Det blir ingen match mellan Bush-Clinton

Det är intressant att se hur de båda politiska dynastierna Bush och Clinton har svårt att ta hem kandidaturen i sina respektive partier inför nästa års presidentval i USA. Och det är positivt. Den amerikanska drömmen handlar om att alla kan nå framgång, bara man sliter hårt, tar ansvar och gör sitt jobb. Att då begränsa landets högsta post till några väletablerade familjer vore att förminska den drömmen.
Nu har det visat sig att Hillary Clinton inte lyfter utan tyngs ned av egna missgrepp, som att skaffa sig en privat server som utrikesminister och därmed riskera åtal för vårdslöshet med säkerhetsklassade dokument. Hennes kandidatur ligger i händerna på FBI och åklagare. Kommer de att åtala henne och få henne dömd till villkorligt fängelsestraff, som man gjorde mot CIA-chefen Petreaus? I så fall är hon körd som presidentkandidat.
Likt Nixon trasslar sig Hillary Clinton in i lögner om vad hon gjort och inte gjort. Hon har sagt att inga hemliga dokument förvarades i servern. Sedan upptäcktes över 300 sådana dokument när Utrikesdepartementet fick granska servern. Hon sa att inga säkerhetsklassade mejl sänts via det privata mejlkontot, vilket i veckan också avslöjades som en lögn. För min del tror jag vicepresident Joe Biden inte deklarerat att han är presidentkandidat, eftersom han inte behöver. När Clinton måste kasta in handduken, kan Biden träda fram som den räddande ängeln för demokratiska partiet.
Ännu sämre går det för den andra dynastin. Jeb Bush sågs som den självklare favoriten inför valrörelsen. Han hade kontakterna och resurserna. Men sedan har han inte lyckats nå någon framgång överhuvudtaget. I dag dödförklarar den framstående kolumnisten i Wall Street Journal, Peggy Noonan, hans kampanj, The Not Ready for Prime Time Bush:

Det är en utbredd omfattad bland Jeb Bush supportrar att Donald Trump – ”den eviga showen”, som de kallar honom – har hindrat Bush från att stiga fram. Men Trump är inte problemet, han har bara avslöjat problemet: Jeb Bush är inte särskilt bra på att driva kampanj.
Han förmår inte ta till sig aggressiviteten i rikspolitiken. Han har aldrig haft en uppenbar väljarbas inom partiet. Han tycks förstå utmaningen hans efternamn utgör på ett abstrakt plan men har inga konkreta motmedel. Man sa om guvernör Scott Walker att frågan var om han hade tyngden och förmågan att lyfta sig till riksnivå (=kontinental nivå i USA). Samma fråga borde ställts om Jeb. Han har aldrig drivit en nationell kampanj, endast delstatliga. Reportrar trodde han var på nationell nivå eftersom han är en del av en nationell familj.
Jeb Bush har följt sin gamla kampanjbok – där han visar väljarna sitt hjärta och driver en kampanj på hoppfullhet och trivsel. Men detta är 2015 och vi är i kris. Väljarna bryr sig inte om trivsel, de vill se hjärna, mod och tuffhet.

En vass analys, som jag tror inte bara gäller USA utan i minst lika hög grad Europa. Vi behöver ledare som har mod, tuffhet och förstånd att begripa de kriser vi befinner oss i. Här framstår Jeb Bush mer som en vilsen europeisk politiker än en amerikansk.
Hela västvärlden står inför existentiella utmaningar som handlar om så djupa aspekter som vår identitet och om vi ska värna upplysningens landvinningar eller sjunka tillbaka till den medeltida brutalitet som kännetecknar Mellanöstern och Afrika. Samtidigt finns inte en enda ledare i väst som har pondus, integritet och styrka nog att sätta tonen. Ännu mindre någon som har handlingskraft att ta itu med så enkla saker som att upprätthålla gränskontroller.
Våra rättsstater är på väg att upplösas i kaos, naiv idealism och anarkistisk revolutionsromantik. Då duger inte gamla meriter. Det är det som amerikanska folket vet när de vänder sig till outsiders i presidentvalrörelsen. Men förhoppningsvis kommer den öppna, rörliga och energiska valrörelsen att vaska fram den rätta presidenten för dessa tider.

Jimmie Åkesson fördömer våld och bränder

I Facebook har Jimmie Åkesson kommenterat senaste veckornas upptrappade motsättningar, och till skillnad från exempelvis Karin Pettersson på Aftonbladet riktar han sig inte bara till politiska motståndare utan de som förmodligen anser sig stå på Åkessons sida:

Debatten skruvas upp några steg för varje dag, av såväl media som obalanserade debattörer i olika läger. Skolmorden i Trollhättan är den hittills mest förfärande händelsen, men i kombination med bränder på asylboenden och nu i dagarna en rad attacker mot SD-politikers hem, träder en synnerligen obehaglig helhetsbild fram. Vi är många som med rätta känner stark oro. Och sorg.
Ja, mycket i vårt land är alldeles galet. Ja, jag skriver under på att det är på väg att gå åt pipan. Jag förstår att frustrationen är påtaglig. Men: Vad tror man sig uppnå genom att sätta eld på byggnader och riskera oskyldiga människors liv? Vad anser man sig vinna på att använda ett språkbruk som ytterligare förråar debatten? Vad blir bättre av att hota och bruka våld mot meningsmotståndare? Sanningen är, att ni som ägnar er åt detta inte uppnår någonting. Men ni förstör. Ni förstör samhället. Ni attackerar samhället på djupet. Begriper ni inte det? Är ni så självupptagna att ni inte är kapabla att se det ni gör i ett större sammanhang?

Jimmie Åkessons ton bör få efterföljare. Tänk om Karin Pettersson och vänsterpolitiker i ansvarig ställning kunde göra samma avståndstagande från politiskt våld från vänster. När sådant våld avslöjats har vänsterpolitiker/journalister inte tagit avstånd. Tvärtom har man angripit de journalister som avslöjat vänsterns våld (Sveriges Radio-anställda attackerade exempelvis Janne Josefsson när han gjorde inslag i Uppdrag granskning om misshandel och vandalisering av bostäder utförd av vänsterexremister).
Se mer: Expressen, DN, SvD, Nyheter24,

Nattens vinnare: Marco Rubio

Tredje debatten mellan republikanska presidentkandidater ägde rum i natt. Många menar att Florida-senatorn Marco Rubio var starkast.
Om de politiska ”outsider”-kandidaterna som inte haft politiska uppdrag förlorar sin ledning i opinionen, ligger Marco Rubio bra till bland traditionella politiker.
Han finns inte på ytterkanten och hans personliga bakgrund som barn till migranter gör honom attraktiv för den politiska branschen (politiska konsulter, etablissemang och medier). Frågan är om han kan få med sig de många arga republikanska väljare som kräver en radikal förändring för att få USA på rätt köl och som därför nu stöder företagare och läkare framför proffspolitiker.
I opinionsmätningarna, här sammanvägda av RealClearPolitics, knappar han stadigt in på huvudmotståndaren Hillary Clinton, om han ställs mot henne i valet om Vita huset (Rubio=röd, Clinton=blå):

Se mer: Yahoo News i Best moments of the GOP debate, CNN i Rubio’s night, Yahoo News i Cruz and Rubio score points by bashing media during debate, AP i Rubio-Bush rumble, Trump largely quiet, Politico i Trump? Carson? Rubio steals the debate show och Bush walks into Rubio’s trap, Wasington Post i A breakout moment for Cruz and Rubio.

Mediernas demokratisyn: överheten bestämmer

En bekymmersam ideologisk hållning i massmedierna blir nu allt tydligare i samband med migrationskrisen. Låt mig ta två exempel.
Aftonbladets chefredaktör Karin Pettersson har flitigt medverkat i TV och radio senaste veckan. I panelen i God morgon världen i P1 sa hon med anledning av politiskt motiverad kriminalitet:
— Jag tror att ledande politiker och opinionsbildare, och alla egentligen, har ett mycket stort ansvar för tonen och tankefigurer och hur vi talar om medmänniskor och samhällsproblem. Att det inte rusar iväg och blir apokalyptisk stämning. Det är problematiskt att tonfallet är så högt.
Men när programledaren frågade henne, ”Kommer du att ändra tonläge”, går hon omedelbart till generalangrepp på Sverigedemokraterna. Alltså: hon tänker inte sänka tonläget. Det är hennes motståndare som ska hålla tyst. Hon vill strypa debatten även om hennes linje (dvs att inte minska volymerna av migranter) bara har stöd av 22 procent av befolkningen. Ändå vill hon tysta de nästan 80 procent som inte håller med henne och övriga överheter.
Vad är det för demokratisyn när en liten minoritet som utgör överheten vill tysta en stor folkmajoritet?
Det är tvärtom hon och hennes kollegor i medieeliten som provocerar fram ökande motsättningar genom att så fanatiskt och, ja man får faktiskt diktaturvibbar, driver på för en politik som går stick i stäv med vad väljarna tycker. Det är hon och hennes eliter som borde tänka över vad deras hårdnackade åsikter resulterar i, hur de sliter sönder landet.
Ett annat exempel på medievärldens förvrängda demokratisyn finns att hämta i DN-kolumnisten Richard Swartz senaste artikel, Spöken i Europas förflutna. Han konstaterar först att Ungerns premiärminister Victor Orban är en skicklig politiker ”dessutom med ett massivt folkligt stöd ingen annan europeisk politiker kan drömma om”. Men bara två stycken senare skriver han att Orban håller på att bli en förebild för en politik som går emot ”Västeuropas öppna, demokratiska välfärdsstater”.
Det är alltså antidemokratiskt att ha ”ett massivt folkligt stöd” bakom sig — om man inte tycker som medieetablissemanget i migrationsfrågan.
Av detta kan man misstänka att politiska och mediala etablissemang har tillskansat sig en mycket obehaglig demokratisyn som går ut på att överheten ska bestämma och väljarna lyda. Om väljarna inte gör det, om eliten bara har 22 procent av väljarna bakom sig, då är det folket som är odemokratiskt.
Det här duger naturligtvis inte. Det är hög tid att påpeka att dessa överheter driver en radikal migrationspolitik i strid med folkviljan. Det är denna radikalism, denna utopism, som skapar ökade motsättningar och polarisering i landet.
Vad borde de göra? Lyssna! Lyssna på folket! Det duger inte att bara ha 22 procent bakom sig när man genomför kontroversiella och dramatiska förändringar av det svenska samhället.

Migranter går före i bostadskön

Nu börjar effekterna av ”öppna era hjärtan”-politiken få konkreta effekter. Allmännyttans lägenheter i Stockholmsregionen är hett eftertraktade, inte minst av ungdomar som vill skaffa sitt första egna boende. Men nu beslutar kommuner att låta nyanlända migranter gå före svenska medborgare i bostadskön.
I Solna avsätts över 25 procent av lediga lägenheter till migranter, rapporterar Mitt i Solna i Flyktingar får förstahandskontrakt. Lokaltidningen frågar bostadsbolagets ordförande om de klagomål man fått om att låta migranter gå före i bostadskön:

— Det kan säkert vara jäkligt störande att de bara glider förbi kön. Men tycker vi i Sverige att man ska ta emot flyktingar så ska de ju bo någonstans. De kan ju inte stå i någon 15-årig bostadskö.

Vad säger du till en ung Solnabo som stått många år i bostadskö?

— Ja, vad säger jag? Att det här är en konsekvens av att vi har en generös flyktingpolitik. Problemet är ju att flyktingarna måste bo någonstans (…) Det handlar också om medmänsklighet.

Det är alltså medmänsklighet att låta migrant gå före i bostadskön, medan det är rasism att tillämpa jämlikhet och likabehandling, dvs att den som stått längst i kön går först.
För mig är tvärtom detta synsätt rasistiskt, mot svenska medborgare. Varför ska någon som kommer från utlandet kunna gå förbi en kö, bara därför att man kommer från utlandet? Är utländska medborgare mer värda än svenska? Svaret på den frågan från riksdag och regering är: ja.
Medierna påstår att förvirrade 21-åriga mördare är de som provocerar fram motsättningar och rasism. Sådana virrpannor är snarare symptom på en sjuk politik. En av riksdag och regering sanktionerad politik som ställer grupper mot varandra och underblåser motsättningar som kommer att öka lavinartat i takt med att människor får klart för sig att de numera är andra klassens medborgare i sitt eget land.

Allt det Margaret Thatcher ville

Andra delen av Charles Moores officiella biografi om Margaret Thatcher har just publicerats, Margaret Thatcher – Volume Two: Everything She Wants.
Boken avhandlar bara fem år, från omvalet 1983 till den tredje historiska valsegern 1987, då hon stod på toppen av sin makt. Det är intressant att se hur även vänstertidningar i Storbritannien, om än med kylig ton, ger en rättvis bild av henne: hon var en formidabel och unik politiker.
Guardian skriver: ”En ny insikt om Thatcher-eran är att trots hennes bombastiska retorik var hennes position förvånansvärt osäker. Detta ger boken ett välkommet underliggande tema.”
Independent skriver: ”Och hela tiden, när hon föreläste och läxade upp nationen och världen kände sig denna 1900-talets längst sittande premiärminister inte säker på makten och såg sig aldrig som en härskare. Hennes självbild var en ensam förkämpe för frihet som slogs mot maktfullkomliga och slösaktiga intressen. Detta var Thatcher och vi kanske aldrig får se en motsvarighet igen.”
Financial Times skriver: ”Hennes kritiska hållning till EU, vilken Moore fångar genom att citera hennes reaktion på en grupp utrikesministrars skvallrande istället för att avhandla Europas finanser — ’How dare they! We saved all their necks in the war!’ — styrde mycket av hennes tänkande. Hon ville hålla den superstatliga besten i en bur av marknadsekonomiska regler.”
Spectator skriver i Margaret Thatcher’s most surprising virtue: imagination

Margaret Thatcer var mer vidsynt än den allmänna bilden. Hon var den första premiärminstern som, exempelvis, föreslog den sydafrikanska regeringen att frige Nelson Mandela. Även om hon var strikt och korrekt själv, var hon överseende med snedsteg hos andra. [Industriminister] Cecil Parkinson fick avgå först sedan det inte fanns några alternativ som en följd av hans utomäktenskapliga affär med sin sekreterare (…) När hennes rådgivare Matthew Parris, också parlamentsledamot, talade om för henne att han var gay, svarade hon, ‘That must have been very hard for you to say, dear.’

Det är märkligt att personer som är principfasta, håller på fakta och logik ofta uppfattas som hårda och okänsliga. Därför framställs det som överraskande att de är mänskliga, har känslor och bryr sig om omgivningen. Varför skulle det finnas en motsättning mellan logik och att bry sig om? Jag märker det själv nu i diskussionen om migrationskrisen i Europa. Att vilja hålla på lag och ordning uppfattas som hårt och ”omänskligt”. Men var hamnar våra samhällen om vi inte håller på lag och ordning? Vi blir exakt så som de samhällen som människor nu flyr ifrån. Det blir kaos, strider och otrygghet.
Att ha ett kallt huvud är bästa vägen till ett varmt och tryggt samhälle. När man gör tvärtom, som Sveriges ledande partier gör nu, då kommer man snart att få skörda elände och omänsklighet i fruktansvärd omfattning.
Jag älskar, som ju tydligt framgår i denna blogg, de ledare som är principfasta, håller på fakta och resonerar logiskt. Denna iskalla rationalitet är ett absolut villkor för att skapa ett mänskligt och varmt samhälle.
Själv läser jag fortfarande den första delen på 800 sidor av Charles Moores Thatcher-biografi. Det är kul att läsa om hur det går till på Downing Street nr 10, premiärministerns bostad. Flera premiärministrar gillade inte den informella, hemtrevliga och trånga miljön där, men Margaret älskade att bo ”ovanför butiken”. Det var effektivt att bara behöva ta en trappa ner till kontoret. Margaret och Denis hade inga problem att hjälpa till med disken och vardagliga göromål. När hon inte hade möte eller något att läsa, gick hon gärna in till sekreterarna för att höra hur de hade det.
Det får mig att tänka på en intervju med sekreteraren för regeringsmöten i gamla kanslihuset i Stockholm. Hon gick i pension efter att fört protokoll mellan 1950- och 1980-talet. Hon sa att många ministrar aldrig hälsade på henne även om man träffades varje vecka. Och när hon fick frågan vem hon tyckte bäst om, svarade hon: Thorbjörn Fälldin. Han inte bara hälsade utan frågade hur hon ville ha det med protokollskrivandet. Det finns ingenting alls som säger att vänsterpolitiker skulle vara mer omtänksam än högerpolitiker. Sanningen är ofta den motsatta.
Mer om Thatcher-biografin i bloggen: Att vända angrepp till egen fördel, Att förstå politik: Reagan om Thatcher,

Flyktinguppgörelsen ett tomt slag i luften

Regeringen och allianspartierna har kommit överens om ett antal punkter kring migrationen. Betyder det något? Svar: nej. Eftersom regeringen inte upprätthåller några lagar, exempelvis inte utvisar de tiotusentals som fått avslag på asylansökan i domstol och enligt svensk lag ska lämna landet, spelar det ingen roll vad regering och riksdag säger. Alla gör som de vill ändå — stannar i Sverige och kräver att bli försörjd.
Sverige är laglöst land. Rättsstaten är på fallrepet. Politiker klarar inte av att — eller i många fall, vill inte — upprätthålla några regler beslutade av riksdagen.
Ta exempelvis det som anses varit ”svårast” att enas om, övergång från permanenta till ”tillfälliga” uppehållstillstånd. Är det någon som tror att en enda migrant som får ett ”tillfälligt” uppehållstillstånd kommer att lämna landet efter ett eller två år? Om inte avslagna asylansökningar verkställs, kommer naturligtvis inte utgångna uppehållstillstånd att respekteras på något sätt. Svensk lag är något man numera kan fnysa åt, strunta i, förakta.
Riksdagen är en lekstuga där man inte längre, inte ens ledamöterna själva, respekterar de beslut man fattar. Ledamöter har större lust att gå ut och slåss mot polis än upprätthålla rättsstaten och domstolsbeslut. Förfallet är uppenbart och det eskalerar nu i snabb takt.
Se mer: SVT i Regeringen och Alliansen överens om flyktingmottagandet.

Etablissemangens polarisering skapar hat

Som framgår av förra inlägget saknar riksdag, regering och medier folkligt stöd för den migrationspolitik man länge tvingat på landet. Det är dessa makthavare som är ansvariga för att polariseringen och hatet växer. På IKEA i Västerås högg i somras en asylsökande ihjäl två svenskar som hämnd för att han inte skulle få stanna. På invandrartäta Kronans skola i Trollhättan högg igår en 21-åring av allt att döma ihjäl lärare och elev som protest mot invandringen.
Båda dessa dåd är fruktansvärda och ska fördömas med all kraft. Men så länge makthavarna fortsätter att med full fart genomföra en politik som har stöd av endast 22 procent av väljarna kommer dessa motsättningar att öka. Dödligt våldet kommer att bli vardag. Riksdag, regering och media är ansvariga för det klimat som nu skapas i landet. Så länge makthavarna går på tvärs mot opinionen raserar man alla möjligheter till samförstånd och gemenskap. Man göder istället motsättningar och hatet på båda sidor.
Detta är motsatsen till ledarskap. Detta är att förgöra Sverige.