När avgår Margot Wallström?

Efter regeringens i panik inkallade krismöte med näringslivet igårkväll till följd av att Saudiarabien trappar upp konflikten med Sverige, framträdde inte utrikesminister Margot Wallström. I Aktuellts studio intervjuades styrelseordförande i Getinge AB, Carl Bennet:

— Vi ska naturligtvis stå för våra värderingar, men vi ska också visa att vi vill ha normala förbindelser. Och jag tror man kan göra bägge delar om man gör dem på rätt sätt.
Problemet är ju utrikesminsterns kritik av Saudiarabien. Är det inte så att det här är smällar man får ta?
— Sverige ska naturligtvis stå för sina värderingar. Det står vi alla bakom. Men det är viktigt att framföra dem på ett sätt så att andra inte känner sig kränkta. Och det har man misslyckats med här. Ta Tyskland som exempel. De har en socialdemokratisk näringsminister som varit i Saudiarabien. De har förklarat vad dom tycker, precis som Sverige, men gjort det på ett annat sätt och därför fått ett annat förlopp.

Detta är förödande kritik av Margot Wallström: till skillnad från tyska socialdemokrater klarar hon inte av det diplomatiska arbetet utan kränker dom hon talar med. Motsatsen till diplomati.
I en kommentar till Saudiarabiens upptrappning säger Jacob Wallenberg:

– Det saudiska beslutet innebär en allvarlig skärpning av situationen. Beslutet kommer att få omfattande konsekvenser för svenska företags möjligheter att genomföra affärer och att därmed ha en påverkan på plats i Saudiarabien.

I Expressen skriver Daniel Schatz, som forskar om svensk Mellanösternpolitik vid Lunds universitet, Wallström bränner alla broar:

Att tre stater, inom loppet av ett halvt år, återkallat sina diplomatiska sändebud är unikt, likaså att utrikesministern är en icke-önskvärd person i Israel och ledande arabstater.

Min gissning är att Margot Wallström måste avgå för att Saudiarabien ska ändra sin konfrontatoriska linje. Och statsministern har inget val än att låta henne gå. Hon har gjort bort sig och visat sig inkompetent på det diplomatiska fältet. Dessutom har inte Sverige råd att förlora tusentals jobb och tillväxt för att Margot Wallström ska få känna sig präktig och bedriva simpel plakatpolitik i regeringsställning.
Ett tecken på att hon är på väg ut är att den socialdemokrat som uttalade sig om relationerna med Saudiarabien igår var näringsministern, inte utrikesministern.

Integrationen för krig till Sverige

Ett vittne till massakern på restaurang på Hisingen igår säger, ”Det är som att leva i ett krig”. Och det är nog vad vi har att vänta oss. Den ”integration” som svenska partier står för betyder att traditioner, kulturer och beteendemönster från Mellanöstern och övriga världen är lika viktiga att ta till sig som den kultur och sociala normer som funnits i Sverige fram till 1970-talet. Och det kan inte betyda något annat än att krig är något som vi måste räkna med, på samma sätt som man måste räkna med det i andra delar av världen (särskilt gäller det länder varifrån de flesta nyanlända kommer).
Integration för med sig krig och besinningslöst våld. ”Brutaliteten, den totala respektlösheten för människoliv skakar”, skriver Expressen om attacken med två automatvapen mot cirka 20 restauranggäster på Vårväderstorget.
Jag är så innerligt trött på de politiker som talar om integration som något positivt. Det enda rimliga är assimilering. Men det kan vara försent för det. På ett lunchföredrag idag hörde jag företagaren Bijan Fahimi, med rötterna i Iran, ge sin syn på islam. Han fick frågan om assimilering är möjlig. Med de volymer av nyanlända från muslimska länder som Sverige tar emot ser han inte det som möjligt. I förorterna växer man upp utan att träffa en enda svensk. Hur ska man då kunna assimileras?
Vi har öar av bostadsområden där kulturer och beteendemönster är mer lika andra delar av världen och helt avskilda från det omgivande svenska samhällsklimatet. I dessa områden hålls kvinnorna mycket hårt. Fahimi förstår inte hur feminister kan blunda för de mest kvinnofientliga tendenser som finns i vårt land, just i dessa områden.
Jag undrar hur länge riksdagspartierna kan undgå att tala klartext: vill man ha integration till priset av krig? Och om man inte vill det, är man beredd att begränsa volymerna av invandringen till en nivå som gör det möjligt att uppnå assimilering?
Tilläggas kan att det är höjden av cynism att lyfta fram skärpa vapenlagar som en lösning på våldet, så som socialdemokrater i både Göteborg och i regeringen nu gör.  Att utmåla vapnen som orsaken till våldet i Göteborg är som att påstå att andra världskriget berodde på större stridsvagnar och inte på Hitler och nazismen. Hur fåniga får politiker bli?

Bibbi Netanyahu mot seger

Svenska medier har självsäkert förklarat att högerledaren och premiärministern Benjamin Netanyahu skulle förlora dagens israeliska val till Knesset. Som vanligt har redaktionerna omvandlat sina privata vänsterdrömmar till medial rapportering — och fått fel.
Vallokalundersökningar som just presenteras visar att Likud blir största parti, även om mitten-vänsteralliansen ligger mycket nära. Eftersom Likud anses ha bättre möjligheter att bygga en regeringskoalition är valet därmed i princip avgjort: Netanyahu kan fortsätta regera. Och om han sitter kvar i två år, kommer han att bli den längst sittande premiärministern i Israels historia.
Många har underskattat Netanyahu under hela hans karriär. Och han är känd för att ha ett hett temperament och lätt för att stöta sig med medarbetare. Exempelvis har tidigare högt uppsatta chefer i säkerhetstjänsten Mossad tagit avstånd från honom.
Men jag får intryck av att Netanyahu har förstått något väldigt många politiker i Europa inte begripit. Nämligen att i en demokrati är det folket som avgör. Det är folket som ska övertygas — inte kommentatorer i medierna, inte akademiker, inte diplomater, inte ledare i andra länder. Dessa grupper har mer eller mindre hatat Netanyahu, men det skiter han i. Han vänder sig till folket och folket har, tycks det, givit honom rätt.
Det är rätt imponerande. Det är bara Angela Merkel i Tyskland och Benjamin Netanyahu som kan vinna återval, inte bara en gång utan flera, i den demokratiska världen just nu.

Grekland-Tyskland i “fingergate”

Fram till fredag ska Grekland betala tillbaka ett gammalt lån på nära en miljard dollar till Internationella valutaunionen. Det har spekulerats i att Grekland inte kommer att klara det. I så fall ökar åter trycket på att Grekland måste lämna euron.
Men den vänsterextrema regeringen gör inte situationen lättare genom sitt hånfulla agerande mot Tyskland. Man har börjat prata om krigsskadestånd, att kräva 70 år efter andra världskrigets slut.
Men ord och gester kan vara än mer som bensin på elden, vilket grekiske finansministern Yanis Varoufakis fick erfara när han via videolänk var med i ett direktsänt söndagsprogram i tysk TV igår. Där visades ett klipp där Varoufakis gav fingret åt Tyskland. I programmet ursäktade han sig med att påstå att klippet var falskt.
Det har startat en mediestorm i Tyskland idag under benämningen ”fingergate”. Alla medier jagar nu bevis på om klippet är autentiskt eller inte. Se klippet i YouTube (14 sek): Yanis Varoufakis shows the finger to Germany.
Jag tror klippet är korrekt och inte förfalskat. Men jag sätter samtidigt viss trovärdighet till ett inlägg i Guardians kommentarfält från en person som säger sig läst hela texten på vad Varoufakis sa när han visade fingret mot Tyskland för två år sedan. Denne person hävdar att Varoufakis i sin appell presenterade olika alternativ där ett alternativ var att ge Tyskland fingret. Och det skedde två år innan han blev finansminister.
Det räddar inte Varoufkis som alltså igår sa att han inte visade fingret. Det gjorde han, men då som ett möjligt alternativ för Grekland i den ekonomiska krisen.
Grekland gör sig allt mer omöjligt i Europagemenskapen. ”Fingergate” är bara senaste exemplet på hur Grekland är en destruktiv kraft i Europa och skapar raka motsatsen till det EU är till för: man skapar motsättningar och fientlighet istället för gemenskap.

Full fart mot Vita huset för Scott Walker

Att toppa sin popularitet tidigt i den långa valrörelsen mot presidentvalet brukar vara förödande. Förväntningarna stiger och granskningen hårdnar. Kandidaten brukar då krokna om denne inte är mentalt förberedd.
Men en kandidat som inte tycks ett dugg rädd för vänstermediernas illasinnade attacker och som har båda fötterna på jorden när det gäller förväntningar kontra svårigheter att nå hela vägen, heter Scott Walker, guvernör i Wisconsin.
Trots brist på karisma, något som brukar känneteckna kandidater från nordliga delstater där många skandinaviska ättlingar finns, visar Scott Walker en glöd och övertygelse som håller på att övertyga väljarna i de delstater som inleder primärvalet nästa vinter.
Riksmedia i USA har försökt sätta dit honom genom att ställa tarvliga frågor om han tror att president Obama är kristen, på vilket han svarat att han inte känner presidenten. Ett svar som fördömts av storstadsmediernas kommentatorer som undvikande och bevis på att han inte är redo att bli president.
Väljarna delar dock inte detta inskränkt taktiska sätt att se på politiskt ledarskap. Scott Walker har på två månader gått från en okänd landsortspolitiker till nationellt namn. En ny opinionsmätning i NBC visar att 53 procent av republikanska väljare kan tänka sig att rösta på Walker, medan bara 17 procent inte kan det. För den betydligt mer kände republikanske politikern Jeb Bush är siffrorna 47 procent som kan rösta på honom, mot 42 procent som inte kan tänka sig rösta på honom som president.
Scott Walkers största styrka är att han har ett brett stöd från olika falanger inom republikanerna, från konservativa till nyliberala. Han går hem både i etablissemangskretsar och hos Teapartyrörelsens gräsrötter.
När han denna helg framträtt i New Hampshire har han fängslat väljarna, inte med karisma men med personlig energi och med att han verkligen älskar att möta folk i valmöte efter valmöte. Det han har att berätta fångar också väljarna eftersom han berättar vad han åstadkommit i handling i sin delstat Wisconsin, inte bara löften och prat. Han har segrat i kampen mot offentliganställdas fackföreningar som satsat hårt för att avsätta honom. Han har sänkt skatter och minskat staten för att nå tillväxt och nya jobb.
Weekly Standard har Scott Walker på omslaget i veckans nummer tillsammans med en lång analys av hans kampanj (som juridiskt ännu inte är en kampanj av valtekniska skäl), Does the road to the White House start in Wisconsin?
Som guvernör har han ingen erfarenhet av utrikes- och säkerhetspolitik, men han bygger ett team på högsta nivå för att mejsla ut en policy utifrån dagens utmaningar.
Tidningens analys utmynnar i att Walker kan förena tydlig ideologi med slug pragmatism.
Dessutom visar mätningarna att amerikaner vill se förnyelse 2016 snarare än mer av rådande styre i Washington.
Fler aktuella artiklar om Walker: Walker Rocks New Hampshire, Walker tests his message in NH.

När ska riksdagen bjuda in Lars Vilks?

Konstnären Lars Vilks tog på lördagen emot pris i danska riksdagen, folketinget, rapporterar finska Hufvudstadsbladet:

Den svenska konstnären Lars Vilks mottar i dag ett yttrandefrihetspris av den danska organisationen Trykkefrihedsselskabet.
Utdelningen sker i folketinget Christansborg i Köpenhamn, och priset kommer att delas ut av den danske folketingskandidaten Naser Khader för Konservative folkeparti.
– Det är ju alltid en ära att få pris. Men det har ju blivit så att jag har fått spela försvarare av yttrandefriheten. Det är ju en roll som också blir lite kontroversiell då det finns de som menar att jag står för en lite fundamentalistisk inställning till yttrandefrihet och annat, säger Lars Vilks

TV-krönikören i DN, Johan Croneman, konstaterade efter terrorattacken i Köpenhamn förra månaden att det finns en tendens i svenska medier att skuldbelägga Lars Vilks för de hot han utsätts för:

När Camilla Kvartoft fick tag på Lars Vilks via telefon i ett specialinsatt ”Agenda” i SVT tycktes hon ändå leta efter frågan som skulle skuldbelägga Lars Vilks. Hon frågade: ”Vad säger du då till dem som kan tycka att din konst kan provocera så att fundamentalister på det här sättet kan gå till sådana här attacker”. Läs den undertexten några gånger till.
”Lars, är det ändå inte du som har orsakat allt det här…?!”

När det gäller islam anser kultur- eller medieeliten att provokationer inte får användas, sådana är av någon anledning reserverade för vänsteraktivister.
Svenska politiker brukar gömma sig när frågor om yttrandefrihet och islam dyker upp. Då är man minst av allt de ledare i samhället man annars brukar hävda att man är.
Nu finns chansen att rehabilitera sitt usla rykta och misstankar om feghet i partierna. Se till att bjuda in Lars Vilks till riksdagen. Om inte för prisutdelning, så borde han få ställa ut sina alster så som Elisabeth Ohlson fick göra med sin fotoutställning ”Ecce homo”.
På det sättet kan riksdagen och därmed hela det partipolitiska Sverige visa att man står upp för yttrandefriheten och inte tänker låta sig tystas.
Men tyvärr är det bara en fantasi. De svenska partierna är oförmögna att stå upp för yttrandefrihet och andra av upplysningens värderingar i handling. Man är fångar i en multikulturell dårskap där man inte längre värnar våra principer och traditioner. Att Lars Vilks hedras i danska parlamentet men inte det svenska säger allt.

S erkänner: LAS ger arbetslöshet

Den internationella forskningen har länge visat att lagar som avser att skapa anställningstrygghet för dem som redan har arbete, gör det svårare för dem som inte har arbete att få ett. Sådan ”trygghet” skapar helt enkelt höga trösklar in på arbetsmarknaden.
Alla krav som följer med arbetsrätten, som lagen om anställningsskydd, LAS, gör att arbetsgivare undviker att anställa, särskilt de som inte har meriter sedan tidigare.
Socialdemokratin har i alla tider vägrat ta in dessa fakta. Man hävdar att det är politiska lögner från höger. Och partiet har haft mer väljare att vinna på att försvara trygghet för dem som har jobb, än ställa sig på de arbetslösas sida och kräva liberalare arbetsmarknad.
Men nu öppnar sig en spricka i den snart 50-åriga muren av förnekelse av verkligheten.
I somras fick den tidigare Södertäljepolitikern Anders Lago (S) uppdraget att utreda ett alternativ till Fas 3 när det gäller att få långtidsarbetslösa in på arbetsmarknaden. Hans utredning har fortsatt under S-MP-regeringen och nu lägger han sitt förslag:

Förslaget innebär att individen får en anställning hos en matchningsaktör, med löner och villkor enligt avtal. Matchningsaktören kan till exempel vara rekryteringsföretag, omställningsföretag, sociala företag, utbildningsföretag och bemanningsföretag.

Det betyder att man hoppar över anställningstrygghet, LAS och övrig arbetsrätt hos det företag där arbete utförs. Då ska företag våga anlita arbetslösa, är tanken.
Jag anser att Anders Lago resonerar logiskt, men det är därmed också ett erkännande av att svenska arbetsrättslagar är ett avgörande hinder i kampen mot arbetslöshet. Varför skulle man annars behöva lyfta dessa krav på de företag som behöver arbete utfört, för att de ska ta emot arbetslösa?
Tyvärr tror jag inte regeringen kommer våga att genomföra den modell Anders Lago föreslår. Det kommer att bli kontroversiellt i ”arbetarrörelsen”. Det blir en strid mellan röd ideologisk rättrådighet och arbetslösas verklighet. Tyvärr tror jag ideologiska låsningar är starkare än verklighetsförankringen, men vi får se.
Se mer DN, SR, GP/TT.

Amatörismen i regeringen häpnadsväckande

Idag slår Svenska Dagbladet upp stort att Saudiarabien kände till att Sverige ensidigt tänkte säga upp samarbetsavtalet länderna emellan innan utrikesminister Margot Wallström förnedrades på utrikesministermötet i Kairo där hon först vägrades framföra sitt tal och sedan fördömdes av hela Arabförbundet, inklusive den palestinska delegationen (snyggt tack för Sveriges ”erkännande” av en palestinsk stat).
Därmed har tidningen avslöjat att den ”officiella svenska versionen”, alltså regeringens version, är en tillrättalagd lögn. Beskedet om uppsagt avtal lämnades inte i tisdags, efter Wallströms förnedring i Kairo, utan som ett underhandsbesked före Kairomötet av den svenska ambassaden i Riyadh.
Varför försöker Löfvenregeringen vilseleda om händelseförloppet? Det undersöker inte Svenska Dagbladet. Man låter regeringen komma undan, som vanligt.
Jo, skälet till att försöka förändra beskrivningen av händelseförloppet är att det verkliga förloppet får S-MP-regeringen att framstå som än mer amatörmässig. Varför ge ett känsligt besked till en nyckfull diktatur som Saudiarabien precis innan Margot Wallström som utrikesminister ska framträda på deras hemmaplan, inför Arabförbundet?
Det är ju som att be om en otrevlig reaktion. Det avslöjar riktigt dåligt, ja uselt, diplomatiskt handlag. Det är så amatörmässigt att man häpnar. Sveriges regering gav inte saudierna något val, om de inte ville tappa ansiktet. De var tvungna att samla hela arabvärlden mot Sverige och fördöma Wallström och hennes regering.
Herrejösses vad man saknar Carl Bildt som utrikesminister. Vilken skillnad! Sverige har gått från elitserien till korpseriens division 8.

S-MP bränner alla broar, men vad vill man?

Att avtalet om militärt samarbete med Saudiarabien bryts har jag inget emot. Men på kort tid har Löfvens svaga regering inte bara blivit offentligt hånad inför hela arabvärlden av Saudiarabien, regeringen har bränt alla broar med Israel och man ligger i ordkrig med Ryssland.
Problemet är att jag inte ser någon linje i utrikespolitiken. Kvinnor i Israel har avsevärt starkare ställning och rättigheter än i palestinskkontrollerade områden, ändå resulterar Sveriges ”feministiska utrikespolitik” att man förolämpar Israel och belönar palestinska aktörer.
Jag tycker man kan vara djärv i utrikespolitiken, men det är något annat än att bara reta upp alla man träffar och talar med, som tycks sammanfatta Margot Wallströms arbetsdag.
Världen var mycket enklare på Olof Palmes tid. Att försöka härma honom i dagens internationella politik fungerar inte. Man gör bara de länder man läxar upp förbannade och får smaka på samma oförskämdheter.
Som jag ser det borde man först reda ut vilka värden man vill verka för och om de är förenliga, och i så fall hur. Som ett litet exportberoende land borde vi, om vi sätter jobb och tillväxt högst, hålla tyst på internationella arenan. Varje politiskt ställningstagande kostar. Det betyder inte att jag tycker vi ska vara tysta, men vi behöver ju inte babbla hela tiden från morgon till kväll.
Om regeringen vill leka ”moralisk stormakt” måste man visa begåvning i val av strider som dels inte motverkar varandra (exempelvis borde man inte samtidigt förnedra både Israel och Saudiarabien, regionens viktigaste spelare), dels agera så att de politiska ambitionerna inte i onödan hotar handelspolitiken. Det ligger liksom inte i Sveriges intresse att förlora många miljarder kronor i export för ett dåligt genomtänkt pressmeddelande på UD.
Men allt detta har Wallström misslyckats med på bara sex månader. Inte illa.

Integration är att förbjuda allt svenskt

Eskilstuna kommun ville portförbjuda Frälsningsarmén från att sjunga på äldreboenden, eftersom de framför kristna sånger.
I tjänsteutlåtandet skriver man: ”[A]lla, oavsett religiös eller politisk bakgrund är välkomna till oss på mötesplatserna för seniorer. Det innebär också att mötesplatserna för seniorer och dess medarbetare inte ska ta ställning för en viss religion eller en viss politisk inriktning”.
Med andra ord, varhelst någon med annan bakgrund än den svenska kan bli förnärmad av att höra ett kristet pip och varhelst denna risk uppstår måste svenska traditioner censureras, förnekas, gömmas undan och utplånas.
Kommuntjänstemännen har bara följt den uttolkning som gällt för integrationspolitik i det officiella Sverige i årtionden. Alla kulturer är stimulerande, utom den svenska – den ska bort.
Men förhoppningsvis har denna dogmatism nu börjat utmanas av fler. SVT rapporterar att Vård- och omsorgsnämndens arbetsutskott idag beslutat ändra kommunens beslut: Frälsningsarmén i Eskilstuna får fortsätta sjunga på kommunens mötesplatser för seniorer, så som man gjort sedan länge.
Det krävdes dock protester och mediauppmärksamhet för att kommunen skulle inse hur korkat man tänker.
Integrationspolitiken måste överges. Den är totalt misslyckad och har snarare skärp motsättningarna än minskat dem. En ny politisk linje borde införas där assimilering blir det centrala begreppet.