Nu pågår den årliga rikskonferensen Folk och försvar i Sälen. Där diskuteras hur Sveriges situation i säkerhetspolitiken utvecklas. Men jag tycker ofta diskussionen blir för snäv. Enskilda lösningar och försvarsbudgetens storlek dominerar utan att de sätts i sitt sammanhang. En tidningsledare som dock lyfter blicken är Vestmanlands läns tidning, VLT, i Dagens säkerhetspolitiska lugn behöver inte vara för evigt. Ryssland återupprustar:
Genom de baltiska ländernas frigörelse har Sveriges säkerhetspolitiska läge förbättrats och det ligger bakom det förändrade försvaret. Nu satsas mer på militära insatser i andra länder, som Afghanistan eller Libyen. Det är ett sätt att också öka förtroendet för Sverige. Försvarsminister Sten Tolgfors framhåller att USA ser Sverige som en nettobidragsgivare till gemensam säkerhet.
Det nya läget och den nya inriktningen av försvaret borde ha gjort frågan om att även formellt ge upp alliansfriheten aktuell. Sverige har genom solidaritetsdeklarationer gjort klart att vi skulle ingripa om andra EU- eller nordiska länder angrips. Det är ett mycket långtgående åtagande, som för första gången sedan stormaktstiden innebär att Sverige ställer direkta insatser för de baltiska länderna i utsikt.
Dagens lugn behöver inte vara för evigt. Ryssland återupprustar och skulle vilja återta sin förlorade stormaktsställning … Försvarsminister Tolgfors talar då om samarbete för att sänka kostnader … Därför blir det alltmer logiskt att ansluta Sverige till Nato. Den ändrade inriktningen av försvaret och solidaritetsdeklarationerna gör att Sverige inte skulle kunna stå utanför en framtida konflikt. Då vore det bättre att även formellt ingå i en militärallians. Åtminstone borde frågan utredas.
Kloka ord. De som inte vill se ett ökat samarbete, exempelvis i form av Nato, måste medge att det betyder betydligt större försvarsbudget. Annars är deras motstånd mot Nato inte trovärdigt.
Samtidigt är det svårt utifrån Sveriges, och Finlands, historiska erfarenheter från storpolitiken, där våra länder blivit brickor i stormaktsintriger, att underordna sig och släppa ambitionen att helt på egen hand försvara sig mot omvärlden. Vår roll behöver diskuteras. Ett bra sätt är att starta en utredning om konsekvenser, positiva och negativa. Då för vi upp frågan i den officiella utrikesdebatten. Det är verkligen det minsta man kan begära.
Se mer i bloggen: Säkerhetspolitik i förändring, Stigbjörn, Jan Guillou och neutraliteten, Sveriges militära solidaritetsförklaring, Ryssland är fortsatt största hotet, Säkerhetspolitiska klyftan Europa-USA, S-regeringar gled närmare Nato, Vänstern kritiserar Nato men inte Ryssland, S både för och emot Nato-samarbete, De stupade för vår frihet, Försvarsministern angriper pappersförband,
Andra intressanta bloggar om politik, säkerhetspolitik, försvaret, försvarspolitik, försvarsmakten, Nato, Isaf, folk och försvar, frihet)