Måste skriva lite om TV-serien Torka aldrig tårar utan handskar, regisserad av Simon Kaijser efter manus av Jonas Gardell. Jag följde den utveckling som serien skildrar i verkligheten, på nära håll som anställd på stiftelsen Noaks Ark-Röda Korset. Bäst är tredje och sista avsnittet. Där fångas stämningen mest tonsäkert.
Men jag har ett antal allvarliga invändningar. Gardell gör alla föräldrar och släktingar till de onda, medan sjukvården kommer undan kritik. Min bild är en annan. Noaks Ark startade som frivilligorganisation just därför att enskilda läkare och vårdspersonal såg hur illa landstingen tog hand om de aidssjuka. (Än idag finns brister exempelvis kring hivtestning.)
Aids överrumplade den planekonomiskt styrda vården som inte hade förmåga att snabbt anpassa sig. Rädslan för smitta var panikartad inom stora personalgrupper, precis som titeln på serien antyder men som aldrig berörs i handlingen.
Noaks Ark fick ägna stor energi på att utbilda och förklara för vårdpersonal att hiv inte smittar vid beröring, kramar och mänskligt omhändertagande.
Visst fanns många föräldrar som inte klarade av att hantera både att deras son var gay och dessutom döende i aids. Många begravningar skedde under förevändningen cancer (och det sker än idag). Men min bild är inte att föräldrar så aktivt och oförsonligt tog avstånd som serien visar, utan att de som inte klarade av situationen bemötte de svåra frågorna med passiv tystnad. Men många — många! — klarade också av situationen.
Noaks Ark hade hundratals frivilliga volontärer som hjälpte till att torka tårar utan handskar inför den då ofrånkomliga döden, och vilka var dessa volontärer? Jo, i hög grad mammor till grabbar som drabbats, liksom syskon och vänner. Det fanns i Stockholm mycket kärlek och vilja att göra sin insats för de som drabbats. Detta förtiger Gardell.
Varför förtiger Gardell denna kärlek och blundar för sjukvårdens kyla och fördomsfullhet? Är det månne en återspegling av hans vänstervärderingar: Vilja att fördöma familjen men inte vilja se den offentliga sektorns missgrepp?
Jag tycker kristendomen får sin rätta roll först i sista avsnittet. När döden kommer nära har det ateistiska Sverige en tendens att vända sig till kristendomen för tröst. Men inte förr. (Kristendomen i avsnitt ett och två är märkligt exotisk och har mer med Gardells egna uppgörelser än med aids att göra.)
En ytterligare symbol jag störs av är att alla i Pauls ”familj” blir smittade. Det ger fel intryck. Långt ifrån alla homosexuella fick hiv. Det hade givit en mer korrekt bild om man inte överdrivit. Sakligheten hade blivit större, utan att dramatiken förminskats. Varför måste Gardell alltid ta i för mycket?
Det finns alltså sakliga invändningar att göra, men detta sagt måste jag medge att serien har en högre kvalitet än vad svenska produktioner brukar klara av. Miljöerna, fotot och skådespelarinsatserna är strålande. Lite mycket hoppande fram och tillbaka i tiden för min smak, men annars är berättartekniken utmärkt och engagerad. Inte minst den avslutande, burleska begravningen. När döden flåsar i nacken blir humorn brutal.
Se mer i G-P, SvD, DN.