Cyklister skapar anarki i trafiken

Det går inte en vecka utan att man ser incidenter där vuxna cyklister i hög fart far fram på trottoarer och är nära att köra på gående. Jag väntar bara på första dödsfallet då cyklist kört ihjäl ett barn eller en pensionär på trottoaren.
Varför har cyklister börjat köra på trottoarer? Det är i hög grad politiker och trafikplanerares fel, eftersom man i många korsningar dragit upp cykelbanor på trottoarer. Denna inbjudan har cyklister tagit som belägg för att se det som fritt fram att utnyttja de gåendes utrymme överallt i gatumiljön. Och några poliser som håller ordning finns det naturligtvis inte.
Själv protesterar jag mot detta okynne genom att gå i cykelbanor när det ger kortast väg eller då det är trångt på trottoaren. Jag har god lust att uppmana alla andra att också börja gå i cykelbanorna, så länge cyklister inte visar någon som helst hänsyn till gående. Om cyklister skiter i reglerna kan vi andra också göra det.
För egen del tycker jag cykelbanorna borde avskaffas city. De har, exempelvis i Stockholm, byggts på bekostnad av parkeringsplatser och gångtrafikanternas utrymme. Eftersom vi numera, till skillnad från förr, dessutom har många uteserveringar på trottoarerna, finns det inte plats för särskilt utrymme för cyklister.
Cyklisterna borde helt enkelt hänvisas till samma körfält som bilarna. Cykeln är liksom bilen ett fordon. Det skulle kanske kräva sänkt hastighet från 50 till 40 km/tim, men det är det pris som får betalas för ökad säkerhet. Bilisterna kompenseras med att p-platserna blir fler.
Därför är den cykelutredning som idag överlämnades till regeringen alldeles otillräcklig. Man måste ta ett större grepp, iallafall för citykärnorna. Bort med cykelbanorna!

C framåt i Finland

Inför gårdagens kommunalval i Finland trodde många att Sannfinländarna skulle fortsätta framgångarna från förra årets riksdagsval. Men jämfört med 2011 är det Centerpartiet som ökat mest, när alla röster nu räknats:
+2,9 (18,7) Centerpartiet
+1,5 (21,9) Samlingspartiet
+1,3 (8,5) Gröna förbundet
+0,5 (19,6) Socialdemokraterna
+0,4 (4,5) Svenska Folkpartiet
-0,1 (8,0) Vänsterförbundet
-0,3 (3,7) Kristdemokraterna
-6,7 (12,3) Sannfinländarna
Förklaringen är nog att kommunalvalet handlar om lokala och konkreta frågor snarare än om invandring, Europa osv. Eftersom Finland håller separat valrörelse för lokalvalen, och inte som i Sverige alla val samtidigt, får lokala frågor större genomslag i finsk debatt.
Det är närmast skamligt att Sverige försöker gömma undan de lokala valen och inte låter den lokala demokratiska arenan få utrymme.

Obama alltmer lik pappa Bush

Senast en sittande amerikansk president förlorade omval var 1992. George HW Bush fick lämna Vita huset. En av hans talskrivare, Andrew Ferguson, skriver i Weekly Standard hur slående lik Barack Obamas kampanj nu är den Bush förde för 20 år sedan, George Herbert Walker Obama.
När presidenten 1992 tappade i opinionen tog han till en ny kampanjsloga: ”Det handlar om förtroende!” Folk skulle välja någon de kände till, inte en ny president. Gissa vad Barack Obamas senaste slogan är, nu när Romney är ikapp? Just det: ”Det handlar om förtroende!”
President Bush 41 ägnade sig åt personangrepp på utmanaren, något Obama också mest sysslat med. När frågor om vad presidentens agenda för en ny mandatperiod var, skrapade Bush ihop en mängd osammanhängande lagförslag och kallade paketet ”Agenda för amerikansk förnyelse”. När Obama fått samma fråga har han skarapat ihop en mängd förslag och kallar paketet ”Den nya ekonomiska patriotismen”. Paket som inte ger något avtryck.
Ferguson skriver:

Alla veteraner från valrörelsen 1992 har lärt sig identifiera tecken på intellektuell utmattning. Vi upplever detta år déjà vu som är nästan läskig. … Båda presidenterna är värdiga personer, men deras kampanjer har hemfallit åt att förödmjuka sig själva på samma sätt av samma skäl. De hade inget annat att säga.

Bästa analysen av Obamas valrörelse hittills.

Inbörde(s)kriget har börjat

Sedan Stefan Löfven valdes till partiledare har jag väntat på att han ska säga vad han tycker. Och att partivänstern går till attack. Nu händer det.
Till DN sa han igår att han inte vill se förbud mot vinster i välfärden: Löfven kräver att vinsten redovisas i detalj:

— Lösningen på det är dock inte att säga noll eller x procent. Det finns så många sätt att komma runt det, säger S-ledaren.

Istället för förbud eller tak vill Löfven se en mer öppen ekonomisk redovisning.
Förslaget har lett till stor besvikelse och kritik inom partiet: LO kräver mer av Löfven, och på Aftonbladets ledarsida rasar man: Låt inte vinstuttag äventyra välfärden.
Socialdemokrater avskyr vinst eftersom man lever med medeltidens syn på ekonomi: om någon vinner, måste någon annan förlora. Detta merkantilistiska synsätt är minst sagt unken. Löfven försöker gå runt den, men frågan är om han får partiets majoritet med sig.
Tonläget i de fördömande uttalandena har skärpts, Besvikelse inom S över Löfvens förslag:

– Jag ska inte sticka under stol med att jag har en annan uppfattning och jag blir besviken om inte partistyrelsen på fredag väljer att gå längre, säger Andreas Schönström (S), kommunalråd i Malmö … Samma linje har drivits av S-kvinnors ordförande Lena Sommestad och partistyrelseledamoten Morgan Johansson.

Det går säkert att hitta någon sorts kompromiss, eftersom det finns så många parametrar i ekonomiska regleringar att leka med. Men den linje S till sist väljer kommer att ge intryck av antingen vinstförbud eller vinstacceptans. En mycket stor del av partiet kommer att bli missnöjt.
Om man behåller vinstacceptans har Löfven gått segrande ur striden och kan tävla med Alliansen om mittenväljare. Samtidigt är risken stor att många aktivister tappar sugen och inte deltar i valrörelsearbetet 2014.
Om man byter till det som uppfattas som mer av vinstförbud, håller man partiaktivisterna glada. Men får betydligt svårare att värva tillbaka de många S-väljare som röstat på Alliansen i senare val.
Socialdemokraterna är ett splittrat parti. Frågan är om man med något beslut kan ändra på det, eller om tidens vindar har gjort den interna koalitionen mellan reformister och radikala ohållbar.

Torka aldrig tårar. . .

Måste skriva lite om TV-serien Torka aldrig tårar utan handskar, regisserad av Simon Kaijser efter manus av Jonas Gardell. Jag följde den utveckling som serien skildrar i verkligheten, på nära håll som anställd på stiftelsen Noaks Ark-Röda Korset.  Bäst är tredje och sista avsnittet. Där fångas stämningen mest tonsäkert.
Men jag har ett antal allvarliga invändningar. Gardell gör alla föräldrar och släktingar till de onda, medan sjukvården kommer undan kritik. Min bild är en annan. Noaks Ark startade som frivilligorganisation just därför att enskilda läkare och vårdspersonal såg hur illa landstingen tog hand om de aidssjuka. (Än idag finns brister exempelvis kring hivtestning.)
Aids överrumplade den planekonomiskt styrda vården som inte hade förmåga att snabbt anpassa sig. Rädslan för smitta var panikartad inom stora personalgrupper, precis som titeln på serien antyder men som aldrig berörs i handlingen.
Noaks Ark fick ägna stor energi på att utbilda och förklara för vårdpersonal att hiv inte smittar vid beröring, kramar och mänskligt omhändertagande.
Visst fanns många föräldrar som inte klarade av att hantera både att deras son var gay och dessutom döende i aids. Många begravningar skedde under förevändningen cancer (och det sker än idag). Men min bild är inte att föräldrar så aktivt och oförsonligt tog avstånd som serien visar, utan att de som inte klarade av situationen bemötte de svåra frågorna med passiv tystnad. Men många — många! — klarade också av situationen.
Noaks Ark hade hundratals frivilliga volontärer som hjälpte till att torka tårar utan handskar inför den då ofrånkomliga döden, och vilka var dessa volontärer? Jo, i hög grad mammor till grabbar som drabbats, liksom syskon och vänner. Det fanns i Stockholm mycket kärlek och vilja att göra sin insats för de som drabbats. Detta förtiger Gardell.
Varför förtiger Gardell denna kärlek och blundar för sjukvårdens kyla och fördomsfullhet? Är det månne en återspegling av hans vänstervärderingar: Vilja att fördöma familjen men inte vilja se den offentliga sektorns missgrepp?
Jag tycker kristendomen får sin rätta roll först i sista avsnittet. När döden kommer nära har det ateistiska Sverige en tendens att vända sig till kristendomen för tröst. Men inte förr. (Kristendomen i avsnitt ett och två är märkligt exotisk och har mer med Gardells egna uppgörelser än med aids att göra.)
En ytterligare symbol jag störs av är att alla i Pauls ”familj” blir smittade. Det ger fel intryck. Långt ifrån alla homosexuella fick hiv. Det hade givit en mer korrekt bild om man inte överdrivit. Sakligheten hade blivit större, utan att dramatiken förminskats. Varför måste Gardell alltid ta i för mycket?
Det finns alltså sakliga invändningar att göra, men detta sagt måste jag medge att serien har en högre kvalitet än vad svenska produktioner brukar klara av. Miljöerna, fotot och skådespelarinsatserna är strålande. Lite mycket hoppande fram och tillbaka i tiden för min smak, men annars är berättartekniken utmärkt och engagerad. Inte minst den avslutande, burleska begravningen. När döden flåsar i nacken blir humorn brutal.
Se mer i G-P, SvD, DN.

En sista jämn debatt

Nattens TV-debatt mellan president Barack Obama och hans utmanare Mitt Romney handlade om utrikes- och säkerhetspolitik. Den inflytelserike kolumnisten Charles Krauthammer anser att Romney vann när det gäller innehåll:

Romneys höjdpunkt var när han med förödande kraft kritiserade Obama för att åka världen runt på en ursäktsturné. Obamas svar var att fråga reportrarna som åkte med och att de kommer att säga att det inte var så. Ett svagare svar än så går inte att ge. En annan höjdpunkt var Romneys svar när han citerade Obama som sagt ’vi dikterar till andra nationer’ och sa ’vi dikterar inte till andra nationer, vi befriar dem’. Obama satt helt svarslös.

Jag håller med. Men när det gäller stil och framträdande har Obama en förmåga att finna exakt den rätta tonen och framstå som lugn och sansad. Romney lät lite tjatig i jämförelse.
Så helhetsintrycket blir: 1-1.
Och därmed är det en seger för Mitt Romney. Han fortsätter att behålla och befästa den medvind han fick efter första debatten. Obama har inte lyckets vända vinden genom att i debatt två och tre uppträda bättre men utan att klart vinna dem och sätta utmanaren på plats. Frågan är om Romneys medvind räcker för att bära honom ända fram till Vita huset.

Tiden: Politiska dubbelagenter

Än idag är mina insatser i Centerpartiet på 1990-talet omdiskuterade. Då var vi några som tog upp kamp mot partiledaren Olof Johansson och hans vänstervridning av partiet. Det kulminerade när jag genom det nyinrättade personvalet utmanade Olof Johansson om hans riksdagsplats 1998. Han avgick tre veckor efter artikel på DN-Debatt, Så ska jag peta Olof Johansson.
Alla gillar dock inte att Centerpartiet åter blev borgerligt. I min gästkrönika i Världen Idag kommenterar jag ledare och huvudartikel i socialdemokratiska  Tiden: Dubbelagenter i politiken?

Det senaste numret av den socialdemokratiska tidskriften Tiden har ledare och huvudartikel där bland annat jag görs till exempel på ett problem – sammanblandning av politik och näringsliv …
Detta gjorde mig enligt Tiden till ”dubbelagent”. Det handlar om ”infiltration” och ”orent spel”, skriver man i ledaren. Enligt huvudartikeln ska det ha ”avslöjats” att Timbro ”värvade” centerpartister i syfte att manövrera ut Olof Johansson. Att det skickades pressmeddelande om anställningen tycks ha gått Tiden förbi …
Man kan också undra vad vi borde kalla alla ombudsmän i fackförbund som går in på uppdrag i socialdemokratin? Är det inte mer rätt att kalla dem infiltratörer i partiet? Men så ofin ska jag inte vara. Jag menar, tvärtom, att svensk politik behöver fler som går mellan olika sektorer i samhället och får helt andra erfarenheter än partidogmer …
Tidigare har Tiden, med all rätt, kritiserat dessa politruker som bara umgås och lever med andra partiaktiva. Nu vänder man sig plötsligt mot dem som skaffar sig annan erfarenhet och andra vyer av livet och samhället än den egna partikulturen.  …
Den kritik som jag kan dela med Tiden är att inte fler av alternativen i den sociala sektorn drivs av det civila samhällets aktörer. Jag skulle vilja se fler vårdcentraler drivna av folkrörelser, fler skolor drivna av föräldrakooperativ, fler äldreboenden drivna av kristna församlingar. Det är synd att bara storkapitalet anser sig ha resurser att driva socialt entreprenörskap. Men vem är det som urvattnat civilsamhället genom statlig expansion i 80 år? Just det, Tidens uppdragsgivare.

En sosse med pondus

Om jag skulle få frågan vilken nu levande sosse jag har störst respekt för, är svaret enkelt. Han intervjuades i en hel timme i SVT:s ”Min sanning” i veckan. (Har nu sett den i SVT Play).
Kjell-Olof Feldt, 81, är lika rak och säker idag som han var som finansminister på 1980-talet. Då tillhörde han alltid de mest beundrade männen enligt opinionsmätningarna och syntes och hördes mer eller mindre varje dag i någon av de två TV-kanalerna.
Jag gillar hans stil. Detta att på många frågor enbart svara: ”ja” eller ”nej” utan att utveckla vidare är underbart att se. Han har för egen del inget behov av att utveckla, det är upp till utfrågaren om man vill veta mer. Det är så befriande med en politiker som inte vill tjata andra till döds. Detta tillsammans med hans sarkasmer gör den timslånga intervjun underhållande och tar slut alltför snabbt.
Politiskt delar jag ju inte hans åsikter, även om han inte låg till vänster i partiet. Men han var och är en person vars resonamang man kan följa och därför respektera, även om man inte håller med. Kjell-Olof Feldt lutar mot upplysning och förnuft och tvekar inte att säga vad han tycker, även om han vet att han får mothugg.
Det finns ett mod i detta som jag gillar skarpt. Och som jag saknar hos många av dagens politiker. Feldt tänker inte i PR-termer, utan vädjar till lyssnarnas intellekt. Svåra beslut närmar han sig med fakta, inte med dogmer. Nödvändigheten av alternativ i välfärden är ett exempel, som han framförde redan på 1980-talet och då blev kallad ”kanslihushöger”.
Feldt är den ende S-minister jag varit hemma hos, och som jag föredragit ärenden inför. Det var dock efter han avgått från politiken och engagerade sig i ideella sektorn. Han agerar inte annorlunda när kamrorna är avslagna.
I det ögonblick intervjun kom in på vinster i välfärden, blev det uppenbart att stora delar av den socialdemokratiska rörelsen idag inte ens kommit till den position som Feldt intog på 1980-talet. Det visar hur bakåtsträvande Socialdemokratin faktiskt är. Idag. Nu.
Det är på ett sätt skrämmande att en 81-årig tidigare finansminister som lämnade politiken för över 20 år sedan, fortfarande framstår som mer framtidsinriktad, offensiv och nytänkande än de som idag styr det socialdemokratiska partiet.
När intervjun tog slut framstod, för mig, Socialdemokratin som en tidsmaskin som bara kan resa bakåt i tiden. Feldt är däremot här och nu, kanske just därför att han hoppade av 1990.

Romney leder i Obama-land

När jag hävdade att debatten i veckan mellan presidentkandidaterna Romney och Obama var jämn, och därmed en seger för Romney, fick jag mejl som menade att jag hade fel. Mätningar visade att några fler i allmänheten tyckte att Obama vann.
Nu demonstreras varför min analys var rätt: Mitt Romney fortsätter att gå framåt i opinionsmätningarna. Till och med i Pennsylvania, som inte röstat republikanskt sedan 1988 och borde vara Obama-land, leder nu Mitt Romney 49 mot 45 procent: Romney leading in blue Pennsylvania.
Det Barack Obama hade behövt göra i andra debatten var att vinna tydligt, för att neutralisera den dunderseger som Mitt Romney vann i första debatten. Eftersom han inte gjorde det, utan debatten blev jämn, har Romneys momentum fortsatt. I den meningen var veckans debatt en seger för Romney.
Vi får se om presidenten klarar sig bättre i tredje debatten på måndag.

Jämn debatt i natt

President Obama var mer engagerad i nattens debatt med utmanaren Mitt Romney som gav svar på tal, skriver CNN i Obama comes on strong, Romney stands ground in second debate.
Jag håller med om den bedömningen. Och därmed var det en seger för Mitt Romney. Varför? Jo, Obamakampanjen har länge ägnat stor kraft åt att smutskasta Romney. Nu kan väljarna själva se att han är något annat än han utmåltas som. De är positivt överraskade, vilket framgår av fokusgrupp av tidigare Obamaväljare som nu ger Romney mest positiva omdömen: ”Kraftfull, omtänksam och presidentlik”.
Det är rätt frapperande att Obamakampanjen genom sin negativa kampanjtaktik faktiskt hjälpt Mitt Romney. Jag hoppas Romney vinner, för det skulle slutgiltigt motbevisa att personangrepp är lönsamt i valkampanjer.
För övrigt var debatten katastrofalt dåligt organiserad. Programledaren tog över och lät inte de osäkra väljarnas frågor dominera. Hon gav också Obama 9 procent mer tid, vilket antingen tyder på fullständig inkompetens eller fullständig partiskhet.
 (Andra intressanta bloggar om , , , , , )