Vems är skulden vid Obamaförlust?

Redan har amerikanska vänstern börjat diskutera vems felet är om president Obama förlorar valet. På den ledande vänsterarenan Huffington Post skriver man redan nu:

Om presidenten förlorar mot Romney, här är några av skälen:
– Obamas kampanjgeneral David Axelrod är en romantiker när det kommer till politik och regeringsmakten. Men under årets kampanj har han visat en annan sida: en instinktiv kämpe med förkärlek för att mosa sina fiender. Redan förra året påbörjades en negativ kampanj för att framställa Romney som ett oacceptabelt alternativ. Man har spenderat hundratals miljoner dollar på negativa attacker. Men det räckte med en TV-debatt för Romney att kontra.
– Obamakampanjen – och presidenten – har inte gjort ett trovärdigt jobb när det gäller att lyfta fram de goda nyheter som trots allt finns.
– Obama har inte sålt in de förslag han faktiskt har.
– Det var ett stort misstag att kalla sjukvårdsreformen för ”Obamacare”. Osäkra väljare ser det som oseriöst.
– Obamas likgiltighet, vissa kallar det förakt, för demokratiska kongressledamöter är legendarisk. Obama har försökt vara anti-etablissemang, men när man är president kan man inte komma ifrån att man är en insider.

Ligger mycket i detta. Man gör spegelvänt samma misstag som John Kerry 2004, då demokraterna trodde att presidentvalet var en folkomröstning mot George W Bush. Men för att folket ska rösta bort en president måste alternativet ha en trovärdigt politisk agenda, något Kerry inte hade. Nu tror demokraterna att bara man smutskastar Romney kommer folket att omvälja Obama. Men om presidenten saknar trovärdig politisk agenda, kan de rösta fram en utmanare som presenterar en sådan.
Jag tycker det är märkligt att så många politiker, både i USA som i Sverige, tycks tro att politikens innehåll inte längre räknas. Att val bara är en ytlig popularitetstävling. Så är det inte. Har aldrig varit, och kommer — förhoppningsvis — aldrig att bli.
Visst spelar PR, marknadsföring och taktik roll. Men tyngst väger ändå saklighet, politiskt innehåll och förmåga att tolka tiden.
Just därför hoppas jag att Mitt Romney vinner presidentvalet.
 (Andra intressanta bloggar om , , , , , )

Chocksiffror för Stefan Löfven

I flera mätningar på senare tid har S tappar i opinionen. I dag rapporteras: S rasar kraftigt i Aftonbladet/United Minds mätning. Man är tillbaka på Mona Sahlins förlustresultat i valet 2010. Ännu en bit återstår dock till Håkan Juholts bottenrekord.
Stefan Löfvens smekmånad som nytt fräscht namn är över.
Skälet till raset är, enligt min mening, att Löfven inte visat var skåpet ska stå. Väljarna märkte till slut att han inte presenterat några åsikter alls.
Själv blev jag tveksam till att Löfven skulle kunna rädda Socialdemokratin när han blev överkörd av sin egen partistyrelse i valet av talesmän och -kvinnor på olika områden. Det signalerade att Stefan Löfven inte har något mandat att driva den politik han personligen står för och som gjort honom populär och respekterad. Han framstod från den dagen som en marionett som styrs av de socialdemokrater som valde Håkan Juholt till partiledare.
Om han inte får utse sina egna medarbetare får han naturligtvis inte heller bestämma vilken politik partiet ska stå för. Den vänstervridning som Mona Sahlin inte lyckades stoppa och som Håkan Juholt stod för, kommer alltså att fortsätta.
Därmed försvann vitsen med att välja förnyaren Löfven. Folk genomskådar att han inte längre är en förnyare utan bara talesperson för samma gamla politik som resulterat i två valförluster i rad.
Jag förstår inte hur Löfven kunde undgå att som krav för sitt ja till partiledarposten krävde att få styra partiet på samma sätt som Maud Olofsson förnyade Centerpartiet och Fredrik Reinfeldt förnyade Moderaterna.
Nu är hans roll omöjlig. Han ska försvara en politik han inte tror på. Det kommer inte att gå bra. Det som statsvetaren Jonas Hinnfors framfört, Löfven hotar att avgå, har nog inte hänt än. Men jag skulle inte förvåna mig om det händer i samband med partiets kongress i vår.
(Andra bloggar: , , , i)

Paul Ryan vann över vicepresidenten

Nattens debatt mellan vicepresident Joe Biden och hans republikanske utmanare Paul Ryan blev hård och konfrontatorisk (se den här). Av väljarna som såg den anser 48 procent att Paul Ryan vann och 44 att Joe Biden vann, enligt opinionsmätning som CNN publicerat.
När jag ser debatten imponeras jag av hur Paul Ryan behåller lugnet och sakligheten när Joe Biden ständigt avbryter, skrattar högt och visar total brist på respekt. Biden framstår som en grinig gammal gubbe, medan Paul Ryan framför sin och Mitt Romneys politik.
— Han var tidvis nedlåtande. Jag tror Joe Biden klarat sig bättre utan en hel del ögonrullande och suckande, säger CNN:s Gloria Borger.
— Biden var arrogant, konstaterar en fokusgrupp av osäkra väljare i Ohio, rapporterar Fox News.
För egen del lyssnar jag hellre på en kandidat som talar om sin egen politik, som Paul Ryan, än någon som sitter vid makten men ägnar sig åt att attackera motståndaren, så som Joe Biden gjorde.
Medievänstern hävdar att Joe Biden vann. De gör det därför att de måste försöka dämpa Barack Obamas klara förlust i förra veckans debatt. Medievänstern gör vad som helst för att Obama ska vinna. Eftersom Biden inte var lika dålig som Obama, hävdar de nu att Biden vann. Det är skrämmande att medierepresentanter numera ingår i ena partiets kampanjstab.
Som tur är har väljarna sista ordet den 6 november.

 (Andra intressanta bloggar om , , , , , )

Täppas Fogelberg vill se oliktänkande mördade

Sveriges Radios personal uppviglar numera till mord på konstnären Lars Vilks och andra som använder sin yttrandefrihet (se här).  Det säger en hel del om hur ”public service” fullständigt har spårat ur. SR har inte längre någon som helst demokratisk grund för verksamheten. Istället knäfaller man inför våldsverkare som vill döda oliktänkande.
Detta har resulterat i att Dagens Nyheter för första gången har en ledare som fullt ut (utan relativism, ”men” och ”å andra sidan”) försvarar västerlandets yttrandefrihet i mötet med muslimsk extremism, Obehagligt om Lars Vilks:

Den som likt Täppas Fogelberg antyder större sympatier med extrem­isterna än med Vilks solidariserar sig inte med muslimer i stort, utan med den minoritet som i islams namn vill inskränka yttrandefriheten med våld. De allra flesta som anklagas för ”hädelse” av jihadister är andra muslimer; Salman Rushdie var mer regel än undantag. Förtjänar inte heller de polisbevakning?
Men kanske tycker Täppas Fogelberg i sin ironiska iver att det finns för få bilder på nätet av människor som får stå sitt kast sedan de misshagat fel fanatiker.

Svaret är ja. Fogelberg vill se fler terrorattacker och mord. Och detta ställer Sveriges Radio upp på. Till dessa dårars lön betalar jag skatt. Visst är Sverige fantastiskt!
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , )

Ska världen ledas av Ryssland, Kina eller USA?

Istället för att fjäska för Janne Guillou, Henning Mankell och andra USA-hatare borde medierna fråga dem om de hellre än USA ser Ryssland eller Kina som världsledande supermakt som sätter tonen i det internationella umgänget. Det vore stor underhållning att höra deras svammel och bortförklaringar när de får förklara varför länder som så uppenbart backar upp diktaturen i Syrien, som nu mördar sin egen befolkning, är att föredra framför Amerika.
Men vänsterns gullgossar ställs aldrig till svars i svenska medier.
Vi som vill frihet i världen har mer gemensamt med Mitt Romney som idag höll linjetal om säkerhetspolitik vid Virginia Military Institute.
Talet var tydligt och starkt i försvaret av fri- och rättigheter, i klar kontrast till president Obamas undfallenhet och tystnad mot övergrepp i världen. Romney vill ge Amerika ledarrollen igen:

Jag vet att många amerikaner frågar ”Varför vi?” Jag vet att många undrar om vårt land idag — med våra ekonomiska problem och efter 11 år av krig — är kapabelt att leda.
Jag vet att om Amerika inte leder kommer andra som inte delar våra värderingar att göra det. Det skulle bli en mörkare värld, för våra vänner och för oss. Amerikas säkerhet och vår strävan efter frihet har inte råd med ytterligare fyra år som de fyra senaste. …
Våra vänner och allierade runt om i världen vill inte se mindre av amerikanskt ledarskap. De vill se mer — mer av vårt moraliska stöd, mer av vårt säkerhetssamarbete, mer av vår handel och mer av vår assistans i byggandet av fria och välståndsskapande samhällen. Så många människor i världen sätter fortfarande sitt hopp till Amerika. Vi måste visa dem att vi fortfarande har tilltro till oss själva.

Det är en helt annan ton än den uppgivenhetens och resignationens vibbar som Barack Obama sprider, och som förebådar att USA kommer att lämna över ledartröjan i världen till Kina, Ryssland, Iran ocha andra förtryckets mörka krafter.
Världen behöver helt enkelt Mitt Romney som amerikansk president.
 (Andra intressanta bloggar om , , , , , )

Högre skatter, högre bidrag

Det är intressant att oppositionen i kvällens tv-sända partiledardebatt går till offensiv när det gäller viljan att höja skatter som regeringen sänkt och höja bidragen istället för att göra det lönsamt att arbeta.
Argumentet är att man inte sett några ökning av sysselsättningen efter skattesänkningarna.
Men vilken verklighetsförankring har detta synsätt? Skattesänkningarna har varit i kraft under kort tid, medan beslutsprocessen hos arbetsgivare för nyanställningar är lång. Det tar tid innan politiska beslut får effekt.
Att sysselsättningen inte ökat kan faktiskt vara ett gott betyg. Nämligen när arbetslösheten stiger kraftigt i omvärlden. Man kan inte bortse från att vi sedan 2008 har den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet ute i världen.
Att någon kan tala för höjda skatter i det perspektivet är besynnerligt verklighetsfrånvänt.

(Andra intressanta bloggar om , , , )

Alternativet till vinst är byråkrati

Det har senaste året pågått en kampanj i medierna mot vinst i välfärden. Enskilda fall lyfts fram på ett fullständigt osakligt sätt. Bakom Koppargården, exemeplvis, finns en sörja av konflikter som används i en ideologisk kampanj mot alternativ och val i välfärden.
Samtidigt tonar medierna ner fall där offentligt drivna vårdenheter grovt missköter patienterna och till och med misshandlar och stjäl från dem.
Sanningen är att enstaka fall av misslyckanden och skandaler kommer alltid att finnas. Men enstaka fall, även om de naturligtvis är allvarliga, borde inte sätta bilden.
När vi avgör inriktning måste vi se till effektiviteten i systemet som helhet. Och då finns det ingen som helst tvekan i att marknadslösningar där kunderna har avgörandet i sin hand alltid har högre effektivitet än planekonomiska lösningar.
Det var marknadstänkandet som lyfte oss ur medeltidens missär. Och de som vill förbjuda vinster vill inget annat än gå tillbaka till medeltidens merkantilism och utgångspunkt i att allt är ett nollsummespel, där det som en vinner måste någon annan förlora.
Kommunsim och socialism bär på just den sortens tänkande. Och se hur bra det gick i Sovjetunionen.
Skälet till att tänkandet ständigt kommer tillbaka, trots att det genom historien alltid fullständigt misslyckats, är att det finns något förföriskt över den. Man vill tro att vi i förväg kan veta allt och ta hänsyn till allt — att vi kan planera framtiden.
Det ligger en maktberusning, eller rättare sagt storhetsvansinne, i detta sätt att tänka som lockar väldigt många. Man vill tro att vi kan leva i en helt trygg och förutsägbar värld.
Men denna utopi är livsfarlig. Varhelst den tagits på allvar har människor dött i svält och förtryck.
Mångfald där utförare konkurrerar om kunderna leder till att alla skärper sig och utvecklar nya lösningar. Det är så mänskligheten kunde lämna medeltidens träldom och skapat ett aldrig tidigare skådat välstånd för de många människorna.
Det betyder inte att dagens system är perfekt eller ens bra, men det är bättre än ett alternativ där byråkrater i planekonomi tror sig kunna bestämma hur vård och omsorg ska utföras. Och det går att göra mycket, mycket bättre!
Jag avskyr ordet ”upphandling” inom den sociala tjänstesektorn, eftersom det inte alls leder till den konkurrens mellan olika aktörer som behövs i en så komplicerad verksamhet som handlar om att leverera sociala tjänster till människor med väldigt olika och högst individuella behov. Upphandling är bara en annan form av planekonomi, som visserligen ger utrymme för vinst, men knappast den utveckling som måste ske för att vinst ska vara befogad. Med upphandling är vinst ofta resultatet enbart av besparing. Det handlar om en  kvasimarknad där byråkrater och politiker fortfarande styr ovanifrån.
Riktig valfrihet för medborgarna uppstår först när de själva som kunder kan köpa de social tjänster som de har behov av. Först när konsumenterna får makten och styr vilka utförare som får betalt, uppstår en riktig marknad. Först då blir vinst resultatet av kundtillfredsställelse, effektivisering och utveckling.
Här har Alliansen en bra bit kvar. Men det finns goda exempel lokalt som man borde dra lärdom av. Om man inte lämnar kvasilösningarna är risken stor att opinionen tror att planlösningar är bättre. Då är Sverige riktigt illa ute.
Se mer: dagens ledare Vinst gör nytta i G-P  och Förföriskt förbud i DN. (Andra bloggar om , , , , , , , , i)

Mitt möte med Björn Wahlroos

Nu på morgonen intervjuade jag företagsledaren Björn Wahlroos (bl a ordf i Nordea) för Axess TV, om hans bok Marknader och demokrati – Uppbrott från majoritetens tyranni. Programmet på 30 minuter kommer att sändas om några veckor. Det jag här kan delge bloggens läsare är mina frågor, som visar på vad samtalet kom att handla om och hur bred boken är ämnesmässigt.
1. Du ger positiva omdömen om Karl Marx och kärnan i hans ”historiska materialism”. Hur kommer det sig? (s 451, 151)
2. Boken spänner över många fält och inleds med en historisk exposé. Rysslands tendens till auktoritära system spårar du tillbaka genom århundraden, då inte ens högadeln hade äganderätt till jord och egendom och därför levde på nåder av tsaren, i en förgylld sorts livegenskap. Sitter historien och traditionen i generna? (s 81)
3. Du skriver att migration hittills mest handlat om fattiga och förtryckta, men att vi i mycket högre grad kommer att få se väletablerade medborgare flytta över gränserna. Är inte detta, den ökade rörligheten, din grundtes i boken? (s 315-6)
4. Jag fångades av att du argumenterar mot en av samtidens mest inflytelserika politiska filosofer, John Rawls och hans rättviseteori bakom okunnighetens slöja. Han tar inte i beaktande att den välbeställda minoriteten kan flytta från landet och därmed omintetgöra den omfördelningspolitik med högre skatter som majoriteten kanske vill ha. Är det denna insikt som ligger bakom undertiteln Uppbrott från majoritetens tyranni? (s 446-7, 322)
5. Med hänvisning till Adam Smith, som ju var moralfilosof, menar du att det bästa sättet att visa medlidande med de olyckligt lottade är att slå vakt om egennyttan, snarare än att se till andras behov (s 420). Det låter väldigt kallt. Har inte Margaret Thatcher uttryckt det bättre när hon 1988 sa ”Strävan efter rikedom hellre än fattigdom är legitim och springer ur själva skapelsens natur. Ändå varnar det tionde budet för att denna strävan efter att tjäna pengar och äga saker kan bli väl självisk. Men det är inte skapandet av nya tillgångar som är fel, utan kärlek till pengar för sin egen skull. Det är när beslut tas om vad jag gör med mitt välstånd som den moraliska dimensionen kommer in i bilden.”
6. Vad jag egentligen vill fråga är varför du utelämnat civilsamhällets roll som sammanhållande kitt för att skapa den tillit som krävs för att marknader ska fungera istället för upplopp och anarki? Behövs inte den dimensionen ännu mer om migrationen ökar och statens roll minskar?
7. Du skriver att tron på nollsummespelet — om någon vinner måste någon annan förlora — gällde under merkantilismens 1600-tal. Men är inte vänsterns problem att de även idag utgår från att ekonomin är ett nollsummespel? Är det inte därför de är emot vinst? (s 137-8)
8. Många ser dig som en stark EU-vän men i boken skriver du att det är avgörande att ”stoppa den federala europeiska ångvälten och vända trenden mot en EU-stat”. Varför? (s 319)
9. Är dagens skuldkris i Europa bästa exemplet på majoritetens tyranni?
10. Du pekar på det paradoxala att inom konst och kultur är marknadens prissättning det enda sättet att definiera kvalitet. Har du tagit upp det i kulturkretsar någon gång? (s 165)
Hans svar kommer alltså senare i Axess TV. De är väl värda att lyssna på.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , )

Debatten: katastrof för Obama

Redaktören och bloggaren Andrew Sulliwan, en stark Obama-supporter som ”älskar” presidenten, skriver om nattens debatt:

Obama såg trött ut, till och med uttråkad. Han tittade ner i bordet och var inte engagerad. Han var inte där. Han var på defensiven … Personen med auktoritet på scenen var Romney… Det är mer än deprimerande, men jag tror han vann röster i kväll.

Washington Post konstaterar redan i rubriken Romney goes on offense, force Obama to defend record.
National Journal skriver: ”President Obama föll offer för höga förväntningar, kort stubin och en hungrig utmanare.”
I MSNBC, den mest vänsterinriktade av alla amerikanska TV-kanaler, frågar programledaren med tanke på Obama: ”Vad håller han på med?”
Washington Times skriver under rubriken Obama the debater: Making Jimmy Carter look awesome:

Förvirrad och vilsen utan hans teleprompter misslyckades president Obama på alla fronter under gårdagens debatt. Han stammade, var nervös och grinig. Det var som om han kallats till rektorn efter att ha fjantat runt i fyra år och struntat i läxorna.

En god sammanfattning, när jag så här på morgonkvisten ser nattens inspelade debatt. Och jag är inte förvånad. Medierna har sprungit benen av sig för att göra allt enkelt för Obama. Han har aldrig behövt möta någon på lika villkor på fyra år. Han har vant sig vid att han kommer undan. Men nu kunde inte medierna skydda honom.
Vi får se om Romney behåller övertaget i de kommande två debatterna. Då har han goda chanser att ta över Vita huset. Vill Obama ha fyra nya år, måste han ändra strategi och ta debatterna på allvar.
UPPDATERING OM SVENSK MEDIEBEVAKNING (kl 7:39):
I TV4 förtiger man att alla anser Obama förlorade, man gör ingen analys överhuvudtaget. Gissa om man haft ett långt inslag om det varit tvärtom. TV4 har en tydlig vänsteragenda i sin ”nyhetsrapportering” från utlandet.
SVT har ett längre inslag och i morgonsoffan sker en utförlig analys av två kunniga icke-journalister (Mathias Sundin och Niklas Nordström). Men jag tycker de har fel när de menade att debatten inte har så stor betydelse eftersom de flesta väljare redan bestämt sig. Visst har väljarna bestämt sig, men det valdebatten nu handlar om är att få dem att verkligen gå och rösta. Romneys starka insats får fler republikanska sympatisörer på fötterna, medan Obama-supportrar i högre grad kan stanna hemma i besvikelse över Obamas röriga och oengagerande snack. I den meningen har debatterna stor betydelse.
 (Andra intressanta bloggar om , , , , , )

Dött lopp inför nattens debatt

Svenska Dagbladet har en stor, ytterst tvivelaktig graf på förstasidan som ger sken av att Barack Obama drar ifrån Mitt Romney inför det amerikanska presidentvalet. Mer sanningsenligt är att säga att det är ytterst jämnt, så som National Journal gör idag: Obama, Romney Tied Among Likely Voters.
Enligt färsk mätning får båda stöd av 47 procent var, bland de amerikaner som troligen kommer att gå till vallokalen och rösta.
Bland registrerade väljare har Obama en ledning på några procent. Men då ingår personer som troligen inte kommer att gå och rösta. Eftersom valdeltagandet är relativt lågt (även om det säkert blir högre än svenska folkets valdeltagande i förra europaparlamentsvalet) så är det viktigt att fråga rätt målgrupp. Det är meningslöst att fråga dem som inte tänker rösta. Men det tycker väl SvDs nyhetsredaktion, eftersom det framställer Obama i en bättre dager.
Sanningen att säga så är nationella mätningar rätt meningslösa överhuvudtaget. Det är inte på nationell nivå presidentval avgörs, utan i delstaterna. Den kandidat som får flest röster i varje delstat (med något undantag) vinner alla delegater i delstaten. Det betyder att en förändring på några procent i några delstater kan förändra utgången.
Jag har inför kommande föredrag gjort några bilder som visar läget i ”swingstaterna”, dvs de delstater där det väger jämnt. Du kan se dem här. Jag spår också om valresultatet. Men man kanske får ändra sig efter nattens debatt…
 (Andra intressanta bloggar om , , , , , )