Vasst samtal om filantropi med miljardär

Denna vecka medverkar britten John Caudwell, mångmiljardär som entreprenör inom telekom, i BBC-programmet “Hardtalk” (se här). En ovanligt filosofisk och principiellt klargörande diskussion utspelar sig:

Programledaren: Intressant att du tar upp skatter. Det låter som att du tror på en statlig omfördelningspolitik där man tar från de rika och ger till de mindre bemedlade. Är det så?

— Jag gillar inte ditt sätt att beskriva det, eftersom staten är fruktansvärt dålig på att genomföra det. Man slösar bort pengarna på vägen.
Vem ska då göra det?

— Det är frågan . . . Vi kan inte ha ett samhälle där de rika är obegripligt rika och de fattiga svälter på gatorna. Vi vill inte ha ett sådant samhälle.
Men är inte svaret att höja skatter på exempelvis förmögenheter och höja minimilönerna för de som tjänar minst så att de kan konsumera mera? Tror du inte på en sådan uppgift för staten?
— Nej. För det första tror jag på kapitalismen, även om den har brister. Det finns utbud och efterfrågan på arbetskraft. Och om du höjer priset på arbetskraft så att ingen har råd att anställa kommer automationen att öka. Ju mer som automatiseras desto färre jobb kommer det att finnas. Jag tror stenhårt på att det måste finnas rum för människor med låg utbildning som kan göra respektfulla arbetsuppgifter och tjäna sin egen lön. Om vi fortsäter höja minimilönerna till den nivå du föreslår, där man omfördelar välstånd från de rika, vore det förödande för samhället, inte alls något positivt.
Så du är nöjd med att skillnaderna ökar? Där höginkomsttagare som förut tjänade 60 gånger mer än medelinkomsten nu tjänar 200 gånger mer?

— Nej, jag är inte nöjd med ojämlikheten som du kanske hört. Men min lösning är annorlunda. Min bygger på frivillighet. Rika personer borde delta i filantropi och avsätta åtminstone halva sin förmögenhet åt välgörande ändamål.
Är det inte vad Bill Gates och Warren Buffet utlovat?

— Jo.
Du ställer upp på det?
— Absolut, och jag gjorde det redan innan de föreslog det. Sedan länge står det i mitt testamente att halva min förmögenhet ska gå till välgörande ändamål. Mina barn och familj kommer att administrera det arbetet. När Gates och Buffet gick ut med sin uppmaning var det bara några få som anslöt sig. Nu har mer än 150 ställt upp. Vi ska pressa på om detta så att det blir en norm för de mest förmögna i samhället.
Vad säger dina barn?
— De stöder det helt och fullt. Vad vore en större förmån än att få använda mina pengar för att stödja välgörande ändamål?
Men du bakbinder dem?
— De får sin beskärda del. Jag lämnar dem inte utblottade. Men de ska bli framgångsrika på sina egna meriter. Och de får delta i att fortsätta mitt livsverk efter jag gått bort.

John Caudwell sålde sitt företagsimperium 2006, strax före ekonomiska krisen, och har nära 20 miljarder kronor i tillgångar. Han startade sitt välgörenhetsarbete år 2000 med stiftelsen Caudwell Children som finansierar en mängd insatser för utsatta barn. Andra som han ger stöd är exempelvis the Elton John AIDS Foundation.
Det är så här jag anser att man skapar det bästa sociala skyddsnätet i ett samhälle: många från varandra oberoende och frivilliga organisationer som just genom att de är frivilliga och inte statliga/offentliga ställer upp och finansiera det mest diversifierade sociala arbete som tänkas kan. På det sättet kan de som är i behov av stöd alltid finna någon som passar dem, utan att de behöver göra våld på sin egen integritet. Detta är betydligt mer humant och socialt ansvarstagande än att genom påtvingade skatter erbjuda endast en byråkratisk socialtjänstlösning för alla. Socialstaten är inte fräsch och progressiv, den är unken, kollektivistisk och inte så lite präglad av översittarfasoner.
Just genom att framgångsrika personer som John Caudwell tar sitt ansvar kan ett pluralistiskt och välmående och socialt ansvarstagande samhälle skapas — utan förmynderi, kollektivism och likriktning.

Flod av löftesbrott: MP öppnar nya kolkraftverk

Den rödgröna regeringen slår rekord i att bryta sina egna vallöften. Överskottsmålet i statsbudgeten var ryggraden för stabila offentliga finanser i valrörelsen, nu vill finansminister Magdalena Andersson (S) skrota målet för att öppna för ansvarslös ekonomisk politik i grekisk efterföljd. Bensinskatten höjs och ROT-avdraget halveras trots att S lovade motsatsen.
Miljöpartiet är inte sämre. Man använde stora ord om att avveckla Vattenfalls koleldning i Tyskland. Men nu gäller inte det längre, rapporterar Svenska Dagbladet i MP utesluter inte längre kolkraftsaffär.
Tidigare har Östersunds-Posten rapporterat, Kolkraftverk startas upp i Hamburg när Miljöpartiet sitter i regeringen:

Alliansens löfte var att sälja av den europeiska delen av Vattenfall eftersom tysk kolkraft inte var förenlig med den svenska klimatpolitiken. Ett löfte som Miljöpartiet underkände som att inte ta ett moraliskt ansvar för en bättre värld. Det första regeringsbeslutet Miljöpartiet skulle ta var i stället att stoppa Vattenfalls planer i Tyskland. Verksamheten skulle stängas ned. Inte säljas.
Men … det av Vattenfall ägda kolkraftverket Moorburg i Hamburg kopplade nyligen upp sig i kommersiell drift. Kolkraftverket har med rätta varit hårt kritiserad av miljörörelsen. Kraftverket beräknas nämligen släppa ut 8-9 miljoner ton klimatförstörande koldioxid per år.

Löfte efter löfte från valrörelsen visar sig vara lögner från S och MP för att locka väljare. Det är viktigt att dokumentera dessa löftesbrott och lyfta fram dem i nästa valrörelse. Det är handling som räknas, inte pladder.

Wallström: jag är proffsig

Årets skämt måste vara utrikesmininister Margot Wallströms svar på frågan om hur hon tycker hon hanterat Saudiarabien. Till SVT säger hon:

— Jag har hanterat det proffsigt.

Fakta är att man i arabvärlden, exempelvis via tv-kanalen al-Arabiya, nu sprider uppgifter om att den svenska regeringen bett om ursäkt för Margot Wallströms uttalande och att Saudiarabiens ambassadör därför kan återvända till Stockholm.
Det var förre talmannen Björn von Sydow som åkte med ett brev från kung Carl XVI Gustaf till Saudiarabien som innehöll önskan om goda relationer mellan länderna.
Kungen fick alltså rädda utrikesministern och S-MP-regeringen från sig själva.
Wallström har undergrävt Sveriges trovärdighet och gjort sin egen agenda till parodi.
Se mer: SvD, SVT

Muslimskt världskrig allt närmare

Krig, död och förföljelse är vardag i Mellanöstern. Men striderna som nu trappas upp i Jemen, med Saudiarabien och Iran som bakomliggande aktörer på var sin sida i konflikten, kan vara tecken på något annat än vanligt klan- och falangkrig. Det kan vara början på ett världskrig inom den muslimska världen.
I brittiska vänstertidningen Independent skriver reportern och USA-hataren Robert Fisk, The battle for the Middle East’s future begins in Yemen as Saudi Arabia jumps into the abyss:

Aldrig förut i modern arabisk historia har en sunnikoalition av 10 länder, inklusive icke-arabiska Pakistan, attackerat ett annat arabiskt land. Sunnimuslimer och shiamuslimer är nu i krig med varandra i Irak, i Syrien och Jemen. Pakistan är kärnvapenmakt. Arméerna i Bahrain och gulfstaterna inkluderar pakistanska soldater . . . Slaget om Jemen splittrar arabiska länder. I Libanon har förre sunnimuslimske premiärministern Saad Hariri hyllat Saudiarabiens attack mot Jemen som ”klok och modig”. Men shiamuslimska Hizbollah kallar angreppet ”oberäkneligt äventyr”. . .
Historien kan komma att betrakta attackerna i Jemen som starten på ett stort inbördeskrig mellan sunni och shia i Mellanöstern . . . Men det kan också vara så att det är ett sista försök av Saudiregimen att bevisa att man är en avgörande militärmakt. Under 1990 bad man om hjälp från det otrogna Amerika mot Saddams legioner i Kuwait. Saudiarabien är en wahabitisk nation lojal mot samma teologi som talibanerna och IS. 15 av de 19 kaparna den 11 september 2001 var saudier. De gav oss Osama bin Ladin, som – låt oss inte glömma det – också hade rötter i jemenitisk klan.

Washington Post rapporterar, How the Yemen conflict risks new chaos in the Middle East:

Sammanbrottet i Jemen innebär att Mellanöstern befinner sig farligt nära att hamna i den stora regionala katastrof många länge har fruktat. . . Egypten och Förenade Arabemiraten, som förenat sig med Saudiarabien in en offensiv i Jemen, bombar fraktioner i Libyen som backas upp av Turkiet och Qatar, som också stöder den saudiska offensiven i Jemen. Den syriska konflikten har underblåsts av konkurrens mellan alla regionala makter som försöker manövrera ut varandra på slagfält långt hemifrån.
”Inte sedan 1960-talet — eller kanske ännu längre — har så många arabländer och fraktioner varit inblandade i så många krig och med så förvirrande samband”, säger Frederic Wehrey vid tankesmedjan Carnegie Endowment. ”Det är riktigt farligt.”
För Saudiarabien, som ser sig som beskyddare av sunnimuslimska intressen, var framgångarna i Jemen för shiitiska huthier mer än ett hot mot sunni, säger en analytiker. Det blev kulmen för åratal av iransk expansion över hela Mellanöstern som resulterat i minskat inflytande för sunnitiska aktörer.
Iran backar upp Hizbollah som är ledande maktfaktor i Libanon. Iran ger stöd till Syriske presidenten al-Assad. Och i Irak har shiamiliser lojala mot Iran större makt än reguljära irakiska armén. Med interventionen i Jemen visar Saudiarabien att man inte längre tolererar Irans obalanserade expansion.

Tidningen intervjuar Mustafa Alani vid Dubai-baserade Gulf Research Center:

— Det startade med Libanon, sedan Syrien och Irak och nu Jemen. Det är som ett dominospel och Jemen är första försöket att stoppa brickorna att fortsätta falla, säger han.
— Nu har man vaknat. En kontrastrategi tar form. Och Jemen är testet. Det handlar inte bara om Jemen utan om maktbalansen i hela regionen.

Egyptisk och saudisk militär bekämpar Iran-understödda huthiska rebeller från luften i Jemen. Till Irans statskontrollerade nyhetsbyrå Fars News säger en Irans parlamentariker att huthierna har fått missiler som kan slå ut mål 50 mil in i Saudiarabien.
Förre brittiske ambassadören i Saudiarabien John Jenkins säger till Washington Post att förhandlingarna om att begränsa Irans nukleära program är viktiga. “Förhandlingarna är en av förutsättningarna för att inte allt ska explodera”, säger han.
Ja, och om de sunnitiska atombomberna i Pakistan får sällskap av shiitiska kärnvapen i Iran kan det ju bli en riktigt stor smäll om konflikt mellan muslimska världens aktörer trappas upp.

Socialdemokratin allt mer vänsterextrem

I veckotidningen Dagens Samhälle skriver debattören Widar Andersson (S) en intressant krönika om det faktum att S-väljarna placerar sig själva allt längre ut på vänsterkanten. Denna utveckling har länge kunnat skönjas i rörelsens publikationer, som Tvärdrag. Retoriken har länge varit mer lik Vänsterpartiets än traditionellt socialdemokratisk. Viljan att med järnhand styra medborgarnas liv är genomgående. Det ligger revolution i luften.
Nu syns detta också hos partiets allt färre väljare. Andersson skriver i Åsiktskorridoren gör S till sin egen fånge:

[D]et tidigare dominerande maktpartiet håller på att tappa förmågan att tilltala breda grupper i samhället … S väljare uttrycker i Demoskops undersökning alltmer bestämda vänsteruppfattningar …
Vänsterpartiet som sparkades ut ur S 1917 kan hundra år senare vara på väg att åter infiltrera socialdemokratin. Denna gång inte främst med Sovjetkommunism utan med identitetspolitik, jakt på företag och företagare, änglakörer och med internationell extremism.

Insiktsfullt. Jag önskar att de borgerliga kunde tänka lika klart och våga utmana denna vänsterradikalisering med seriös och pragmatisk politik, byggd på tydliga och glasklara värderingar om medborgarnas rätt att bestämma själva.

Amerikansk flygsäkerhet kontra europeisk

New York Times rapporterar via anonym källa i haverikommissionen som gått igenom ljudupptagningar, att när det tyska Airbusplanet nått marschhöjd lämnar en av piloterna cockpit. När han sedan försöker återvända blir han utelåst och bankar på dörren utan att bli insläppt.
Det ser alltså ut som ännu en pilot begår självmord och med sig i döden tar alla passagerare ombord. Först stänger piloten ute sin kollega, sedan stängs autopiloten av, kursen ändras och ingen kommunikation sker under åtta minuter.
Förra årets Malaysia Airlines Flight 370 som försvann genom att kursen ändrades mot sydpolen, var med stor sannolikhet orsakad av samma skäl.
Det är märkligt att europeiska myndigheter tillåter flygplan med hundratals passagerare att flygas av en enda pilot i cockpit. Det är sedan länge förbjudet i USA, rapporterar nyhetsbyrån AP:

Sedan terrordåden 11 september 2001 lämnar inte amerikanska flygbolag en pilot ensam i cockpit. Standardprocedur är att om en pilot behöver lämna, för att exempelvis gå på toaletten, ska någon annan i flygbesättningen ta pilotens plats i cockpit. Det är för ögonblicket inte klart om europeiska flygbolag har infört samma praxis.

Av allt att döma gäller inte denna säkerhetsrutin utanför USA. Det kanske den borde göra snart…

Skrattretande om Skavlan

Kultureliten har gått i taket över att Sverigedemokraten Jimmie Åkesson får vara med i mysprogrammet ”Skavlan” i SVT. Inte minst på Dagens Nyheter är man mäkta upprörd. DN-medarbetaren Croneman skriver:

Det väckte hätsk debatt långt in i tv-huset, vem är det som använder sig av vem i det här fallet? Låter sig SVT utnyttjas i politiska syften? …Och de politiska effekterna och de politiska konsekvenserna…? Vem tar ansvar för dem? Måste någon göra det? …
Frågan har som sagt varit glödhet i huset på Gärdet och diskuterats långt upp på vd-nivå. Det har ryktats om avhopp och djupa motsättningar inom Skavlans egen redaktion … SVT balanserar på farligt slak lina.

Det är komiskt att se journalist- och kultureliten upprörd över detta. De har inte knystat om att det är politisk propaganda när socialdemokrat efter socialdemokrat gästat programmet och fått sitta och le och lisma med publiken. Bilden ovan visar när S-ledaren Stefan Löfven satt och skrattade hos Skavlan. Då var det inga som helst problem att låta politiker ”utnyttja” SVT. Men när något från ett parti dessa eliter inte gillar, då blir politikermedverkan ett allvarligt världsproblem. Den enda ärliga positionen är att kräva politikerförbud mot medverkan i ”mysprogram” eller, vilket verkar mer rimligt, acceptera att politiker deltar och då måste alla folkvalda kunna delta på samma villkor.
Hur obalanserade, partiska och ologiska får dessa kollektiv bli innan de helt tappar trovärdigheten?

Danska S något för Alliansen?

Både Stefan Löfven och Göran Greider tar kraftigt avstånd från den affischkampanj som de danska socialdemokraterna inlett inför folketingsvalet som kommer ske senare i år. En läsare har skickat bild på två av budskapen:

”Strama asylregler och fler krav på invandrare” och ”Kommer du till Danmark skall du arbeta”. Det säger socialdemokratiske statsministern Helle Thorning-Schmidt på dessa affischer.
Åtminstone de borgerliga partierna i Sverige borde, om några gamla partier kunde vakna ur integrationspsykosen, kunna ha en profil i denna stil. Danska S menar att invandring inte bara kan handla om rättigheter.

— Men till det hör också att vi ställer krav, och det ska vi vara ärliga med, vilka förväntningar vi har på folk, säger partiets politiska talesperson Maja Panduro till nyhetsbyrån Ritzau.

Detta borde vara fullständigt logiskt också hos oss. Om Sverige vore ett normalt land…

Grälsjuk finansminister föraktar riksdagen

På fredagen visade finansminister Magdalena Andersson (S) häpnadsväckande arrogans och omdömeslöshet när hon skulle svara på frågor i riksdagen. Hon angrep talmannen som tillrättavisade henne. Men i medierna försöker man vrida det till att bristen ligger hos tjänstgörande talman, denne är ju moderat och Andersson sosse. Ingen tycks se det konstitutionellt allvarliga i det som hänt.
För det första: så som exekutiva regeringsmaktens representant var finansministern gäst i riksdagen, de folkvaldas högsta beslutande organ i enlighet med vår grundlag och konstitution. Ibland får jag intryck att media inte vet att vi har något sådant som konstitution. För dem är politik ett familjegräl, ett så primitivt synsätt att man undrar om Sverige tillhör civilisationen längre.
Genom sitt snurriga och grälsjuka beteende har hon skämt ut regeringsmakten på svenska folkets högsta och förnämsta plats för demokrati och samhällsstyre. Det är respektlöst gentemot grundlagen, det är okunnigt och småsint på ett sätt som gör henne ovärdig som statsråd.
För det andra: Magdalena Andersson säger sig ha blivit upprörd över uttolkningar av fakta från riksdagsledamöter. Men herrejösses! Har Andersson aldrig varit med om en politisk debatt förut? Partipolitik handlar alltid om olika tolkningar och syn på prioriteringar. Eller som statsvetaren Jonas Hinnfors säger: ”Normalt sett brukar inte talmannen gå in och korrigera i anföranden och avgöra vad som är fel eller rätt. Politiken är till sin natur sådan att man kan tolka uppgifter och statistik olika utifrån sin ideologi och världsbild. Det ska mycket till för att talmannen ska gå in och reglera det.”
För det tredje, och viktigaste: Istället för att framföra sin syn och lägga fram motargument, gick Andersson fram till talmannen och krävde att han skulle tillrättavisa ledamöterna. Det Andersson ville var att göra som i diktaturer, att makten censurerar de olydiga. Hon ville tysta ledamöter som inte håller med henne. Det ger skäl att ifrågasätta om Andersson är en övertygad demokrat.
Vilka värderingar har hon, egentligen? Om hon anser att opposition ska klubbas ner i riksdagens kammare, demokratins hjärta, hur hårt vill hon gå fram mot motståndarnas rätt att yttra sig utanför denna? Ska tidningarna censureras och bara publicera regeringsdekret? Ska säkerhetspolisen släcka ner hemsidor som framför ogynnsamma åsikter om S-regeringens politik?
Jag tycker det finns oerhört många och viktiga frågor att ställa till Magdalena Andersson efter hennes utbrott mot yttrandefrihet och demokrati i riksdagen igår.
Tyvärr tror jag ingen kommer att ställa dem.
Se mer: DN i Talmannen till finansministern: käfta inte, SvD i Minister ’käftade’ i talarstolen, SVT i Minister blev tillsagd att inte ”käfta” i talarstolen, Aftonbladet i Talmannen läxade upp finansministern.

Om Wallström på vers

Igår var Saudiarabien medeltida diktatur, idag hyllades landet för sin framsynthet. Under press lägger sig omedelbart Sveriges utrikesminister Margot Wallström (S). Vilken fars! Vilket land i världen kan efter detta lägga någon som helst trovärdighet i det Wallström säger?!
Tack vare en läsare kan dock skeendet uttryckas på vers. Det blir roligare så. Trevlig helg, bästa läsare!

Vårt fosterland styrs nu, kan tyckas,
av smaklösa, blandade nötter
som gör sig till ovän med världen.
Av självgoda åsiktspoliser,
där biståndet till terrorister
är en favoritsysselsättning.
Men om vi tillsammans ska lyckas
att åter få Sverige på fötter,
behöver vi klokskap på färden;
då duger det ej med noviser.
Nej, ge oss en riktig minister
och Margot en ny brysselsättning!