Elefanten i rummet: islamska skrifternas våldsdyrkan

I Smålandsposten skriver Lars F Eklund, tidigare kommunalråd i Göteborg och chef för kristdemokratiska idéinstitutet Civitas, en intressant krönika som fångar poänger som inte formulerats tidigare. Eklund lyfter fram tre exempel där allt görs för att dölja islamismens inverkan:

  • Säpochefen fick i SVT frågan om de som reste till Syrien och Irak och ”blev inblandade i terror” hade något gemensamt. Nej, de kom från olika bakgrunder, platser och så vidare.
  • Frankrikes president Hollande sa kort efter blodbadet på Charlie Hebdo och judisk butik att det inte hade med islam att göra.
  • Expressens Mats Larsson skrev i januari att ”massmord sällan har med islam att göra”.

Gemensamt för dessa uttalanden är att man vägrar se elefanten i rummet, att agerandet är inspirerats av islam. Artikeln fortsätter:

Enligt BBC genomförde jihadister bara under November 2014 hela 664 attacker i 11 olika länder varvid 5 042 människor mördades. Detta inget nytt. Muhammed själv genomförde flera krigståg mot icke-muslimer på den arabiska halvön för att tvinga dem till underkastelse. Det är okontroversiellt inom islams historietradition, där han hyllas för sina bedrifter.

När Ayaan Hirsi Ali för flera år sedan sa ungefär detta som svar på min fråga i Axess TV ville jag inte tro det. Är Islam som religion så sammansvetsad med våld att de två inte går att skilja åt? Efterhand har jag börjat förstå att Ali har rätt. Eklund skriver idag:

Människor som avvisar islam är ju enligt Koranen ”de värsta av varelser” (Sura 98:6). Det är legitimt att ta slavar, inklusive sexslavar, som krigsbyte (Sura 4:3, 23:6, 33: 50-52 m fl). Icke muslimer skall tvingas till underkastelse och betala straffskatt (Sura 9:29). Det är inte mina tolkningar. Sunnah och olika Hadith, samt islamiska lärde, i synnerhet inom Sunni, säger i stort samma sak: Alla skall acceptera islam, genom övertalning eller våld (Ibn Khaldun). Alla som står i vägen för islam skall bekämpas ( Ibn Taymiyya). Icke–muslimer får välja mellan omvändelse, underkastelse eller död (Sahih muslim, bok 19). Och så vidare.

Han menar att det som är okunnigt i islamdebatten är att vifta bort våldets centrala roll:

Idag omsätts detta idéarv i praktiken av Islamiska Staten, Boko Haram, Al-qaida, Nusra-fronten, Al–Shabaab, Ansar al–din, Abu Sayiaf–gerillan, Taliban, Hamas och Muslimska brödraskapet. Har verkligen inget av detta med islam att göra? Kulturminister Bah-Kunke anser att skepsis mot islam har med okunskap att göra. Okunskap spelar en roll i sammanhanget. I Sverige är det offentliga samtalet så sekulariserat att vi har svårt att hantera fenomen som är religiöst eller eljest idémässigt inspirerade.

Krönikan avslutas men en fråga:

Kommer då ökad kunskap att leda till mindre kritik mot islam? Knappast. Tvärtom är troligare.

Och jag tror att just detta är skälet till att många offentliga personer ljuger om islams våldsdyrkan. De förstår att om vi säger sanningen kommer konflikten upp i dagen. Då måste vi ta tag i problemet. Hellre då stoppa huvudet i sanden och låtsas som det regnar. Som om det skulle lösa några problem.

Största kvinnliga förebilden i politiken

Att döma av antalet böcker i mina bokhyllor är Abraham Lincoln den statsman jag håller högst. Hans lågmälda slughet dolde en märkvärdig kombination av briljant strategiskt tänkande och taktisk genialitet som ingen annan manlig ledare överträffat. Av samma bokhyllor att döma är den främsta kvinnliga ledaren utan tvekan Margaret Thatcher.

Problemet med socialism är att förr eller senare får man slut på andra människors pengar.
Hon hade ett helt annat temperament än Lincoln. Thatcher sa alltid vad hon tyckte (även om det inte gynnade henne), men hennes uppfattningar var så djupt förankrade i hennes värdekompass att ingen annan kvinna kunnat förmedla sin politik med sådan viljestyrka, övertygelse och slagfärdighet.
På denna kvinnodag passar det väl bra att ytterligare kommentera den första delen av den officiella biografin om ”järnladyn” (se tidigare blogginlägg här och här. Köp: pocket). Daily Telegraphs förre chefredaktör Charles Moore jobbar nu med andra delen, som han trodde skulle bli den sista. Men materialet är så omfattande att förlaget har beslutat att det ska bli också ett tredje band i biografin.
Mina tidigare inlägg om biografin handlade om hur hon besegrade männen i partiet. Därför kan det vara av intresse att beröra vad hon gjorde när hon blivit vald till partiledare i opposition och ställde in blicken på nästa mål — att bli premiärminister i kommande parlamentsval.
Hon hade få kontakter i USA och bestämde sig för att åka över och träffa folk och bygga nätverk som premiärministrar förväntas ha. Bland annat var hon på middag med fru Kay Graham, den beryktade ägaren av Washington Post som just avslöjat Watergateskandalen. En av middagsgästerna minns att Thatcher gjorde starkt intryck på de närvarande: ”Hon talade om marknadsekonomi och frihet och använde ett språkbruk som ingen tidigare brittisk ledare använt. Hon talade från hjärtat.” Det gick bra, skriver författaren, men Kay Graham blev aldrig någon vän av Thatcher (mediabranschen var vänster även då).
Vid en middag hade hon till bordet ekonomen Alan Greenspan, den blivande mäktige centralbankschefen under 20 år. Han berättar för författaren:

— Jag kände henne inte. Jag visste inte vad hon kunde om ekonomi. Men det första hon sa till mig var, ”Så, dr Greenspan, hur kommer det sig att vi i Storbritannien inte har en M3?” Hon syftade på ett monetärt system som av tekniska skäl inte användes i London då. Det var inte den första fråga jag förväntat mig av henne. Men när jag försökte förklara kunde jag se att hon hängde med. Jag tyckte vårt samtal var förbluffande. Hon behärskade en nivå på insikter om hur världen fungerar som de flesta inom politiken inte har förmåga att inhämta. (s 319)

Kan man få bättre beröm? Till och med det brittiska utrikesdepartementet, som ju rapporterade till en Labourregering, förmedlade en positiv bild av Margaret Thatchers USA-resa som ny partiledare:

Thatcher har helt klart fått ut vad hon önskade av sitt besök i USA. Men det verkar som att besöket haft effekt också utanför partipolitiska syften eftersom hon har givit den amerikanska publiken en mindre pessimistisk syn på Storbritannien än den fått höra från andra håll på senare tid. Det var oundvikligt att Thatcher skulle framföra sina politiska ställningstaganden, men det verkar som om hennes starka tilltro till Storbritanniens framtid utgjort ett än viktigare besked för amerikanerna.

Väl hemma igen visste hon att hon måste skaffa sig medarbetare av högsta kompetens om hon ska kunna utmana sittande premiärminister. På partikansliet fanns visserligen Chris Patten som gjorde ett utmärkt arbete, men som författaren skriver:

Thatcher förstod från början att hon behövde bli försedd med material i hennes egen ton i de tal hon skulle komma att hålla. Texter som hon kunde säga ”Ja, det där är jag.” Som den akademiskt meriterade skolflicka hon var, hatade hon att säga något som inte var noggrant förankrat i fakta. Det resulterade i långa utläggningar, ställningstaganden i formatet punkt-efter-punkt. Hon behövde talskrivare som kunde fånga hennes väsen och ändå skapa en mer informell och avslappnad framställning.
Det måste vara talskrivare utan eget ideologiskt bagage. Hon sa att hon ville ha ”ordsmeder”. In kom Cambridgeskolade dramatikern och manusförfattaren Ronald Millar vars produktioner gjort succé i West End. Han var en av många homosexuella som älskade att arbeta för Margaret Thatcher utan att hon hade den blekaste aning om deras läggning. Millars hade hjälpt Ted Heath [partiledaren Thatcher besegrat] och trodde inte han var önskad av efterträdaren. Han blev därför överraskad när hon bad honom hjälpa till inför hennes första direktsända TV-framträdande som partiledare 5 mars 1975.
Likt många andra av de som kom att bli hennes mest förtroliga rådgivare, var Millar ett oväntat och osannolikt umgänge. Humoristisk, bohemisk och något sjabbig kom han från teatervärldens Noël Coward, inte politikens och byråkratins Westminster. Han var inte särskilt politisk även om han helt klart trodde på Margaret Thatchers kamp för ett pånyttfött Storbritannien. Han lättade upp stämningen överallt där han deltog. Det säger en hel del om den överraskande vidsynthet Thatcher hade när hon omgav sig med personer som Millar. Hon var alltid extremt korrekt men aldrig inskränkt. (I en not berättar författaren att det dock fanns en gräns för hennes tolerans: när en av rådgivarna under en fest spydde ner hennes skor, med hennes fötter i, avtog hans närvaro.)

Varför förekommer inte detta samarbete över gränserna på högsta nivå mellan politik, kultur och akademi idag? Så här startade det nära samarbetet mellan Thatcher och Millar:

Millar förberedde några ord som han, likt många andra felaktigt tillskrivit Abraham Lincoln (formulerade av författaren William Boetcker långt senare): ”Du kan inte stärka de svaga genom att försvaga de starka. Du kan inte skapa välstånd genom att motverka sparsamhet …”
När han träffade Thatcher och överlämnade utkastet bad hon honom läsa det högt. När han gjort det blev det alldeles tyst, vilket Millar trodde berodde på missnöje. Sedan sträckte sig Thatcher efter sin handväska och tog dramatiskt upp ett gulnande papper på vilket exakt samma citat var återgivet.
”Det följer mig vart jag går”, sa hon. Raderna framfördes i TV och för all framtid hade Thatcher stort förtroende för Millar.

En annan episod som säger något väsentligt om Margaret Thatcher skedde inför partikongressen i oktober 1975, den första där hon ska framträda sedan hon manövrerat ut företrädaren (partiledare väljs inte av partikongresser i England, utan av riksdagsgrupp plus i Labour av fackföreträdare). Partiapparatens folk, som bland annat organiserade kongressen, var lojala till den avsatte partiledaren. Thatcher var orolig för att en spricka skulle bli synlig och undergräva hennes ställning. Författaren berättar:

När en av hennes medarbetare visade henne vägen till partikonferensens ordförande på hotellet kunde de i korridoren höra Ted Heaths röst på andra sidan en dörr och hur han vräkte ut oförskämdheter om henne. De gick snabbt vidare, medan hon sa ”Some men are bitches”.
På kvällen före hennes huvudtal bad en person i partiledningen att hon skulle träffa Ted Heath över en drink så att de kunde överbrygga motsättningarna. Hon gick med på det och väntade på samtal om var de skulle ses. När två timmar gått, ringde hon tillbaka till den som föreslagit mötet. Han svarade ”Det fungerar inte.” Hon var upprörd, både på fegheten att inte ringa tillbaka och avblåsa mötet och av Ted Heaths nonchalans. ”Tårarna kom faktiskt då”, minns Thatcher.

Det visar sårbarhet men också styrka. Alla människor är sårbara, sedan handlar det om hur man hanterar känslor efter orättvis behandling, svek och fula knep. Thatcher skakade alltid av sig dem och blev än mer bestämd i att jobba ännu hårdare för att nå sina mål.
Så på denna kvinnodag 8 mars går mina tankar till en kvinna som borde var förebild för fler.

Marine Le Pen – Frankrikes näste president?

Inför de franska lokalvalen senare i mars är Front National största parti i aktuell opinionsmätning med 30 procent av väljarna, medan borgerliga UMP får 28 procent och regerande socialisterna 20 procent. Men redan i förra årets europaval blev Front National störst, så lokalvalen kan mer bli en bekräftelse på det invandrar- och EU-kritiska partiets ställning som landets största.
Många menar att partiledaren Marine Le Pen nu har siktet inställt på att bli Frankrikes näste president i valet 2017. Financial Times skriver i ledarartikel:

Marine Le Pen på presidentposten är fortfarande mindre troligt. Övriga franska politiska krafter skulle samlas emot henne. En hygglig ekonomisk återhämtning kan försvaga Front Nationals stöd. Men, vilket vänsterextrema Syriza i Grekland visar, kan radikala partier i Europa vara kapabla att nå högsta politiska makten i det djupa missnöje som finns mot etablerade partier …
Frankrike är inte Grekland. Frankrike är Europas näst största ekonomi och, tillsammans med Storbritannien, den största militära makten. Ett inträde i Elysée Palace för en ledare som vill avveckla euron, införa protektionistiska tullar och bryta med Västeuropas säkerhetspolitiska strategi — Marine Le Pen har visat förståelse för Ryssland när det gäller Ukraina — skulle få efterverkningar över hela kontinenten och bortom den. För att inte tala om riskerna att försvaga en redan svag socialt gemenskap i ett Frankrike splittrat av Front Nationals invandrarfientliga politik.
Marine Le Pen ska inte underskattas. Till skillnad från sin far är hon seriös i ambitionerna att bygga ett regeringsparti och bredda partiets väljarbas. Hon har förändrat partiets hårda profil till att omfamna traditionell franska värderingar om republikanism och sekularism.
Hennes kritik mot den ekonomiska åtstramningspolitiken — för att försvara välfärden, höja löner och pensioner, sänka matpriser och låneräntor — bär populistiska tendenser som lockar vänsterväljare.

I ett biografiskt porträtt av Marine Le Pen skriver Financial Times, Marine Le Pen lays out radical vision to govern France:

Två månader efter terrorattackerna mot redaktionen för satirtidningen Charlie Hebdo och den judiska butiken i Paris har det nationalistiska partiet cementerat sin ställning som den mest dynamiska politiska kraften i ett frustrerat och oroligt land; dess 46-årika ledare anses nu vara en möjlig vinnare av presidentvalet 2017 …
Den ökande populariteten för ett parti som i årtionden ansetts marginaliserat har fått larmklockorna att ringa i de politiska kretsarna. President François Hollande talade i veckan om behovet att ”sno tillbaka” väljare från Front National och kallade i en intervju partiets starka ställning för ”ett kollektivt misslyckande”.
Orsaken till Front Nationals starkare ställning förklaras i stor utsträckning av Marine Le Pens avsiktliga strategi sedan hon tillträdde partiledarposten 2011 att bredda basen, men också av den svaga franska ekonomin som sett arbetslösheten öka till över 10 procent.
Det som står klart är att Le Pens enkla lösningar på allvarliga sociala och ekonomiska problem har dragningskraft hos en desillusionerad väljarkår.

Hon vänder sig mot valutaunionen och säger ”att lämna euron är enda vägen”. Samtidigt distanserar hon sig från sin far och hans antisemitiska uttalanden. Hon väljer helt enkelt andra frågor att skilja ut sig från politiska mitten.
Detta får mig att undra varför den politiska mitten i Europa och Sverige inte klarar av samma sak: att förnya sig, att vara smart och visa samma energi och entusiasm som de nya antietablissemangspartier som nu växer runt om.
Är de gamla partierna ockuperade av trötta, slitna, idélösa, handlingsförlamade och mindre begåvade politiker? Jag vill inte tro det, men varje gång jag läser om något nytt politiskt fenomen så är beståndsdelarna alltid desamma: smarta, orädda, nytänkande och viljestarka personer har givit sig faan på att påverka. Man har ambitioner och är inte rädd att visa dem. Varför saknas dessa beståndsdelar i gamla partier? Kanske ger den frågan svaret självt…

Saudiavtalet kan göra Anna Kinberg Batra till statsminister

Om Miljöpartiet står fast vid att avtalet med Saudiarabien ska sägas upp senast 15 maj kan vi få en ny regeringskris på halsen. Vi har en historiskt svag regering och den kan falla samman av inre motsättningar i vår.
Socialdemokraterna har att välja mellan miljöpartisterna och svensk tillväxt. Stora exportinriktade företag ryter till på DN-Debatt och kräver att regeringen håller ingångna handelsavtal, eftersom de är viktiga för Sveriges möjlighet att exportera och skapa jobb och tillväxt.
DN:s Johan Schück skriver ofta initierat om ekonomi, men om politik är han inte lika skarp. Särskilt inte när han om regeringen och Saudiavtalet skriver:

Sammantaget blir det en öppen fråga om decemberöverenskommelsen klarar påfrestningen och vilken regering Sverige har när sommaren närmar sig. Lika oklart är det vilka partier som kommer att bestämma över statens budget

Nej, det är inte decemberöverenskommelsen som är utsatt för påfrestningar — det är det rödgröna samarbetet! Återigen har vi en journalist som ser världen utifrån socialdemokratiskt önsketänkande, att orsaken till den nya regeringskrisen är något annat än spricka mellan S och MP. Jag undrar om alla journalister på något sätt har blivit hjärntvättade av S och när detta inträffar. Är det under studierna? Sitter det i redaktionernas väggar sedan 1900-talet?
Decemberöverenskommelsens aktörer är ”partikonstellationer” som samverkar i regering eller om statsbudget. Om MP lämnar regeringen kan S sitta kvar om MP och V fortsatt lovar rösta på S-budget. Då är den rödgröna partikonstellationen intakt. Om MP däremot avsvär sig ansvaret som röstboskap åt S, ja då finns inte längre någon partikonstellation på vänstersidan som är större än Alliansen. I så fall måste Stefan Löfven enligt DÖ avgå och överlämna statsministerposten till den största partikonstellationen. Men även utan DÖ har han i detta läge små chanser att klamra sig fast vid makten.
Blanda inte samman decemberöverenskommelsen med oenighet mellan röda och gröna. Den historiskt svaga regeringen har blivit ännu svagare av inre motsättningar och hålls nu samman med tejp och tuggummi. Ska den spricka?
Det kan bli en lång vår, men 15 maj vet vi. I alla fall om den spricker på motsättningar om ingångna handelsavtal. Anna Kinberg Batra gör nog säkrast i att förbereda sig på möjligheten att snabbt flytta in i Rosenbad.

Hillary Clintons stjärna dalar

Hittills har ”alla” räknat med att demokratiska partiet ska nominera förre utrikesministern Hillary Clinton som sin presidentkandidat i valet 2016. Men hennes stjärna har börjat dala betänkligt. Hon är inblandad i flera skandaler som ännu kanske inte fäller henne, men som gör henne mindre attraktiv.
Clinton får kritik för att ha tagit emot utländska donationer till familjens stiftelse. Nyhetsbyrån McClatchy rapporterar i A Clinton candidacy is weakened by string of revelations:

Fyrtio procent av större donatorer över de senaste tio åren till Clinton-stiftelsen är baserade i utlandet.

Det har också avslöjats att Hillary Clinton som utrikesminister använde privata, hemliga mejlkonton i arbetet, vilket är förbjudet och något som hon själv anklagat Bush-administrationen för att göra.
Nyhetsbyrån sammanfattar:

Hillary Clinton är plötsligt en svagare presidentkandidat. Medan hon fortsätter vara en stor favorit att vinna demokraternas nominering, är hon mer sårbar för utmanare inom partiet. Och mer illavarslande är att en väljarkår som redan känner stor misstro mot politiken får belägg för att strunta i den politiska processen.

Att skandalen håller på att växa till något stort framgår av att Hillary Clinton flyr undan från att svara på frågor, rapporterar Business Insider:

Hillary Clinton meddelar att hon inte kommer att svara på några frågor under seminariet som ska hedra god journalistik.

Hon är så pressad att hon på Twitter sagt att hon vill publicera de hemliga mejl hon skickade som utrikesminister. Men National Journal skriver om utspelet:

Om hon vill att vi ska se hennes mejl, varför skapade hon hemliga mejlkonton lagrade på en undangömd server registrerad i hennes hem? Om hon vill att vi ska se hennes mejl, varför gav hon inte UD alla mejl snarare en själv-censurerad och utvald del av korrespondensen?

Frågan är hur stora dessa skandaler kommer att bli, och om den kan rubba hennes hittills så självklara väg till att bli det demokratiska partiets presidentkandidat.

Utser kvinnor kvinnor?

I SVT:s morgonsoffa intervjuades inför internationella kvinnodagen två kvinnliga chefer och en intressant fråga ställdes:

Programledaren: Ni två har utsetts till två av välfärdens viktigaste chefer. Det är ett gigantiskt område ni har att basa över. 405.000 anställda och 380 miljarder. Det är budgetar som få inom näringslivet hanterar. Och övervägande kvinnor är det inom välfärden. Är det lättare att nå toppositioner som kvinna inom offentlig sektor?
Ingrid Bengtsson-Rijavec (hälso- och sjukvådsdirektör, Region Skåne): Det finns ju fler kvinnor. Jag tror att det är lite lättare att göra den resan. Men jag hoppas att man väljer efter kompetens.

Exakt så. Men när samma logik framförs i näringslivet om varför flest män är chefer där döms det ut som förlegat tänkande som strider mot jämställdhetsmålet.
Tänk om vi kunde erkänna verkligheten och tillämpa sund logik istället för detta eviga tjat om kvotering och politiska pekpinnar.

Hetsigt gräl mellan Grekland och Spanien

Euron skulle skapa ökad gemenskap i Europa, men i praktiken sker motsatsen. Grekland har hittills anklagat Tyskland för att vara snåla när de inte vill låta låne- och skuldkarusellen gå än snabbare. Men i helgen gick den vänsterextreme premiärministern Alexis Tsipras istället till generalangrepp på Spanien och Portugal. Reuters rapporterar i Spanish PM hits back at Greek accusation of anti-Athens ’axis’:

Tsipras anklagade Spanien och Portugal  för att försöka sabotera förhandlingarna av politiska skäl. I tal på lördagen sa han att dessa länder har intagit en hård linje i samtal om eurozonens förlängda räddningspaket till Grekland eftersom de är rädda för att den politiska vänstern ska öka i deras länder.
”Vi mötte motstånd lett av regeringarna i Spanien och Portugal som av uppenbara skäl försöker leda förhandlingarna till gränsen för sammanbrott”, sa han. ”Deras plan var att nöta ner och tvinga fram vår regerings nederlag redan innan vårt arbete började bära frukt och före det att det grekiska exemplet kunde påverka deras länder”. Tsipras tillade, ”Och detta huvudsakligen före det spanska valet.”

På söndagen svarade Spaniens borgerlige premiärminister Mariano Rajoy att man visat solidaritet med Grekland genom att hjälpa till med räddningspaketet och uppmanade Grekland att fullfölja sina åttaganden och hålla sina löften:

— Vi är inte ansvariga för den frustration som genererats av att extremvänstern i Grekland lovat grekiska folket något man inte kan leverera.

En talesman för den grekiska regeringen replikerade med en ny snyting, att Rajoy har missförstått Tsipras uttalande:

— Den nya grekiska regeringen karaktäriserar inte Europeiska länder och folk som vänner eller fiender. Feltolkningar av den grekiska premiärministerns tal hjälper inte dialogen.

Förmodligen vill extremvänstern i Grekland försöka hjälpa sina kamrater i Spanien inför kommande val.
Är detta det som ska kallas europasamarbete? Politiker lägger sig i andra länders valrörelser?
EU blir allt mer skakigt. Finanskrisen har visat hur illa det ekonomiska och monetära samarbetet fungerar. Nu börjar samarbetet haverera också på det politiska området. Istället för samarbete resulterar EU och euron i allt hårdare motsättningar mellan medlemsländerna.
Dags att börja om från början…?

Från integration till assimilering

Vad skulle du göra om du fick lägga fast Alliansens invandringspolitik? Frågan har i olika former riktats till mig efter senaste tidens utveckling där den islamistiska terrorismen och det bestialiska våldet kommer oss allt närmare.
Eftersom jag anser att sverigedemokratiska väljare i gemen varken är rasister, främlingsfientliga eller ens rädda för främmande människor, utan mest är förbannade på politikernas ovilja att se verkligheten, menar jag att det första Allianspartierna borde göra är att tala klartext: Invandringen 1) kostar pengar, 2) ökar bidragsberoendet, 3) sänker skolkvaliteten, 4) ökar utanförskapet, 5) kräver liberalare arbetsmarknad och lägre ingångslöner på bekostnad av den ”svenska modellen”, och 6) riskerar att skapa allvarliga motsättningar i samhället.
Att erkänna denna verklighet är första steget, även om man anser att andra argument överväger till förmån för en generös migrationspolitik. Att, som hittills, idiotförklara väljarna och tro att man kan lura dem med vilseledande retorik, är främsta skälet till att SD ökar. Visst kan man säga att det är missnöjesröstande, men det är ett missnöje som har saklig grund. Man kan begära större ärlighet av svenska partier.
När man erkänt att integrationspolitiken i 30 år fullständigt har misslyckats, gäller steg nummer två: inte att ändra ideologi om öppenhet och solidaritet, utan ändra strategi och logik. Istället för integration, det vill säga ”process som leder till att skilda enheter förenas” (Nationalencyklopedin), ska det politiska målet från och med 2015 vara assimilisation, det vill säga ”omvandling till större likhet med omgivningen” (Norstedts ordbok).
Begreppet integration har lett fel. Det har ansetts att svensk kultur och tradition bara är ett uttryck bland många andra i världen, och att svensk identitet därför inte är överordnad någon annan, inte ens i Sverige. Därför tolkas integration som att Sverige ska anamma andra kulturer i lika hög grad som invandrare har skyldighet att ta till sig svensk kultur och sociala normer. Det är att ”förena skilda enheter”, båda sidor ska ge efter för en ny sammansmält enhet.
Denna integrationstankegång har försatt det svenska i en extremt svag position och många medborgare upplever att svenska politiker övergivit det svenska och anser att alla andra kulturer i världen är bättre än den svenska. De som hävdar att i Sverige ska svensk kultur, traditon och sociala koder vara normen har av både vänsteraktivister, medier och borgerliga politiker stämplats som främlingsfientliga rasister. Det är tröttsamma utfall som bevisar hur låg, osaklig och obegåvad samhällsdebatten blivit. Man går till personangrepp istället för att tänka efter och resonera i sak.
Låt mig ta ett aktuellt exempel på hur fel integrationsspåret leder. DN lyfter i helgen fram ett exempel på vad integration betyder i skolan: man får inte kritisera den som förnekar förintelsen.

Enligt lärarvikarien som höll i lektionen ifrågasatte en av eleverna Förintelsen och sade att ”judarna bara ljuger”. Lärarvikarien sade emot, men fick efteråt kritik av en samordnare på skolan för hur han hade hanterat situationen. ”Du får också ha i bakhuvudet att det vi betraktar som historia är den historia som vi har tagit del av. När vi har andra elever som har tagit del av andra historieböcker är det ingen idé att vi diskuterar fakta mot fakta”, sade samordnaren enligt en ljudinspelning som Helsingborgs Dagblad tagit del av.

Samordnaren följde gällande logik i integrationspolitik utformad av S, M, FP, C, KD, MP och V: vår syn på historien är inte mer värd än synen på historien i arabvärlden. Integrationen som mål betyder att vi ska släppa på fakta och låta uppfattningar från andra delar av världen få inflytande över svenska skolors undervisning.
Till Helsingborgs Dagblad säger sociologiprofessor Anders Persson Skolan kan inte bara lägga sig platt på rygg:

– Läraren gjorde ju inte fel. Han gör så som lärare bör göra. Han står upp för den svenska skolans vetenskapliga grund. Han försvarar något som vilar på vetenskap och som överensstämmer med den svenska skolans värdegrund. Det är rätt, säger Persson.

Men den som gör rätt, får kritik (ofta för att vara rasist och främlingsfientlig) eftersom integrationsambitionerna i Sverige är överordnat allt annat, också fakta. Det är därför vi förväntas nicka instämmande till primitiva, barbariska och falska uppfattningar, så länge invandrare framför dem. De svenska värderingarna är bara en röst bland många andra. Det svenska får inte vara överordnat andra. Om exempelvis palestinska skolböcker utmålar judar som apor borde svenska skolböcker också ta med detta perspektiv.
Är det verkligen denna integration vi vill ha?
Mitt svar är: Absolut inte!
Istället för denna idioti borde Allianspartiet göra som världens mest framgångsrika invandrarland, USA, och sätta assimilering som mål för invandringspolitiken. Den som vill bo och leva i Sverige ska lära sig att leva som svensk: lära sig svenska språket, lära sig hur man uppför sig, lära sig traditioner och historia. Man ska bejaka det svenska perspektivet som norm.
Det betyder inte att man måste utradera sin egen bakgrund eller identitet. Mångfald är inte fel. Men det svenska är överordnat. I Sverige. Den vanliga retoriska motargumentet är, ”ja men jag har många identiteter, varför ska invandrare överge sin för den svenska?” Svaret är att ingen behöver överge sin kultur eller identitet, men alla ska vara medvetna om att i Sverige har svenska normer störst tyngd. Jag vill inte ha förbud mot att någon täcker hela kroppen i tyg (burka etc), eller mot att muslimska män vägrar ta kvinnor i hand, men den som avviker från svenska normer måste vara införstådd med att det har ett pris. Man får kanske inte det jobb man sökt, man får kanske svårt att få svenska vänner. Assimilering betyder att alla vet var huvudfåran i svenskt umgänge och uppträdande går.
Jag vill påstå, med USA som exempel, att assimilering är det politiska mål som leder till bästa integration. Alltså: om alla vet hur svenska samhället fungerar blir det lättare att finna hur man ska integrera sina exklusiva avvikande inslag. Med assimilering kan man både vara amerikan och stolt över ursprung. Med svensk integrationspolitik har man fortsatt att vara invandrare, också i andra, tredje och snart fjärde generation utan att lära sig vad som fungerar i det land man lever.
Om Allianspartierna tar avstånd från förd integrationspolitik och presenterar en politik med assimilering som mål, kan många missförstånd redas ut. Då kan den polarisering som nu sker i snabb takt mellan snällister (”de goda” i partietablissemangen) och realister (”rasisterna” i väljarkåren) hejdas och vändas till en seriös diskussion om vilka verktyg som fungerar bäst för att både vara solidariska och samtidigt eftersträva ett samhälle med lägre konfliktnivå.
De två steg som här nämnts skulle innebära en viktig mental förändring i de etablerade partierna. Jag har länge, i kanske tio år, trott att de borgerliga partierna skulle förstå att man måste ompröva politiken, men jag har börjat misströsta. Det verkar som att man låter extremvänstern och medievänstern styra över det egna tänkandet och därför är fixerade vid att stämpla så många väljare som möjligt som rasister. Det är en väg som leder till skärpta motsättningar. Men än är hoppet inte helt släckt om att det finns smarta strateger i partierna som kan få en ändring — en tillnyktringsprocess — igång.