Month: January 2012

Den nya filmen med Meryl Streep som “Järnladyn” har givit journalistkåren chans att lufta sina 30-åriga fördomar om Europas främste politiker i modern tid. På Aftonbladets ledarsida (här) sprider Fredrik Virtanen typiska förvrängningar:

Thatcherismens privatiseringar, nationalism, skatteorättvisor, imperialistiska krigföring, fackförbundshat och all annan granithård högerpolitik var overkligt bestialisk. 1980-talets England ser i backspegeln ut som ett zoo där de minsta djuren tvingades äta av varandra när de inte gömde sig för lejonet.
Samtidigt måste personen Thatcher respekteras. Hon stod … för sin klasspolitik. Hon var hård och äkta. Hon gjorde en remarkabel karriär i ett gubbvälde i ordets sannaste bemärkelse …
Det är tragiskt att hon saknade något väsentligt – humanism – mitt i all principfast intelligens. Tänk vilket vackert lik Thatcher hade blivit om hon trott på människans förmåga att prestera även med sociala skyddsnät.

Det är en grundlös och vulgärbild av Margaret Thatchers insatser. Virtanen och övrig medievänster bortser från fakta: Storbritannien gick från att tillhöra det ekonomiska bottenskiktet i Västeuropa till att bli ett av de rikaste.
Britterna var i BNP-termer sju procent fattigare än fransmännen 1979. Med Thatchers politik var britterna tio procent rikare än fransmännen 2008. Ett sådant resultat kan bara en enormt framgångsrik ekonomisk politik skapa. En politik byggd på frihet, marknadsekonomi och entreprenörskap.
Ingenting fungerade när hon tillträdde 1979. När hon lämnade Downing Street elva år senare var det ett blomstrande land med en så framgångsrik politik att Labour bara kunde vinna med en premiärministerkandidat (Tony Blair) som lovade att inte riva ner det Thatcher byggt.
Det var ingen slump att Margaret Thatcher vann (Hallå, Virtanen! Hon vann!!) tre parlamentsval i rad. Något ingen annan premiärminister lyckats med sedan 1820. Bättre betyg än så kan man knappast få i en demokrati.
Skälet till denna framgång var att hon fick landet på fötter, återskapade framtidstro och fick fart på ekonomin.
Att beskriva detta som “bestialiskt” och att människor “tvingades äta varandra” är minst sagt förvridet. 
– – – – –
Grafen kommer från forskaren Tino Sanandaji som använder fakta från OECD.
Andra bloggar om politik, Margaret Thatcher, Storbritannien, film, ekonomi, europa, i)

Hur ser Sveriges framtid ut? Ett av de bästa måtten på svensk konkurrenskraft är hur väl vårt land klarar sig i de snabbt växande ekonomierna i Asien, främst då Kina.
Svensk export ökar till Kina. Men i betydligt långsammare takt än andra industriländer.
Medan Kina på tio år åttadubblat sin import från Tyskland och Schweiz, har importen från Sverige bara fördubblats. Från Holland har importen sexdubblats och från USA fyrdubblats.
Sveriges handel med Kina tappar mark, skriver Svenska Dagbladet/E24 idag i Exporten österut på efterkälken:

– Vi tappar marknadsandelar i Kina så det bara stänker om det, säger Exportrådets chefsekonom Mauro Gozzo.

Om Sverige inte blir mer konkurrenskraftigt kommer vårt välstånd att falla. Därför är det helt avgörande att vi i Sverige ser till att företagarklimatet blir betydligt bättre än idag.
Den politiska striden mellan Alliansen och Socialdemokratin under nye partiledaren borde vara vem som är bäst på att skapa goda villkor för företagen. Det är en helt avgörande faktor för såväl hur många som får jobb och hur vårt välstånd kommer att utvecklas.
Ingen annan fråga är viktigare.
I valet 2014 borde denna faktor stå i centrum och det regeringsalternativ som bäst kan underlätta svensk export borde vinna.
(Andra bloggar om politik, Kina, Alliansen, Socialdemokraterna, ekonomi, handel, i)

En av de som bär störst ansvar för eurons tillkomst, Jacques Delors, intervjuas i Dagens Nyheter (ej online). Hans kommentarer till att euron befinner sig i djup kris visar hur förvirrade arkitekterna bakom valutan var och är. 
Först säger han sig ångra att han inte drev igenom ännu striktare regelverk kring euron. Utöver budgetreglerna (om att medlemsländerna inte fick ha mer än 3 procent av BNP i budgetunderskott och max 60 procent av BNP i statsskuld) ville Delors införa regler om arbetslöshet och andra sociala faktorer.
Till DN säger han att han ångrar att han inte drev dessa utvidgade reglerverk hårdare på toppmötet i Maastricht 1991.
Men krisen i Europa idag beror ju på att medlemsläner inte ens följt de regler som beslutades. Vad i hela fridens namn hade det spelat för roll om man infört ännu fler regler? Man hade naturligtvis inte efterlevt fler regler bättre än man följt de få regler som infördes.
Rena rama Alice i underlandet. Jacques Delors och hans gelikar tycks leva i en låtsasvärld där politiska beslut automatiskt blir verklighet. Är det något som euron visar, så är det ju att besluten inte efterlevs – inte ens av dem själva! Det var ju Delors franske kollega Jacques Chirac som dödförklarade stabiliseringspakten och öppnade dörren för Grekland att strunta i alla regler.
Ändå fortsätter Delors att tro att politiskt beslutsfattande i EU räcker.
Det går ju inte ihop.
Delors framstår som en dålig spågumma som gång på gång helhjärtat tror på sin glaskula, men som av verkligheten hela tiden får fel. 
Därför skorrar det falskt också när Delors kallar det “skandal” att inte Finland vill betala Greklands skulder.
Han menar att Finland, Tyskland och de andra länder som skött sin ekonomi inte är “solidariska” när de vägrar skicka sina pengar till Grekland och andra länder som missköt sina ekonomier.
Solidaritet är, som vanligt för socialister som Delors, att de oansvariga, de egoistiska och de slarviga ska belönas medan de ansvarstagande och ordningsamma ska bestraffas.
Tvärtemot Delors är det ju inte Finland och Tyskland som saboterar eurosamarbetet, utan Grekland och de andra som kallt och cyniskt utnyttjat euron för att bygga upp skulder man räknar med att andra ska tvingas betala.
Om Delors vill skälla ut någon, borde det ju vara dem som struntat i de regler som eurozonen införde.
Men detta är typiskt för Europasamarbetet de senaste 40 åren – de som struntar i EU:s beslut är de som ständigt hyllas som de största samarbetsivrarna. Medan vi som vill ha ordning och reda anklagas för att inte vara solidariska och samarbetsvilliga.
När man lyssnar på Delors kommer jag inte från tanken att EU alltmer framstår som ett enda stort lurendrejeri. Meningen är att lura av de skötsamma deras välstånd för att ge resurserna till dem som inte vill jobba.
Jag vill se ett starkt samarbete i Europa. Men det måste ske på ärliga och hederliga principer. Det är motsatsen till vad som sker nu. Det går inte bygga vidare på de korrupta strukturer som EU blivit. Om inget görs kommer alltihop att rasa. Bättre då att inse EU-projektets misslyckande.
Europasamarbetet måste börja om från ruta ett.
(Andra bloggar om politik, Europa, EU, euron, ekonomi, Jacques Delors, i)

Det har varit intressant att lyssna på den mer än tre timmar långa diskussionen, med 72 talare, om vem som ska leda Kristdemokraterna framöver. Det extra rikstinget valde sedan Göran Hägglund med röstsiffrorna 198-88 över Mats Odell.
Det är en klar seger som stärker Göran Hägglund.
Samtidigt måste Hägglund ta till sig av den kritik som framkom i pläderingarna för Mats Odell. Det blev tydligt att Mats Odell varit tillgänglig för partiaktiva ute i distrikten, medan Hägglund varit frånvarande och straffat dem som inte delat partiledarens åsikt.
Man kan alltså säga att Göran Hägglund har större förtroende utanför partiet, medan Mats Odell har stort förtroendet inom det.
Det är en läxa Hägglund måste lära sig av.
Han skulle kunna göra det som alla partiledare i regeringsställning har så svårt för – öppna upp för en bred värdediskussion. Han får inte se det som ett hot.
Ett första steg skulle vara att Hägglund ställde upp på ett idéseminarium med ungdomsförbundet (som tillhört Mats Odells starkaste supportrar). Han måste delta och finnas närvarande i den mer långsiktiga och framtidsinriktade värdediskussionen inom KD. Det borde inte vara något problem, eftersom han framfört några av de mest värdebaserade partiledartalen i Sverige på många år.
(Andra bloggar om politik, Göran Hägglund, Mats Odell, Kristdemokraterna, KD, i)

För mig som samhällsintresserad är det svårt att förstå personstriden inför helgens extra riksting med Kristdemokraterna i Västerås.
Helsingsborgs Dagblad slår huvudet på spiken i ledaren, Om Kristdemokraternas ledarstrid:

Exakt vad som skulle bli annorlunda med Mats Odell som ledare är oklart, i sakfrågor har han inte avslöjat mycket.

Om något, så tycker jag Göran Hägglund haft mer intressanta värdeburna tal än någon annan partiledare de senaste åren. Mats Odell har inte presenterat någon agenda vad jag sett. Striden har fått koka ner till rent personliga motsättningar mellan olika falanger i partiet.
Det gör, som jag skrivit förr, kristdemokraterna till sina egna värsta fiender.
Istället för personliga kvalifikationer borde kristdemokraterna lyfta upp de olika värderingsperspektiven till ytan och öppet diskutera vilken väg partiet ska ta när det gäller sakpolitik och tonvikt i värdefrågor. Jag känner hyfsat väl till många av de som är kritiska mot partiledningen och som står för en tydligare kristen framtoning. Det vore spännande om de i paneldebatter kunde möta “snällisterna” som tror att staten kan lösa allt genom mer förbud och förmynderi.
Vilken spännande diskussion det skulle bli! Då skulle Kristdemokraterna kunna bli det mest intressanta partiet att följa.
Så. Lägg personstriderna bakom er och fokusera på värderingsdiskussionen. Lyft upp alla olika aspekter och låt en livlig debatt forma ett mer tydligt kristdemokratiskt parti.

(Andra bloggar om politik, Göran Hägglund, Mats Odell, Kristdemokraterna, KD, i)

Redan för mer än ett år sedan, 16 november 2010, skrev jag i bloggen, Efter (S)ahlin: jag ser bara en vinnarskalle:

Valrörelsens utspel om butler i tunnelbanan och könsneutrala toaletter är symtomatiska för partiets tomhet och innehållslöshet. För att kunna förnya sig utan att samtidigt förlora sin själ behöver man en ledare som är tryggt förankrad i arbetarrörelsens ursprungliga arbetarmiljö. Det behövs en person som har respekten och tyngden. Men som samtidigt är beredd att ompröva och tänka nytt.
Det finns en sådan ledare. En fackordförande som i finanskrisen inte vägrade att sänka lönerna för att privata företag skulle klara brant efterfrågeras. En fackbas som satte verkligheten före prestigen och de ideologiska flosklerna.
Jag talar om IF Metalls ordförande Stefan Löfven, 53.

Om det är honom socialdemokratiska verkställande utskottet har på läppen, så tyder det på att partiets ledning börjar få insikt om hur djup Socialdemokratins kris faktiskt är. Och vad som krävs för att kravla sig upp på banan igen.
Se mer: DN, SR, AB, Exp, (Andra bloggar om politik, Stefan Löfven, socialdemokraterna, i)

Aldrig har en amerikansk president i lika hög grad talat som ett barn i det årliga “State of the Union”-talet inför kongressen. Det skriver Politico i State of the Union registers at 8th grade reading level.
– Han talar som en 8:e klassare, säger Eric Ostermeier som på University of Minnesota arbetar med Flesch-Kincaids språktest i USA. En analys av de senaste 70 åren visar att Obamas tre tal har den lägsta snittet av någon president i modern tid.  
Visst är det uppseendeväckande att den president som anser sig vara så otroligt smart håller tal som om han vore 13-14 år gammal.
Universitetet förklarar den låga graden av komplexitet i Obamas tal med att han anpassar sig till väljarna.
Men vad säger det i så fall om presidentens syn på väljarnas förmåga och intelligens?
Här ser vi ännu ett exempel på hur vänstern omyndigförklarar människorna och utgår från att de är så dumma att de inte förstår mer än en grundskoleelev. Det är ju grunden för logiken bakom kraven på att politiker ska bestämma allt mer äver människornas liv och ekonomi.
De borgerliga borde tydligare visa att man har en annan människosyn. Vi tror att människor är kapabla att fatta egna beslut om sina egna liv.  Denna makt har vänstern under många årtionden flyttat över till politikerna i staten.
Nu är det tid att återlämna ansvar och makt till medborgarna och utgå från att de är vuxna människor. Något som president Barack Obama uppenbarligen inte gör.

(Andra intressanta bloggar om politik, Barack Obama, USA)

Det ser inte bättre ut för S än att man tänker upprepa upplägget att i hemlighet vaska fram en partiledare, även om det gick fullständigt åt pipsvängen förra gången. Och förrförra.
Inom S hävdas att man inte har tid att övergå till en öppen process. Vilket skitsnack.
Ett öppet ledarval handlar inte om enbart person, utan i än högre grad om politisk inriktning. Genom att kandidaterna öppet torgför sina politiska profiler får partiet en chans att välja inriktning genom valet av partiledare.
På det sättet skulle S också kunna komma ifrån det inbördeskrig som pågår om inriktningen. De som förlorat i öppen demokratisk process har lättare att acceptera att de inte får bestämma.
Om S väljer att göra som när Juholt valdes, alltså ett slutet och hemligt ledarval, har man däremot cementerat de interna motsättningarna som snabbt kan undergräva också den som efterträder Juholt.
Det enda vettiga är att partiet uppmanar dem som vill bli partiledare att träda fram och för dem planera en debatturné i landet. Där kan kandidaterna presentera sin politiska inriktning och när valet sedan sker, kanske i början på 2013, har den nyvalde ett och ett halvt år på sig fram till valet. Då med ett enat parti i ryggen.
En hafsigt och slafsigt framvaskad kandidat som svarar nej, nej, nej fram till valberedningen offentliggör valet, bäddar däremot för fortsatta strider.

(Andra bloggar om politik, Håkan Juholt, socialdemokraterna, ideologi, i)

Bevakningen av finska presidentvalets första omgång har varit minimal i Sverige. Men det finns skäl härtill. Förr var presidenten en mycket mäktig person. Urho Kekkonen styrde landet med järnhand 1956-81. Finlands president kunde jämföras med den amerikanske och den franske presidenten. Denna makt i en post kombinerades med en riksdag där det krävdes två tredjedelars majoritet för att få igenom budgeten. Det främjade stora koalitioner i regeringen.
Men denna intressanta maktdelning har man monterat ner. Presidenten har i flera omgångar förlorat makt och är nu mer i paritet med den tyske, maktlöse, presidenten.
Finland har därmed anonymiserats för omvärlden. Ingen vet vem som styr. I övriga Norden har vi kungahus med statschefer som sitter på livstid. Finland kunde förr backa upp det med statschefer med verklig makt. Nu kan man inte det längre. Då blir Finland utan en röst i världen.
Men så här gick söndagens första omgång i presidentvalet:
Sauli Niinistö (Samlingspartiet) … 37,0
Pekka Haavisto (De Gröna) ………. 18,8
Paavo Väyrynen (Centern) ……….. 17,5
Timo Soini (Sannfinnl) ………………… 9,4
Paavo Lipponen (S) …………………….. 6,7
Paavo Arhinmäki (V) …………………… 5,5
Eva Biaudet (Svenska FP) ………….. 2,7
Sari Essayah (Kristdem) …………….. 2,5
Intressant att Socialdemokraternas förre statsminister Lipponen bara fick drygt sex procent. De röda partierna fick sammantaget inte mycket mer än var 10:e väljare. Det måste vara ett historiskt bottennapp.  
I en andra omgång väntas Niinistö vinna över Haavisto. Men vad Sauli Niinistö sedan kommer att pyssla med är ointressant eftersom presidentens makt är minimal.
(Andra intressanta bloggar om politik, Finland, demokrati, val)

Många är förvånade över att den kontroversielle Newt Gingrich seglat upp som en trolig presidentkandidat efter brakseger i South Carolina. Jag tycker man i Washington Times fångar fenomenet, Drama king Newt Gingrich shines in Southern Gothic:

Kungen av dramatik, Mr. Gingrich är briljant och full av passion samtidigt som han har brister och är introvert. Ibland är han den självrannsakande Hamlet och ibland är han den destruktive kung Lear.  
Den viktigaste frågan nu är om Newt Gingrich kan tygla sin passion och uppbåda den disciplin som krävs för besegra den man som stolt beskriver sig själv som “no drama” Obama.

Ett mustigt och rakt porträtt av en färgstark personlighet.
Gingrich oberäknelighet gör honom till partietablissemangets skräck. Man är säkert bestört över att väljarna i honom ser en ledare som kan utmana eliten i Washington.
I Fox News var i natt republikanernas främste strateg på 00-talet, Karl Rove, så kritisk mot Gingrich han vågade vara med tanke på att Gingrich om tio månader kan vara vald till USA:s näste president.
Just detta är en viktig förklaring till väljarstödet. Folk ser i Gingrich en outsider som kan ta sig an maktapparaten eftersom han själv har omfattande erfarenhet av den. 
Hans motståndare kommer att försöka bryta sönder denna image, men om Gingrich kan kontra med att påminna väljarna om hans självständighet – som han gjort i South Caronlina – kan han vara den som tar hem hela spelet i november. 
(Andra intressanta bloggar om politik, Newt Gingrich, demokrati, val, USA)