Month: January 2012

Han var uträknad av många journalister, och amerikanska medier har gjort allt för att försöka fälla honom genom att dra upp hans privata, äktenskapliga problem från 1990-talet.
Men inatt vann förre talmannen Newt Gingrich en storseger bland väljarna i South Carolina: 40 procent mot 28 för Mitt Romney. Och han vann nästan alla väljargrupper enligt vallokalundersökning. Även flest kvinnor röstade på Gingrich.
Den ledande konservativa bloggen Red State förklarar varför Newt vann, Newt Gingrich Wins. What It Means:

Folk är förbannade över risken att drabbas av ännu ett tråkig, moderat, oinspirerande alternativ som, i bästa fall, har 50/50 procents chans att inte förlora mot den värste presidenten sedan Jimmy Carter. De flockas runt Newt inte därför att de tror att han är en storslagen man, utan därför att han just nu är en ende som slåss för konservativa idéer och republikanska väljare letar efter ett redskap att kanalisera sin ilska över Obama och deras stora missnöje med ett partietablissemang som utmärkt symboliseras av Mitt Romney.

Väljarna såg att den som är mest engagerad och står upp för sina åsikter är Newt Gingrich, allt medan Mitt Romney svarade “jag vet inte” på frågan om han tänker pubicera sina skattedeklarationer. Det är som att Romney skäms för att han tjänar stora pengar och är rik. Det stör republikaner som inte tycker det är något man ska skämmas för. Bilden av Romney som vacklande och otydlig förstärktes.
Jag gissar att många på vänstersidan ser med förtjustning på möjligheten att president Obama ställs mot Newt Gingrich, eftersom han har en så stor ryggsäck med skandaler att bära på. Gingirch är en av USA:s mest kontroversiella politiker. Demokraterna kommer att göra allt för att lyfta fram Gingirch tidigare konflikter och utmåla honom som ovärdig för Vita huset.
Men Newts skandaler är välkända. Väljarna i South Carolina kunde lägga hans svaga sidor i vågskålen, och ändå röstade de på honom. Och det är konservativa väljare som ser allvarligast på otrohet och äktenskapsproblem. Oberoende väljare och missnöjda Obama-väljare lägger inte samma vikt vid den typen av personliga problem. Det gör att Gingrich, om han vinner högerväljarnas stöd, har goda möjligheter att vända sig till mitten utan att tidigare skandaler skymmer budskapet.
Gingirch har tillhört etablissemanget i Washington DC. Men att han kunnat slita sig loss och blivit sin egen man. Det säger något om hans integritet. Det är förmodligen därför jag gillar honom bäst av dem som kandiderat inför årets presidentval i USA. Han har varit på insidan, men inte blivit förstörd, nedmald intellektuellt, så som de flesta andra som når maktens innersta cirklar. Det tyder på karaktär och ledaregenskaper utöver det vanliga.
Att Gingrich släppt upp mängder med testballonger och experimenterat med olika lösningar kan också ligga honom i fatet när demokraternasätter igång det tunga artileriet. Man kan försöka framställa honom som lite knäpp, eller som velande. Men det finns en skillnad på att ventilera en mängd lösningar öppet och utan skygglappar, och något annat att lägga fram förslag som man sedan tar tillbaka.
Det är skillnaden mellan en ständigt prövande och sökande politiker och en tramsig. Skillnaden kan retoriskt framstå som hårfin, men den finns där. Och jag tror att väljarkåren i val har en intuitiv förmåga att uppfatta skillnaden.
Men Newt Gingrich har en tuff väg framför sig. Och han kan göra något uttalande som sänker honom. Men en sak kan man nog garanterat räkna med: så länge Gingrich är med i spelet blir det inte tråkigt.
(Andra intressanta bloggar om politik, Newt Gingrich, demokrati, val, USA)

Så har du det oundvikliga hänt. Håkan Juholt har avgått som partiledare med omedelbar verkan. Det en gång statsbärande partiet är nu inte bara utan politik, utan åter utan ledning.
Några självklara kandidater finns inte. För ett år sedan var ju Juholt den ende som ville och som kunde samla majoritet bakom sig. Alla andra alternativ ansågs då vara sämre än Juholt.
Återväxten har alltså varit obefintlig i partiet som letts av Hjalmar Branting, Per Albin Hansson och Olof Palme.
Kanske borde man hyra in Jonas Sjöstedt. Eller gå än längre och slå ihop Socialdemokratin och Vänsterpartiet. De har ju samma rötter. Partiet splittrades 1917 då majoriteten valde demokrati och reformer medan minoriteten höll fast vid revolution och våldsromantik.
Splittringen i olika vägar till socialismen är nu överspelad. Båda är demokratiska och vänster. Vad vore då mer naturligt än att lägga splittringen bakom sig och åter ena vänstern i ett parti?
Vänsterpartiets nye partiledare Jonas Sjöstedt ger intryck av att ha förmåga att vara vänsterradikal och samtidigt framstå som förnuftig och eftertänksam som person.
En återsamling under gemensamt tak skulle kanske kunna ge den nytändning som vänsteroppositionen behöver för att kunna bli ett regeringsalternativ till Alliansen.
(Andra bloggar om politik, Håkan Juholt, socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Sjöstedt, ideologi, socialism, Alliansen, i)

Det gick inte så bra för förre talmannen Newt Gingrich i republikanernas inledande primärval inför presidentvalet i november. Men när nu väljarna i South Carolina ska rösta i helgen, har han återtagit initiativet framför Mitt Romney.
Newt Gingrich vann en debatt tidigare i veckan och i natt dominerade han totalt. Detta trots att hans förra fru fått stor medial uppmärksamhet för hennes smutskastning av honom. När nattens debattledare i CNN öppnade debatten med frågor om hans förra äktenskap gav hans svar stående ovationer och långa applåder. Se det här: Gingrich Slams CNN’s King For Question About Ex-Wife. 
Konservativa väljare älskar politiker som vågar stå upp mot journalister som alltid låter demokrater i allmänhet, och president Obama i synnerhet, komma undan medan man försöker sätta dit republikaner. De senaste dagarna har vänstern uttryckt sin förfäran över den otrohet som Gingrich anklagas för.
Däremot tycks kristna väljare i South Carolina ha förlåtit Gingrich. Han har erkänt sina misstag och anser sig vara en mer mogen person nu än han varit.
I opinionsmätningarna har han knappat in på Romney, och i de senaste mätningarnas genomsnitt leder han med en procentenhet, 32 mot 31 procent. I Rasmussen ledde Romney med 14 procent tidigare i veckan, nu leder Gingrich med 2 procent.
Säga vad man vill, men Gingrich är aldrig tråkig. Han kan göra otroligt starka framträdanden, för att vid nästa tillfälle uppträda surt och oprofessionellt. (Läs mer här.)
Någon sa att Gingrich borde möta Obama i debatterna, men Romney bli president. Det är ett sätt att se på saken. Men den 68-årige Gingrich har lugnat ner sig och mognat, utan att för den skull bli slö, slentrianmässig, feg och urtråkig – så som andra kandidater.
De långa presidentvalkampanjerna fyller en viktig funktion i att testa psyke och viljekraft hos dem som vill bli president. Om Newt Gingrich klarar denna långa period av anställningsintervju med amerikanska folket har han goda möjligheter att bli den president USA behöver.
(Andra intressanta bloggar om politik, demokrati, val, USA)

Efter Håkan Juholts nya klavertramp  (han glömde att försvarsbeslutet togs före valet och regeringen därför inte drev igenom det med hjälp av Sverigedemokraterna, som Juholt påstod), är hans ställning ännu svagare än före jul.
Den bästa beskrivningen av läget står S-redaktören Widar Andersson för. Till TT säger han:

Jag kan inte förstå Håkan Juholts upprepade fadäser och faktafel på något annat sätt än att han aldrig riktigt insett sitt uppdrags dimensioner. Eller är det så att uppdragets dimensioner helt enkelt inte passar honom?

Juholt har helt enkelt inte skärpan att hålla alla fakta i huvudet, ens väldigt enkla fakta. Ändå kan han inte låta bli att öppna munnen inför journalister och politikerkollegor som har bättre koll.
Den här förmågan är inte helt avgörande. Politiker som har ett tydligt budskap och klar agenda kan göra upprepade grodor i småsaker, för omgivningen vet ändå vad politikern vill och går för. Men inte heller här är det någon som vet vad Håkan Juholt vill och vad meningen med hans partiledarskap är.
Socialdemokraterna har inget val. Man måste kalla till en andra extra partikongress inom loppet av ett år. Och utse någon som åtminstone kan matcha V-ledaren Jonas Sjöstedt i trovärdighet. 
(Andra bloggar om politik, Håkan Juholt, socialdemokraterna, i)

Europasamarbetet börjar bli väl komplicerat. Sverige har skrivit på fördrag om att gå med i euron, men gör det inte. Nu vill centerledaren Annie Lööf att Sverige ska gå med i eurozonens finanspakt, men utan att vara bunden till paktens regler.
Hon skriver i debattartikel: 

Centerpartiet ställer dock krav för ett svenskt deltagande i finanspakten. Ett krav är att en anslutning inte ska ses vare sig som ett förhandsbesked om eller som ett förstadium till euromedlemskap. Utfallet av folkomröstningen var tydligt och ska respekteras. Vi ställer också som krav att Sverige som icke-euroland inte ska bli bundet av reglerna i pakten. Vi har vårt eget mycket välfungerande finanspolitiska ramverk, som vi är angelägna om att vårda och stärka.

Varför gå med om man kräver att få slippa följa reglerna?
Det handlar om symbolpolitik. De som förespråkar anslutning med full reservation vill visa sin goda vilja, sin positiva hållning till europasamarbete.
Jag kan förstå den “signalen”. Men priset blir högt. Man undergräver tilltron till EU genom alla dessa förpliktelser som egentligen inte är några förpliktelser.
Det måste finnas något annat sätt att visa sin solidaritet med ett Europa i skuldkris.
Politiken borde vara mer kreativ i konkreta lösningar än kreativ i att hitta på symbolhandlingar som är tomma ord.
Visst är politik i hög grad teater i form av retorik, symboler och känslor. Men denna teater blir inte god underhållning om den inte står på fasta och konkreta åtgärder.
Själv röstade jag nej till euron 2003 just därför att Frankrikes president Chirac sa att hans land minsann inte behövde följa stabiliseringspakten. Hade han sagt motsatsen hade jag förmodligen röstat för euron. Och då hade nog inte Grekland hamnat där man är idag.
Men är jag för den skull för att Sverige ska ansluta sig till den nya finanspaken? Nej. Annie Lööf övertygar mig om att vi inte borde gå med, eftersom den som går med i en klubb måste ha som avsikt att följa dess regler.
Sverige kan utfästa sig att följa finanspaktens intentioner, vilket inte är svårt eftersom vi som Lööf skriver, redan har infrastrukturen på plats. Men att gå med, samtidigt som man kräver att få slippa följa dess regler, är inte bra politik.
(Andra bloggar om politik, Europa, EU, euron, ekonomi, ekonomi, Annie Lööf, i)

Nu pågår den årliga rikskonferensen Folk och försvar i Sälen. Där diskuteras hur Sveriges situation i säkerhetspolitiken utvecklas. Men jag tycker ofta diskussionen blir för snäv. Enskilda lösningar och försvarsbudgetens storlek dominerar utan att de sätts i sitt sammanhang. En tidningsledare som dock lyfter blicken är Vestmanlands läns tidning, VLT, i Dagens säkerhetspolitiska lugn behöver inte vara för evigt. Ryssland återupprustar:

Genom de baltiska ländernas frigörelse har Sveriges säkerhetspolitiska läge förbättrats och det ligger bakom det förändrade försvaret. Nu satsas mer på militära insatser i andra länder, som Afghanistan eller Libyen. Det är ett sätt att också öka förtroendet för Sverige. Försvarsminister Sten Tolgfors framhåller att USA ser Sverige som en nettobidragsgivare till gemensam säkerhet.
Det nya läget och den nya inriktningen av försvaret borde ha gjort frågan om att även formellt ge upp alliansfriheten aktuell. Sverige har genom solidaritetsdeklarationer gjort klart att vi skulle ingripa om andra EU- eller nordiska länder angrips. Det är ett mycket långtgående åtagande, som för första gången sedan stormaktstiden innebär att Sverige ställer direkta insatser för de baltiska länderna i utsikt.
Dagens lugn behöver inte vara för evigt. Ryssland återupprustar och skulle vilja återta sin förlorade stormaktsställning … Försvarsminister Tolgfors talar då om samarbete för att sänka kostnader … Därför blir det alltmer logiskt att ansluta Sverige till Nato. Den ändrade inriktningen av försvaret och solidaritetsdeklarationerna gör att Sverige inte skulle kunna stå utanför en framtida konflikt. Då vore det bättre att även formellt ingå i en militärallians. Åtminstone borde frågan utredas.

Kloka ord. De som inte vill se ett ökat samarbete, exempelvis i form av Nato, måste medge att det betyder betydligt större försvarsbudget. Annars är deras motstånd mot Nato inte trovärdigt.
Samtidigt är det svårt utifrån Sveriges, och Finlands, historiska erfarenheter från storpolitiken, där våra länder blivit brickor i stormaktsintriger, att underordna sig och släppa ambitionen att helt på egen hand försvara sig mot omvärlden. Vår roll behöver diskuteras. Ett bra sätt är att starta en utredning om konsekvenser, positiva och negativa. Då för vi upp frågan i den officiella utrikesdebatten. Det är verkligen det minsta man kan begära. 
Se mer i bloggen: Säkerhetspolitik i förändring, Stigbjörn, Jan Guillou och neutraliteten, Sveriges militära solidaritetsförklaring,  Ryssland är fortsatt största hotet, Säkerhetspolitiska klyftan Europa-USA, S-regeringar gled närmare Nato, Vänstern kritiserar Nato men inte Ryssland,  S både för och emot Nato-samarbete, De stupade för vår frihet, Försvarsministern angriper pappersförband, 
Andra intressanta bloggar om politik, säkerhetspolitik, försvaret, försvarspolitik, försvarsmakten, Nato, Isaf, folk och försvar, frihet)

I helgen publicerade Klas Eklund en intressant debattartikel, Ansvarstagande kapitalim. Ser att nye vänterledaren Jonas Sjöstedt också tycker så. Det beror på att Eklund väl fångar framtidens utmaningar. När det gäller lösningarna skiljer sig dock Sjöstedt från Eklund, medan jag i huvudsak håller med Eklund.
Arbetslösheten kräver, skriver Eklund, sänkta trösklar (färre regler) och lägre ingångslöner. Tyvärr har regeringen ännu inte vågat ta tag i detta. Men det är ofrånkomligt om man vill sänka arbetslösheten.
Enkla tjänstejobb måste bejakas eftersom Sverige inte längre kan konkurrera med enbart högkvalificerade tjänster, skriver Eklund. Han nämnder inte skälet: kunskaps- och initiativnivån sjunker hos de unga och invandrade arbetssökande är till icke obetydlig andel extremt lågutbildade.
Mjuka sektorn växer, men måste utsättas för hård konkurrens och nytänkande för att vi ska ha råd. Därför måste expansionen ske genom privata lösningar. Eklund är här tydlig: “Någon återgång till offentliga monopol är därför omöjlig”.
Långsiktigt ansvarstagande istället för att bara angripa symptomen. Stora systemförändringar krävs och de orkar politiken bara ta tag i om man har det långa perspektivet.
Däremot håller jag inte med Eklund om att “företagen måste ta ett utökat samhällsansvar”. Företag är till för att producera varor eller tjänster efter en egen affärsidé, och på så sätt ständigt effektivisera ekonomin. Företag ska inte börja ta sociala hänsyn! Det ska däremot medborgarna som med högre egen standard kan avvara mer till civilsamhällets mångfald av sociala insatser. (I USA blir de “rika” som inte deltar i välgörenhetsarbetet betraktade som paria i sociala sammanhang. Den moraliska plikten borde vi ta tillbaka också i Sverige.)
Partipolitiker borde delta i den framtidsdiskussion som Klas Eklund bjuder in till. Jag förstår inte varför det är så svårt att diskutera detta. Visst är det delvis obekväma beslut som krävs, men samtidigt kan man höja sina ambitioner genom att ta tag i tidens utmaningar. Det ger pluspoäng i väljarkåren.
(Andra bloggar om politik, ekonomi, Klas Eklund, Alliansen, ideologi, samhälle, skatter, trygghet, kapitalism, i)

Trots Socialdemokratins kris är det borgerliga övertaget i opinionen inte särskilt stort. I ny Skopmätning som kom i fredags får regeringspartierna 50,8 procent. Det är inget att skryta med.
Därför är det glädjande att följa Moderata ungdomsförbundets teman “en borgerlighet med hjärta” i medlemstidningen Blått.
Där granskar man med kritisk blick Moderaternas tillkortakommanden. Kan kärnan i borgerlig politik bara vara sund ekonomi?
Redaktören Joakim Tholén menar att borgerligheten under 1900-talet, då planekonomiska tendenser vann mark, “flydde tillbaka till sina innersta bastioner som framförallt kom att handla om den fria marknaden och dess betydelse för att skapa mänskligt välstånd.”
Borgligheten förminskade sin verklighetsbild till att bara se människan som en homo economicus, en person som är rationell och nyttomaximerande ur ekonomiskt perspektiv. Men människan är mer än sin ekonomi. Det finns mjuka värden som kommit i skuggan. Tholén talar om “den borgerliga humanismen”.
För mig väcker det minnen av Centerpartiets idédebatt på 1980- och 90-talen. Då introducerades begreppet “ekohumanism” i partiprogrammet. Ambitionen var att lyfta fram miljö och humanism vid sidan av de ekonomiska aspekterna.
Det gick inte så bra. När man försöker ta sig an humanismen ovanifrån – från en statlig horisont (som ju partipolitik automatiskt blir, eftersom det är statsmakten som använder för verkställighet) – blir det så gott som alltid pinsamt snömos och tomma plattityder som ingenting klarlägger.
När borgerliga aktörer talar om andra värden än de ekonomiska är det viktigt att man gör det ur ett underifrånperspektiv, och företräder medborgaren mot staten. Annars blir det svårt att se skillnad på en socialist och borgare. Debatt om mjuka värden sönderfaller ofta i en intellektuellt michmach som landar i “snällism”. Staten ska ordna det åt de stackars medborgarna som inte klarar något på egen hand.  C, FP och KD har ofta fallit i den fällan. Jag vill inte se Moderaterna där också.
Att en del vänsterintellektuella börjat kalla sig konservativa är ingen seger för borgerligheten, som antyds i Blått. De har förstått att socialismen inte fungerar och vill hitta nya sätt att motivera politisk makt. Då kan man använda förvridna uppfattningar om vad konservatism är för att nå detta syfte. Att byta namn på sin ideologi betyder inte alltid att man bytt åsikter eller världsbild.
Marknadsliberalismen har segrat över vänstern när det gäller värderingar för ekonomi. Det är borgerlighetens största framgång på 100 år och den får inte slarvas bort. Borgerliga politiker måste alltid stå upp för ekonomisk frihet, dvs en utveckling mot lägre skatter, färre regleringar och mer makt i medborgarnas egna händer över prioriteringar i välfärden.
Men.
MUF-arna i Blått har helt rätt i att borgerligheten behöver bli lika skärpt när det gäller att diskutera filosofi och djupare värderingar, som man är när det gäller ekonomi. Det är friskt med artikelrubriker som “På spaning efter det bildningsideal som flytt” eller”Jakten på den svenska rödvinshögern” eller “Förnuft och känsla”.
Redaktör Tholén är något viktigt i spåren när han menar att vi måste “våga värdera det omätbara”. Men samtidigt är det något problematiskt med hur han formulerar det. Han vill att M måste nå också de människor “som inte ser den växande plånboken som samhälelts enda egenvärde. Där saknar borgerligheten fortfarande självklara svar.” I detta instämmer jag. Men han fortsätter: “Och så länge vi inte vågar värdera det omätbara, saknar svar på när vi är beredda att öppna skattkistan till förmån för att få någonting annat – ligger det nog ändå lite grand i påståendet om den kalla högern”.
Det omätbara skulle alltså handla om att “öppna skattkistan”. Nya bidrag, nya statliga satsningar.
Här ramlar vi tillbaka i Axel Hägerströms värdenihilism: det som inte går att ta på, finns inte. Alltså är det bara en ny skattefinansierad “satsning” eller en ny lag, som räknas.
I denna fälla har de borgerliga suttit fast i sedan 1932.
De omätbara värden som definierar ett borgerligt samhälle är något helt annat än att låta skattemiljarderna rulla eller pennorna glöda i skrivandet av nya lagar och regler. Mjuka borgerliga värderingar handlar om de band mellan medmänniskor som dömts ut av vänstern som välgörenhet. Borglig godhet handlar om att personligen ställa upp på det omgivande samhället, inte på grund av lagtvång utan på grund av de värderingar från antika Grekland och som genom tiderna förvaltats inom kristendomen.
Vår civilisation har inte byggts genom kollektiva beslut utan genom att varje människa tar sitt ansvar.
Borgerlig renässans kan bara bli verklighet om borgerliga politiker förstår att inte använda tvångskollektivism i statlig regi för att uppnå sina mål. Det handlar istället om ledarskap, om att återuppväcka medborgaren som moraliskt subjekt, och göra henne till samhällets mål, inte staten.
Alltså: debattörerna i Blått har rätt i att marknadsekonomin inte räcker som värdegrund. Men breddningen får inte innebära att man offrar marknadsekonomin eller naggar den i kanten. Diskussionen måste handla om hur den frihet som marknadsekonomin ger bäst borde användas av människorna. Inte hur den ska strypas med nya motiveringar.
PS.
Tidningen Blått borde lägga ut artiklarna på nätet, så som SvD lagt ut artikelserien det borgerliga uppdraget från 2010/11.
(Andra bloggar om politik, muf, Alliansen, ideologi, frihet, skatter, trygghet, ekonomi, i)

Det var en svart fredag, igår den 13:e, för Europa. Nio euroländer fick sänkt kreditvärdighet. Frankrike sänks från AAA till AA+ medan Italien sänks med två steg till BBB+, Spanien med två steg till A och Portugal till “skräp”.
Däremot bibehåller Tyskland högsta betyg AAA. Inte heller sänks Finland och Estland.
Beskedet är glasklart: betygsänkningen beror på politikernas oförmåga att vidta kraftfulla sparåtgärder för att få statsskulderna under kontroll.
Frankrike och södra Europa gör inte det Estland gjort: visat kraftfullt politiskt ledarskap i kris.  
Financial Times skriver i S&P downgrades France and Austria:

De sänkta kreditbetygen väcker åter oron för den finansiella uthålligheten i eurozonen och för effekterna den kan få på räddningsfonden, som nu kan förlora sitt AAA betyg vilket skulle minska fondens slagkraft eller tvinga euromedlemmarna att åter öka sina insatser igen.
S&P konstaterar at förra månadens EU-toppmöte där eurozonens ledare enades om steg mot en fiskal union, “inte har åstadkommit åtgärder av tillräcklig omfattning” för att lösa en kris som redan har tvingat fram räddningspaket för Grekland, Irland och Portugal.

Oförmågan att agera och istället hemfalla åt utdragna dispyter bland europeiska politiker har ökat systemstressen i eurozonen, menar Standard & Poor. 
Ja, dessa sänkta kreditvärdigheter illustrerar tydligt att skuldkrisen är politisk. Små länder som Finland och Estland får behålla sina betyg eftersom de sköter statsfinanserna med det ansvar man kan kräva av politiska ledare.
Varför kan inte Frankrike, Italien, Spanien, Portugal, Grekland och de andra göra detsamma? 
Det är den stora och avgörande frågan för eurons framtid. Dessa länder måste följa Estlands exempel och rätta mun efter matsäcken.
Pladdret i Bryssel kommer inte att lösa någonting. Handling i hemländerna är det enda som räknas.  
Annars kommer euron att falla samman.
Se mer: Dagens industri i S&P sänker nio euroländers betyg.

(Andra bloggar om politik, Europa, EU, euron, ekonomi,i)

I Aftonbladet föreslår näringsministern och centerledaren Annie Lööf att ett grundavdrag införs för på kapitalinkomster som ränta och utdelning, Pengar på banken ska inte vara en fråga om klass:

Arbetslinjen måste kompletteras med sparandelinjen … Den ojämna förmögenhetsfördelningen bygger både på en politik som strävat efter att människor ska vara mer beroende av offentliga transfereringar än av privata tillgångar och på ett skatte­system som gör det mer lönsamt att låna än att spara. I Centerpartiet stirrar vi oss ­inte blinda på inkomstskillnaderna som i realiteten är förhållandevis små. Vi anser att det är mer angeläget med en politik för mer tillgångar till fler.

Detta är en viktig fråga. Människor vill ha både frihet och trygghet. Länge ansågs vänstern kunna erbjuda trygghet till priset av frihet. När borgerliga inte följt vänstern och offrat friheten har det handlat om att värna frihet till priset av trygghet.
Annie Lööf vill kombinera frihet och trygghet. Det finns en väg dit och det är att människor sparar och har ett eget kapital som kan användas när något oväntat händer i livet. Har man sparmedel behöver man inte bli beroende av stat och bidragssystem.
Sparmedel är alltså inte bara trygghet utan också en avgörande faktor för människors självständighet.
Därför är det utmärkt att Lööf lyfter denna aspekt. Ett grundavdrag är ett bra förslag som är enkelt att förstå. Det viktiga är att Alliansen nu tar fram en lösning som passar in i vårt komplicerade skattesystem. Om grundavdrag inte fungerar måste Alliansen ta fram en annan lösning som gör det mer lönsamt att spara. Det är en lika central borgerlig värdering som sänkt skatt på arbete. 
Se mer:  Dagens Industri i Gör det mer lönsamt att spara och Lööfs förslag får tummen ned.

(Andra bloggar om politik, Centerpartiet, sparande, ideologi, frihet, skatter, trygghet, ekonomi, Annie Lööf, i)