Immateriella investeringar som inte syns

Det är många seminarier just nu. På förmiddagen var jag hos Institutet för Näringslivsforskning och lyssnade på Harald Edquist, som svarade på frågan: Kan man alltid ta på en investering?
Snarare än en diskussion om äganderätter handlar hans forskning om att vi i ekonomisk statistik och därmed i vår verklighetsuppfattning har ett inbyggt fel, orsakad av att synsätt från industrisamhället fortfarande dominerar. En betydande andel av svenska företags investeringar idag handlar om immateriella tillgångar som missvisande tas upp som löpande kostnader istället för som investeringar.
Jag är fascinerad över att eftersläpningen i synsätt kan vara så stor, även i forskning och vetenskap. Edquist visar att investeringar i immateriella tillgångar inom näringslivet år 2004 var hela 9 procent av BNP. Det handlar främst om utgifter för FoU, design, mjukvara och varumärke. Men dessa 9 procent räknas alltså inte i nationalräkenskaperna som investering, det gör bara de materiella investeringarna som uppgår till 14 procent av BNP.
Här finns en förklaring till varför vi inte sällan hör, och jag länge utgått ifrån, att vi idag investerar mindre än förr. År 1960 utgjorde de materiella investeringarna inom näringslivet 22 procent av BNP, mot alltså 14 procent 2004. Förklaringen är att vi lämnar industrisamhället för ett tjänstesamhälle där en växande andel av investeringarna inte går att ta på.
Att insikten om och anpassningen till denna utveckling går så långsamt, säger en hel del om trögheten i våra mentala bilder av samhällsförändringar. Verkligheten förändras snabbare än vetenskapssamhället klarar av att smälta den.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , )

Rulla till toppen