Att förstå politik: Reagan om Thatcher

Att det konservativa partiet i Storbritannien, allmänt sett som det mest tillknäppta, gammalmodiga och bakåtsträvande partiet i västvärlden, valde en kvinnlig partiledare 1975 var fullständigt oväntat och historiskt. Ingen kvinna hade någonsin varit regeringschef eller ens utrikesminister i Europa vid den här tiden.
Det är intressant att läsa Charles Moore som i sin biografi (se mer i förra inlägget) över Margaret Thatcher letat upp kommentarer från världspolitiska spelare om det sensationella partiledarvalet.
När USA:s president Gerald Ford ska besöka London 1975 ber han sin utrikesminister Henry Kissinger ta fram en lista på vilka politiker han borde träffa. Thatcher finns inte med på listan. I Fords presidentbibliotek finns dåtidens omdöme bevarade. Kissinger meddelar Ford (9 maj 1975): ”Margaret Thatcher kommer inte att bli långvarig”. Det fanns en utbredd uppfattning om att hon inte var någon tungviktare som skulle kunna ändra på någonting.
Som framgår av förra inlägget hade journalister på exempelvis The Economist samma uppfattning. Thatcher var en bagatell. Så löd etablissemangens totalt obegåvade analyser.
En som inte lyssnade på eliterna var den nyss avgångne guvernören i Kalifornien, Ronald Reagan. Han träffade Thatcher i London (9 april 1975) och sa i ett radioframträdande i USA efter hemkomsten: ”Storbritannien kan få sin första kvinnliga premiärminister i landets 900-åriga historia. Margaret Thatcher, den nye ledaren för det konservativa partiet, är en kvinna med charm, säkerhet liksom styrka. Britterna vill ha politiker som står för någonting och det gör hon.”
Snacka om intelligent analys som visar på en djupgående förståelse för såväl människors egenskaper som brittisk kultur och historia. Amerikanen Reagan — B-skådespelaren — hade långt större insikt om europeisk politik än vad brittiska journalister hade om sitt eget land och politik.
Det här är väl en orsak till att jag gillar att läsa biografier över historiska personligheter. Där finns ett facit, inte bara en mängd lösa tyckanden. Där kan man se skillnad på dem som begrep sin tid och dem som bara trodde att de gjorde det. Föga förvånande brukar borgerliga och konservativa röster ha fått rätt, medan såväl det självgoda etablissemanget som skrikiga och tvärsäkra aktivister i politisk och medial vänster (i den mån dessa båda inte sammanfaller) fullständigt missuppfattat allting.