Den är bra reselitteratur, första delen av Margaret Thatchers officiella biografi författad av redaktören Charles Moore (som redan på 1990-talet fick ta del av all privat korrespondens och tillgång till Thatchers nära medarbetare och familj mot kravet att publicera först efter hennes död).
När kritiken av konservativa partiets ledare Edward Heath tar fart efter valförlusten 1974 finns flera tänkbara utmanare med brett stöd i partiet: Willie Whitelaw, Keith Joseph, Edward Du Cann och Ian Gilmour. Thatcher har också stöd, men hon har degraderats av partiledaren till skuggminister utan portfölj. Hon är själv i högsta grad medveten om att det finns stort motstånd mot en kvinna som partiledare och därmed, i nästa valrörelse, kandidat till premiärministerposten.
Karaktäristiskt för Margaret Thatcher ser hon sig inte alls som ett offer för diskriminering, utan talar och taktiserar utifrån detta som ett faktum. Och hur hon kan ändra på det. Här tycker jag att hon och den äldre Nelson Mandela liknar varandra. De är inte ute efter att nå fördelar genom att tycka synd om sig själva och den identitet man är en del av. Man ser framåt: hur ändra sakernas tillstånd, inte genom att förgöra den gamla makteliten utan genom att få dem med sig?
Thatcher gjorde det genom att utföra ett strålande jobb på sin nya skuggministerpost. Allt medan den ena mannen efter den andre visade sig ha brister som ledarkandidat (någon hade skelett i garderoben, andra hade inte viljan att göra de uppoffringar partiledarskapet innebär, någon visade sig i den hårda mediegranskning som följde på rykten om möjligt partiledarämne inte kunna stå upp för sina uttalanden utan backade vid kritik). När favoriterna en efter en skapade tvivel kring sig, skapade Thatcher ökad respekt genom hårt och konsekvent arbete.
När hon seglade upp som en favorit skrev tidningen The Economist att hon var ”exakt den sortens kandidat som bör ställa upp och förlora harmlöst”. Ännu var den rådande uppfattningen, ”Vi behöver väl inte ta den här Thatcher seriöst, eller hur?”
När partiledaren Heath såg vartåt det började luta, planterade hans medarbetare en sex månader gammal intervju från en obetydlig tidning där Thatcher hade ombetts att ge råd till familjer om hur de ska sköta hushållsekonomin. Thatcher hade som vanligt varit rak på sak och talat om att göra stora inköp på rea, inte minst med tanke på den höga inflationen. Detta slogs upp stort när hon nu såg ut att bli partiledarkandidat, med vinkeln att hon förespråkade ”hamstring”, något som under andra världskriget ansetts vara något fult och osolidariskt.
Nu visade hon sin styrka. Istället för att backa, göra pudlar och hamna på defensiven, gick hon till motattack. I en radiointervju sa hon, ”Du kan kalla det hamstring, men jag kallar det att vara en ansvarsfull husmor.” Hon bjöd hem media till sitt Londonhem och lät dem inventera skafferi och förråd. Tidningar gjorde detaljerade listor på hur många kilo socker, burkar sardiner, honung, marmelad mm som det Thatcherska hushållet hade i lager.
Kungamakaren Airey Neave konstaterade att Thatcher genom att agera som husmor förändrade väljarnas intryck av både henne och det konservativa partiet: ”Många hemmafruar ser att hon bara gör vettig planering”. Hon visade att hon förstod hur vardagslivet ser ut för många väljare. På detta sätt vänder hon en attack till hennes egen fördel.
Just detta, att kunna vända en attack till ett tillfälle att förklara vad man menar, är definitionen av en framgångsrik politiker, om ni frågar mig. För det första kräver det mod att framföra budskap som man vet att man kommer att få kritik för, även kritik man inte förutsett. För det andra måste man vara så intellektuellt öppen att man kan finna nya vägar att offensivt kommunicera vad man menar. För det tredje, för att utveckla kommunikationen på detta sätt måste man vara djupt förankrad i de (ännu) kontroversiella värderingar man har så att man inte vacklar i motvinden. Det räcker inte med ytliga floskler, för i en konfrontation märks sådant pinsamt tydligt. (Det är därför så få politiker idag vill ha ideologisk debatt, för de är rädda att avslöjas som de ytliga och tomma tunnor de faktiskt är.) För det fjärde måste man ha ett psyke som gör att man står ut med strid och motstånd för att nå målet. Det är så lätt att vika ner sig, eftersom de flesta av oss människor vill vara omtyckta av alla.
Margaret Thatcher hade de rätta egenskaperna. Därför kunde hon vända ett av Europas större länder från förfall till att bli en av de rikaste ekonomierna på kontinenten.
Jösses, vad jag saknar denna sorts politiker idag.