G20 stod upp för frihandel

För egen del tycker jag det blir väldigt mycket fluff-fluff på internationella toppmöten, till intet förpliktande ord. Men G20-mötet i London var positivt i den meningen att man uttalade sig för frihandel. Om de protektionistiska tongångarna varit starka hade man strukit sådana formuleringar.
Det var ju också glädjande att USA:s statsexpansiva linje fortsatt inte har något stöd i Europa, och att Europas krav på mer internationell byråkrati och regleringar inte heller fick något omfattande stöd av USA. Istället tilldelas existerande internationella institutioner mer pengar för att kunna smörja finanssystemet under krisen.
Dagens Industri rapporterar:

Nobelpristagaren Paul Krugman skrev i New York Times att G20-mötet varit bättre än vad han hoppats. Det innehöll något substantiellt och betydande, nämligen klart ökad finansiering för internationella finansiella institutioner, plus ökad ökade handelskrediter. Detta kommer att hjälpa mindre länder, med valutakriser, en hel del.
”En vändpunkt? Nej. Men: realistiskt sett så skapar internationella stormöten ingenting — detta gjorde något betydelsefullt”, skriver Paul Krugman.

I Dagens Nyheter skriver Johan Schück, Ord är en sak – handling en annan:

Pengar är vad som räknas, medan vackra ord inte kostar mycket. G20-mötet ger ett påtagligt resultat: mer resurser till Internationella valutafonden, IMF, som nu får större möjligheter att bekämpa krisen.

Vi kan därmed hoppas att världens nationer inte agerar som de gjorde efter börskraschen 1929. Den verkliga krisen uppstod inte då, utan när länderna började stänga sina gränser och försöka rädda inhemska företag med tullar. Man får intryck av att syftet med G20 varit att just tala om det: vi ska inte göra om samma misstag som då.
Men alla som följt politik vet att ambition och verklighet ofta inte hänger ihop. Trots alla ord kan något viktigt land slå om och tillgripa protektionism, och då kan fler följa efter. Och då är den negativa spiralen igång där alla ser sig tvingade att göra likadant.
Möjligheterna att göra det bästa av situationerna är iallafall inte borta efter G20.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , )

Svenska folket ställer upp på bonusar

Samhällsdebatten har varit hätsk och otroligt uppskruvad mot allt vad bonusar och rörliga ersättningar heter. I medierna framstår det som att alla är emot, även de styrelseledamöter som beslutat om bonussystemen. Men idag kommer en opinionsmätning som visar att en majoritet av svenska folket förstår att rörliga ersättningar kan vara rimliga. PÅ DN-Debatt skriver Demoskop, Kritiserat bonussystem har klart stöd hos folket:

Trots frågans aktualitet och det höga tonläget i debatten är endast en av fyra (26 procent) av allmänheten emot prestationsbaserade ersättningar. En knapp majoriret (53 procent) anser att olika former av bonussystem är bra …
Undersökningen visar att det inte finns några avgörande skillnader i åsikter kring bonusar vare sig när det kommer till ålder, partipolitiska sympatier eller mellan kvinnor och män. Det enda som sticker ut är att ungdomar är mycket positiva till att popartister får höga löner – och att pensionärerna är lika kritiska till detsamma.
Allmänheten är således, i stort, för att personer som presterar väl ska ha en hög eller till och med en riktigt hög ersättning för sitt arbete.

Det här glädjer mig denna morgon. Svenska folket är klokare än vad många aktörer i samhället tror.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , )

Immateriella investeringar som inte syns

Det är många seminarier just nu. På förmiddagen var jag hos Institutet för Näringslivsforskning och lyssnade på Harald Edquist, som svarade på frågan: Kan man alltid ta på en investering?
Snarare än en diskussion om äganderätter handlar hans forskning om att vi i ekonomisk statistik och därmed i vår verklighetsuppfattning har ett inbyggt fel, orsakad av att synsätt från industrisamhället fortfarande dominerar. En betydande andel av svenska företags investeringar idag handlar om immateriella tillgångar som missvisande tas upp som löpande kostnader istället för som investeringar.
Jag är fascinerad över att eftersläpningen i synsätt kan vara så stor, även i forskning och vetenskap. Edquist visar att investeringar i immateriella tillgångar inom näringslivet år 2004 var hela 9 procent av BNP. Det handlar främst om utgifter för FoU, design, mjukvara och varumärke. Men dessa 9 procent räknas alltså inte i nationalräkenskaperna som investering, det gör bara de materiella investeringarna som uppgår till 14 procent av BNP.
Här finns en förklaring till varför vi inte sällan hör, och jag länge utgått ifrån, att vi idag investerar mindre än förr. År 1960 utgjorde de materiella investeringarna inom näringslivet 22 procent av BNP, mot alltså 14 procent 2004. Förklaringen är att vi lämnar industrisamhället för ett tjänstesamhälle där en växande andel av investeringarna inte går att ta på.
Att insikten om och anpassningen till denna utveckling går så långsamt, säger en hel del om trögheten i våra mentala bilder av samhällsförändringar. Verkligheten förändras snabbare än vetenskapssamhället klarar av att smälta den.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , )

Efter G7, G8 och G20: G2

Financial Times rapporterar i China agrees on need for co-operation:

Onsdagens möte mellan Barack Obama och Hu Jintao, hans kinesiska motsvarighet, i samband med G20-mötet har av vissa blivit kallat G2 och är det första möet mellan de två ledarna … Även om samtal i nyskapade G2 ignorerar den växande multilaterala basen i finansiell diplomati, reflekterar det ändå realiteten i att lite kan hända kring den växande mängden internationella ärenden utan överenskommelse mellan USA och Kina …
Kina demonstrerar att man nu vill spela en betydligt mer avgörande roll i internationella ekonomiska affärer, och detta möte kan ha satt tonen för resten av de toppmöten som sker i London denna vecka.

Kina kräver inflytande. Kina är en hårdför diktatur. I klartext: vi ser nu hur frihet och demokrati börjar pressas tillbaka i världen. Det gäller att vara medveten om denna trend i våra diskussioner om internationell politik.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , )

På bloggträff med Peter ‘Poker’ Wallenberg

Stockholms Handelskammare och dess vd Peter Egardt hade ikväll bjudit in ett antal bloggare, från vänster till höger, för ett möte med styrelseledamoten Peter Wallenberg Jr.
Han har ju länge varit en doldis som gått en annorlunda väg i familjen: som 15-åring började han som smörgåsnisse på hotell och har jobbat 30 år i servicenäringen innan han ”seglat upp som Wallenbergfamiljens mäktigaste makthavare”, enligt Veckans Affärer. Han är bland annat ordförande i Wallenbergsstiftelsernas förvaltningsbolag FAM, det är därifrån Wallenbergsfärens makt utgår.
Det blev en mycket öppenhjärtig diskussion, och mitt intryck från ”Uppdrag granskning” i SVT i vintras bekräftas: Jag gillar Peter Wallenbergs prestigelösa och jordnära sätt att vara.
Eftersom Peter aldrig log som barn, inte ens när farfar Marcus grimaserade, fick han smeknamnet ”Poker”. Men det — att le — tar jag igen nu, tillade han.
Wallenberg slog ett slag för långsiktigt ägande, som till skillnad från anonyma fondägare, tar ansvar för företagens utveckling. Och det är ju lätt att hålla med honom. Kvartalskapitalismen, som vänstern kallar den, är något också jag har svårt för. De kortsiktiga placeringarna har vissa likheter med kasino och spel som inte hör hemma i det här sammanhanget.
I sin inledning påpekade han också att dialogen mellan politik och näringsliv på riksnivå är sämre i Sverige än i andra länder. Vi behöver bli bättre på att gemensamt diskutera nödvändiga insatser för samhällsutveckling, sa han. Det fungerar bättre mellan företag och kommuner på lokal nivå, men när det gäller det nationella perspektivet ser Wallenberg brister.
Wallenbergsstiftelserna fördelar miljardanslag till forskningen. På min fråga om det den globala konkurrensen betyder att vi inte längre kan konkurrera enbart med kunskap, eftersom kineser och indier blir minst lika bra civilingenjörer som svenskar, utan måste bli bättre på innovationer — att tillämpa kunskap för nya ändamål och på nya sätt — gav Wallenberg ett jakande svar. Här kom han tillbaka till relationerna mellan olika sektorer: nu mellan näringsliv och forskning. Sverige hade tätare kontakter mellan forskning och kommersiell tillämpning förr. Den behöver återskapas. Många forskare försvinner utomlands.
Diskussionen kom in på näringslivets sociala ansvar. Själv är jag mycket skeptisk till varför alla samhällsaktörer måste spela politiker, men Wallenberg hade här ett slagkraftigt budskap: Vi kommer aldrig att få en god kulturpolitik, så länge sponsring av kultur inte är avdragsgillt. Peter Egardt fyllde i med att företag får göra avdrag för sportsatsningar som omfattar exempelvis reklam på spelartröjor, medan skattelagstiftningen inte tillåter sponsring av kultursatsningar. Här måste Sverige ta efter USA för att få fart på kulturlivet, menade Wallenberg.
Med tanke på att G20 träffas i London, frågade jag honom hur han ser på krisen, har vi nått botten? Wallenberg tror inte det. Särskilt Stockholm har inte känt av krisen än. Det blir värre innan det blir bättre.
Vänsterbloggarna tog upp bonusarna, som Wallenberg försvarade utan reservationer. Det finns en internationell arbetsmarknad, även om det i samhällsdebatten framstår som att så inte är fallet. Svenska chefer är efterfrågade och finns i många stora multinationella bolag. Han förklarade utvecklingen mot allt högre bonusarna med att de blivit ett konkurrensmedel mellan olika arbetsgivare när de ska värva de bästa. ”Fnys inte. Det är så det ser ut”, sa han, inte alls irriterat utan i de facto-ton, när några inte ville lyssna.
Som sagt, Poker ger Wallenbergfamiljen ett väldigt intressant ansikte.
Se mer: Restauratören i En driftig man, Dagens PS i Det här är min hemliga dröm.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , )

Ingen slår de tre O:na

Det har väckt stor uppmärksamhet att ”Mr Aktuellt” Jarl Alfredius har gått bort. Och visst var han en kompetent programledare, ett förtroendeingivande nyhetsankare i Sveriges Television.
Men när det gäller TV-journalistik är det ingen som slår ”de tre O:na” — Lars Orup, Åke Ortmark och Gustaf Olivecrona. Utöver att vara programledare av rang, besatt (och i Ortmarks fall: besitter) de en speciell journalistisk förmåga att formulera oväntade vinklar på frågor som tvingade makthavare till svar som avslöjade mer än de egentligen avsett.
På 1960-talet introducerade de ”skjutjärnsjournalistiken” i Sverige, då man inte längre var underdånig i sin frågeställning. I dag har journalistiken kvar attityden, att kaxigt pressa politiker, men den saknar ofta de djupare kunskaperna och förmågan att ställa intressanta frågor.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , ,)

Integration: Fria marknader bättre än lagar mot diskriminering

Nya numret av magasinet Neo innehåller en bra ledare, I Sverige gäller svenska lagar, där man skriver:

I Frankrike gäller franska lagar. Där talar man franska. Se där två påståenden som samtidigt är både självklara och sanna … Men byt ut Frankrike mot Sverige, och språket till svenska, och vi har plötsligt att göra med högexplosivt material, redo att brisera under fötterna på den som är oförsiktig nog att ge sig ut i debatten …
Anklagelserna om vem som fiskar mest och djupast i ”grumliga vatten” haglar i integrationsdebatten … I ett sådant unket debattklimat är det inte konstigt att integrationspolitiken har misslyckats på i stort sett varje punkt …
Det finns ingen enkel lösning för att bryta utanförskapet, men … grundläggande är att integration sker bäst på fria marknader, inte genom välmenande lagar mot diskriminering. Ekonomen Thomas Sowell har visat hur svarta i USA kunde ta sig fram i den konkurrensutsatta nöjesindustrin och bli Broadwaystjärnor redan på 1920-talet. När Brooklyn Dodgers 1949 anställde den första svarta baseballspelaren fick de en konkurrensfördel som gjorde att ligan på kort tid översvämmades av svarta spelare. I dag klarar invandrade somalier sig mycket bättre i Minnesota än i Sverige, eftersom de i USA ges betydligt bättre möjligheter och incitament att starta och driva verksamheter som ger dem egenmakt.

Instämmer. Istället för att göra folk till offer för påstådd rasism, bör människor vara fria att driva verksamheter som gör att de kan försörja sig själva och skapar sig en naturlig väg in i det svenska samhället. Att för evigt betraktas som offer som staten ska ta omhand, leder till alla sorters elände: självförakt, isolering, misstänksamhet från majoritetsbefolkningen och ökade motsättningar.
Just den utveckling vi sett de senaste 20-30 åren utan att de partipolitiska etablissemangen vågat ta i frågorna. De försök som gjorts har snabbt utmålats som, just det, ”fiskande i grumliga vatten”.
Störst skuld för det lidande som invandrare drabbas av är svenska mediebranschen. Det är mainstreammedierna som varit värst i att stämpla alla försök till språk- och försörjningskrav som värsta sortens rasism. Och medierna har en ensidig bild av invandrare som offer. Därmed banaliserar man verkligheten, som inrymmer stort kreativt entreprenörskap hos nyanlända, men också en mörk baksida av kriminalitet, hot och våld.
Båda dessa sidor finns. Och svenska medier blockerar möjligheten att lyfta fram och stimulera den förstnämnda, och på allvar ta itu med den sistnämnda.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , )

Tyskland vägrar tillmötesgå Obamas krav om Afghanistan

Barack Obama gör sitt första Europabesök som Amerikas president. Ett av hans huvudbudskap är att Europa, likt USA, ska sända fler trupper till Afghanistan. Men Tyskland tvekar, rapporterar Deutsche Welle i Germany to Increase Training Role in Afghanistan:

Tyskland säger att man är redo att möta president Obamas förfrågan om större insatser i Afghanistan genom att utöka utbildning av lokal polis och säkerhetsstyrkor. Men frågan om fler trupper förblir utan gensvar. Beskedet, som än en gång inte svarar upp mot förfrågan om fler stridsberedda soldater, kom inför Natos 60-års jubileum denna vecka då medlemsländernas insatser i Afghanistan kommer att vara ett av de hetaste frågorna på dagordningen.

Det är inget varmt välkomnande som Barack Obama får. I sak är det ju lika ovilligt som det George W Bush mötte. Visst är tonläget ett helt annat. Man kramar om varandra och håller god min. Men det är knappast med goda miner och till intet förpliktande fjäsk som man vinner strategiska framgångar mot fundamentalister och ökad säkerhet i världen.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , ,, )

Nya israeliska regeringen har tillträtt

Med 69 röster för och 45 röster emot godkände Israels parlament Knesset igår kväll den nya regeringen.
Premiärminister Benjamin Netanyahu motsatte sig Ariel Sharons tillbakadragande från Gaza 2005 och hade gräsrötternas stöd i Likud, vilket tvingade partiledaren och premiärministern Sharon att lämna partiet och starta det nya mittenpartiet Kadima. Så här i efterhand har Netanyahus hökaktiga kritik vunnit respekt i takt med att Hamas tagit över Gaza och attackerat Israel med mer än 10.000 missiler in över gränsen från Gaza.
Vice premiärminister är en politisk nykomling, Moshe Yaalon, men med militär auktoritet som landets tidigare ÖB. Han var också emot tillbakadragandet från Gaza. Han gick inför valet i februari med i Likud.
Som försvarsminister fortsätter Arbetarpartiets partiledare Ehud Barak. Han har haft en mjukare framtoning och gjorde som premiärminister år 2000 allt för att komma till fredsavtal med palestinierna. Som tack fick han ny intifada och terrorvåg, vilket gjorde att israeliska folket tappade allt förtroende för honom och Arbetarpartiet. En del tror att Barak genom att ingå i Netanyahus regering för alltid marginaliserat Arbetarpartiet, det som under årtionden varit Israels statsbärande parti.
Utrikesminister blir Avigdor Lieberman, sovjetisk-moldavisk invandrare och partiledare för nationalistpartiet Yisrael Beiteinu (Israel vårt hem). Svenska medier beskriver honom som extremist, men han ingår alltså i en koalitionsregering med Arbetarpartiet. Och mittenpartiet Kadima försökte utverka fortsatt regeringssamarbete med partiet efter valet i februari. Svenska medier har av någon anledning väldigt lätt för att utmåla judar som extremister. Lieberman är till exempel mindre uttalad motståndare mot en tvåstatslösning än Netanyahu.
För att Netanyahu skulle kunna bilda regering fick han lova Arbetarpartiet att respektera och fullfölja ingångna avtal och processer som startats av den förra Kadima-ledda regeringen.
Och historien visar att det är de mest hårdföra israeliska politiska ledarna som har auktoritet nog att göra upp om fred. Exempelvis var det ju Menachem Begin som slöt fred med Egypten. Under Arbetarpartiets storhetstid var han länge illa ansedd som stridslysten Likudledare. Men det var han som slöt det fredsavtal som visar att det går att skapa uthållig fred i Mellanöstern.
Så här ser hela listan på den rekordstora regeringen ut, med 30 ministerposter. Av listan framgår fördelningen mellan partierna som ingår i höger-vänsterregeringen:
1. Premiärminister – Benjamin Netanyahu (Likud)
2. Utrikesminister – Avigdor Lieberman (Israel vårt hem)
3. Försvarsminister – Ehud Barak (Arbetarpartiet)
4. Finansminister – Yuval Steinitz (Likud)
5. Inrikesminister – Eli Yishai (Shas)
6. Bostadsminister – Ariel Atias (Shas)
7. Inrikes säkerhetsminister – Yitzhak Aharonovitch (Israel vårt hem)
8. Justitieminister – Yaakov Neeman (Likud)
9. Utbildningsminister – Gideon Saar (Likud)
10. Vice premiärminister, strategiska frågor – Moshe Yaalon (Likud)
11. Vice premiärminister, underrättelsefrågor – Dan Meridor (Likud)
———
12. Minister för reionalt samarbete – Silvan SHalom (Likud)
13. Minister för transporter – Israel Katz (Likud)
14. Minister för kommunikation – Moshe Cachlon (Likud)
15. Minister för kultur och sport – Limor Livnat (Likud)
16. Minister för miljö – Gilad Arden (Likud)
17. Minister utan portfölj – Yoel Edelstein (Likud)
18. Minister utan portfölj, informationsfrågor – Michael Eitan (Likud)
19. Minister utan portfölj – Benny Begin (Likud)
20. Minister utan portfölj – Yossi Peled (Likud)
21. Minister för infrastruktur – Uzi Landau (Israel vårt hem)
22. Minister för integration – Sofa Landver (Israel vårt hem)
23. Minister för turism – Stas Miseznikov (Israel vårt hem)
24. Minister för handel o industri – Benjamin Ben-Eliezer (Arb.partiet)
25. Minister för välfärd – Yitzhak Herzog (Arbetarpartiet)
26. Minister för minoritetsfrågor – Avishai Braverman (Arbetarpartiet)
27. Minister för jordbruk – Shalom Simhon (Arbetarpartiet)
28. Minister i premiärministerns kansli – Meshulam Nahari (Shas)
29. Minister för religionsfrågor – Ya’akov Margi (Shas)
30. Minister för forskning – Daniel Hershkovitz (Judiskt hem)
Se mer: AFP i Israel parliament approves Netanyahu govt, AP i A look at key members of Israel’s new government, Y-Net i Netanyahu names Likud ministers, Earth Times i BACKGROUND: Israel’s Netanyahu government, Fox News i Israel’s New Leader Promises ’Full Peace’ With Muslim World.
(Andra intressanta bloggar om , , , , ,
, , , , , , , , , )

Vänstern tappar mark i USA

Fyllnadsvalet i New Yorks 20:e kongressdistrikt igår är helt jämt och ingen vinnare kunde utses på valnatten. Det skiljer 65 röster i ett val där 154.000 väljare röstat, rapporterar New York Times nu på morgonen i House race too close to call.
Men att valet är jämt, 50-50, är en förlust för demokraterna som så sent som i november vann med 62-38 eller med en övervikt på 68.000 röster. Republikanerna har tagit in demokraternas försprång på 24 procentenheter. Detta trots att Barack Obama deltog i valet med direkta uppmaningar till medborgarna i valkretsen att rösta demokratiskt.
Vänsterns smekmånad efter valsegern i höstas är över.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , ,)