Cecilia Malmström: Lissabonfördragets svagheter

När SNS på förmiddagen presenterade nya pocketboken Konsoliderad version av Lissabonfördraget, där man, som statsvetaren Olof Petersson sa, ”klippt och klistrat” ihop alla ändringar och hänvisningar som det nya Lissabonfördraget består av, medgav Europaminister Cecilia Malmström (fp) att det fortfarande finns brister i unionens organisation (se SNS-referat).
Petersson ställde den klassiska frågan som Henry Kissinger först framförde, ”När man vill prata med Europa vilket telefonnummer ringer man då?” Malmström tvingades svara ”Det är inte klart.” Ordföranden i riksdagens EU-nämnd Anna Kinberg Batra (m) svarade att man kommer att få ringa åtminstone tre telefonsamtal: till den nye ordföranden i Europeiska rådet, den nye höge representanten i utrikesfrågor och preimiärministern i det roternade ordförandelandet.
Europaforskaren Carl Fredrik Bergström vid Sieps konstaterade att det första förslaget till konstitutionellt fördrag föll i Frankrike och Holland, kanske just därför att det fördraget var skrivet så att medborgarna kunde förstå det. I Lissabonfördraget har man återgått till att skriva fördrag som ändrar och lägger till i tidigare fördrag. Det blir därför omöjligt att läsa. ”Jag tror inte många remissinstaner, även om man försökt, verkligen har förstått Lissabonfördraget.” Och, underförstått, det gör det enklare att driva igenom.
Teija Tiilikainen vid finska utrikesdepartementet sa också att detta är Finlands främsta invänding mot Lissabonfördraget: det är inte överskådligt. Finland, liksom Malmström, uttryckte kritik mot den permanente ordföranden. Frågan är i vems intresse denne kommer att agera.
Olof Petersson påpekade att man också går ifrån maktdelningstanken genom att låta den utrikespolitiske höge representanten både ingå i europeiska rådet och vara vice ordförande i kommissionen. Det gör att Malmströms liknelse mellan europaparlamentet och europeiska rådet som två kamrar inte håller. Inga ministrar tillåts att samtidigt agera som parlamentariker, men det är vad Lissabonfördraget betyder i det här fallet.
Snacka om soppa!
Att som Malmström och Kinberg ändå talar om ”konstitutionell stabilitet” och att ”spelreglerna klarnar” tycker jag är missvisande. Man rör till det ännu mer.
Min huvudkritik mot EU är att det inte går att utkräva ansvar någonstans. Det gör att unionen inte är, och inte blir, en demokrati. Det är en skendemokrati. Om man är kritisk mot hur Barosso-kommissionen arbetat, kan vi som medborgare inte rösta bort honom. Vilket resultat EU-parlamentsvalet 2009 än ger, har det ingen effekt på de verkliga makthavarna i Bryssel. Det är kontakter som avgör. Det finns ingen politiskt samlad majoritet och det finns ingen opposition som vill nå makten för att byta politik. Bara etablissemang som pussar varandra på kinderna.
Visst får både EU-parlamentet och de nationella parlamenten bättre möjlighet att göra sina röster hörda med Lissabonfördraget. Men ingenstans har Europas FOLK direkt och avgörande möjlighet att utkräva ansvar på unionsnivå.
Om detta sades inget på seminariet. Det handlade bara om etablissemangens relationer med varandra. Och därmed var seminariet rätt så representativt för vad unionen är: elitens projekt. Långt, långt över folkens huvuden. (Andra intressanta bloggar om , , )

Med krav på kunskap

I går överlämnade utredaren Anita Ferm sitt förslag om framtidens gymnasieskola till utbildningsminister Jan Björklund (fp). Och det handlar om ett ordentligt paradigmskifte i skolpolitiken: från flum till kunskap. I ledaren Med krav på kunskap skriver Nya Wermlands-Tidningen:

Ett av de områden där det hänt mycket positiva saker efter regeringsskiftet är i skolpolitiken. Det är rejäla och av svenska folket enormt efterlängtade reformer i riktning mot ett ökat fokus på kunskap och lärande som nu drivs av alliansregeringen med fp-ledaren och utbildningsministern Jan Björklund i spetsen.

Instämmer. Skolpolitiken är det område där Alliansen lyckats bäst att visa nyttan med regeringsskiftet. Om alla andra departement kommer ikapp utbildningsdepartementet i att rensa ut socialistiska dyngan och lika tydligt för folket tala om vad man står för, vore valsegern säkrad. (Andra intressanta bloggar om , , , , , )

Alliansfriheten ett tomt skal

Varför utrikes- och säkerhetspolitiken sitter fast i det förgångna, i det sedan länge överspelade, framgår av politikernas reaktioner på folkrättsprofessorn Ove Brings uttalande om att neutraliteten är död och alliansfriheten ett tomt skal. Till DN (ej online) säger han:

— På sina egna kanslier kan politikerna dela med sig av analysen att neutralitetspolitiken hör det förflutna till. Men de klarar inte att förmedla det till befolkningen och sina väljare, säger han . . .
I de högtidliga sammanhangen har begreppet neutralitet bytts ut mot alliansfrihet. Men inte heller det tycker Ove Bring är relevant.
— Det blir alltmer ett tomt skal. Gränsen mellan politiska och militära allianser har suddats ut.

På detta reagerar socialdemokratiske försvarspolitikern Håkan Juholt instämmande när det gäller neutralitetspolitiken, men avvisar att den militära alliansfriheten spelat ut sin roll: ”att stå utanför Nato är fortfrande en socialdemokratisk profilfråga”.
Försvarsminister Sten Tolgfors (m) menar att det bara är socialdemokraterna som har problem att förklara Sveriges roll i en ny värld, men han avvisar Bring på exakt samma sätt som socialdemokraterna: ”militär alliansfrihet betyder just att vi inte är medlemmar i vare sig Nato eller någon annan förvarsallians.”
Snacka om godayxskaft-svar. Istället för att problematisera alliansfriheten, exempelvis fråga sig vad den betyder om Finland går med i Nato och Sverige därmed blir isolerat och helt omgärdad av Nato-länder, så fortsätter både vänster och höger att leva i en låtsasvärld där man för svenska folket bakom ljuset. Snacka om brist på statsmannakonst!
(Andra intressanta bloggar om , , )