Hur mycket politik kräver demokratin?

Ja, nu börjar jag publicera mina inlägg här på min egen hemsida igen. Men de finns också hos DagensPS/Opinionen.
Något av en utvärdering av demokratin som styrelseskick har franske historikern Pierre Rosanvallon gjort i en treologi som idag diskuteras i Svenska Dagbladet, av Karl Steinick: Demokratin i ett tidevarv av motdemokrati.
Det är lätt att hålla med Rosanvallon om att kritik mot den etablerade makten ökat. Fler är skeptiska mot den formella demokratin – partipolitiken i staten. Istället har enligt många en ”tilltagande individualism” fått medborgarna att ”retirera in i privatlivet”. Rosanvallon argumenterar emot och menar att informell eller utomparlamentarisk aktivism (det som kallas ”motdemokrati”, vilket jag tycker är ett förvirrande begrepp) tagit över från den formella.
Han är dock kritisk mot denna aktivism eftersom den driver på fragmentiseringen av samhället, istället för att få människor att engagera sig gemensamt för ett ”större sammanhang”.
Rosanvallon pekar på att franska revolutionens mål om frihet och jämlikhet snabbt kommit i konflikt med varandra, och att den motsättningen än idag präglar det politiska livet. Så långt nickar jag instämmande.
Men sedan kommer denne vänsterintellektuelle fram till att han vill se en ”repolitisering” av samhället.
Usch. Vilket illavarslande och obehagligt ord; repolitisering.
Det är ett vanligt missförstånd att, som Rosanvallon, tro på mer politik för att ”minska de ekonomiska klyftorna” och ”motverka konflikter och sönderfall”. Men det förutsätter att politiken åter kan bli representativ för en allmän, gemensam folklig uppfattning.
Men det som var möjligt på 1900-talet, då nationerna var egna ekonomier med liten kontakt med omvärlden, är omöjligt i en så global era som vi nu inlett. Människor har numera så olika livsmål och så olika bakgrunder att någon allmän uppfattning om hur politiken ska prioritera mellan olika angelägna och konkreta ändamål aldrig mer kan uppstå.
Människor gör olika livsval och vill prioritera väldigt olika. Det som är trygghet för den ene anses vara förmynderi för den andre. Det som vissa ser som frihet upplevs av andra som otrygghet.
En repolitisering skulle med andra ord leda till värre motsättningar och slittring.
Nej, här kan den bästa harmonin åstadkommas om människor får ökad makt att göra sina egna prioriteringar i vardagslivet.
Däremot kan vi värna gemensam delaktighet i ett större sammanhang genom fördjupad diskussion om värderingar, moral och etik. Vilka rättsnören ska gälla i samhället?
På denna mer grundläggande nivå vill jag se mer av ”stormöte”, även om vi inte kommer att bli överens. Om olika aspekter bättre kan mötas på en öppen arena, på det demokratiska torget, tror jag sammanhållningen kan stärkas – genom respekt och förståelse för de som tycker annorlunda. Och genom att vissa yttre ramar slås fast, exempelvis att tolerans aldrig visas för intolerans, våld och hot.
Politiken i staten kommer alltmer att begränsas till att garantera människors frihet, på de mänskliga rättigheternas jämlika grund, snarare än lägga livet tillrätta för dem. 
Det är, menar jag, en båda naturlig och önskvärd utveckling.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , )