Mediernas demokratisyn: överheten bestämmer

En bekymmersam ideologisk hållning i massmedierna blir nu allt tydligare i samband med migrationskrisen. Låt mig ta två exempel.
Aftonbladets chefredaktör Karin Pettersson har flitigt medverkat i TV och radio senaste veckan. I panelen i God morgon världen i P1 sa hon med anledning av politiskt motiverad kriminalitet:
— Jag tror att ledande politiker och opinionsbildare, och alla egentligen, har ett mycket stort ansvar för tonen och tankefigurer och hur vi talar om medmänniskor och samhällsproblem. Att det inte rusar iväg och blir apokalyptisk stämning. Det är problematiskt att tonfallet är så högt.
Men när programledaren frågade henne, ”Kommer du att ändra tonläge”, går hon omedelbart till generalangrepp på Sverigedemokraterna. Alltså: hon tänker inte sänka tonläget. Det är hennes motståndare som ska hålla tyst. Hon vill strypa debatten även om hennes linje (dvs att inte minska volymerna av migranter) bara har stöd av 22 procent av befolkningen. Ändå vill hon tysta de nästan 80 procent som inte håller med henne och övriga överheter.
Vad är det för demokratisyn när en liten minoritet som utgör överheten vill tysta en stor folkmajoritet?
Det är tvärtom hon och hennes kollegor i medieeliten som provocerar fram ökande motsättningar genom att så fanatiskt och, ja man får faktiskt diktaturvibbar, driver på för en politik som går stick i stäv med vad väljarna tycker. Det är hon och hennes eliter som borde tänka över vad deras hårdnackade åsikter resulterar i, hur de sliter sönder landet.
Ett annat exempel på medievärldens förvrängda demokratisyn finns att hämta i DN-kolumnisten Richard Swartz senaste artikel, Spöken i Europas förflutna. Han konstaterar först att Ungerns premiärminister Victor Orban är en skicklig politiker ”dessutom med ett massivt folkligt stöd ingen annan europeisk politiker kan drömma om”. Men bara två stycken senare skriver han att Orban håller på att bli en förebild för en politik som går emot ”Västeuropas öppna, demokratiska välfärdsstater”.
Det är alltså antidemokratiskt att ha ”ett massivt folkligt stöd” bakom sig — om man inte tycker som medieetablissemanget i migrationsfrågan.
Av detta kan man misstänka att politiska och mediala etablissemang har tillskansat sig en mycket obehaglig demokratisyn som går ut på att överheten ska bestämma och väljarna lyda. Om väljarna inte gör det, om eliten bara har 22 procent av väljarna bakom sig, då är det folket som är odemokratiskt.
Det här duger naturligtvis inte. Det är hög tid att påpeka att dessa överheter driver en radikal migrationspolitik i strid med folkviljan. Det är denna radikalism, denna utopism, som skapar ökade motsättningar och polarisering i landet.
Vad borde de göra? Lyssna! Lyssna på folket! Det duger inte att bara ha 22 procent bakom sig när man genomför kontroversiella och dramatiska förändringar av det svenska samhället.