Den internationella vänsterintellektuella klicken har mycket, myckt svårt att smälta att Christopher Hitchens står upp för mänskliga rättigheter i Irak och hellre vill verka för demokrati i Mellanöstern än spy galla över George W Bush.
De är så besatta av att ännu en i gänget hoppat av, att Alexander Linklater intervjuat Hitchens under tre dagar(!) och publicerar ett över 50.000 tecken långt porträtt i majnummer av magasinet Prospect, som har Hitchens på omslaget. Under rubriken Christopher Hitchens ger artikelförfattaren en bild präglad av bitterhet.
Men eftersom Hitchens har sådan förmåga att kort och slagfärdigt ge sin syn blir det ändå intressant om varför Hitchens kommit att avvisa många vänsterintellektuella. Hitchens förklarar för Prospect:
Alla på vänsterkanten borde ha försvarat Salman Rushdie förbehållslöst mot ayatollan. Vänstern borde ha begripit att det semi-utopiska, ”end-of-history-stuff” från bl a Fukuyama, var en illusion och att de totalitära staternas tid inte är förbi. Och när Milosevic invaderade Bosnien, och Saddam invaderade Kuwait, borde de inte bara varit för att stoppa dem, utan för att störta dem. Man måste vara emot totalitarism, och dess rasistiska och teokratiska versioner i synnerhet. Och det ofrånkomliga som ligger i allt detta är att det av 68-vänstern kräver en omprövning av synen på USA. De som inte alls gjort det har jag ingen respekt för.
Här håller jag naturligtvis med Hitchens till 100 procent. I kampen mellan frihet-demokrati och förtryck-diktatur är det oförlåtligt att vänstern gärna försvarar och bortförklarar dem som utövar det sistnämnda samtidigt som man hatar de som står för det förstnämnda. Inget samhälle är perfekt, men de brister som finns i västländer är bagateller jämfört med de avgrundsdjupa vanvett som islamister och andra förtryckarregimer står för.
När deras diskussion kommer in på vart Hitchens marxism tagit vägen, svarar Hitchens:
Och global kapitalism ser nu ut att vara det enda som är revolutionärt. Det är mitt marxistiska sätt att se på det.
Så sant. Att reservationslöst vara för frihandel, kapitalism och frihet är att vara rebell i vår tid! Det är därför jag valt den undertitel som bloggen har.
När diskussionen kommer in på begreppet neokonservativ summerar artikelförfattaren:
Många av Hitchens kritiker drar slutsatsen att detta [citatet ovan] är hans sätt att säga att han är neokonservativ. På det svarar han att han inte ser sig som ”konservativ i någon bemärkelse”. Han vill hellre bli kallad en hök för männskliga rättigheter. ”Det borde finnas en benämning på människor som tror att USA:s inflytande kan och borde nyttjas i motståndet mot totalitarism”, säger han. Eftersom ingen tilltro finns kvar varken till den franska eller ryska revolutionen, eller till proletariatet, är allt som nu återstår hans uppfattning av Amerika som ”den sista revolutionen i stan” — dess ideal för frihet återupplivad i kampen för att omvandla Mellanöstern.
Intressant. Jag har ju aldrig varit marxist, men alltid haft ett starkt patos för frihet åt alla, och att besuttna makter ska besegras. I Hitchens ser jag en fd vänsterintellektuell som tar den enskilde individen på allvar, framför ideologibyggen och etiketter. Då kan retoriken och ambitionerna låta vänster och lösningarna bli höger. I det känner jag igen mig själv. (Andra intressanta bloggar om politik, vänsterintellektuella, modernism, filosofi, neokonservatism, marxism, kommunism, islam, MR, frihet, yttrandefrihet, USA, Irak, Mellanöstern)