Största kvinnliga förebilden i politiken

Att döma av antalet böcker i mina bokhyllor är Abraham Lincoln den statsman jag håller högst. Hans lågmälda slughet dolde en märkvärdig kombination av briljant strategiskt tänkande och taktisk genialitet som ingen annan manlig ledare överträffat. Av samma bokhyllor att döma är den främsta kvinnliga ledaren utan tvekan Margaret Thatcher.

Problemet med socialism är att förr eller senare får man slut på andra människors pengar.
Hon hade ett helt annat temperament än Lincoln. Thatcher sa alltid vad hon tyckte (även om det inte gynnade henne), men hennes uppfattningar var så djupt förankrade i hennes värdekompass att ingen annan kvinna kunnat förmedla sin politik med sådan viljestyrka, övertygelse och slagfärdighet.
På denna kvinnodag passar det väl bra att ytterligare kommentera den första delen av den officiella biografin om ”järnladyn” (se tidigare blogginlägg här och här. Köp: pocket). Daily Telegraphs förre chefredaktör Charles Moore jobbar nu med andra delen, som han trodde skulle bli den sista. Men materialet är så omfattande att förlaget har beslutat att det ska bli också ett tredje band i biografin.
Mina tidigare inlägg om biografin handlade om hur hon besegrade männen i partiet. Därför kan det vara av intresse att beröra vad hon gjorde när hon blivit vald till partiledare i opposition och ställde in blicken på nästa mål — att bli premiärminister i kommande parlamentsval.
Hon hade få kontakter i USA och bestämde sig för att åka över och träffa folk och bygga nätverk som premiärministrar förväntas ha. Bland annat var hon på middag med fru Kay Graham, den beryktade ägaren av Washington Post som just avslöjat Watergateskandalen. En av middagsgästerna minns att Thatcher gjorde starkt intryck på de närvarande: ”Hon talade om marknadsekonomi och frihet och använde ett språkbruk som ingen tidigare brittisk ledare använt. Hon talade från hjärtat.” Det gick bra, skriver författaren, men Kay Graham blev aldrig någon vän av Thatcher (mediabranschen var vänster även då).
Vid en middag hade hon till bordet ekonomen Alan Greenspan, den blivande mäktige centralbankschefen under 20 år. Han berättar för författaren:

— Jag kände henne inte. Jag visste inte vad hon kunde om ekonomi. Men det första hon sa till mig var, ”Så, dr Greenspan, hur kommer det sig att vi i Storbritannien inte har en M3?” Hon syftade på ett monetärt system som av tekniska skäl inte användes i London då. Det var inte den första fråga jag förväntat mig av henne. Men när jag försökte förklara kunde jag se att hon hängde med. Jag tyckte vårt samtal var förbluffande. Hon behärskade en nivå på insikter om hur världen fungerar som de flesta inom politiken inte har förmåga att inhämta. (s 319)

Kan man få bättre beröm? Till och med det brittiska utrikesdepartementet, som ju rapporterade till en Labourregering, förmedlade en positiv bild av Margaret Thatchers USA-resa som ny partiledare:

Thatcher har helt klart fått ut vad hon önskade av sitt besök i USA. Men det verkar som att besöket haft effekt också utanför partipolitiska syften eftersom hon har givit den amerikanska publiken en mindre pessimistisk syn på Storbritannien än den fått höra från andra håll på senare tid. Det var oundvikligt att Thatcher skulle framföra sina politiska ställningstaganden, men det verkar som om hennes starka tilltro till Storbritanniens framtid utgjort ett än viktigare besked för amerikanerna.

Väl hemma igen visste hon att hon måste skaffa sig medarbetare av högsta kompetens om hon ska kunna utmana sittande premiärminister. På partikansliet fanns visserligen Chris Patten som gjorde ett utmärkt arbete, men som författaren skriver:

Thatcher förstod från början att hon behövde bli försedd med material i hennes egen ton i de tal hon skulle komma att hålla. Texter som hon kunde säga ”Ja, det där är jag.” Som den akademiskt meriterade skolflicka hon var, hatade hon att säga något som inte var noggrant förankrat i fakta. Det resulterade i långa utläggningar, ställningstaganden i formatet punkt-efter-punkt. Hon behövde talskrivare som kunde fånga hennes väsen och ändå skapa en mer informell och avslappnad framställning.
Det måste vara talskrivare utan eget ideologiskt bagage. Hon sa att hon ville ha ”ordsmeder”. In kom Cambridgeskolade dramatikern och manusförfattaren Ronald Millar vars produktioner gjort succé i West End. Han var en av många homosexuella som älskade att arbeta för Margaret Thatcher utan att hon hade den blekaste aning om deras läggning. Millars hade hjälpt Ted Heath [partiledaren Thatcher besegrat] och trodde inte han var önskad av efterträdaren. Han blev därför överraskad när hon bad honom hjälpa till inför hennes första direktsända TV-framträdande som partiledare 5 mars 1975.
Likt många andra av de som kom att bli hennes mest förtroliga rådgivare, var Millar ett oväntat och osannolikt umgänge. Humoristisk, bohemisk och något sjabbig kom han från teatervärldens Noël Coward, inte politikens och byråkratins Westminster. Han var inte särskilt politisk även om han helt klart trodde på Margaret Thatchers kamp för ett pånyttfött Storbritannien. Han lättade upp stämningen överallt där han deltog. Det säger en hel del om den överraskande vidsynthet Thatcher hade när hon omgav sig med personer som Millar. Hon var alltid extremt korrekt men aldrig inskränkt. (I en not berättar författaren att det dock fanns en gräns för hennes tolerans: när en av rådgivarna under en fest spydde ner hennes skor, med hennes fötter i, avtog hans närvaro.)

Varför förekommer inte detta samarbete över gränserna på högsta nivå mellan politik, kultur och akademi idag? Så här startade det nära samarbetet mellan Thatcher och Millar:

Millar förberedde några ord som han, likt många andra felaktigt tillskrivit Abraham Lincoln (formulerade av författaren William Boetcker långt senare): ”Du kan inte stärka de svaga genom att försvaga de starka. Du kan inte skapa välstånd genom att motverka sparsamhet …”
När han träffade Thatcher och överlämnade utkastet bad hon honom läsa det högt. När han gjort det blev det alldeles tyst, vilket Millar trodde berodde på missnöje. Sedan sträckte sig Thatcher efter sin handväska och tog dramatiskt upp ett gulnande papper på vilket exakt samma citat var återgivet.
”Det följer mig vart jag går”, sa hon. Raderna framfördes i TV och för all framtid hade Thatcher stort förtroende för Millar.

En annan episod som säger något väsentligt om Margaret Thatcher skedde inför partikongressen i oktober 1975, den första där hon ska framträda sedan hon manövrerat ut företrädaren (partiledare väljs inte av partikongresser i England, utan av riksdagsgrupp plus i Labour av fackföreträdare). Partiapparatens folk, som bland annat organiserade kongressen, var lojala till den avsatte partiledaren. Thatcher var orolig för att en spricka skulle bli synlig och undergräva hennes ställning. Författaren berättar:

När en av hennes medarbetare visade henne vägen till partikonferensens ordförande på hotellet kunde de i korridoren höra Ted Heaths röst på andra sidan en dörr och hur han vräkte ut oförskämdheter om henne. De gick snabbt vidare, medan hon sa ”Some men are bitches”.
På kvällen före hennes huvudtal bad en person i partiledningen att hon skulle träffa Ted Heath över en drink så att de kunde överbrygga motsättningarna. Hon gick med på det och väntade på samtal om var de skulle ses. När två timmar gått, ringde hon tillbaka till den som föreslagit mötet. Han svarade ”Det fungerar inte.” Hon var upprörd, både på fegheten att inte ringa tillbaka och avblåsa mötet och av Ted Heaths nonchalans. ”Tårarna kom faktiskt då”, minns Thatcher.

Det visar sårbarhet men också styrka. Alla människor är sårbara, sedan handlar det om hur man hanterar känslor efter orättvis behandling, svek och fula knep. Thatcher skakade alltid av sig dem och blev än mer bestämd i att jobba ännu hårdare för att nå sina mål.
Så på denna kvinnodag 8 mars går mina tankar till en kvinna som borde var förebild för fler.