Month: January 2012

Här min gästkolumn i Världen Idag, med anledning av fortsatta turbulensen inom Socialdemokratin:
Häromdagen riktade Ylva Johansson (S) hård kritik mot partiledaren Håkan Juholt. ”Vårt usla läge och låga förtroende kan inte skyllas på någon annan”, skriver hon i sin blogg. Ylva Johansson är inte vem som helst. Hon har suttit i verkställande utskottet och är en av socialdemokraternas främsta företrädare i egenskap av att vara partiets talesperson i arbetsmarknadsfrågor. Före jul vägrade två andra tungviktare, Thomas Östros och Sven-Erik Österberg, något svar på frågan om de hade förtroende för partiledaren.
När Aftonbladet frågar Ylva Johansson varför kritiken mot Juholt är så hård, svarar hon: ”Vems fel skulle det annars vara?” Det säger mycket om hur djup krisen är inom det tidigare så dominerande partiet i Sverige. Att utmåla partiledaren som det enda problemet är ett vanlig fenomen i Sverige. Jag var med i Centerpartiet när Thorbjörn Fälldin utmålades som orsaken till att partiet backade i val, till låga 12-15 procent. Idag skulle centerpartisterna jubla om man kom i närheten av den nivån.
När man tittar närmare på partiers uppgång och fall beror förändringen ofta på att man fångat tidens anda, eller slutat göra det. Socialdemokraterna hade tidsandan med sig när man skapade en välfärdsstat som backade upp de många människor som hade låg utbildning och svagt inflytande vid förhandlingsbordet.
Men idag står viljan att flytta makt till stat, myndigheter och politiker för något helt annat: förmynderi. Till skillnad från 1930-, 50- och 70-talen har människor idag betydligt högre utbildning. Och den mer auktoritära mentalitet som förut fanns är borta. De som förut behövde ombud för att göra sina röster hörda, kan idag företräda sig själva.
Denna förändring av människors självbild är den verkliga orsaken till Socialdemokratins kris. Hela deras affärsidé ifrågasätts av dem man vill företräda. En partiledare kan fungera som motvärn mot tidens anda, vilket faktiskt Göran Persson faktiskt gjorde. Och en partiledare kan påskynda krisens förlopp, så som vi sett Mona Sahlin och Håkan Juholt göra. Men i grunden är det inte partiledaren som avgör utvecklingen. Socialdemokratin går i otakt med tiden när det gäller människors krav på egenmakt snarare än undersåtar i staten.
Och här kommer vi till det riktigt spännande: vem ska fylla det tomrum som uppstår?
På kort sikt har Nya Moderaterna gjort det genom att erbjuda regeringsduglighet och sunda statsfinanser. Men jag tror att man måste erbjuda något mer. Inte mer politik och tvång. Men däremot vägledning i hur vi människor ska leva i den utökade frihet som vi fått.
För mig känns det logiskt att det parti kan vinna framgångar, som kan förmedla sunda och kloka värderingar som fria människor kan förhålla sig till i sin nya roll som herrar över sina egna liv. Om vi förr behövde handfast ledning och hjälp att få våra mänskliga rättigheter tillgodosedda, och därmed var beredda att överlåta makten i politikens händer, tror jag att vi nu behöver, ja, andlig spis för att kunna göra egna kloka beslut i våra liv.
Vilket parti skulle det kunna vara, måntro…?
(Andra bloggar om politik, Håkan Juholt, socialdemokraterna, i)

Nu är han tillbaka i svensk debatt – förre statsministern Göran Persson. Han medverkar i en öppenhjärtig intervju i Newsmill, utförd av PM Nilsson: “Självklart ska Sverige gå med i europakten”.
Göran Persson var med vid det EU-toppmöte som 1996 antog den stabiliseringspakt som medlemsländerna kom att strunta i och därmed orsakade den skuldkris som nu nästan håller på att sänka Europa.
Persson ger en intressant inblick i hur man tänkte och agerade – eller rättare sagt inte agerade.
Det märkliga är att Persson, trots erfarenheten om att ledande politiker inte håller ingångna avtal, vill han ge EU rätt att själv beskatta medborgare och företag. Tobinskatten,  alltså en ny skatt på finansiella transaktioner, är ett alternativ som Persson inte tar avstånd ifrån. Andra för Persson tänkbara skattebaser är ytterligare moms, en extra fastighetsskatt eller höjd energiskatt.
Hur kan Göran Persson förespråka mer pengar till EU-byråkratin när den visat sig fullständigt oförmögen att upprätthålla några som helst ekonomiska ramar? Det är ju som att ge en alkoholist fri tillgång till sprit, samtidigt som man tror på uppmaningen att han inte ska missbruka.
Är det något EMU-projektet bevisat är det att politiker är helt oförmögna att hantera pengar ansvarsfullt om de inte hotas av avsättning för misskötsel.
Visserligen talar Göran Persson om att “stärka leitimiteten för de demokratiska institutionerna”. Men han har inga förslag på hur EU ska bli en demokrati där makthavarna i val kan avsättas av väljarna.
Och han ger godkänt åt de politiker som orsakat krisen, eftersom det är “enklare” att genomföra förändringar när EU är i kris. Detta synsätt ser med gillande på beslutsvägar som går runt demokratisk legitimitet och struntar i folkliga opinioner. Persson förmedlar den obehagligt antidemokratiska anda som präglar många i Bryssel. Europas folk är bara till besvär. De borde inte lägga sig i sådant de inte förstår.
Denna andan kan man inte yppa på de nationella politiska arenorna – för då åker man ur de folkvalda parlamentet med huvudet före. Men i Bryssel kan man strunta i folket, eftersom nuvarande fördrag innebär att makthavarna aldrig kan avsättas, inte minst därför att det inte finns en organiserad opposition med ett annat regeringsalternativ redo att ta över.
För mig är det obegripligt att Persson, som vill se nationalstaterna träda tillbaka för “internationell demokrati”, inte tycks inse att det första kravet för att en överstatlig nivå ens ska komma i närheten av att kunna ta över är att denna nivå antar en fullvärdigt demokratiskt system med konkurrerande regeringsalternativ där folket väljer och avsätter makthavarna. (Och även i en sådan union är jag emot att den får rätt att ta ut skatter själv. Vi behöver inte fler nivåer av politiker som beskattar folket.)
Så länge EU är etablissemangens projekt kommer EU aldrig att erhålla den legitimitet som krävs för att göra denna övergång från nation till union.
Men visst är det bra att Göran Persson vågar diskutera euorpasamarbetet öppet och konkret. Det är mer än vad de aktiva politikerna i regering och opposition gör. Man kan se hans inhopp som en känga mot alla riksdagens partiledare.
(Andra bloggar om politik, Europa, EU, i)

Att vänsteraktivister på barrikaderna alltid är ute efter andras pengar och aldrig avstå själv får vi idag ett nytt bevis på. Johan Lundberg avslöjar i Axess hur Aftonbladets radikala kulturredaktör Åsa Linderborg agerar för att minska skatten på bokinkomster, Grattis till miljonerna, Åsa!
Han skriver:

Linderborg har utnyttjat svensk skatte- och bolagslagstiftning på ett sådant sätt att hon betalar så lite i skatt som möjligt på miljoninkomsterna från sin bästsäljare.
Åsa Linderborg har ett aktiebolag. Ur sitt bolag har hon från början av 2008 till mitten av 2010 tagit ut årslöner på 280-350 000 kronor. Under denna period har intäkterna i aktiebolaget varit drygt 5 miljoner kronor.
Under perioden ifråga har hon istället lagt undan ungefär en miljon i periodiseringsfonder (vilket man gör för att undvika skatt under något eller några år så att man, under något år då man har lägre skatt, kan ta tillbaka pengarna), investerat två miljoner i räntebärande papper samt tagit ut utdelning på aktier för 260 000 kronor. (Aktieutdelningarna istället för lön innebär att Åsa bara har behövt betala ca 30% skatt istället för 55% i marginalskatt + ca 33 % i egenavgifter.

Ja, det är ju inte första gången vänstern avslöjas med dubbelmoral. Pratet om solidaritet genom höjda skatter är just bara prat för att framstå som godheten själv. I verkligheten, när man har chansen att visa sin solidaritet genom höga skatteinbetalningar, ja då avstår man mycket gärna.
Jag tycker dessa hycklare är de mest egotrippade och individualistiska debattörer vi har i detta land. Vi till höger är ärliga om att vi anser att man ska få behålla lönen för mödan av sitt arbete. När vi anklagas för egoism av dem som lever dubbelliv illustreras hur falsk vänstern är.  
Jag gratulerar Linderborg till hennes miljoner och till att hon räddar dem från skattmasen. Tänk om hon kunde göra detsamma till alla dem som på samma sätt är framgångsrika. Då skulle klimatet i Sverige bli ett helt annat. Vi skulle få så många fler att tro på nyttan med att ligga i och arbeta och skapa nya innovationer.
Tänk om vänstern kunde lära som man lever, istället för att inte leva som man lär.
(Andra bloggar om politik, vänstern, Åsa Linderborg, ideologi, socialism, skatter, moral, ekonomi, kapitalism, i)

När Jonas Sjöstedt idag höll sitt jungfrutal som partiledare för Vänsterpartiet framstår han som både radikal, stabil och förtroendeingivande. En mycket ovanlig kombination.
I jämförelse med övriga partiledare i oppositionen är nog Sjöstedt den som har de bästa personliga kvalifikationerna för att vara statsministerkandidat. Visst riktade han sina rallarsvingar mot de borgerliga och inte minst mot kapitalismen, men det sker på ett sätt som bygger på engagemang i politisk övertygelse snarare än som tröttsamma klichéer. 
Ta bara denna passus, då han tog upp en snöstorm i december 1998:

– I Gävle föll mer än en meter snö under ett dygn. Samhället slutade fungera. Inga bilar kom fram. Skolor och arbetsplatser kunde inte öppna. Tågen slutade gå. Det blev väldigt tyst. Folk kom knappt ut ur sina hus. Man lyssnade på instruktioner på lokalradion. Folk anmälde sig snabbt frivilligt till snöskottning för att kunna nå de som behövde hjälp. I mataffärerna sinade färskvarorna snabbt, de fördelades mellan kunderna och mjölken sparades till familjer med små barn. När det behövdes som bäst höll solidariteten i samhället.
– Det enda sättet att ta sig fram var med snöskoter eller de få bandvagnarna. Men vem skulle få åka, vem behövdes mest? Man fick prioritera stenhårt. Det blev personalen på sjukhuset, de som skulle reparera trasiga elledningar och de som skulle ta hand om de gamla som fick förtur. Bankdirektörer och konsulter fick vackert stanna hemma och vänta. När det väl gällde var det de som arbetar i välfärden som verkligen behövdes. När det väl gäller behöver vi inte heller de välavlönade direktörerna i riskkapitalbolagen.

Snyggt formulerat. Jag håller med om att de som håller vårt samhälle igång är värda högre status än de har idag.
Retoriken är medryckande. Men naturligtvis bygger den på en verklighetsuppfattning som gång på gång visat sig felaktig. Ett samhälle som vill välstånd ställer inte grupp mot grupp. Ett samhälle som vill förbättra för de minst bemedlade gör det inte genom politik för “jämlik fördelning”. Varje gång socialismen har prövats har den bara lett till värre fattigdom, särskilt för de minst bemedlade.
Man bör minnas Winston Churchills ord: “Kapitalismens inneboende last är den ojämna fördelningen av rikedom; socialismens inneboende förtjänst är den jämna fördelningen av fattigdom.”
Men Sjöstedt kan om han fortsätter i samma anda formulera ett vänteralteranativ till Alliansen som gör att den ideologiska debatten kommer igång i Sverige igen. På senare år har pragmatismen och det nedtonade politiska samtalet dominerat helt. Det är bra i ekonomiska kristider, men i längden måste vi ventilera värderingar för att kunna staka ut vägen framåt.
Sjöstedt kanske kan göra det Socialdemokratin just nu är okapabel till: ge regeringen lite tuggmotstånd.  
(Andra bloggar om politik, Vänsterpartiet, Sjöstedt, ideologi, socialism, jämlikhet, Alliansen, marknadsekonomi, kapitalism, i)

I senaste numret av socialdemokratiska idétidskriften Tiden framförs tankar om att behålla marknadsekonomin men avskaffa det privata ägandet.
Socialdemokratin är i desperat behov av en ny strategi, nu när man inte längre kan växla in allt större politiska löften mot allt högre skatter. En tankegång som framförs är att låta marknadsekonomin fortsätta generera tillväxt, men begränsa det privata ägandet.  Dany Kessel, i Socialdemokratiska studentförbundet, skriver:

Kapitalismen, eller privat ägande av produktionsmedel, är dock inte en förutsättning för att marknader ska kunna existera och fungera.

Upphovsmannen bakom detta sätt att skilja på ägande och marknader är ingen filosof eller ekonom, utan Kinas starke man Deng Xiaoping. Dessa idéer höll på att kosta honom livet, eftersom Mao Tse-tung var emot både privat ägande och marknadsekonomi. Mao startade kulturrevolutionen för att rensa ut orena tankar som dessa.
Men Deng var en överlevare som efter Maos död såg till att ta makten och skapa det dubbla systemet med kommunistisk diktatur i politiken tillsammans med en framväxande marknadsekonomi. Han struntade i om en katt var svart eller vit, bara den fångade möss.
Många menar att Kina funnit en väg att kombinera socialism med marknadsekonomi, vilket skulle bevisa att liberalismens största tänkare har haft fel när de hävdat att marknadsekonomi banar vägen för frihet.  Men Dengs system har bara praktiserats i några årtionden, och än lever det på att urfattiga kineser fått högre materiellt välstånd. När en ny kinesisk generation tar det materiella för givet, utsätts systemet för det verkliga provet: kommer kineser som får välja vad de köper att också vilja bestämma vilka politiker som styr över dem?
Att Socialdemokraterna tycks blicka mot Kina är olustigt, men ingen valvinnare. S vill säkert inte avskaffa demokratin, men att vilja förstatliga ägandet av produktionsmedlen, alltså avskaffa “vinstintresset” i allt från sjukvård och skola till livsmedelshandel och industri skulle snabbt få vårt välstånd att falla till ulandsnivå.
Dany Kessel vill inte omedelbart reglera allt, han skriver: “Däremot kanske man ska avvakta med regleringar och socialiseringar av eller på marknader där innovationen skapar välstånd och nya möjligheter utan att för stora problem uppstår eller marknader där ett offentligt ingripande inte kan förväntas leda till några välfärdsvinster.”
Det exempel som anges på marknader som inte behöver socialiseras är “restaurangtjänster”.
Vad trevligt! Åtminstone restauranger ska få fortsätta präglas av mångfald snarare än landstingspolitikers beslut och regleringar om likriktning och jämlikhet i varje detalj.
För mig är det en gåta hur socialdemokrater mot bakgrund av de senste 100 årens experiment med kollektivt ägande fortfarande tror att ett sådant samhälle kan utvecklas. Kessel frågar “Hur kan vi bäst utnyttja den kapitalistiska innovationen?” Som om politiker skulle kunna peka ut områden och säga: “här är ni fria att utveckla en ny tjänst”. Hela mänsklighetens historia visar att utveckling aldrig kan ledas ovanifrån. Innovationer och uppfinningar sker på individnivå och ofta där ingen kunnat förutse de nya stora revolutionernade förändringarna.
Tror socialdemokrater att de på 1970-talet skulle kunnat peka på de gigantiska datorhallarna och sagt till Bill Gates och Steve Jobs: “Här får ni börja röja fritt och behålla vinsterna om ni kan utveckla datatekniken!” 
Svaret måste vara: ja, socialdemokrater tror sig vara så kompetenta att de kan förutse mer än alla andra. Detta storhetsvansinne är ju en förutsättning för att inta positionen att man själv som politiker vet bättre än alla andra vad de behöver och kan få.
Och jag tror att det är denna socialismens inbyggda narcissism som alltid kommer att bli dess fall. Moderna människor tror inte att politiker vet bättre än alla andra. Så länge socialdemkratin och vänsterns agenda utgår från denna premiss, kommer de att misslyckas. 
Därmed inte sagt att alla regleringar är av ondo. Det är en missuppfattning att en liberal och fri ekonomi inte behöver regler och lagar. Ramar behöver sättas upp. Rättsstaten är en förutsättning för frihet. De som begår övergrepp mot andra, oavsett om det är med hot och våld eller genom lögner och bedrägerier, ska straffas.
Finanskrisen används som exempel på att inte tillräckligt många regler och politisk styrning funnits. Detta är socialisternas vanliga missuppfattning, eller förvrängda bild av vad som hänt. Skälet till finanskrisen i USA var inte avreglering utan politiska påtryckningar på banker att låna ut mer till människor med små inkomster. Bolånemarknaden tvingades av politiker sänka kraven på säkerheter och öka riskfylld utlåning. Detta så att låginkomsttagare skulle kunna köpa egna hem.
Dessa lån hade bolåneinstituten självklart ett intresse av att sprida vidare till finansmarknaden så att riskerna minskade. De “giftiga” lånen hade inte uppstått om marknaden inte påverkats av politiken.
Det lustiga, eller olustiga, är att de flesta av de osunda vinster och obalanser som uppstår på marknader har orsakats av politikers ingripande och klåfingrighet. Ta vinsterna inom vård och skola, och skatteplaneringen med utländskt ägande, som diskuterats denna vinter. Alla dessa snabba vinster beror ju på att verksamheten varit reglerad och blivit så ineffektiv att snabba vinster kan göras vid en övergång. Eller på grund av att politiker gjort dåliga avtal vid överlåtelse.
Att politiker gör dåliga affärer är ju knappast marknadens fel. Det är exempel på hur inkompetent det politiska systemet är på att driva affärer.
Slutsatsen av detta är ju inte att politiken ska bestämma mer över ekonomin. Utan mindre.
Jag vill se politiker som går tillbaka till politikens grundläggande uppgift – att stifta de lagar som sätter upp ramar för rättsstaten.
P.S.
En initierad läsare påpekar att privat ägda företag numera representerar 70% av tillgångar i kina, med en andel som ökar varje år. I ekonomin är alltså Kina både marknadsekonomiskt och kapitalistiskt, medan politiska makten fortsatt präglas av kommunistisk diktatur.
(Andra bloggar om politik, socialism, socialdemokraterna, ideologi, ekonomi, friet, marknadsekonomi, kapitalism, i)

Alla dessa helglediga dagar är perfekta tillfällen att läsa lite i de politiska tidskrifter som publicerats på senare tid. I nya numret av Nyliberalen instämmer jag helt och fullt i notisen om att radikalfeministen Valeri Solanas SCUM-manifest från 1967 satts upp som teaterpjäs i Stockholm. Bokstäverna är forkortning för “Society for Cutting up Men” och budskapet går ut på att män är “biologiska katastrofer” som borde “bli ihjälgasade”. Skolelever bjuds in till föreställningarna och publiken delas in efter kön för att peka ut den manliga delen.
Nyliberalen skriver:

Kultur ska vara fri och inte censureras. Men regissören Erik Holmström är inte trovärdig i att det enbart handlar om att våga provocera eftersom det hade varit helt otänkbart att göra en dylik pjäs där måltavlan är muslimer, judar eller någon annan minoritet i Sverige. Det hade heller inte kommit på fråga at göra en pjäs om hur männen ska befrias från kvinnorna genom att den kvinnliga delen av befolkningen gasas ihjäl.
Andrea Edwards, som är ensam på scenen, hävdar i SVT att pjäsen behövs eftersom vi lever i ett patriarkat. Därmed är pjäsen inte bara en provokation för provokationens skull, den vill faktiskt säga något politiskt. Då luktar dess innehåll faktiskt ännu mer illa.

Ja, det var så här tyska folket mjukades upp inför folkmorden som sedan skedde, bland annat med gas, utan några protester. De som gillar SCUM kan rimligen inte instämmer med Nürmbergrättegångarna som dömde tyska makthavare för brott mot mänskligheten.
Denna sorts feminism attackerar och undergräver de mänskliga rättigheterna. Den sprider hat och vill öka motsättningarna i samhället, precis som de våldsamma ideologierna på 1900-talet. Dessa radikalfeminister är helt enkelst avskyvärda.
(Andra bloggar om politik, feminism, scum, ideologi, kön, i)

Aftonbladet låter Sifo i december varje år tillfråga ett statistiskt urval i svenska folket om vilka betyg de ger regeringens statsråd på en femgradig skala.
Alliansregeringen får det högsta genomsnittsbetyget som uppmätts. Man tangerar segeråret 2006, med betyg 2,93. Se hela listan.
Bästa betyg någonsin för en minister blir det också. Finansminister Anders Borg får 4,0. Det högsta betyg en socialdemokratisk minister fått är 3,6.
Lägst betyg får socialförsäkringsminister Ulf Kristersson, som tycks ha ärvt betyget från företrädaren även om betyget sakta kryper uppåt. Han får 2,5 och delar sistaplatsen med migrationsminister Tobias Billström. Båda ministerposterna är otacksamma och svåra.
Däremot tycker jag kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth är överskattad med folkets betyg 3,0.
(Andra intressanta bloggar om politik, Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna, Alliansen, regeringen, Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, opinionsmätningar, Sifo)

Nattens nomineringsmöten i Iowa (valet sker genom diskussion i grupper istället för med valsedlar) är en uthållighetsseger för Mitt Romney.
Han är en lika slätstruken person som Barack Obama. Fast mer erfaren. Romney har också lättare än andra republikaner att vinna över mittenväljare från Obama. I den meningen är han sittande presidents svåraste utmanare.
Inte heller nattens segrare, förre senatorn Rick Santorum, faller mig i smaken. Han är den sittande senator som förlorat omval med en av de största marginaler i historien. Det tyder på bristande politiskt handlag.
Och än kan inte Newt Gingrich räknas bort. Han kom fyra – precis som förra valets slutlige republikanske presidentkandidat John McCain.
Så här ser nattens resultat ut, när 1772 av 1774 valdistrikt räknats:
Rick Santorum – 24,5 procent
Mitt Romney – 24,5 procent
Ron Paul – 21,5 procent
Newt Gingrich – 13,3 procent
Rick Perry – 10,3 procent
Michele Bachmann – 5,0 procent
Se mer i lokaltidningen Desmoines Register: GOP caucus result.
(Andra intressanta bloggar om politik, demokrati, val, USA)

Ja, nu börjar jag publicera mina inlägg här på min egen hemsida igen. Men de finns också hos DagensPS/Opinionen.
Något av en utvärdering av demokratin som styrelseskick har franske historikern Pierre Rosanvallon gjort i en treologi som idag diskuteras i Svenska Dagbladet, av Karl Steinick: Demokratin i ett tidevarv av motdemokrati.
Det är lätt att hålla med Rosanvallon om att kritik mot den etablerade makten ökat. Fler är skeptiska mot den formella demokratin – partipolitiken i staten. Istället har enligt många en “tilltagande individualism” fått medborgarna att “retirera in i privatlivet”. Rosanvallon argumenterar emot och menar att informell eller utomparlamentarisk aktivism (det som kallas “motdemokrati”, vilket jag tycker är ett förvirrande begrepp) tagit över från den formella.
Han är dock kritisk mot denna aktivism eftersom den driver på fragmentiseringen av samhället, istället för att få människor att engagera sig gemensamt för ett “större sammanhang”.
Rosanvallon pekar på att franska revolutionens mål om frihet och jämlikhet snabbt kommit i konflikt med varandra, och att den motsättningen än idag präglar det politiska livet. Så långt nickar jag instämmande.
Men sedan kommer denne vänsterintellektuelle fram till att han vill se en “repolitisering” av samhället.
Usch. Vilket illavarslande och obehagligt ord; repolitisering.
Det är ett vanligt missförstånd att, som Rosanvallon, tro på mer politik för att “minska de ekonomiska klyftorna” och “motverka konflikter och sönderfall”. Men det förutsätter att politiken åter kan bli representativ för en allmän, gemensam folklig uppfattning.
Men det som var möjligt på 1900-talet, då nationerna var egna ekonomier med liten kontakt med omvärlden, är omöjligt i en så global era som vi nu inlett. Människor har numera så olika livsmål och så olika bakgrunder att någon allmän uppfattning om hur politiken ska prioritera mellan olika angelägna och konkreta ändamål aldrig mer kan uppstå.
Människor gör olika livsval och vill prioritera väldigt olika. Det som är trygghet för den ene anses vara förmynderi för den andre. Det som vissa ser som frihet upplevs av andra som otrygghet.
En repolitisering skulle med andra ord leda till värre motsättningar och slittring.
Nej, här kan den bästa harmonin åstadkommas om människor får ökad makt att göra sina egna prioriteringar i vardagslivet.
Däremot kan vi värna gemensam delaktighet i ett större sammanhang genom fördjupad diskussion om värderingar, moral och etik. Vilka rättsnören ska gälla i samhället?
På denna mer grundläggande nivå vill jag se mer av “stormöte”, även om vi inte kommer att bli överens. Om olika aspekter bättre kan mötas på en öppen arena, på det demokratiska torget, tror jag sammanhållningen kan stärkas – genom respekt och förståelse för de som tycker annorlunda. Och genom att vissa yttre ramar slås fast, exempelvis att tolerans aldrig visas för intolerans, våld och hot.
Politiken i staten kommer alltmer att begränsas till att garantera människors frihet, på de mänskliga rättigheternas jämlika grund, snarare än lägga livet tillrätta för dem. 
Det är, menar jag, en båda naturlig och önskvärd utveckling.
(Andra intressanta bloggar om idédebatt, demokrati, värderingar, filosofi, ideologi, sociologi, nihilism, socialism, liberalism, konservatism, civilsamhället, medborgare, frihet, MR, förtryck)