Calle Schewens vals före ‘Internationalen’

För ovanlighetens skull innehöll dagens kultursidor något intressant. DN:s kulturchef Björn Wiman berör relationen mellan kultur och politik, Därför tillhör Evert Taube vår ­viktigaste politiska poesi:

Evert Taube gick till historien som en av den svenska kulturhistoriens mest värderingsskapande konstnärer, just med de sånger som han själv tyckte var hans minst betydelsefulla . . . Dock var det dessa älskade visor som hade störst samhällelig djupverkan. Vad vore exempelvis vår vision om ett fritt men välordnat semesterliv utan Rönnerdals valsande utanför sportstugan på Sjösala äng? Vår dröm om en arkadisk sommar vid Medelhavet utan Fritiof Andersson? Eller den sakrala upplevelsen av hav, skog och natur utan Rose-Marie och den blåa Nämdöfjärden.
Det svenska folkhemmet byggdes inte – som någon sagt – till tonerna av ”Internationalen”, utan till ”Calle Schewens vals”. Politisk konst är en alldeles för allvarlig sak för att överlåtas till politiska konstnärer.

Så klokt på så många olika plan. Politiska konstnärer och poeter är helt enkelt inte konstnärer utan propagandister. Sverige identifierar sig med den lokalpatriotiska ”Calle Schewens val” och har aldrig köpt ”Internationalen” och dess radikala politiska agenda.
När man tänker på vilka politiska ledare som varit folkkära har de också drag av Taubevisor över sig: Per Albin Hansson, Thorbjörn Fälldin, Alf Svensson, Gösta Bohman.
Frågan är vilka politiker i nuvarande generation som kan och vill fylla det tomrum som finns här. Precis som med konstnärer kan det inte ske av dem som bara är partipolitiker. De måste vara något mer, förankrade i myllan och se verkligheten som något större än dagspolitik. Tyvärr ser jag inga sådana. Inte än.