Identitetspolitik skulle göra tysk rasbiolog generad

När någon med bakgrund på vänstersidan säger något klokt blir jag glad. Det är på något sätt som ett tecken på att det finns hopp…
Samtidigt kan det vara en björntjänst om jag lyfter fram någon till vänster som då av andra på vänstersidan kan bli misstänkliggjord. Men i ett öppet samhälle måste man ändå få berömma kloka analyser.
Malcom Kyeyune, kolumnist och tidigare aktiv i Ung Vänster, har på Aftonbladet Kultur skrivit Om identitetspolitikens bojor:

Identitetspolitiken kan prestera argument om hudfärg som skulle göra en tysk rasbiolog generad . . . Bara japaner ska bära kimonos, bara jamaicaner ska ha dreadlocks, bara indier ska äta curry. Var sak på sin plats, var människa på sin plats. På så vis är det tänkt att vi alla ska bli… fria?
Kanske är det dags att identitetspolitiken vänder blicken mot den ganska dystopiska människosyn som gärna döljer sig bakom all denna pseudoradikala akademiska retorik. Kanske är det passé att fortfarande hoppas på att arbetare i alla länder ska förena sig . . . detta bör dock inte hindra oss från insikten om att identitetspolitik inte tycks erbjuda någonting annat än bojor; bojor som stelnar och till slut blir permanenta i en värld där ”alla” äntligen kan göras till blott kön, hudfärg, sexualitet eller handikapp.

Exakt så ser jag på identitetspolitiken. Det är rasbiologins fortsättning med andra förtecken. Du är din identitet, inte en individ med egna värderingar och valmöjligheter. Du ska vara som ”din” grupp. Jag avskyr denna tankegång som jag anser vara en av de mest inskränkta man kan ha på medmänniskor.
Vänstern kommer dock att ha mycket svårt att bryta med identitetspolitiken eftersom dess grund är kollektivismen, och den är vänsterns själ. Den som inte utgår från en kollektivistisk syn på samhället är inte vänster. Men det är ju inte mitt bekymmer. Jag är inte vänster. Vi får hoppas att vänsterröster fortsätter våga ifrågasätta dogmer som leder så vansinnigt fel som identitetspolitiken.

Ha, ha, nu är också Greklandskrisen rasism

Vi lever i en tid då allt, precis allt, ska förklaras med rasism eller manschauvinism.
När en 17-årig Zara får kritik därför att hon ”hatar män i grupp” och klagar på att hon fått mindre uppmärksamhet än manliga musiker, då försvaras hon omedelbart av alla medier och kulturministern klappar på huvudet: ”Du är en underbart begåvad sångerska”.
Och naturligvis är det rasism som ligger bakom kraven på att Grekland ska betala sina skulder. Jovisst, i SvD Kultur (ej online än) heter det idag i en stort uppslagen artikel att ”den grekiska krisen inte analyseras på samma sätt som kriserna i Island, Baltikum eller USA, utan förklaras med befolkningens bristande moral”. Och skälet: grekerna ser ut ”som vilka svartskallar som helst”.
Hur korkad får antirasismdebatten bli? Skulle EU, ECB och IMF (en organisation med 190 medlemsländer) ställa krav på Grekland att amortera skulder bara därför att man skulle tycka att greker ser ut som svartskallar?
Nej, skälet till att Grekland befinner sig i en annan situation, än exempelvis Baltikum, är att man försöker smita ifrån notan. Det är grekernas agerande som moraliseras — med all rätt!
De baltiska folken har sedan 2009 gjort enorma uppoffringar för att få sina ekonomier i balans. Man sänkte lönerna med uppemot 50 procent och gjorde alla de åtstramningsåtgärder som krävdes för att komma ur lånefällan. (Något som vi i Sverige har anledning att vara extremt tacksamma över. Hade Baltikum uppträtt som Grekland hade flera svenska banker konkat och Sveriges ekonomi dragits med.)
Istället för att gnälla och utmåla sig som stackars offer, tog balterna tag i situationen och har kommit på rätt köl. Nu växer ekonomin i dessa tidigare krisländer.
Men grekerna har aldrig haft för avsikt att betala sina skulder. Man har utgått ifrån att man ska få lånen avskrivna, så att man kan börja låna upp till 180 procent av BNP en gång till under kommande årtionden. Det är här de som talar om skuldavskrivning ingenting förstått. Varje skuldavskrivning för Grekland, med dess nuvarande tänkande, kommer att innebära att man omedelbart fyller på med nya lån, som man inte heller har tänkt betala tillbaka.
Det är därför Grekland inte behandlas på samma sätt som andra krisländer. Grekland har vägrat ta något som helst eget ansvar. Man genomför inte de åtstramningar som krävs. Man utmålar sig istället som offer, med krokodiltårar rullande ned för kinderna. Det leder inte framåt. Och minsta av allt handlar det om rasism.
Varför kan inte så kallat intellektuella på kultursidor begripa en så enkel sak?

Kritik mot muslimsk terror?

Dödliga konflikter runt om i världen ökar, främst på grund av islamistisk extremism. Ändå är motståndet mot det bestialiska mördandet svalt, oengagerat och utan handlingskraft. Varför? En viktig orsak är den så kallade antirasismen, denna vänsterrörelse som anser att all kritik mot annat än vita män är rasism och främlingsfientlighet.
Samtidigt har denna vänsterrörelse alla nyhetsmedier i sin ficka. Det gör det omöjligt att föra en seriös diskussion om islam och muslimers ansvar för det våld som utövas i dras namn.
Några undantag finns dock som bekräftar regeln. På Brännpunkt i Svenska Dagbladet skriver Mohammad Fazlhashemi, professor i islamisk filosofi vid Uppsala universitet, Muslimer terrorns skarpaste kritiker, om hur brutaliteten kan förklaras och hur motsättningarna inom islam ser ut på ett teologiskt och filosofiskt plan:

En förklaring till att Islamska statens (IS) ideologi blivit en så stark drivkraft för somliga människor att de är beredda att bryta mot alla etiska normer, är att dessa människor dras till den fatalistiska tolkningen av islam där allt i livet framställs som förutbestämt. Allt de gör påstås ske i enlighet med Guds vilja. Denna uppfattning fråntar dem deras personliga ansvar och de förvandlas till viljelösa utförare av en gudomlig vilja.
Karaktäristiskt för denna tolkningstradition är att den inte ger något som helst utrymme till det mänskliga förnuftet och det kritiska tänkandet. Detta ligger i linje med IS-ledaren al-Baghdadi, som i sitt tal förra sommaren förklarade krig mot inte bara väst och shiamuslimer utan också mot islamisk filosofi och rationalistisk teologi. Han agerar utifrån salafismens idétraditioner som i sin jakt på den uppenbarelsebaserade urteologin anklagar den rationalistiska islamiska teologin för att ha besudlat den islamiska läran. Filosofi och rationalistisk teologi anklagas för att bygga på opålitliga kunskapskällor.
Unga människor som ansluter sig till terrorsekter som IS begår de mest brutala handlingarna under förevändningen att någon religiös ledare eller teolog har legitimerat dem. Varje form av ondska, hur vämjelig den än må vara, blir på så sätt tillåten.

Helt korrekt jämför Fazlhashemi IS med Pol Pot som begick folkmord på sin egen befolkning i Kambodja och dödade omkring 1,7 miljoner människor. Talande är att när det skedde på 1970-talet så pratade Socialdemokraterna i Sverige väl om Pol Pot. Det visar hur groteskt naiva svenska politiker kan vara i storpolitiken.
Att bagatellisera islamistisk extremism är alltså inget nytt, utan följer ett mönster där svenska etablissemang gärna vill stå på tredje världens sida och ser det som att man är solidarisk, antikolonial och antirasistisk. Ivern att vara antirasist är så stor att man ger sitt moraliska stöd för folkmord och blodbad.
En annan förklaring är att socialism och kommunism har tydliga likheter med den uppenbarelsebaserade islamismen: utopismen. Man ska skapa ett helt nytt samhälle sedan man totalt förkastat den rådande ordningen. Utopins mål är så goda att man på vägen kan göra sig skyldig till massmord. Godheten är ändå på sikt större.
Artikelförfattaren vill lyfta fram, och rubriken handlar om, inom-muslimska kritiker av extremismen. Där blir dock texten väldigt kort:

IS världsbild har emellertid fördömts av muslimer. Bland annat av sunniislams främsta lärosäte al-Azhar och dess shiitiska motsvarighet i Najaf. Den skarpaste kritiken kommer dock från en förnuftsorienterad teologisk tolkningstradition inom islam som dömer ut IS handlingar som ren och skär ondska.

Är dessa röster verkligen starka och representativa? Varför har vi i så fall inte hört något om dem i den internationella samhällsdebatt som pågått åtminstone sedan 11 september 2001? Fazlhashemi nämner inte ett enda namn på en framstående teolog som stora skaror muslimer respekterar och lyssnar till.
Självklart är de flesta muslimer förnuftiga i sin vardag, men jag tycker Ayaan Hirsi Ali ännu efter mer än tio år har fått rätt om att det inte finns några ledare (varken religiösa eller politiska) inom islam som står upp för förnuftet och tar kampen mot fundamentalismen.
Detta är ju den avgörande förklaringen till att våldet trappas upp globalt från islamisters sida. Artikelförfattaren har givit en inblick i tänkandet, men var är ledarna inom den muslimska civilisationen som står upp och tar kampen mot våldsverkarna? Om några sådana fanns, skulle inte den kristna världen behöva ingripa.

Sommarläsning: Kreml – 800 år av maktkamp

Ryskt stridsflyg skjuter facklor och motmedel mot svenska flygvapnets plan (se DN). Det allt mer aggressiva agerandet från vårt grannland fortsätter. Hur ska vi förstå det? Kan vi finna en logik bakom agerandet genom att studera rysk historia och tradition? Jag vill tro det.
I boken Kreml : symbolen för makt och rikedom (Historiska Media, 2014) skildrar Catherine Merridale, brittisk historieprofessor och prisbelönad författare, 800 år av rysk maktpolitik. Hon gör det genom att ”porträttera” Kreml, denna fästning, religiösa centrum och fursteresidens som kan spåras tillbaka till år 1147.
Då var Moskva en otillgänglig avkrok i djupa skogar. (Namnet Moskva kan härledas till finska språket, och började förmodligen användas innan de första slaverna kom dit. Namnet Ryssland kommer från Ruser som var svenska vikingar vilka använde floderna i öster för sina internationella äventyr.)
Bosättarna i Moskva försökte länka sig samman med det mäktiga furstehuset vid den ledande handelsplatsen Kiev. På 1230-talet invaderades Kiev av mongolarmén som kom att styra området i nära 250 år. Eftersom Moskva låg så avsides var man inte lika hårt kontrollerad av mongolerna. Staden utvecklade mer av ett partnerskap med mongoliska ledare, vilket gjorde att man skaffade sig bättre villkor och kunde växa sig starkare. När mongolernas grepp försvagades var det Moskvas storfurste Ivan III som 1471 deklarerade att man inte längre var mongolernas vasall. Det var denne furste som lät bygga den första röda muren runt Kreml.
Fram till dess hade Kreml framför allt varit en plats för religiös verksamhet. Där byggdes helige Johannes Klimakos kyrka (1329) och ärkeängeln Mikaels katedral (1333). Under århundranden fortgick byggandet av allt ståtligare kyrkliga byggnader. Moskva eftersträvade att bli mest framstående religiösa centrum (istället för Kiev) och uppvaktade Konstantinopel som var den ryska kyrkans andliga huvudstad. Det var Konstantinopel som utsåg de högsta kyrkliga ledarna.
Men när Konstantinopel försvagades och närmade sig Rom vägrade prästerskapet i Moskva att följa med. ”Moskva föll inte för Roms frestelser och Kreml tog första steget på en väg som ledde till ledarskap i den ortodoxa världen”, skriver Catherine Merridale. När den av Rom utsedde kardinalen Isidor kom till Moskva kastades han in i en cell i Himmelsfärdsklostret. Storfursten utsåg ny metropolit, högste ledare för ortodoxa kyrkan. ”För första gången hade en ny metropolit Moskvas storfurste att tacka för sitt ämbete och det är inte förvånande att banden mellan Kreml och kyrkan därigenom stärktes.”
Också på handelns område tog Kreml kommandot. ”På Ivan III:s order stängdes 1493 Hansans kontor i Novgorod vilket klippte av banden till Europa och knöt staden allt hårdare till Moskvas intressesfär”.
Känns mönstret igen? Moskva centraliserar makten i Kreml och isolerar sig från Europa. Det mönster vi ser hos Vladimir Putin (vars bästa ämne i skolan var historia) ligger helt i linje med det Moskva gjorde redan på 1400-talet.
Men Moskva var inte helt ur mongolernas grepp. Khanen på Krims ryttararmé nådde Moskva 1521 och brände ner staden. Kreml klarade sig tack vare sina murar. Men därefter stabiliseras makten i Kreml och Merridale beskriver hur fästningen i Moskva utvecklas som tsardömets maktcentrum, och de blodiga maktstrider som utspelar sig.
Tsar Peter den store bestämmer sig dock för att flytta imperiets huvudstad från Moskva till den av honom beslutade och nyanlagda Sankt Petersburg som låg närmare Europa. När merparten av statsangelägenheterna 1711 flyttar hit ”väntade för Kreml en nedgångsperiod” som varade i mer än 200 år.
Men även utan den politiska makten, som riktade blickarna till Europa, hade Kreml stor betydelse. Varje ny tsar kröntes i Kreml tack vare dess historiska glans. Adelsmän, när deras plikt att tjäna tsaren vid hovet i Sankt Petersburg upphörde, återvände omedelbart till den gamla huvudstaden. I Kreml fick, skrev en engelsk resenär 1762, ”en mer konstlös och kostsam prakt i gammal feodal stil råda”. Från det modemedvetna Sankt Petersburg uttrycke Katarina den stora (född tyska prinsessa) sitt förakt för Moskvas vulgära adelskvinnor med sina tunga juveler och pompösa, stillösa och knappt rena kläder.
När franske markisen de Custine 1839 besöker Moskva skrev han träffsäkert om Kreml:

Fästningen i Moskva är inte bara ett palats. Den är Rysslands bålverk, en högt aktad fristad för landets skyddshelgon … I denna vidunderliga skapelse har styrkan tagit skönhetens plats, nyckfullheten det förfinades: den liknar drömbilden av en tyrann, värd fruktan men full av kraft, den har något som förnekar den tid vi lever i … en arkitektur som inte har någon anknytning till den moderna civilisationen och dess krav: ett arv från en mytomspunnen tid, ett tukthus, ett palats, en helig plats, ett bålverk mot nationens fiender, en tyranners stöttepelare, ett folkets fängelse.

På något sätt blir det talande att det var kommunistledaren Lenin som beslutade att flytta regeringen tillbaka till Kreml 1918. Hans bolsjeviker var hårt pressad av inbördeskrig och ledarskiktet behövde ett säkert tillhåll och en huvudstad som geografiskt låg mer centralt i riket för att kunna skaffa sig bättre kontroll över det.
Efter oktoberrevolutionen intog dock antibolsjevikiska trupper Kreml, men sedan kommunisterna riktat kanonerna mot Kreml och startat artilleribeskjutning mot de gamla byggnaderna i Kreml kapitulerade man för att rädda kulturarvet. ”Bolsjevikerna hade skjutit sönder de stora kupolerna på Himmelsfärdskatedralen och väggarna till De tolv apostlarnas kyrka”, skriver författaren. Bolsjevikerna förstörde mer av Kreml än vad Napoleon gjorde under sin ockupation 1812.
Förstörelse och plundring av det religiösa kulturarvet fortsatte även efter inbördeskriget. Stalin beordrade rivning av flera religiösa byggnader i Kreml för att ge plats åt den nya regimens behov. Konstskatter såldes för att betala den nya regimens kortsiktiga konsumtion. ”Fabergéägg var lovligt byte”, skriver författaren.
Lenin flyttade först in i femstjärniga Hotel National, men senare i en våning på tre trappor i senatsbyggnaden. Stalin flyttade in i ljusa och elegant möblerade rum i en flygel av Stora Kremlpalatset, men andra gjorde också anspråk på dem. Lenin tvingade honom att flytta ut. Men senare fick Stalin en stor våning i Potesjnyjpalatset, en adress där också (påstådd) älskarinna till Lenin bodde. (Jag tycker det är så otroligt talande: det första kommunister – dessa jämlikhetens förkämpar – gör när de kommer till makten är att förse sig med överklassens lyx för egen del. Rikedom är bara vidrig om den skapats lagligt. Om man däremot stjäl egendom och mördar tidigare ägare, ja då är det uppenbart helt okej att personligen vältra sig i lyx.)
I takt med att kommunister flyttade in fördrev och dödade man munkar, nunnor, präster och övrig kyrklig personal från Kreml och dess katedraler. Ortodoxa kyrkan sågs av kommunisterna som en konkurrent om nationens själ och ryssarnas lojalitet. Lenin påpekade: ”Ju fler representanter för det reaktionära prästerskapet vi kan skjuta … desto bättre”. Tusentals präster mördades efter revolutionen.
När bolsjevikerna upptäckte att folket behövde någonting att tro på och se upp till förvandlade man snart Lenins grav till nationens heligaste symbol. ”En dag ska denna plats ha större betydelse för mänskligheten än Mekka och Jerusalem”, deklarerade en politbyråmedlem om det ståtliga Leninmausoleumet som byggdes på utsidan av Kremls mur vid Röda torget.
Under Stalin var naturligtvis Kreml en totalt sluten fästning. När han fick för sig att riva en gammal byggnad i Kreml fick arkeologer gå och leta i grushögarna för att rädda historiska föremål och fragment efter grävskopornas framfart. Mycket av det som räddades vårdas nu som klenoder i Kremls museum. Men de som klagade över rivningarna hamnade i Stalins läger där de dog.
Äldre personal och experter som fått sin utbildning under tsarväldet stämplades som kontrarevolutionärer, kriminella och ”utländska agenter” (en anklagelse som Putin återuppväckt). ”Skräck och tvångsåtgärder följde och medicin, ingenjörsvetenskap, agronomi och de flesta former av historisk forskning blev potentiellt dödliga sysselsättningar”, skriver författaren.
Efter Stalins allt mer svepande utrensningar sjönk antalet boende i Kreml. ”Där var dött”, säger en son till en av Stalins ministrar.
När Moskva var nära att intas av Nazityskland evakuerades många av Kremls inventarier. ”Lenins kropp fick ta semester i Sibirien”. När man återbördade flyttlassen till Kreml fick tsarkronor och ikonen som en gång hade betraktats som pinsamma relikter en framskjutande plats i Livrustkammaren. Författaren förklarar varför: ”Det var en stämningsfull påminnelse om den ryska statens glansdagar, och under de år som stod för dörren skulle den – och inte dess medborgare – spela hjälterollen.”
Efter Stalins död 1953 funderade Chrusjtjov på att flytta regeringskansliet från Kreml, med ”dess gytter av salonger och kontor i dåligt skick” för modernare byggnader i annan del av Moskva. Men han nöjde sig med att göra det lite mer hemtrevligt genom att anlägga fruktträdgårdar.
När Leonid Brezjnev störtat Chrusjtjov 1964 flyttade den nye generalsekreteraren i kommunistpartiet sitt kontor från Kreml till den gråa centralkommittébyggnaden på Gamla torget. Kreml blev ”statsmaktens symbol utåt snarare än landets pulserande hjärta”. Den mäktiga politbyrån som träffades en gång i veckan sammanträdde dock i Kreml. Där togs också utländska gäster emot. De fick gå kilometerlånga sträcker uppför trappor och i korridorer för att nå Sovjetledningen i guldglänsande salar.
Merridale påpekar dock:

Statens viktigaste institutioner – de väpnade styrkorna och KGB – arbetade som självständiga imperier, med egen tillgång till mat och råvaror, hemliga laboratorier och egna hotell, bostadskvarter och sjukhus.

Armén och hemliga polisen hade alltså inte Kreml som huvudkontor. Maktkampen med den politiska ledningen var självklar. Exempelvis planterade KGB ofördelaktigheter i medierna mot Michail Gorbatjov långt innan Sovjetimperiet föll samman. Författaren skriver:

Vid en tillbakablick kan man konstatera att han som ledare överlevde längre än vad omständigheterna egentligen medgav. Andrej Gratjev, partiledarens nära medarbetare, skrev senare, ”Människor frågar sällan hur många statskupper Gorbatjov lyckades avvärja under sex och ett halvt års reformarbete.”

Det finns skäl att tro att detta sorts inre maktkamp pågår också idag, men de starkaste spelarna kanske har andra roller. Om man utgår från att Rysslands president, i likhet med alla ledare i detta lands historia, alltid varit utsatt för konspirationer och kuppförsök, kanske man ska se på dennes agerande i ett annat ljus än om denne varit en demokratiskt vald och legitim stats- eller regeringschef.
Åtminstone jag är ovan att bedöma hur stark eller svag ställning en politisk ledare har i ett land utan öppenhet. I väst har vi opinionsmätningar och det är alltid folket som i öppna och legitima val avgör vem som ska ha makten kommande år. Eller åtminstone hur maktförhållandena ska se ut mellan olika krafter. I ett slutet samhälle utan pressfrihet att granska makten blir allt höjt i dunkel. Just så som det varit genom hela Rysslands historia. Vem kunde förutse kommunistregimens fullständiga kollaps 1989?
Demokratiexperimentet efter Sovjetunionens fall avslutades redan i oktober 1993 när Boris Jeltsin lät pansarvagnar skjuta skarpt mot Vita huset i Moskva vilket krävde hundratals döda. Jeltsin hade upplösta Högsta sovjet, det kommunistiska parlamentet som fanns i Vita huset, men de obstruerade och försökte istället undergräva Jeltsin. Åter visade det sig att det var brutalt våld som avgjorde maktkamp i Ryssland.

Efter krisen 1993 gick chanserna att bygga ett nytt Ryssland grundat på demokratiska principer förlorade, ett Ryssland med flerpartisystem och allmänna fria val . . . Jeltsin använde historien för att på ett mästerligt sätt förföra sin omgivning och erbjöd ryssarna det de förväntades vilja ha: kraftfullt ledarskap i Kreml.

Direkt efter att Vita huset besegrats försvann hedersvakten som stått vid Lenins mausoleum sedan 1920-talet. Hedersvakten flyttades till den okände soldatens grav som fanns i närheten.
Jeltsin hade gjort upp med kommunismen, men inte med den ryska maktpolitiska traditionen präglad av brutalitet och rå styrka.
I denna mening var Vladimir Putin en naturlig efterträdare.
Mer sommarläsning i bloggen: När S rapporterade till KGB (9/7), Stalins general (29/6)

Åkesson: Vi kommer att bli största parti

I Almedalen är det Sverigedemokraternas och Jimmie Åkessons dag. I sitt tal berättade han att andra skrattade när SD sa att de skulle komma in i riksdagen 2010. Många skrattade när Åkesson sa att man skulle bli tredje största parti 2014. Nu lovade Åkesson att Sverigedemokraterna kommer att bli Sveriges största parti.
Efter applåder tillade han: ”Är det någon som skrattar nu?”
Efter de finska och danska valen känner han att antietablissemangspartier har vinden i ryggen. Opinionsmätningar i Sverige indikerar också att SD stadigt närmar sig S och M som ligger runt 25 procent. I en mätning i juni får SD 22,1 procent.
Jag tror att SD mycket väl i opinionsmätningar kan gå om och bli störst.
Om de uppnår den positionen i riksdagsval är en annan sak. Det beror på om de andra partierna inser att deras nuvarande strategi har havererat och saknar förtroende av svenska folket. Om man fortsätter att stoppa huvudet i sanden, kan Åkesson få rätt.
Jag hoppas övriga partier vaknar och börjar diskutera verkligheten utan skygglappar och formulerar intellektuellt hederliga strategier istället för glåpord, bortförklaringar och halvsanningar. Ebba Busch Thor inger än så länge ett litet hopp. Om vi får en öppen och saklig diskussion i nästa valrörelse är det inte alls säkert att Åkesson kan infria sitt löfte.