Ett tips för sommarläsning är ”Bland spioner, kommunister och vapenhandlare” (Fischer, 2014) av journalisten Jan Mosander som via sina jobb på Expressen och Sveriges Radio varit med om otroliga händelser under karriären.
Ett tidigt uppdrag som Tysklandskorre var att intervjua Albert Speer, krigsförbrytaren och Hitlers förtrogne vän och rustningsminister. En annan att bevaka den fasansfulla attacken under Olympiska Spelen 1972 i München då den israeliska landslagstruppen massakrerades av palestinska terrorister. Intervjua kritiker av kommunismen i Östberlin och vara avlyssnad av Stasi, och senare delta i avslöjandet av spionen Stig Bergling, tillhör också erfarenheterna. Mosander granskade vapenexporten till Indien och mycket mer.
Det som fastnar mest hos mig är dock ett av hans senaste uppdrag, att granska svenskt bistånd. Ett skäl till att han grävde ner sig här var att ingen tycktes se poängen med att granska en budgetpost som nästan är ikapp försvarsbudgeten. Enorma mängder skattepengar skickas ut, men ingen ville veta om pengarna hamnade rätt. Mosander exemplifierar med ett projekt på 22 miljoner kronor som 2005 skulle gå till Sydafrika för att göra folkräkning i Kongo-Kinshasa. Allt blir fel. Mutor, inkompetens och mörkläggning.
Det börjar med att S-ministrar beviljar pengarna på egen hand utan att biståndsmyndigheten Sida vet om det, allra minst de som har hand om Kongo-Kinshasa. Sedan döljer Sida att det varit otillåtet ministerstyre och man bagatelliserar brister och ifrågasätter inte att kostnadsbudgeten plötsligt ökade med 10 miljoner när det visade sig att Sverige betalar. Sidas ledning försvarar projektet med att det ska minska korruptionen. ”Måste man muta och låta folk stjäla för att morverka korruption?”, frågar Mosander och summerar:
Beslutsfattarna och ansvariga bakom [folkräkningsprojektet] ingick i eliten av svensk biståndsadministration. Men de uppträdde som klåpare och amatörer av värsta sort när de skickade iväg miljonerna utan att ha ett godtagbart underlag för det. Efteråt ansträngde de sig för att dölja sina missar och försvåra insynen i projektet.
Kan det ha stört deras karriär? Det ser inte så ut, snarare tvärtom.
Utrikesminister Laila Freivalds tvingades avgå 2006, men av andra skäl än detta. Hon togs senare in i styrelsen för det börsnoterade investmentbolaget Öresund. Biståndsminister Carin Jämtin blev partisekreterare i Socialdemokraterna. Helena Rietz på UD, som förnekade ministerstyre, inte förde tjänsteanteckningar, inte sparade e-post och dokument, blev biträndande chef på den Militära underrättelsetjänsten (Must). Hennes kollega på UD, Kaj Persson, som inte heller sparade avgörande och viktig dokumentation flyttade till Sydafrika som biträdande ambassadör.
Magnus Lindell på Sida, som inte reflekterade över den enradiga odefinierade kostnaden på 15 miljoner kronor för externa konsulter, blev chef för Riksrevisionens internationella verksamhet. Sidas Afrikachef Lotta Sylwander, som inte kunde förklara budgetdiskussionerna, har gjort internationell karriär inom FN:s barnfond (Unicef) med placering i Afrika. Hennes efterträdare som Afrikachef på Sida, Göran Holmqvist, som tyckte att projektet var ett stort steg i kampen mot korruption, har arbetat för Unicefs forskningscenter i Italien.
Mosander har fått kritik, bl a har Sida-tidningen OmVärlden anklagat honom för att vilja underminera biståndsviljan och den internationella solidariteten. Journalistkolleger har också ansett det fel att granska så politiskt behjärtansvärda ting som bistånd. Mosander kommenterar:
Vad mina kritiker inte ville begripa var att jag inte är emot biståndet som företeelse. Jag anser att biståndet behövs . . . Men man måste också få ställa frågor om biståndet. Jag vände mig mot lättsinnet och slarvet i hanteringen av pengarna, något som jag gång på gång stötte på i min bevakning . . . Ministrarnas festtal ackompanjerades av ständiga rapporter från biståndsindustrin – de tusentals människor som fördelar och hanterar bistånd – om hur framgångsrikt biståndet var och hur väl det fungerade . . .
De som försörjde sig på biståndet ville givetvis ostört få fortsätta med det. Efter några nedslag i biståndsvärlden förstod jag at det fanns en andra sida. Hur kom det sig att det så sällan gjordes oberoende utvärderingar av biståndsinsatser? Nådde pengarna de sämst ställda? Hur mycket fastnade i mellanhänder? Jag ville veta mer om vad som egentligen hände med dessa skattepengar, och jag trodde att radiolyssnarna, de som betalade, också var intresserade.
Alliansregeringen har städat upp en hel del i biståndsträsket, men som Mosander visar: de som vårdslöst hanterar skattepengar gör karriär. Kritiken har fortsatt.
Grundproblemet är, som jag ser det, ”enprocentmålet”. Att öronmärka en mycket stor summa, förmodligen snart större än hela försvarsbudgeten, till ett löst mål inbjuder till slösaktighet. Man måste ju bränna pengarna innan året är slut! Då är kontroll och granskning i vägen för att nå målet. Jag anser att ”enprocentmålet” är antiintellektuellt och ohederligt. Det är tjuvarnas och bedragarnas bästa vän. Ärliga politiker borde rensa bort den sortens galna mål ur politiken.
Som sagt, Jan Mosander har varit med om mycket och han berättar det med skärpa och inlevelse. Perfekt läsning så här i sommartid.