På bloggträff med Peter ‘Poker’ Wallenberg

Stockholms Handelskammare och dess vd Peter Egardt hade ikväll bjudit in ett antal bloggare, från vänster till höger, för ett möte med styrelseledamoten Peter Wallenberg Jr.
Han har ju länge varit en doldis som gått en annorlunda väg i familjen: som 15-åring började han som smörgåsnisse på hotell och har jobbat 30 år i servicenäringen innan han ”seglat upp som Wallenbergfamiljens mäktigaste makthavare”, enligt Veckans Affärer. Han är bland annat ordförande i Wallenbergsstiftelsernas förvaltningsbolag FAM, det är därifrån Wallenbergsfärens makt utgår.
Det blev en mycket öppenhjärtig diskussion, och mitt intryck från ”Uppdrag granskning” i SVT i vintras bekräftas: Jag gillar Peter Wallenbergs prestigelösa och jordnära sätt att vara.
Eftersom Peter aldrig log som barn, inte ens när farfar Marcus grimaserade, fick han smeknamnet ”Poker”. Men det — att le — tar jag igen nu, tillade han.
Wallenberg slog ett slag för långsiktigt ägande, som till skillnad från anonyma fondägare, tar ansvar för företagens utveckling. Och det är ju lätt att hålla med honom. Kvartalskapitalismen, som vänstern kallar den, är något också jag har svårt för. De kortsiktiga placeringarna har vissa likheter med kasino och spel som inte hör hemma i det här sammanhanget.
I sin inledning påpekade han också att dialogen mellan politik och näringsliv på riksnivå är sämre i Sverige än i andra länder. Vi behöver bli bättre på att gemensamt diskutera nödvändiga insatser för samhällsutveckling, sa han. Det fungerar bättre mellan företag och kommuner på lokal nivå, men när det gäller det nationella perspektivet ser Wallenberg brister.
Wallenbergsstiftelserna fördelar miljardanslag till forskningen. På min fråga om det den globala konkurrensen betyder att vi inte längre kan konkurrera enbart med kunskap, eftersom kineser och indier blir minst lika bra civilingenjörer som svenskar, utan måste bli bättre på innovationer — att tillämpa kunskap för nya ändamål och på nya sätt — gav Wallenberg ett jakande svar. Här kom han tillbaka till relationerna mellan olika sektorer: nu mellan näringsliv och forskning. Sverige hade tätare kontakter mellan forskning och kommersiell tillämpning förr. Den behöver återskapas. Många forskare försvinner utomlands.
Diskussionen kom in på näringslivets sociala ansvar. Själv är jag mycket skeptisk till varför alla samhällsaktörer måste spela politiker, men Wallenberg hade här ett slagkraftigt budskap: Vi kommer aldrig att få en god kulturpolitik, så länge sponsring av kultur inte är avdragsgillt. Peter Egardt fyllde i med att företag får göra avdrag för sportsatsningar som omfattar exempelvis reklam på spelartröjor, medan skattelagstiftningen inte tillåter sponsring av kultursatsningar. Här måste Sverige ta efter USA för att få fart på kulturlivet, menade Wallenberg.
Med tanke på att G20 träffas i London, frågade jag honom hur han ser på krisen, har vi nått botten? Wallenberg tror inte det. Särskilt Stockholm har inte känt av krisen än. Det blir värre innan det blir bättre.
Vänsterbloggarna tog upp bonusarna, som Wallenberg försvarade utan reservationer. Det finns en internationell arbetsmarknad, även om det i samhällsdebatten framstår som att så inte är fallet. Svenska chefer är efterfrågade och finns i många stora multinationella bolag. Han förklarade utvecklingen mot allt högre bonusarna med att de blivit ett konkurrensmedel mellan olika arbetsgivare när de ska värva de bästa. ”Fnys inte. Det är så det ser ut”, sa han, inte alls irriterat utan i de facto-ton, när några inte ville lyssna.
Som sagt, Poker ger Wallenbergfamiljen ett väldigt intressant ansikte.
Se mer: Restauratören i En driftig man, Dagens PS i Det här är min hemliga dröm.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , )