Month: April 2008

“Nådde inte ända fram”, har blivit en vanlig fras, inte minst inom idrotten. Thorbjörn Fälldin myntade den när han i samband med regeringsbildningen 1976 skulle förklara eftergifterna han tvingats till i kärnkraftsfrågan. I En bok till Thorbjörn skriver förre chefredaktören och pressombudsmannen Pär-Arne Jigenius om denna Fälldins påverkan på svenska språket:

Olof Palme var en erkänt skicklig talare, men få kommer i dag ihåg enskilda formuleringar. Det är en gåta att en så bitsk talare inte blev upphovsman till fler bevingade ord. Den eftertänksamme Thorbjörn Fälldin gladde rubriksättarna i pressen med den ena lysande formuleringen efter den andra. Han “slet med frågan”, även om den inte skulle “dras i långbänk”. Det bibliska och ödesmättade finalorden “ske er vilja” kom när han tvingades avgå.
Det är signifikativt att Palmes bidrag i grenen mest handlar om värdeomdömen om andra – “diktaturens kreatur” – medan Fälldins bon mots mest handlar om hans egna prövningar i den politiska hetluften. Det stred mot Fälldins läggning att göra sig lustig på andras bekostnad, däremot kunde han målande beskriva det seriösa beslutsfattandets våndor för egen del.

Fälldin lärde mig en sak under ett partistyrelsesammanträde jag var med på 1985, då han våndades över att partistämman beslutat sänka matmomsen mot hans vilja. När partistyrelsen skulle uttolka stämmans beslut i ett pressmeddelande, vägde Fälldin varje ord på guldvåg. Vad betyder den meningen? Vilken innebörd ligger i det här ordet? Hur ska jag inför medierna tolka denna formulering?
Detta totala fokus på innebörden i varje ord, hade jag aldrig upplevt i skolan. Och det är så lätt att slänga sig med orden, inte minst i politiken. Men sedan jag sett Fälldin i aktion har jag alltid haft hans frågor någonstans i bakhuvudet. Varje ord betyder något! Tänk på det.
Och jag tror att det är denna lärdom som gör att jag kan skriva skarpt och provokativt utan att gå över gränsen. Av mejl och på andra sätt märker jag att läsare ofta tror att jag framfört ett mycket elakare/attackerande budskap än jag faktiskt gjort. Genom att tänka på hur man formulerar sig i varje detalj kan man göra språket mustigare och livskraftigare, utan att tappa fokus på budskapet. (Andra intressanta bloggar om politik, Fälldin, ord, språk, språkbruk)

Den internationella vänsterintellektuella klicken har mycket, myckt svårt att smälta att Christopher Hitchens står upp för mänskliga rättigheter i Irak och hellre vill verka för demokrati i Mellanöstern än spy galla över George W Bush.
De är så besatta av att ännu en i gänget hoppat av, att Alexander Linklater intervjuat Hitchens under tre dagar(!) och publicerar ett över 50.000 tecken långt porträtt i majnummer av magasinet Prospect, som har Hitchens på omslaget. Under rubriken Christopher Hitchens ger artikelförfattaren en bild präglad av bitterhet.
Men eftersom Hitchens har sådan förmåga att kort och slagfärdigt ge sin syn blir det ändå intressant om varför Hitchens kommit att avvisa många vänsterintellektuella. Hitchens förklarar för Prospect:

Alla på vänsterkanten borde ha försvarat Salman Rushdie förbehållslöst mot ayatollan. Vänstern borde ha begripit att det semi-utopiska, “end-of-history-stuff” från bl a Fukuyama, var en illusion och att de totalitära staternas tid inte är förbi. Och när Milosevic invaderade Bosnien, och Saddam invaderade Kuwait, borde de inte bara varit för att stoppa dem, utan för att störta dem. Man måste vara emot totalitarism, och dess rasistiska och teokratiska versioner i synnerhet. Och det ofrånkomliga som ligger i allt detta är att det av 68-vänstern kräver en omprövning av synen på USA. De som inte alls gjort det har jag ingen respekt för.

Här håller jag naturligtvis med Hitchens till 100 procent. I kampen mellan frihet-demokrati och förtryck-diktatur är det oförlåtligt att vänstern gärna försvarar och bortförklarar dem som utövar det sistnämnda samtidigt som man hatar de som står för det förstnämnda. Inget samhälle är perfekt, men de brister som finns i västländer är bagateller jämfört med de avgrundsdjupa vanvett som islamister och andra förtryckarregimer står för.
När deras diskussion kommer in på vart Hitchens marxism tagit vägen, svarar Hitchens:

Och global kapitalism ser nu ut att vara det enda som är revolutionärt. Det är mitt marxistiska sätt att se på det.

Så sant. Att reservationslöst vara för frihandel, kapitalism och frihet är att vara rebell i vår tid! Det är därför jag valt den undertitel som bloggen har.
När diskussionen kommer in på begreppet neokonservativ summerar artikelförfattaren:

Många av Hitchens kritiker drar slutsatsen att detta [citatet ovan] är hans sätt att säga att han är neokonservativ. På det svarar han att han inte ser sig som “konservativ i någon bemärkelse”. Han vill hellre bli kallad en hök för männskliga rättigheter. “Det borde finnas en benämning på människor som tror att USA:s inflytande kan och borde nyttjas i motståndet mot totalitarism”, säger han. Eftersom ingen tilltro finns kvar varken till den franska eller ryska revolutionen, eller till proletariatet, är allt som nu återstår hans uppfattning av Amerika som “den sista revolutionen i stan” — dess ideal för frihet återupplivad i kampen för att omvandla Mellanöstern.

Intressant. Jag har ju aldrig varit marxist, men alltid haft ett starkt patos för frihet åt alla, och att besuttna makter ska besegras. I Hitchens ser jag en fd vänsterintellektuell som tar den enskilde individen på allvar, framför ideologibyggen och etiketter. Då kan retoriken och ambitionerna låta vänster och lösningarna bli höger. I det känner jag igen mig själv. (Andra intressanta bloggar om politik, vänsterintellektuella, modernism, filosofi, neokonservatism, marxism, kommunism, islam, MR, frihet, yttrandefrihet, USA, Irak, Mellanöstern)

Det är så att man somnar. ZZZZZzzzz. Ett mer tröttsamt budgetförslag än det socialdemokraterna lade fram igår är svårt att tänka sig. Göteborgs-Posten skriver i ledaren S-budget utan förnyelse:

Efter ett och ett halvt år i opposition håller sysselsättningsfrågan på att komma ikapp socialdemokraterna. Den av Göran Persson betecknade “icke-frågan” i valet dominerar nu det alternativ till regeringens vårbudget som den ekonomiske talesmannen Thomas Östros presenterade i går. Så mycket till nytänkande är dock svårt att spåra i den socialdemokratiska skuggbudgeten. I huvudsak är det gammal Ams-politik

Andra tidningars uppfattning framgår av rubrikerna, Svenska Dagbladet frågar: Blir det Ohlys eller Östros skattehöjningar? Hallands Nyheter: Få besked från Thomas Östros. Och Sydsvenskan frågar:

Östros budskap till finansminister Anders Borg (m) tycks vara som i sången: ”Allting som ni gör kan jag göra bättre.” Och dyrare: socialdemokraterna tar 1,2 miljarder kronor av överskottet i statens budget . . . Den verkligt stora frågan är och förblir hur ett rödgrönt regeringsalternativ kan se ut.

Ja,socialdemokraterna står utan politik, utan alternativ, utan vilja och utan engagemang. Det enda man har, och det i överskott, är ilska och bitterhet över att ha förlorat regeringsmakten. Gissa om vi kommer att få höra detta tröttsamma tjat under första maj-demonstrationerna i morgon… (Andra intressanta bloggar om politik, SAP, Sahlin, statsbudgeten, ekonomi)

På seminariet “Vaxholmsdomens konsekvenser för den moderna arbetsmarknaden och facket 2.0” medverkade Jan-Peter Duker, vice vd Svenskt Näringsliv, samt Cristian Sjövind och Mikael Sandgren verksamma i det dynamiska nätbaserade företaget som hoppas kunna konkurrera ut facket bland unga människor med sina tjänster i Jobb&Liv.
Jan-Peter Duker drog bakgunden: det lettiska företaget som byggde till en skola i Vaxholm sattes i blockad av facket eftersom det inte tecknade svenskt kollektivavtal och gick med på högre löner än vad hälften av byggarbetarna hade i regionen. Företaget gick i konkurs.
Svenskt Näringsliv har finansierat processen att i domstol få saken prövad juridiskt: kan fackföreningar agera så här?
Svaret kom tidigare i år från EG-domstolen: Nej!
Svenskt Näringsliv försöker under Dukers ledning att få tillstånd ett nytt “Saltsjöbadsavtal” med facken, som skapar klarhet om utstationering och andra frågor som har med den globala konkurrensen på tjänstemarknaderna att göra och som den svenska modellen har haft svårt att anpassa sig till.
Detta trögrörliga och stela rollspel utmanas av de unga entreprenörerna Sjövind och Sandgren. Deras syfte med Jobb&Liv är att erbjuda mer flexibla lösningar för anställda. Man tycker mycket av den konfrontatoriska attityden mellan arbetstagare och arbetsgivare är gammalmodig och kontraproduktiv. Oftast jobbar företag och medarbetare åt samma håll. Ett företag med missnöjda medarbetare försvagas och kan inte konkurrera på allvar.
Efter några månaders verksamhet har man några hundra medlemmar.
Det blir spännande att se om denna nya form av fackligt arbete kan växa sig starkt. Det skulle utmana den från industrisamhället så tröttsamma “kampen” mellan arbete och kapital. Ska vi klara den globala konkurrensen behövs en ny flexibilitet och ett nytt samförstånd. (Andra intressanta bloggar om politik, vaxholmsfallet, facket, Svenskt Näringsliv, Saco, LO, TCO, ekonomi)

Igårkväll träffade några liberala och borgerliga bloggare amerikanske valstrategen Kevin Lampe från Chicago. En färgstark och öppen person som känner Barack Obama sedan de båda kampanjande för en demokratisk kongresskandidat för omkring tio år sedan.
Lampe var med och förberedde Obama inför det huvudtal han höll på demokraternas konvent 2004, det tal som blev hans succéartade genombrott på nationell och internationell nivå. Lampe säger att Obama själv höll i pennan när talet skrevs och att Obama är otroligt smart. “Och han vet att han är den smartaste i rummet.”
Det var intressant att höra en demokratisk partigängare som är helt övertygad om hans parti kommer att vinna presidentposten. Och för Lampe råder inget tvivel om att Obama vinner över Clinton, och att Obama sedan vinner över republikanen John McCain.
“Obama skulle kunna vara mer konkret i sina budskap, men vi är bortom sådant nu. Det handlar om vilken sorts president Amerika vill ha.” Så viftar Lampe bort all sakpolitik. Det handlar enbart om image.
Och han framförde de mest elaka kommentarer om John McCain jag hört hittills. Han sa rakt ut att McCain är för gammal. Själv är Lampe 46 år och han har svårt att orka med de långa kampanjdagarna, hur ska en 72 åring klara det! Han antydde också att McCain är sjuk. Som vietnamveteran och krigsfånge kan han lida av posttraumatiskt stressyndrom. McCains temperament är ett bevis på det, menade Lampe.
Snacka om förtal. Det är snart 40 år sedan McCain lämnade fångenskap och tortyr i Vietnam. Varför skulle traumaproblem uppstå just nu? McCain har själv förklarat att det som skiljer honom från de vietnamveteraner som drabbats av problem, är att de var 19-åriga värnpliktiga som mot sin vilja sändes till Vietnam utan omfattande utbildning, medan han var yrkesofficer förberedd på att han kunde bli tillfångatagen, därtill närmare 30 år när han utsattes för tortyren.
Och att en republikan är för gammal, var ju ett argument som användes också mot Ronald Reagan. Och han vann jordskredsseger 1984 när han var äldre än McCain.
Det var också komiskt att Lampe menade att demokraterna inte skadas, utan gynnas, av de stridigheter som pågår mellan Obama och Clinton, samtidigt som han menade att republikanerna är splittrade och att den kristna högern kan komma att stanna på sofflocket istället för att rösta på McCain. Ena partiet gynnas, andra skadas, av oenighet. Knappast logiskt. Men typisk partiretorik.
När jag frågade om Obama och Clinton kommer att dela valsedel, alltså att den som inte vinner nomineringen blir vicepresidentkandidat, svarade Lampe tvärsäkert: “Nej, två så starka egon kan inte komma överens.” (Andra intressanta bloggar om USA, pres.valet, McCain, Obama, Clinton)

Barack Obama känner sig uppenbart förrådd av sin gamle pastor Jeremiah Wright, och tar nu — först nu — avstånd från honom. Washington Post rapporterar i Obama Strikes Back, Denouncing Wright:

Senator Obama riktade stark kritik mot pastor Wright på tisdagen och sa att Wrights uttalande om USA de senaste dagarna har varit “destruktiva” och “häpnadsväckande”. Med de hårdaste orden hittills om Wrights framträdande, vilka han sa gjort honom arg och ledsen, anklagade Obama Wright för att exploatera rasskillnader samtidigt som senatorn försöker samla nationen.

Äntligen! För första gången talar Obama klartext om de fruktansvärda och hatfyllda budskap som Wright levererat. Problemet är att han inte gjort det tidigare. Nu får Obama lida ett varv till genom att sammankopplas med Wright och dennes nattsvarta rasism. Och flera kommentatorer undrar varför Obama blev så upprörd av det Wrigt sa på måndagen, eftersom det är ju exakt det budskap han framfört under årtionden. Varför blev Obama upprörd först efter måndagens framträdande?
Vissa menar att det var att Wright nedlåtande kommentar om Obama som var utlösande för Obamas avståndstagande. Wrigth sa att Obama talar som en politiker, underförstått: han ljuger och säger det folk vill höra.
Ja, jösses. Det är som Andreas Henriksson skriver, Med sådana vänner behöver man inga fiender. (Andra intressanta bloggar om USA, pres.valet, Wright, Obama)

Den man som Barack Obama till helt nyligen kallade sin andlige rådgivare, pastor Jeremiah Wright, gjorde i natt ett framträdande inför National Press Club i Washington som Time beskriver som “en politisk katastrof” för Obama: Jeremiah Wright Goes to War.
Wright var stöddig, oförskämd och höll fast vid att USA:s regering skapat hiv/aids för att utrota svarta.
Reaktionerna bland Obamas supportrar efter Wrights framträdande präglades av allt från uppgivenhet till stor irritation, konstaterar USA Today i Obama backers wince at Wright’s remarks.
I en intervju i ABC News menar förre republikanske talmannen Newt Gingrich att Wright kan vara ute efter att medvetet skada Barack Obama, församlingsmedlemen som blivit en större och viktigare svart ledare än Wright själv, Gingrich: Wright May Be Deliberately Trying to Hurt Obama.
En annan kontroversiell svart pastor, Al Sharpton, anklagar samtidigt Barack Obama för att gå de vitas intressen när han uppmanat till ickevåld under protester mot en friande dom mot poliser som öppnat eld utanför en bordell och en svart man dödades, Sharpton raps Obama.
Det börjar lukta avundsjuka.
Wright och Sharpton har arbetat i årtionden och anser sig ha monopol på att tolka den svarta befolkningens känslor och åsikter. Och så stiger en relativt ung man fram och tar över hela showen.
Inom vänstern finns ingen respekt för kompetens, talang och begåvning. Obama ska vänta på sin tur! Inte använda medierna som gräddfil. Fy! (Andra intressanta bloggar om USA, pres.valet, Wright, Obama)

Några av sveriges vassaste ekonomiska debattörer krossade, vid ett seminarium på Folkets Hus i Stockholm på förmiddagen, en rad myter om vad som skapar ett jämlikt samhälle. Detta inom ramen för Kebnekaisegruppen, en informell grupp ekonomer som under fjällvandringar diskuterar idéer ur ett bredare perspektiv än man gör på jobbet. De har bland annat varit på Kebnekaises topp.
Med Lotta Gröning som livfull moderator berättade Stefan Fölster “varför vänstern borde älska många marknadsreformer”.
LAS, hyresregleringar och centraliserad sjukvård är tre exempel där regleringar försämrar de sämst ställdas möjligheter att ta sig in i och upp i systemen. Dessa regleringar gynnar de bättre bemedlade på ett hel uppenbart sätt som vänstern borde analysera. En mätning visar att hela 55 procent i Sverige anser att kontakter är det viktigaste för att nå framgång, medan motsvarande siffra i Storbritannien är 20 procent. Där tror betydligt fler att sådant som hårt arbete och utbildning är vägen till högre levnadsstandard. Vad är mest jämlikt? Kontakter eller meritokrati där även dem utan kontakter genom hårt arbete kan slå sig fram?
Fabian Wallen, också vid Svenskt Näringsliv, visade att gini-koefficienten (graden av jämlikhet i inkomstfördelning) inte har något med skattetrycket att göra. När skattetrycket i Sverige steg kraftigt, mellan 1970 och 1985 förändrades inte gini-koefficienten. De högre skatterna skapade alltså inte ökad jämlikhet. När skaterna sjönk under inledningen av 1990-talet, ökade visserligen ojämlikheten, men mot slutet av 1990-talet då skattetrycket åter steg fortsatte ojämlikheten att öka. Också i andra mått, som internationella jämförelser av medellivslängd och barnadödlighet, framgår att välståndsökning snarare än fördelningspolitik skapar positiv utveckling för flertalet. 
Att skattetryck och jämlikhet inte har något automatiskt samband visade också Nima Sanandaji vid tankesmedjan Captus, när han presenterade resultat av en studie där han genomfört invandrares ekonomi i Sverige och i USA. Iranska invandrare i Sverige tjänar cirka 40 procent mindre än infödda, men iranier i USA tjänar cirka 40 procent mer än infödda. Även om utslaget inte är lika stort för andra invandrargrupper är tendensen likartad. Det gör att man starkt kan ifrågasätta om en reglerad arbetsmarknad och generösa bidrag verkligen ger jämlikhet.
Johnny Munkhammar redogjorde för resultaten han publicerat i boken Guide to Reform. I de tio studerade länder som genomfört liberala reformer, både av vänster- och högerregeringar, har andelen låginkomsttagarfamiljer minskat kraftigt, exempelvis i Irland och Nya Zeeland. Löneutvecklingen för låginkomsttagare har varit snabb. Därför har inte ojämlikheten ökat i dessa länder. I de åtta studerade länder som hållit fast vid regleringar, som Tyskland och Frankrike, har andelen låginkomsttagarhushåll ökat. Fördelningspolitiken skapar inte ökad jämlikhet, utan bidrag kompenserar utebliven välståndsökning som kunnat ske med liberalare politik.
Fredrik Bergström, vd för Handelns Utredningsinstitut, berättar om hur enskilda individer anpassar sin vardag efter de politiska systemens regelverk samt hur detta påverkar det samhälle som vi lever i. Höga skatter och rigida regler orsakar flykt, fusk och lagbrott. Hyresregleringarna har ju till exempel skapat en svart marknad för hyreskontrakt. Och omfattningen av svarta tjänster i allt från hantverksjobb till städning och barnpassning är stor. Detta gynnar inte den hederlige och hårt arbetande, utan dem som är beredda att trixa. Och de som har störst kreativitet gynnas, på de sämre rustades bekostnad. Ojämlikheten ökar.
Se mer: DN i 95 procent av svenskarna kringgår välfärdssystemen och Captus tidning i Om man känner att plan A inte är realistisk så utnyttjar man plan B. Man kringgår systemet.
Den som avvek var Roberet Gidehag som menar att Sverige borde ha större ojämlikhet, eftersom lönenivåerna är så hårt sammanpressade att skillnaderna i realiteten är utraderade (undantagna bara de få procenten allra lägst och allra högst, som utgör extremer som inte har med helhetsintrycket att göra).
Lotta Gröning och flera i publiken återkom till vad ekonomerna ville säga. Vad vill ni? Och flera av dem påpekade att innan man “vill” något är det viktigt att ta reda på hur det är. Mytbildningen om jämlikhet – och framför allt ojämlikhet – är grotesk i svensk samhällsdebatt. Ett första steg är att få debatten att utgå från den verklighet som gäller.
En högst respektabel ambition. Jag hoppas att Kebnekaisegruppen kommer att publicera mer av sina tankar och diskussion. Bakgrundsfakta av det här slaget är helt central för en vettig politisk debatt. Det var ren underhållning för mig att få myt efter myt vederlagd med kalla fakta. Se dokumentation. (Andra intressanta bloggar om politik, bidrag, bidragskultur, arbetsmoral, skatt, ekonomi, jämlikhet)

Nästa tisdag 6 maj håller Medborgarrättsrörelsen seminarium kl 18 i Berns salonger på temat äganderätt. Waldemar Ingdahl vid tankesmedjan Eudoxa ger en internationell utblick om hur bristen på äganderätt förklarar u-ländernas fattigdom. Europarättsjuristen Lars-Ola Hull kommer att lyfta fram exempel på hur äganderätten sitter löst också i Sverige. Se mer: Välkommen till äganderättsseminarium. (Andra intressanta bloggar om politik, äganderätt, bistånd, ekonomi, frihet)

Läsare har i diskussionen om Rödeby och Kungsholmsdådet påpekat att föräldrarna till våldsverkarna kommit för lätt undan. Brotten har begåtts av omyndiga, så var fanns deras föräldrar?! Det är en viktig fråga.  Sundsvalls Tidning skriver med anledning av kommande helg, Debutanternas afton:

Vi efterlyser föräldraansvar på Valborg och det i form av närvaro. Det är, eller borde i vart fall vara, en skyldighet att vuxna till minderåriga säkert vet var deras barn befinner sig och under vilka omständigheter. Det är heller inte fel att personligen försäkra sig om den saken. Dels har vuxna på stan en lugnande inverkan. Och om inte annat innebär vetskapen om detta, att många killar och tjejer får det lite lättare att stå emot grupptrycket

Föräldraskap har på ett besynnerligt sätt reducerats till att vara någon sorts “kompisar”. Bra relationer är rätt men det får inte bli så att föräldrar blundar för destruktivitet hos barn och unga. De ska gripa in, ställa krav och sätta stopp. (Andra intressanta bloggar om politik, våld, valborg, kriminologi, psykologi, kriminalitet, brott, kriminalpolitik, lag o rätt, fängelse)