Att avtalet om militärt samarbete med Saudiarabien bryts har jag inget emot. Men på kort tid har Löfvens svaga regering inte bara blivit offentligt hånad inför hela arabvärlden av Saudiarabien, regeringen har bränt alla broar med Israel och man ligger i ordkrig med Ryssland.
Problemet är att jag inte ser någon linje i utrikespolitiken. Kvinnor i Israel har avsevärt starkare ställning och rättigheter än i palestinskkontrollerade områden, ändå resulterar Sveriges ”feministiska utrikespolitik” att man förolämpar Israel och belönar palestinska aktörer.
Jag tycker man kan vara djärv i utrikespolitiken, men det är något annat än att bara reta upp alla man träffar och talar med, som tycks sammanfatta Margot Wallströms arbetsdag.
Världen var mycket enklare på Olof Palmes tid. Att försöka härma honom i dagens internationella politik fungerar inte. Man gör bara de länder man läxar upp förbannade och får smaka på samma oförskämdheter.
Som jag ser det borde man först reda ut vilka värden man vill verka för och om de är förenliga, och i så fall hur. Som ett litet exportberoende land borde vi, om vi sätter jobb och tillväxt högst, hålla tyst på internationella arenan. Varje politiskt ställningstagande kostar. Det betyder inte att jag tycker vi ska vara tysta, men vi behöver ju inte babbla hela tiden från morgon till kväll.
Om regeringen vill leka ”moralisk stormakt” måste man visa begåvning i val av strider som dels inte motverkar varandra (exempelvis borde man inte samtidigt förnedra både Israel och Saudiarabien, regionens viktigaste spelare), dels agera så att de politiska ambitionerna inte i onödan hotar handelspolitiken. Det ligger liksom inte i Sveriges intresse att förlora många miljarder kronor i export för ett dåligt genomtänkt pressmeddelande på UD.
Men allt detta har Wallström misslyckats med på bara sex månader. Inte illa.