt i tiden. Men han har också hällt bränsle på en flammande konflikt som inte behöver kärnvapen för att bli än mer dödlig än den redan är.

Hoppet står, som jag ser det, till att amerikanska kongressen stoppar Obamas Iranavtal, som i och för sig också Europa är medskyldigt till. Som vanligt gömmer sig europeiska politiker när kontroversiella internationella frågor står på dagordningen. Det är så talande att analysen publiceras i en amerikansk tidning – europeisk media är inte intresserad av globala och historiska skeenden, bara av trams och fjuttigheter.
Det är mycket som står på spel. För mig framstår det som vansinne att inte ägna mer energi åt hur man ska desarmera den krutdurk som Mellanöstern är.

Hillary Clinton börjar tappa greppet

Amerikanska medier är lika vänstervridna i sin politiska nyhetsrapportering som de svenska. Tidskriften Commentary avslöjar i Hillary Clinton’s Worst Fears Are Coming True, hur Hillary Clinton manipulerar och styr nyhetsrapporteringen på, i detta fall, New York Times och AP.

New York Times har avslöjat att två oberoende åklagare (inspectors general) begärt att Justitiedepartementet ska öppna förundersökning om brott mot Hillary Clinton för misstänkt vårdslös hantering av hemligstämplade dokument på hennes privata mejlkonto och privata server i hemmet under hennes tid som utrikesminister.
Men under samma morgon ändrade dock tidningen i artikeln flera gånger. Man strök uppgiften att Clinton hade “missköt känslig regeringsinformation” för att istället bara ange att “information har missköts” av. . . någon. Reportern bakom nyheten medger att Clintons kampanj framfört “rimliga” krav på redigering. Nyhetsbyrån Associated Press, AP, följde lydigt i New York Times fotspår och skriver att de oberoende åklagarna inte anger kriminella handlingar av Clinton personligen, bara av hennes underrodnade på Utrikesdepartementet.
Några timmar senare meddelar Justitiedepartementet att det inte handlade om misstänkt kriminella handlingar, vilket resulterade i att New York Times denna gång stod på sig och hänvisade till att man hade säkra källor. Under tiden meddelade en talesperson för de oberoende åklagarna att det handlar om hemligstämplad information som var avsedd för och sändes till Clintons privata mejladress.
Alltihop är bisarrt. Det som är klart för ögonblicket är att det handlar om klassiskt Clintonskt vilseledande genomfört av Hillarys mediala snabbakut. Medier och kommentatorer har omedelbart börjat diskutera hur New York Times-reportern rapporterat ärendet och försöker flytta fokus från Clintons eventuellt kriminella handlande till hur en reporter formulerat sin ursprungliga artikel. Snart är alltihop republikanernas fel.

Journalister försöker också komma till Clintons räddning (om anklagelsen att hon ljög om att hon hade hemligstämplad information på den privata servern i hemmet) genom att hävda att hon inte ljög under sin presskonferens i mars, eftersom hon då sa att ”det inte finns” hemligstämplat material på servern. Det skulle betyda att det nu, efter hennes tid som utrikesminister, inte finns något hemligt på servern, hon förnekade inte att det gjort det förut. Därmed skulle Clinton inte ljuga när hon tillbakavisar anklagelser om att hon hanterat säkerhetsklassad information på privat server.
Commentary konstaterar att även om medierna gör allt för att rädda ansiktet på Clinton tappar hon väljarstöd i mätningarna. Kanske är det så att hon börjar tappa greppet om valrörelsen.
Ja, samtidigt som Clinton och medierna ägnar sig åt hårklyverier och lägger ut dimridåer kring hennes misstag, som kan vara kriminella, drar hennes utmanare senator Bernie Sanders stora åskådarmassor till sina valmöten. National Journal rapporterar i Bernie Sanders Pledges: His Campaign ’Is Not a Summer Fling’:

Trots att han ökar i opinionsmätningarna och fortsätter dra storpublik till sina valmöten runt om i landet får Bernie Sanders allt oftare frågan: Tror du verkligen att du kan vinna över Clinton i demokratiska primärvalet?
På torsdagen svarade han kraftfullt: ”Det här är ingen sommarfluga. Vi har politik som ligger i linje med vad det amerikanska folket tycker”.

Det blir intressant att se om Clintons mediemanipulationer kommer att lyckas, eller om de demokratiska väljarna väljer något nytt och annorlunda.
Se mer i bloggen: Ska socialisten Bernie Sanders besegra Hillary?

Kloka ord om fred från kvinnlig ledare

Trots pågående bestialisk terror i Syrien ägnar sig medierna sommartid gärna åt Gaza, denna gång om följderna efter förra årets angrepp på Israel. En så märklig nyhetsvärdering kan bara bero på en sak: judehat.
Men om vi går till konfliktens kärna, så har ingen sagt det bättre än Israels premiärminister Golda Meir (1898-1978):

— Freden kommer när araberna älskar sina barn mer än de hatar oss.
Tänk om andra sidan hade lika kloka ledare . . .
Se också: Felaktigt försvar för Ship to Gaza i Helsingborgs Dagblad.

Välfärdens gräns mot omvärlden

Svenska Dagbladets huvudledare frågar, Var går välfärdsstatens gräns? Det är på tiden att fler och etablerade röster börjar diskutera konflikten mellan öppna gränser och välfärdsförmåner. Per Gudmundson ger några aktuella exempel:

  • I Kalmar län får asylsökanden, som aldrig betalt skatt i Sverige, gratis busskort. Medborgarna i Kalmar län tvingas både betala skatt och busskort.
  • I Lund tillåts EU-migranter bosätta sig var som helst, även om markägare inte ger sitt tillstånd. Svenska medborgare får inte bete sig så.
  • I Umeå får asylsökande försörjningsstöd trots att de fått avslag och inte har rätt att vara i Sverige, men ändå stannar i landet.
  • I Göteborg står terroråtalade inför rätta för mord, medan deras anhöriga registrerat firma för att å den åtalades vägnar kräva bidrag i hundratusenkronorsklassen i form av personlig assistans.

Det är en fråga om var välfärdsstatens gräns går. Sverige utökar ständigt välfärdsåtagandet och särskilt för dem som aldrig svarat upp mot några som helst skyldigheter till det svenska samhället. Detta är sjukt.
Jag är bedrövad över att de borgerliga partierna låter detta ske. Att de inte vågar eller förmår sätta ner foten och sätta gränser för välfärdsstaten. Politik måste handla om principer som gäller alla lika, inte på känsloutfall, tycka-synd-om-syndrom eller människors hudfärg.
Alliansen är död om den inte tar itu med de samhällsproblem som ovanstående exempel indikerar. Partierna måste tala klartext. Står inte borgerliga partier längre för att rättigheter svarar mot skyldigheter mot samhället? I så fall ser jag ingen anledning till varför medborgare med svensk härkomst ska betala skatt överhuvudtaget. Jag har ingen lust att likt en idiot betala skatt som går till dem som inte lever upp till några som helst skyldigheter till detta samhälle.
Det här är ingalunda några nya frågor. Den som följt den här bloggen har kunnat följa principiella diskussioner om var välfärdsstatens och demokratins gränser går. Se exempelvis följande inlägg: Utan nationalstat ingen demokrati (2013), Skillnad på murar som stänger in eller låser ute (2009), Murar är symptom på mer grundläggande konflikter (2009)
Ska Alliansen kunna förbli ett regeringsalternativ måste man våga ta sig an verkligheten så som den ser ut, inte springa och gömma sig bakom vackra floskler och högtflygande utopier. Väljarna är inte dumma i huvudet.

Ryssland och maktens legitimitet

Vår granne i öst agerar allt mer aggressivt. Därför har jag försökt skaffa lite bättre perspektiv på detta land i sommar (se länkar nedan). Tyvärr är det svårt att finna några ljuspunkter. Något hopp om att Ryssland ska vilja bli del av vår europeiska gemenskap går inte finna. Tvärtom. De ryska makthavarna behöver väst som en fiende att skrämmas med för att behålla makten på hemmaplan.
I Svenska Dagbladet har Bengt Eriksson, tidigare pressattaché vid ambassaden i Moskva, publicerat en intressant artikelserie i sommar om den aktuella utvecklingen så som Grigorij Javlinskij (grundare av det liberala partiet Jabloko och presidentkandidat 1996 och 2000, förbjuden att ställa upp därefter) skildrar den i sin bok ”Perifert auktoritärt system – hur Ryssland hamnade där det hamnat” (Periferijnyj avtoritarizm – Kak i kuda prisjla Rossija).
När Sovjetkommunismen föll 1991 stod Ryssland inför ett vägval mellan en demokrati med marknadsekonomi och ett centralstyrt auktoritärt system.
Javlinskij menar att demokratin tog slut redan 1993 då Boris Jeltsin bombade parlamentet och antog en konstitution som inte begränsade presidentens makt. Utvecklingen förstärktes än mer när Jeltsin pekade ut sin efterträdare, Vladimir Putin. Eriksson summerar:

Det innebar att man slutgiltigt i Ryssland knäsatte det viktigaste kännetecknet på ett auktoritärt system, det att makten inom regimen överförs genom arv. Samtidigt stod det klart att det under den postsovjetiska omdaningen av landet aldrig skapades institutioner som kunde bli självständiga grenar av makten . . .
Inställningen till den högsta makten som enda legitima källan till äganderätten . . . överlevde den stormiga inledningen på 90-talet . . . Som genom en tyst överenskommelse kom samhället och den styrande gruppen att se regimens monopol på rätten att fördela större resurser som något av naturen givet . . .
Alla försök att skapa verklig maktdelning uppfattas i samhället som försök att undergräva staten som sådan. Låt oss inte glömma, skriver Javlinskij, att även journalister som ansåg sig vara anhängare av demokrati på 90-talet excellerade i skildringar av [parlamentet] som onödiga bojor som fjättrade hjälten Jeltsin och ständigt hindrade honom från att genomföra nödvändiga reformer.

Här finns de livsfarliga ingredienserna för antidemokrati: 1) inga oberoende domstolar, 2) inga reellt fria val, 3) medier kontrollerade av regimen och 4) monopol på äganderätten och därmed över ekonomin.
Utan extern insyn och kontroll blir korruption en betydande ingrediens. I Ryssland har det gått så långt att korruptionen har institutionaliserats, den är inte en avvikelse utan normen. Korruptionen har rent av blivit så central att den är ett av de viktigaste instrumenten för makten. Eriksson summerar:

Eftersom den tillåtna omfattningen av korruptionen är i det närmaste total, så kan man med hjälp av exkludering, inskränkningar och genom att ömsom blunda och ömsom se korruptionen hålla praktiskt taget hela landets elit i ett tillstånd av osäkerhet och skräck. Dagens ryska politiska system är identiskt med korruptionen.

Här får jag svar på min viktigaste fråga under sommarens intresse för Ryssland: hur legitimerar sig makten? För mig är det så fullständigt självklart att politisk makt emanerar ur allmänna val där folket väljer vem som ska inneha regeringsmakten, och därför har jag inte kunnat förstå hur Vladimir Putin och hans gäng kan behålla och stärka sin makt istället för att bli utmanade och utsparkade av en upprörd folkopinion.
Vilken är Putins legitimitet? Han har visserligen vunnit ”val”, men de har, som Javlinskij skriver mest fungerat som ”dekorativa” bekräftelser på det som redan varit bestämt.
Legitimiteten ligger i Putins förmåga att krossa utmanare, som Michail Chodorkovskij. När denne visade intresse för politik kunde han sättas dit för skattefusk, dvs aktiviteter som alla ägnade sig åt men teoretiskt var olagliga. Putin kan, när det passar, fängsla vem som helst eftersom alla bryter mot formella lagar och därmed kan ses som kriminella. Andra utmanare, som för förre schackvärldsmästaren Garri Kasparov, blockeras genom att de inte får utrymme i medierna som styrs av regimen.
Det som ger Putin legitimitet är alltså institutionaliserad korruption.
Men hur stark är den? Här finns ett litet hopp om förändring framöver. Javlinskij menar att ett samhälle byggt på korruption har en inneboende destruktiv kraft. Allt staten gör blir så mycket dyrare eftersom korruptionen skummar av alla investeringar. Dessutom placerar alla rika ryssar sina tillgångar i utlandet eftersom det inte finns någon ekonomisk utveckling i Ryssland, just på grund av korruptionen.
Det betyder att det nuvarande ryska systemet kan gå samma öde till mötes som det sovjetiska, dvs ekonomisk kollaps:

Utvecklingslogiken hos det provinsiella auktoritära systemet leder till en ökad klyfta till den globala politiken, till självisolering och implosion.

Men regimen försvarar sig genom att gå från auktoritär regim till totalitär genom att skaffa sig en ideologi:

Mot slutet av 00-talet var det uppenbart att det inte längre var möjligt att märkbart öka den ryska allmänhetens inkomster. Då intensifierades sökandet efter en ny ideologisk plattform[:] en nationalism som innebär att regimen är oskiljbar från folket och folket från regimen samt med betoning på . . . stormaktsambitioner och främlingsfientlighet.

Hur en konfrontation mellan ekonomisk tillbakagång som undergräver Putins legitimitet och den nya ideologiska offensiven från regimens sida i syfte att hålla folket på mattan, kommer att falla ut är något som framtiden får utvisa.
*
Se artikelserien i SvD: 1) Ryssland har blivit auktoritärt i periferin, 2) Det fanns en chans att ändra system, 3) Värsta exemplen på totalitära system, 4) Efter Ukraina väntar andra sovjetrepubliker.
*
Mer i bloggen om Ryssland: Stalins general, (29/6), Kreml – 800 år av maktkamp (2/7), När S rapporterade till KGB (9/7), Ryssar föredrar hårda tag (13/7).

Skrota en lag för varje ny

På DN-Debatt framför handelsstudenten Oscar Anderson en idé som borde varit genomförd för länge sedan, Skrota minst en gammal regel för varje ny som införs:

2012 införde man i Kanada ”the one-for-one rule”: för varje ny regel som lägger på en administrativ börda på företagare måste en gammal sådan regel plockas bort. I Storbritannien gick man efter att ha infört en liknande princip ännu längre och modifierade denna till att lyda ”one in, two out”. Detta kräver att för varje pund i kostnader som läggs till i nya regleringar måste gamla regler som kostar två pund tas bort. /…/
I en rapport [påpekas] att det sedan 1990 genomförts över 500 förändringar, tillägg eller undantag enbart i skattelagstiftningen. En ”en för en”-princip skulle vara ett sätt att stoppa denna skenande administrativa börda, som successivt äter upp mer och mer av småföretagares tid för varje år som går, vilket sänker produktiviteten i samhället över tid.

Staten kan genom tvång strypa all verksamhet. Politiken måste förstå den destruktiva kraft som nya lagar har, om de inte kombineras med att gamla lagar tas bort. Nya regler har alltid goda syften, men de skapar ofta nya och ännu värre problem.

TV4 viker sig för vänsterns näthat

TV4 anlitade först 21-åriga Louise Andersson Bodin från Grums till ett nöjesprogram. Sedan ställde sig någon som kallar sig Adam Tensta, som just släpper en ny skiva, upp från TV4:s morgonsoffa med anklagelser om att kanalen anlitar rasister. Mediegenomslaget blev stort, mycket större än vad hans musik någonsin fått. Det var förmodligen också skälet till utfallet — PR och genomslag i medierna för sig själv och det han ville sälja. Att anklaga andra för rasism är nu bästa sättet att skapa uppmärksamhet.
Näthat och hot från vänster (sk ”antirasister”) startade omedelbart mot 21-åringen. Och TV4 sparkar henne — av ”säkerhetsskäl” och därför att det skulle bli ”fel fokus” om hon är med i TV-program, underförstått: hon drar in rasismdebatt i underhållningssammanhang. Bättre då att förnedra och tysta henne.
Så ser den allt smalare åsiktskorridoren ut.
Se mer: DN, Nyheterna 24.

‘S låter Malmö bli lagslös stad’

I Sydsvenskan skriver kommunpolitikern John Roslund (M) en avslöjande artikel om hur Malmö styrs, S accepterar att Malmö blir mer eller mindre laglösa:

Malmö kommun arrangerar varje år mängder av seminarier kring olika fenomen, kring allt från gröna tak till hbtq-frågor, men någon utbildning kring brottsförebyggande arbete eller tydliga ställningstaganden kring hur staden ska arbeta för att komma till rätta med våldet förekommer inte.
Våld och gangsterfasoner kan inte polisen lösa på egen hand. Det är ett samhällsproblem som uppstår när människor känner sig utanför.
I Malmö har framför allt handlingsförlamade socialdemokrater skapat ett utanförskap genom att fokusera på att inviga tjusiga byggnader i ena delen av staden och blunda för misslyckade skolresultat, ökande utanförskap och ökat våld i den andra delen. Så tar man inte ansvar för staden.

Äntligen en politiker som tar upp något väsentligt. Tydliga moraliska ställningstaganden om hur människor ska bete sig i vårt samhälle lyser med sin frånvaro från politiskt håll. Istället märks ständiga ursäkter och bortförklaringar. Tänk om någon kunde slå näven i bordet och med handlingskraft slå fast vad som gäller.

Tre republikaner före Clinton i ny mätning

Den demokratiska presidentkandidaten Hillary Clinton kommer efter tre republikanska presidentkandidater i tre av de viktigaste delstaterna, rapporterar CNN i Clinton trails top Republicans in battleground states:

I Colorado leder guvernör Scott Walker med 47-38 procent över Clinton om de ställs mot varandra, senator Marco Rubio leder med 46-38 procent och Jeb Bush med 41-36 procent. I Iowa leder Walker med 45-37 mot Clinton, Rubio med 44-36 och Bush 42-36 procent. Och i Virginia, där Clinton kommer närmast sina republikanska motståndare, leder Walker med 43-40, Bush med 42-39 och Rubio 43-41 procent av de tillfrågade.

Mätningen publicerades idag av Quinnipiac University, där en talesperson säger om Hillary Clinton: ”Hon har förlorat mark i de viktigaste delstaterna och i nyckelfrågor om hennes ärlighet och ledaregenskaper.”
Man konstaterar också: ”Hillary Clintons siffror gränsar till avgrunden när det gäller ärlighet och tillit, men Wisconsinguvernören Scott Walker kämpar ännu med att bli en välkänd kandidat.”
Så ser nog handikappen ut, ja. Men det positiva för Walker är att han lär bli känd om republikanerna utser honom till partiets kandidat, medan det är betydligt svårare för en ökänd kandidat att bli av med den misstro som slagit rot i väljarkåren.

Är Donald Trump rökt som presidentkandidat?

Medierna i USA har haft roligt åt att få slå upp Donald Trump som republikansk presidentkandidat. Vänstern önskar inget hellre än att denne obalanserade och nyckfulle miljardär blev republikanernas man. Men han har nu gjort bort sig bland partiets väljare genom att håna krigsveteraner som John McCain. Weekly Standard skriver i Trump GOP Candidacy Blows Up:

Det finns många offentliga bevis på att Donald Trump, som enligt flera opinionsmätningar leder det republikanska primärvalet, … saknar klass med kommentarer som de om McCain och det är tydligt att han funderar på att ställa upp som oberoende kandidat.

Han har fått så stort mediegenomslag efter han annonserade sin kandidatur att opinionsmätningarna ger honom högst stöd. Det är en gammal sanning att tidigt i presidentvalrörelser är det namnkunnigheten, kändisskapet, som ger utslag, snarare än politikens innehåll.
Skälet till att en person som Donald Trump kan virvla upp så mycket damm i valrörelsen beror på att alla etablerade kandidater är så försiktiga, så beräknande och så lika varandra. USA har samma problem som Europa och Sverige. Sverigedemokraternas framgångar beror på att alla andra partier framstår som identiska. Då är det bara uppstickaren som bryter av. Och eftersom man gärna markerar mot etablissemanget ger man uppstickaren sitt stöd.
Vi behöver i de västliga demokratierna ha mer färgstarka och principiella debatter mellan olika politiska värderingar så att det blir tydligt vari skillnaderna består. Bara så kan man minska lockelsen i att proteströsta. Vi får se om etablerade röster i USA kan agera mindre slätstruket och mindre räddhågat när valrörelsen drar igång på riktigt.