22 procent stöder regering och allians

Novus har genomfört en opinionsmätning där man frågat svenska folket om man är positiv eller negativ till ökat antal flyktingar. Svaret är ungefär detsamma som i SOM-institutets årliga mätningar: 22 procent tycker det är positivt med ökat flyktingmottagande, rapporterar TV4. Detta är alltså det folkliga stöd som regeringen (S-MP-V) och den borgerliga Alliansen (M-C-FP-KD) tillsammans har för den politik man är enig om att föra. 22 procent.

Det är något djupt odemokratiskt i att partierna med sådan envishet går emot folkviljan, år efter år och dessutom ökar migrationen år från år. Partierna har länge struntat i vad väljarna anser. Då är det inte särskilt märkligt om väljarna börjar överge i dessa partier i kommande val.
De 42 procent som svarar att ökande antal flyktigar är negativt utgör väljarbas för Sverigedemokraterna. Och inte ett enda parti konkurrerar med dem om denna enorma grupp väljare.

Att flytta hit är ingen mänsklig rättighet

Tyvärr har magasinet Neo kommit ut med sista numret. Ett av få alternativ till vänstermedierna försvinner. Sverige blir fattigare. Men jag är förvånad att Paulina Neuding & Co lyckats ge ut en pappersutgåva av hög kvalitet i tio år, med de förutsättningar som finns på mediemarknaden. Det är en prestation.
I sista numret medverkar Nils Lundgren som vanligt med en högst läsvärd krönika. Han tar upp den brännande folkvandringen och hänvisar till vetenskapen, något som så gott som alltid saknas i de flesta medier och resonerar logiskt, också det sällsynt i andra medier:

Nationalekonomen Torben Andersen finner i sin forskning att invandrare till de nordiska länderna i genomsnitt har mindre humankapital, fler barn och fler äldre släktingar än de inhemska befolkningarna. Eftersom de därmed minskar antalet förvärvsarbetande per försörjd och betalar mindre i skatt, försämrar sådan invandring finanseringen av den nordiska välfärdsstaten. Om vi däremot, likt Kanada, bara släpper in välutbildade människor och motverkar anhöriginvandring, kan värdlandets befolkning vinna mycket genom så kallad brain drain.
[H]ar vi rätt att avvisa ekonomiska invandrare? Mitt svar är att vi har den rätten. Medborgare i en framgångsrik stat äger kollektivt enormt stora tillgångar i form av infrastruktur, fastigheter och företag och har dessutom byggt upp socialt kapital som möjliggör ett välfungerande socialt och ekonomiskt system. Människor från andra delar av världen kan inte ges rätt att fritt flytta in och ta för sig av denna kollektiva egendom.

Lundgren konstaterar att ur ett utilitaristiskt perspektiv vore det en vinst att förbättra tillvaron för invandrare även om det försämrar livskvaliteten för den inhemska befolkningen. Men, frågar Lundgren, majoriteten av svenska folket kanske inte är utilitarister. Hur gör vi då? Det kommer att avgöras i val, konstaterar han.
Ja, de som hävdar hela världsbefolkningens rätt att förbruka svenska resurser kommer att stå mot dem som hävdar att svenska staten i första hand ska värna rättigheter för svenska medborgare. Vi får väl se vem som vinner.

Veckans citat: ‘lattelapande dagisbefolkning’

Skådespelaren Stefan Sauk gör en träffsäker analys i en intervju för News 55, Sverige är nog världens mest åldersfascistiska land:

– Jag säger inte att vi inte ska satsa på ungdomarna, det är klart att vi ska göra det. Men vi kan väl för fan inte slänga all erfarenhet och kunskap på soptippen? Då får vi uppfinna hjulet om och om och om igen. Det är ju bara infantilt, i Japan kan du aldrig komma ifråga som koncernchef om du inte minst är över 70 år gammal. Man menar att man måste ha erfarenheten, perspektivet. Sedan blandar man upp med alla åldrar för att få ut maximalt. Mitt bekymmer idag är att det inte finns några vuxna kvar. Svenskarna håller på att förvandlas till en lattelapande dagisbefolkning (…)

Mitt i prick. I USA är flera senatorer och domare i Högsta domstolen över 80 år. Där tar man tillvara begåvningar även när de inte längre är nya namn på den offentliga scenen.
Om unga har fräscha ögon, det är rätt att kunna ifrågasätta det invanda, så är erfarenhet och kunskap minst lika viktigt när man söker seriösa svar på ifrågasättandet. Men det sistnämnda värdesätts inte. En 17-årings spontana utfall mot något hon aldrig konfronterats med förut anses lika tungt vägande som en reflektion från någon som arbetat konkret med frågan i 30 år. Det är inte rimligt.
Det spontana ifrågasättandet brister framför allt i att förutse konsekvenserna av en snabb förändring. En liten vinst i det korta perspektivet kan få katastrofala konsekvenser i det långa perspektivet. Sådant bör naturligtvis undvikas. Det räcker om monumentala misstag begåtts en gång i historien, de bör inte upprepas för varje ny generation.
Men jag tror det är den rådande revolutionära andan i politik och medier som gör att erfarenhet anses tråkigt och onödigt. Sådan ungdomlig revolutionsromantik må kännas befriande, men den är ingen grund att bygga ett fungerande välfärdssamhälle på. Det är vägen till sammanbrottet.
Vi borde verka för en renässans för erfarenhet och långa perspektiv. Den hedonistiska ögonblickstillfredsställelsen är grovt överskattad.

Kissinger: Vad vi kan göra i Mellanöstern

Den förre utrikesministern och nestorn i global säkerhetspolitisk analys, Henry Kissinger, skriver i Wall Street Joural, A Path Out of the Middle East Collapse:

[Gulfstaterna med Saudiarabien i spetsen] vill besegra IS men undvika att ge Iran segern. Denna ambivalens har fördjupats av det nukleära avtalet som i sunnimuslimska Mellanöstern allmänt tolkas som ett taktiskt amerikanskt medgivande av Irans hegemoni. Denna trend, förstärkt av USA:s tillbakadragande från regionen, har gjort det möjligt för Ryssland att engagera sig djupt i militära operationer i Mellanöstern. Den militära närvaron, som är av historiska mått för Ryssland, beror i huvudsak på att en kollaps för Assadregimen i Syrien kan skapa samma kaos som i Libyen och föra IS till makten i Damaskus. Därifrån skulle IS kunna nå muslimska regioner vid Rysslands södra gränser.
På ytan är Rysslands inblandning till nytta för Iran och dess policy att vidmakthålla shiitiska aktörer i Syrien. På ett djupare plan kräver inte Rysslands målsättning att Assad-regimen överlever. Det är en klassisk balansakt mellan olika maktsfärer för att avvärja sunnimuslimskt terrorhot mot Ryssland. Det är en geopolitisk, inte ideologisk, utmaning och ska ses ur det perspektivet. Oavsett motiv utgör ryska trupper i regionen en utmaning som amerikansk mellanösterpolitik inte mött på fyra årtionden.

Kissinger konstaterar att Obama nu är motståndare till eller i konflikt med alla aktörer i Mellanöstern. Han har misslyckats med att avsätta Assad i Syrien. Kissinger fortsätter:

Ryssland, Iran, IS och andra terrororganisationer har fyllt det vakuum som USA lämnat.

Kissinger avfärdar också dem som vill jämföra Obamas avtal med Iran med Nixons förhandlingar med Kina 1973. Då hade USA och Kina gemensamma intressen av att motverka sovjetisk dominans i Asien. Någon sådan samsyn finns inte mellan Iran och USA, tvärtom har ayatolla Khamenei förnyat sin säkerhetspolitiska målsättning om att utplåna Israel inom 25 år.

Om Mellanösterns aktörer kommer över kärnvapen är en katastrofal utveckling närmast oundviklig.

I klartext: om Iran får tillgång till kärnvapen kommer ett kärnvapenkrig att bryta ut.
Vad ska då USA göra? Kissinger ger svar i punktform:
1) Att avsätta Assad i Syrien är mindre viktigt än att stoppa IS.
2) Det är bättre att moderata sunnimuslimer erövrar IS-territorier än Iran-lojala styrkor, en strategi som kan få Ryssland att sluta bomba Assad-motståndare och därmed undvika ett nytt kallt krig med USA.
3) Lokalt självstyre bör upprättas i befriat IS-områden. Suveräniteten hos självständiga stater bör åter respekteras i regionen.
4) Syrien efter IS bör bli en federal stat där Assad kan spela en roll.
5) USA:s roll bör bli att militärt garantera sunnimuslimska länders säkerhet (mot hot från Iran).
6) Förhandlingar med Iran om fredlig samexistens kan föras utifrån denna strategi.
Min spontana reaktion på Henry Kissingers artikel är att han vill se en återgång till den internationella rätt som skapades efter andra världskriget och under kalla kriget: staters suveränitet överordnas mänskliga rättigheter. Diktaturer får mörda sina befolkningar bäst de vill, så länge de inte går över gränsen till ett annat land.
Ja, jag är numera desillusionerad över utvecklingen och därför beredd att hålla med. De västerländska värderingarna om frihet, likhet inför lagen och pluralism har de senaste 15 åren mött starkare motstånd än vad jag som idealist i säkerhetspolitiken någonsin kunde ana. Inte bara från diktaturer utan också från massmedier och kulturvänstern i västvärlden. Kritiken mot George W Bush när han avsatte massmördaren Saddam Hussein blev monumental och ihärdig på ett sätt som jag inte begriper. Men så länge västvärlden internt är splittrad har vi inga möjligheter att flytta fram positionerna för frihet och mänskliga rättigheter i andra delar av världen.
Människorna i Afrika och Asien som med Kissingers strategi åter kommer att hamna bakom den internationella politikens suveränitetsskydd för diktaturer kan tacka vänsteraktivisterna, ironiskt nog kallade ”fredsaktivister” (mer korrekt borde de kallas ”diktaturkramare”), för att de inte kommer i åtnjutande av samma självklara livsvillkor som vi i väst.
Jag inser att med de destruktiva vänsterkrafter vi har i väst måste politiken begränsa sig till att undvika hot mot vår egen civilisation, i likhet med det Henry Kissinger skissar på. Vi får låta Assad, Ryssland och Iran fortsätta förtrycka människor — så länge de inte utgör ett direkt hot mot oss.

Sätt stopp för riksdagen som revolutionär lekstuga

Läsare frågar vad Moderaterna skulle behöva göra för att jag ska bli nöjd (med anledning av förra inlägget nedan). Nu handlar det inte om mig utan om Sveriges framtid. Moderaterna kan inte bara, efter ett årtionde av passivitet, grötiga och otydliga värderingar, avge läpparnas bekännelse om att vi plötsligt ska värna svenska värderingar och lagar.
Politiker oavsett parti måste bevisa att man befinner sig på jorden och inte uppe bland rosa moln där godhet, öppna hjärtan och allt annat som tillhör en narcissistisk självbild av att man är Gud själv. Gränslös godhet är omöjlig i verkligheten. Alltid. Överallt.
Realism är det första — och ytterst simpla — krav som väljarna kan begära. Men någon sådan har vi inte sett till i migrationsfrågan. Väljarna vill inte från riksdagspartiers migrationspolitiska talespersoner höra att ”vi vet inte vad vi ska göra” åt alla de enorma praktiska problem som nu kommer som en följd av okontrollerade migrationsströmmar. Den revolutionsromantik som kidnappat alla gamla riksdagspartier måste hävas.
Om makthavare inte kan tala om hur landet ska kunna ta omhand hundratusentals ekonomiska migranter, ska man inte släppa in dem i landet. Och de som inte har rätt att vara i landet ska avvisas, vad extremvänstern och medievänstern än säger. Polisen och myndigheterna ska av politiska företrädare få tydlig, offentlig och full moralisk uppbackning i att genomföra de tiotusentals avvisningar som inte skett men som enligt svensk lag och domstolsbeslut ska verkställas.
Stå upp för svensk lag!! Är det för mycket begärt av riksdagsledamöter?
Ja, är det tragiska svaret. Vissa ägnar sig hellre åt slagsmål med polisen än att upprätthålla lagarna. Flertalet riksdagsledamöter vanhelgar lagstiftningen man själv röstat igenom. Riksdagen har blivit en revolutionär lekstuga. I nästa val måste storstädning ske.
Vi har ingen moralisk skyldighet att vara ”hela världens socialkontor”, skrev jag i bloggen i maj 2013. Och vi bestämmer över vårt land. Ingen annan.
En medieröst som lever på jorden är Anna Dahlberg i Expressen, Låt inte Sverige gå in i väggen:

Många hävdar att det inte bara vore moraliskt förkastligt, utan också omöjligt, att bromsa strömmen av asylsökande till Sverige. Det är en felsyn. (…)
Det finns inget naturligt slut på denna ström av migranter så länge Turkiet vill fortsätta att hålla pressen uppe på Europa. Antalet kan tvärtom komma att öka ytterligare i vår. Viljan att ta sig till Europa är oändlig så länge inkörsporten är öppen (…)
Men det är inte rimligt att Sverige försätter sig självt i ett krisläge för att möta ett skeende som varken har en slutpunkt eller en geografisk begränsning. Statsfinanserna blöder med miljardbelopp varje vecka. (…)
Sverige har i flera decennier tagit ett större ansvar för världens flyktingströmmar än något annat västland per capita. Nu måste vi ta ansvar för att landet inte kastas in i en kris som vi inte kan hantera. Måtte Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra vara mogna den uppgiften.

Tyvärr är det ingenting som tyder på att någon av dem befinner sig på jorden. De svävar uppe bland rosa moln. Deras trovärdighet rasar och partiernas stöd i väljarkåren sjunker i takt med att folk söker sig bort från deras utopiska idealism utan verklighetskontakt. Men all rätt. Vi kan inte ha galna flummare vid makten. Det kommer att bli mycket tydligt vid nästa riksdagsval. Tyvärr är det försent på många sätt, men detta kommande demokratiska val blir svenska folkets chans att få slut på dårskapen.

Klyftan (m)ellan ord och handling

På Moderata partistämman i Karlstad höll igår partisekreteraren Tomas Tobé tal som var genomarbetat och klassiskt på ett sätt som jag normalt gillar. Talet skulle fått högt betyg, om det inte vore därför att Moderaterna i praktiken agerar precis tvärt emot det han sa att Moderaterna står för.
Så här sa Tobé, något jag till fullo står bakom:

Låt oss vara ärliga. Integration handlar om mer än ett jobb, det handlar om värderingar (…) I grund och botten handlar det om likhet inför lagen och inför varandra. I Sverige har vi en lång tradition av att kunna lita på varandra och vi avskyr korruption. I Sverige gör vi rätt för oss. Och den som inte lever upp till idealet får räkna med kritik. (…) Det är värderingar värda att försvara.

Men i praktiken har Moderaterna i ett årtionde bekämpat dessa värderingar, krossat dem. På vilket sätt gör de som fått avslag på sin asylansökan i domstol men ändå stannar i landet rätt för sig? De får av M sjukvård och tillgång till välfärden ändå. I verkligheten är det så att den som låter bli att lever upp till svenska ideal inte alls får kritik, utan tvärtom blir belönad med bidrag. Uppgörelsen med MP om integration stämmer inte för fem öre med det Tobé sa. Och hade M agerat enligt talet, kan jag garantera att SD inte varit där de är nu.
Det som hänt på senare tid i svensk politik är att en växande klyfta har öppnat sig mellan vad politiker säger och vad de gör. Partierna säger en sak, men låter sedan raka motsaten etableras i verkligheten.
Jag har funderat på om det är så att politikerna lever så avskilt från verkligheten att de inte förstår och inte begriper att skillnaden mellan vad de säger och vad som händer ständigt växer. Men nej, när extremvänstern gick till attack mot polisens arbete med att ta reda på dem som hade domstolsbeslut på att de skulle lämna landet (reva), då försvarade inte något etablerat parti upprätthållandet av lagen. Alla agerade som att domstolsbeslut kan vi strunta i.
När då Tobé står och säger att vi ska värna svenska värderingar om att göra rätt för sig, klingar det falskt. Moderaterna har agerat i rakt motsatt riktning. Det lönar sig att strunta i lagarna. Detta bryter ner tilliten mellan människor. Jag har slutat tro på partiernas vilja att upprätthålla ordning och rätt i Sverige.
UPPDATERING kl 22.19:
Moderaterna har under lördagen tagit flera steg bort från ”öppna era hjärtan”-politiken, men det är bara ord. Tomma ord. Så länge man inte ens kan upprätthålla domstolsbeslut om asylavslag, dvs få dessa personer att lämna landet, betyder tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta ingenting. Absolut ingenting. Alla kommer att stanna i vilket fall som helst. Det finns ingen vilja att upprätthålla lagstiftningen bland riksdagspartierna.
Så fort en journalist pekar på ett utvisningsärende viker sig partierna likt rö i vinden. Det finns ingen moralisk övertygelse bakom dagens beslut på partistämman. I alla fall har jag inte sett någon sådan vilja.
Partiledningen vill ge sken av en kursomläggning bort från utopism och ohämmad idealism, men det krävs mycket mer än ord för att göra denna kursändring trovärdig.
Klyftan mellan ord och handling är fortsatt så stor att den är på väg att förgöra de gamla partierna i Sveriges riksdag.
Se mer: Expressen i Tobé (M): ”Sverige har misslyckats”

Judehatet i svenska medier

På ett område är verkligen rasismen genomgående, och det är svenska mediers bevakning av Israel. Den är alltid tendensiös och hårt vinklad till förmån för palestinska intressen. Israel framställs alltid som den som orsakar våld även om det så gott som alltid är Israel som svarar på våld från de fiender som vill utplåna landet. Så även den senaste veckan då palestinier med kniv huggit ihjäl slumpvisa israeler på gator och i bussar. När så sker och polisen svarar mot våldsverkarna och skyddar civilbefolkningen heter det i rubrikerna ”Palestinier sköts ihjäl” och att Israel genomför ”utomrättsliga avrättningar”.
Detta är utslag av systematisk rasism djupt förankrad i de flesta medieredaktioner i Sverige.
Men tror någon att Expo eller någon annan reagerar mot rasismen? Nej, självklart inte. Judar kan hatas, föraktas och förminskas utan att någon i den så kallade antirasistiska rörelsen lyfter ett finger. Hade Expo agerat på 30-talet hade man förmodligen ansett Tyskland vara höjden av antirasistiskt samhälle.
Det är vidrigt att alltid se denna rasism i svenska medier. Och hur etablerade aktörer blundar för den, tolererar den och låtsats som att den inte finns.
Sveriges Radio har sent omsider bett om ursäkt för att man talat om ”utomrättsliga avrättningar”. Det finns ingen grund för anklagelsen, annat än att den är antisemitisk och därför passerat utan någon som helst kritisk gransking.
Till skillnad från nyhetsredaktioner finns vissa ledarredaktioner som inte låter sig svepas med i det rasistiska perspektivet. Såväl Dagens Nyheter som Svenska Dagbladet har tagit avstånd från de värsta övergreppen i mediebevakningen. Alltid något.
Se mer: Världen idag i SR backar från påstående om Israel, SvD i Hur kan vi förstå Israel via TT, SR och SVT? , DN i Tendentiöst om Israel, Sveriges Radio,

Alliansen kan inte ta semester från politiken

Varför lät partiledningarna i Alliansen Decemberöverenskommelsen falla, om man inte vill använda sina mandat i riksdagen att påverka politiken?
Det är fullständigt obegripligt att skrota DÖ men sedan ändå inte göra något. Då har man både sålt smöret och tappat pengarna. DÖ tvingade på S ett antal regler mot att Alliansen inte skulle sänka budgeten. Att då bryta DÖ, och frigöra S, för att sedan ändå inte sänka budgeten är ren idioti.
Den linje Anna Kinberg Batra hade i gårdagens partiledardebatt betyder att Alliansen tar semester från politiken i tre år.
Det håller inte.
Nu när man låtit DÖ falla måste M, C, FP och KD se till att använda sitt folkliga mandat att stoppa de värsta socialistiska inslagen i budgeten. Annars förlorar man all trovärdighet som regeringsalternativ.
Om dessa partier inte ändrar statsbudgeten denna höst, då kommer jag att flytta mig från Alliansens kolumn till sofflocket. Då har man gjort bort sig så grundligt att jag inte kan rösta på någon av dem.

Kinberg Batra gör allt för att slippa ta ansvar


I riksdagen gjorde Jimmie Åkesson klart att Sverigedemokraterna kommer att rösta på Moderaternas budget när deras egen har fallit. Om de övriga tre Allianspartierna också gör det i slutvoteringen har riksdagen antagit en borgerlig statsbudget istället för regeringens.
Utanför riksdagen sa Ebba Busch Thor att Alliansen borde lägga gemensam budget till nästa år.
Inget av detta vill modratledaren Anna Kinberg Batra nappa på. Hon gör allt för att slippa ta ansvar. Hon trivs bäst med att klaga på sittande regering från oppositionsbänken.
Alltså, Decemberöverenskommelsen lever i allra högsta grad, fast utan de villkor mot Socialdemokraterna som DÖ innehöll.
Alliansen vill inte regera. Det är beskedet från dagens partiledardebatt.
Se mer: Expressen i KD vill lägga fram gemensam budget och SD kommer rösta på Moderaternas budget

Låt regeringen smaka på sin egen medicin

Finansminister Magdalena Andersson (S) är orolig att Alliansen ska agera på samma sätt som Socialdemokratin gjorde året före valet, då man tillsammans med Sverigedemokraterna stoppade en sänkning av inkomstskatten. Man bröt ut en del av budgeten och eftersom kostnaderna inte ökade ansåg man det vara inom ramen för riksdagens regelverk.
Jag anser det är självklart att Alliansen nu med full kraft i utskotten ska använda denna av S satta regelpraxis och riva upp alla försämringar som ingår i regeringens budgetförslag.
Andersson klagar, enligt Expressen:

– Det är oroande och förvånande. Vi har tagit fram budgeten helt i enlighet med decemberöverenskommelsen (DÖ) och spelreglerna i den. Att sedan, när vi har lämnat budgeten till riksdagen, ändra spelreglerna vore märkligt, säger hon efter en debatt i riksdagen.

Men titta dig i spegeln, Andersson! Det var du och ditt parti som satte praxis att med stöd av SD riva upp delar av regeringens budget. Nu borde hon få smaka på sin egen medicin. I så stora doser som möjligt.
Det är dags att sätta regeringen på plats. Den har ingen majoritet och borde inte uppträda som om man hade det. Den högfärden måste straffa sig.
Frågan är om Alliansen har något mod, någon vilja, ja, någon livskraft överhuvudtaget. Visa det! Riv upp all socialism i budgeten. Visa var skåpet ska stå.