Sommarläsning: Kreml – 800 år av maktkamp

Ryskt stridsflyg skjuter facklor och motmedel mot svenska flygvapnets plan (se DN). Det allt mer aggressiva agerandet från vårt grannland fortsätter. Hur ska vi förstå det? Kan vi finna en logik bakom agerandet genom att studera rysk historia och tradition? Jag vill tro det.
I boken Kreml : symbolen för makt och rikedom (Historiska Media, 2014) skildrar Catherine Merridale, brittisk historieprofessor och prisbelönad författare, 800 år av rysk maktpolitik. Hon gör det genom att ”porträttera” Kreml, denna fästning, religiösa centrum och fursteresidens som kan spåras tillbaka till år 1147.
Då var Moskva en otillgänglig avkrok i djupa skogar. (Namnet Moskva kan härledas till finska språket, och började förmodligen användas innan de första slaverna kom dit. Namnet Ryssland kommer från Ruser som var svenska vikingar vilka använde floderna i öster för sina internationella äventyr.)
Bosättarna i Moskva försökte länka sig samman med det mäktiga furstehuset vid den ledande handelsplatsen Kiev. På 1230-talet invaderades Kiev av mongolarmén som kom att styra området i nära 250 år. Eftersom Moskva låg så avsides var man inte lika hårt kontrollerad av mongolerna. Staden utvecklade mer av ett partnerskap med mongoliska ledare, vilket gjorde att man skaffade sig bättre villkor och kunde växa sig starkare. När mongolernas grepp försvagades var det Moskvas storfurste Ivan III som 1471 deklarerade att man inte längre var mongolernas vasall. Det var denne furste som lät bygga den första röda muren runt Kreml.
Fram till dess hade Kreml framför allt varit en plats för religiös verksamhet. Där byggdes helige Johannes Klimakos kyrka (1329) och ärkeängeln Mikaels katedral (1333). Under århundranden fortgick byggandet av allt ståtligare kyrkliga byggnader. Moskva eftersträvade att bli mest framstående religiösa centrum (istället för Kiev) och uppvaktade Konstantinopel som var den ryska kyrkans andliga huvudstad. Det var Konstantinopel som utsåg de högsta kyrkliga ledarna.
Men när Konstantinopel försvagades och närmade sig Rom vägrade prästerskapet i Moskva att följa med. ”Moskva föll inte för Roms frestelser och Kreml tog första steget på en väg som ledde till ledarskap i den ortodoxa världen”, skriver Catherine Merridale. När den av Rom utsedde kardinalen Isidor kom till Moskva kastades han in i en cell i Himmelsfärdsklostret. Storfursten utsåg ny metropolit, högste ledare för ortodoxa kyrkan. ”För första gången hade en ny metropolit Moskvas storfurste att tacka för sitt ämbete och det är inte förvånande att banden mellan Kreml och kyrkan därigenom stärktes.”
Också på handelns område tog Kreml kommandot. ”På Ivan III:s order stängdes 1493 Hansans kontor i Novgorod vilket klippte av banden till Europa och knöt staden allt hårdare till Moskvas intressesfär”.
Känns mönstret igen? Moskva centraliserar makten i Kreml och isolerar sig från Europa. Det mönster vi ser hos Vladimir Putin (vars bästa ämne i skolan var historia) ligger helt i linje med det Moskva gjorde redan på 1400-talet.
Men Moskva var inte helt ur mongolernas grepp. Khanen på Krims ryttararmé nådde Moskva 1521 och brände ner staden. Kreml klarade sig tack vare sina murar. Men därefter stabiliseras makten i Kreml och Merridale beskriver hur fästningen i Moskva utvecklas som tsardömets maktcentrum, och de blodiga maktstrider som utspelar sig.
Tsar Peter den store bestämmer sig dock för att flytta imperiets huvudstad från Moskva till den av honom beslutade och nyanlagda Sankt Petersburg som låg närmare Europa. När merparten av statsangelägenheterna 1711 flyttar hit ”väntade för Kreml en nedgångsperiod” som varade i mer än 200 år.
Men även utan den politiska makten, som riktade blickarna till Europa, hade Kreml stor betydelse. Varje ny tsar kröntes i Kreml tack vare dess historiska glans. Adelsmän, när deras plikt att tjäna tsaren vid hovet i Sankt Petersburg upphörde, återvände omedelbart till den gamla huvudstaden. I Kreml fick, skrev en engelsk resenär 1762, ”en mer konstlös och kostsam prakt i gammal feodal stil råda”. Från det modemedvetna Sankt Petersburg uttrycke Katarina den stora (född tyska prinsessa) sitt förakt för Moskvas vulgära adelskvinnor med sina tunga juveler och pompösa, stillösa och knappt rena kläder.
När franske markisen de Custine 1839 besöker Moskva skrev han träffsäkert om Kreml:

Fästningen i Moskva är inte bara ett palats. Den är Rysslands bålverk, en högt aktad fristad för landets skyddshelgon … I denna vidunderliga skapelse har styrkan tagit skönhetens plats, nyckfullheten det förfinades: den liknar drömbilden av en tyrann, värd fruktan men full av kraft, den har något som förnekar den tid vi lever i … en arkitektur som inte har någon anknytning till den moderna civilisationen och dess krav: ett arv från en mytomspunnen tid, ett tukthus, ett palats, en helig plats, ett bålverk mot nationens fiender, en tyranners stöttepelare, ett folkets fängelse.

På något sätt blir det talande att det var kommunistledaren Lenin som beslutade att flytta regeringen tillbaka till Kreml 1918. Hans bolsjeviker var hårt pressad av inbördeskrig och ledarskiktet behövde ett säkert tillhåll och en huvudstad som geografiskt låg mer centralt i riket för att kunna skaffa sig bättre kontroll över det.
Efter oktoberrevolutionen intog dock antibolsjevikiska trupper Kreml, men sedan kommunisterna riktat kanonerna mot Kreml och startat artilleribeskjutning mot de gamla byggnaderna i Kreml kapitulerade man för att rädda kulturarvet. ”Bolsjevikerna hade skjutit sönder de stora kupolerna på Himmelsfärdskatedralen och väggarna till De tolv apostlarnas kyrka”, skriver författaren. Bolsjevikerna förstörde mer av Kreml än vad Napoleon gjorde under sin ockupation 1812.
Förstörelse och plundring av det religiösa kulturarvet fortsatte även efter inbördeskriget. Stalin beordrade rivning av flera religiösa byggnader i Kreml för att ge plats åt den nya regimens behov. Konstskatter såldes för att betala den nya regimens kortsiktiga konsumtion. ”Fabergéägg var lovligt byte”, skriver författaren.
Lenin flyttade först in i femstjärniga Hotel National, men senare i en våning på tre trappor i senatsbyggnaden. Stalin flyttade in i ljusa och elegant möblerade rum i en flygel av Stora Kremlpalatset, men andra gjorde också anspråk på dem. Lenin tvingade honom att flytta ut. Men senare fick Stalin en stor våning i Potesjnyjpalatset, en adress där också (påstådd) älskarinna till Lenin bodde. (Jag tycker det är så otroligt talande: det första kommunister – dessa jämlikhetens förkämpar – gör när de kommer till makten är att förse sig med överklassens lyx för egen del. Rikedom är bara vidrig om den skapats lagligt. Om man däremot stjäl egendom och mördar tidigare ägare, ja då är det uppenbart helt okej att personligen vältra sig i lyx.)
I takt med att kommunister flyttade in fördrev och dödade man munkar, nunnor, präster och övrig kyrklig personal från Kreml och dess katedraler. Ortodoxa kyrkan sågs av kommunisterna som en konkurrent om nationens själ och ryssarnas lojalitet. Lenin påpekade: ”Ju fler representanter för det reaktionära prästerskapet vi kan skjuta … desto bättre”. Tusentals präster mördades efter revolutionen.
När bolsjevikerna upptäckte att folket behövde någonting att tro på och se upp till förvandlade man snart Lenins grav till nationens heligaste symbol. ”En dag ska denna plats ha större betydelse för mänskligheten än Mekka och Jerusalem”, deklarerade en politbyråmedlem om det ståtliga Leninmausoleumet som byggdes på utsidan av Kremls mur vid Röda torget.
Under Stalin var naturligtvis Kreml en totalt sluten fästning. När han fick för sig att riva en gammal byggnad i Kreml fick arkeologer gå och leta i grushögarna för att rädda historiska föremål och fragment efter grävskopornas framfart. Mycket av det som räddades vårdas nu som klenoder i Kremls museum. Men de som klagade över rivningarna hamnade i Stalins läger där de dog.
Äldre personal och experter som fått sin utbildning under tsarväldet stämplades som kontrarevolutionärer, kriminella och ”utländska agenter” (en anklagelse som Putin återuppväckt). ”Skräck och tvångsåtgärder följde och medicin, ingenjörsvetenskap, agronomi och de flesta former av historisk forskning blev potentiellt dödliga sysselsättningar”, skriver författaren.
Efter Stalins allt mer svepande utrensningar sjönk antalet boende i Kreml. ”Där var dött”, säger en son till en av Stalins ministrar.
När Moskva var nära att intas av Nazityskland evakuerades många av Kremls inventarier. ”Lenins kropp fick ta semester i Sibirien”. När man återbördade flyttlassen till Kreml fick tsarkronor och ikonen som en gång hade betraktats som pinsamma relikter en framskjutande plats i Livrustkammaren. Författaren förklarar varför: ”Det var en stämningsfull påminnelse om den ryska statens glansdagar, och under de år som stod för dörren skulle den – och inte dess medborgare – spela hjälterollen.”
Efter Stalins död 1953 funderade Chrusjtjov på att flytta regeringskansliet från Kreml, med ”dess gytter av salonger och kontor i dåligt skick” för modernare byggnader i annan del av Moskva. Men han nöjde sig med att göra det lite mer hemtrevligt genom att anlägga fruktträdgårdar.
När Leonid Brezjnev störtat Chrusjtjov 1964 flyttade den nye generalsekreteraren i kommunistpartiet sitt kontor från Kreml till den gråa centralkommittébyggnaden på Gamla torget. Kreml blev ”statsmaktens symbol utåt snarare än landets pulserande hjärta”. Den mäktiga politbyrån som träffades en gång i veckan sammanträdde dock i Kreml. Där togs också utländska gäster emot. De fick gå kilometerlånga sträcker uppför trappor och i korridorer för att nå Sovjetledningen i guldglänsande salar.
Merridale påpekar dock:

Statens viktigaste institutioner – de väpnade styrkorna och KGB – arbetade som självständiga imperier, med egen tillgång till mat och råvaror, hemliga laboratorier och egna hotell, bostadskvarter och sjukhus.

Armén och hemliga polisen hade alltså inte Kreml som huvudkontor. Maktkampen med den politiska ledningen var självklar. Exempelvis planterade KGB ofördelaktigheter i medierna mot Michail Gorbatjov långt innan Sovjetimperiet föll samman. Författaren skriver:

Vid en tillbakablick kan man konstatera att han som ledare överlevde längre än vad omständigheterna egentligen medgav. Andrej Gratjev, partiledarens nära medarbetare, skrev senare, ”Människor frågar sällan hur många statskupper Gorbatjov lyckades avvärja under sex och ett halvt års reformarbete.”

Det finns skäl att tro att detta sorts inre maktkamp pågår också idag, men de starkaste spelarna kanske har andra roller. Om man utgår från att Rysslands president, i likhet med alla ledare i detta lands historia, alltid varit utsatt för konspirationer och kuppförsök, kanske man ska se på dennes agerande i ett annat ljus än om denne varit en demokratiskt vald och legitim stats- eller regeringschef.
Åtminstone jag är ovan att bedöma hur stark eller svag ställning en politisk ledare har i ett land utan öppenhet. I väst har vi opinionsmätningar och det är alltid folket som i öppna och legitima val avgör vem som ska ha makten kommande år. Eller åtminstone hur maktförhållandena ska se ut mellan olika krafter. I ett slutet samhälle utan pressfrihet att granska makten blir allt höjt i dunkel. Just så som det varit genom hela Rysslands historia. Vem kunde förutse kommunistregimens fullständiga kollaps 1989?
Demokratiexperimentet efter Sovjetunionens fall avslutades redan i oktober 1993 när Boris Jeltsin lät pansarvagnar skjuta skarpt mot Vita huset i Moskva vilket krävde hundratals döda. Jeltsin hade upplösta Högsta sovjet, det kommunistiska parlamentet som fanns i Vita huset, men de obstruerade och försökte istället undergräva Jeltsin. Åter visade det sig att det var brutalt våld som avgjorde maktkamp i Ryssland.

Efter krisen 1993 gick chanserna att bygga ett nytt Ryssland grundat på demokratiska principer förlorade, ett Ryssland med flerpartisystem och allmänna fria val . . . Jeltsin använde historien för att på ett mästerligt sätt förföra sin omgivning och erbjöd ryssarna det de förväntades vilja ha: kraftfullt ledarskap i Kreml.

Direkt efter att Vita huset besegrats försvann hedersvakten som stått vid Lenins mausoleum sedan 1920-talet. Hedersvakten flyttades till den okände soldatens grav som fanns i närheten.
Jeltsin hade gjort upp med kommunismen, men inte med den ryska maktpolitiska traditionen präglad av brutalitet och rå styrka.
I denna mening var Vladimir Putin en naturlig efterträdare.
Mer sommarläsning i bloggen: När S rapporterade till KGB (9/7), Stalins general (29/6)

Rulla till toppen