Konservatismens återkomst (ii)

Något som förvånar mig är hur stor skillnad det är på dansk och svensk konservatism när den uttrycks genom nya uppstickarpartier. I Per Wirténs betraktelse Konservatismens tredje våg (se mer förra inlägget) härbergerar Dansk Folkeparti en konservatism som är väsensskild från den som framkommer i Sverigedemokraternas principprogram från 2011.
Man kan förenklat säga att DF står för en radikal och hård konservatism medan SD uttrycker en pragmatisk och mjuk konservatism.
I alla fall när det gäller den danska konservatism som torgförs av författaren, kulturdebattören och tidigare folketingsledamoten för Dansk Folkeparti, Søren Krarup. Hans konservatism är opåverkad av historien. Den går tillbaka till samhället före upplysningstiden. Wirtén skriver:

Genom den i olika böcker frammejslade historien /…/ pekas ett sammanhängande komplex av fenomen och idéer ut som den konservativa renässansens mäktiga fiender: humanismen, den sociala ingenjörskonsten, internationaliseringen, rättighetsrevolutionen, mångkulturen och migrationen. /…/
Hans konservatism känns sträng och puritansk som en vitkalkad luthersk landsortskyrka. /…/ Hans nationalism andas mer kärv kyla än romantiskt svärmeri.

Detta avviker dramatiskt från Sverigedemokraternas konservatism som pragmatiskt tar utgångspunkt från verkligheten och, vilket är mitt intryck, ser 1950-talet som ett ideal. Man försvarar välfärdsstaten och upplysningens idéer om yttrandefrihet och de mänskliga rättigheterna. Medan Krarup verkar vilja stora förändringar och vrida klockan tillbaka till ett äldre ideal, vill Sverigedemokraterna värna det som varit verklighet till rätt så nyligen från att dramatiskt förändras.
Den radikala danska konservatismen kallar Wirtén för hård konservatism, eftersom den står för ett eget ideal med värderingar som kräver att dagens samhälle kraftigt förändras. Detta kan ställas mot mjuk konservatism, som pragmatiskt försvarar den verklighet som är (eller till nyligen har varit) mot att kraftigt förändras.
Ta kristendomen som exempel. Den har betydelse för både DF och SD. Men i Danmark uttrycks den väldigt annorlunda än i Sverige. Wirtén skriver:

I ”Den danske nødvendighed” utvecklade Søren Krarup 1994 sin nationalism. Boken inleddes med en diskussion om Gud, sedan följde ett avsnitt om den lutherska kyrkan och därefter kom själva folket. Det var ingen tillfällighet. Gud, kyrkan och folket är den triangel som bär upp samhället.

I Sverigedemokraternas principprogram heter det:

Att känna till och förstå det svenska kristna kulturarvet är en viktig nyckel till att förstå vårt lands historia, kultur och samtid. Bevarandet av detta kulturarv är således en angelägenhet för alla svenskar, troende såväl som icke-troende. För att kunna förhålla sig strikt religiöst neutral skulle staten behöva fjärma en betydande del av det svenska kulturarvet ifrån de offentliga verksamheterna och det offentliga rummet och detta är ingenting som Sverigedemokraterna ser som önskvärt.

En pragmatisk och mer funktionell syn hos SD, medan den danske kulturpersonligheten uttrycker en radikal vilja att sätta Gud i centrum igen.
Men det är ingen tvekan om att SD uttrycker en konservativ hållning som skiljer sig från hur svensk samhällsdebatt brukar föras i medierna. SD står för en slags folklig kristlig tradition som föraktas av etablissemangen, men som ändå är sekulärt.
Här märks en tydlig skillnad mellan hård och radikal konservatism i dansk tappning mot en mjuk och pragmatisk i det svenska fallet.
Men det visar också hur kontextbunden konservatismen är till sin avnämare. Konservatismen bygger inte på en teoretisk idé och skrivbordsprodukt som ska tvingas på samhällen, var helst i världen, utan har alltid sin bas och utgångspunkt i det samhälle där den diskuteras. Sverige är världens mest sekulariserade land, vilket gör att också Sverigedemokraterna är sekulära även om man tillerkänner kristendomens historiska betydelse för den identitet och det tänkande vi har i vårt samhälle.
En annan sådan kontextbundenhet är det faktum att Krarup ser DF som en fortsättning på motståndsrörelsen mot den nazistiska ockupationen av Danmark. Krarups far var som motståndsman efterlyst och riskerade avrättning för försvaret av danskheten under andra världskriget. Krarup menar att etablissemangens medlöperi med en utländsk ockupationsmakt (ett samarbete som man aldrig gjort upp med) har en fortsättning i dagens invandrings- och mångkulturspolitik där överheten står för det utländska medan folket står för det danska.
Sverigedemokraterna brukar ju tvärtom beskyllas för sympatier med denna ockupationsmakt. Men det riksdagsparti SD är idag kan inte beskyllas för några sådana tendenser i principprogrammet. Det är som sagt betydligt mjukare och mer pragmatiskt än Dansk Folkeparti. Hur detta hänger samman är en fråga för en intressant historisk diskussion.
Att dra i de konservativa trådarna är som framgår både spännande och nytt för svensk debatt. Detta bloggtema kommer att fortsätta.

Konservatismens återkomst (i)

Har ni tänkt på en sak, kära läsare? Numera är det den som försöker rätta till någon tokighet som uppfattas som den skurkaktige. Den som ställt till det anses däremot oftast vara en frisk fläkt som rör om i en förstelnad tillvaro. Att i tunnelbanan säga till en ung person att inte lägga sina fötter med leriga skor i sätet mittemot är kränkande för den tillsagde. Att däremot klottra och vandalisera tunnelbanevagnar och kalla det konst applåderas av hela den svenska kultureliten. Och politiken och medierna är numera denna kulturelits lydiga slavar som aldrig uttrycker en avvikande mening.
Denna tidens anda är en konsekvens av idealismen och utopismen som fick sitt historiska genombrott genom franska revolutionen. Gör nytt! Förkasta det gamla, invanda, beprövade. Allt det som är så fruktansvärt tråkigt. Gör revolution! Och hugg huvudet av de som vill värna traditionerna och rätta till det som blir fel.
Den kränkte skitstöveln på t-banan lever upp till franska revolutionens ideal: acceptera inga auktoriteter, se dig alltid som offer och förgör dina motståndare.
Vill vi verkligen ha det så här?
Tyvärr svarar både socialister och liberaler idag ”ja” på den frågan. Man dras med av höga ideal, fagra visioner och färgstarka utopier. Om de är förenliga med verkligheten spelar ingen roll. Och den tråkmåns som påpekar att det inte går, ja den kontrarevolutionären ska tystas.
Som en reaktion på en öronbedövande uppslutning kring utopism inom politik och media på 2000-talet har konservatismen blivit en alltmer attraktiv politisk idé.
Hos den vänsterradikala Arena-gruppen har Per Wirtén publicerat en rapport om konservatismens återkomst i Danmark, Konservatismens tredje våg.
I den analyserar han fienden, den intellektuelle författaren och prästen Søren Krarup som varit en tongivande ideolog inom Dansk Folkeparti. Han var centralgestalten bakom utmaningen av det radikala etablissemanget, en debatt som kom att kallas ”kulturkampen” i Danmark.
Wirtén påpekar att Dansk Folkeparti inte alls är populistiska opportunister, utan tvärtom konsekventa, konsistenta och uthålliga. Det var därför de i folketingsvalet i juni i år blev landets näst största parti med 21,1 procent av rösterna på den enkla parollen ”Ni vet vad vi tycker”.
I Sverige är det endast ett parti som numera tar avstånd från utopism och ohejdad idealism, uppstickarna Sverigedemokraterna som i opinionsmätningarna närmar sig de två största partierna i väljarstöd.
Wirténs rapport får mig att inse att ingen har analyserat den ideologiska bas som Sverigedemokraterna själva anser sig stå på. Ett parti som utgör ett av landets största borde ibland få bli taget på allvar för vad man säger sig stå för. Det tänker jag göra här i bloggen.
Jag har själv varit med och tagit fram principprogram, fast då inom ett annat parti (C). Därför vet jag hur allvarliga och viktiga sådana principprogram är inom partierna. Medierna brukar inte bry sig, eftersom formuleringarna är tunga och seriösa och oftast inte alls särskilt nya. Men när man sammanväger vad principprogram uttrycker och jämför med andra ideologiska riktningar, kan det slå det gnistor om analyserna.
På samma sätt som socialismen spänner över allt från Mao Zedong, Jonas Sjöstedt till Stefan Löfven och liberalismen från socialliberaler som i praktiken är socialister till nyliberaler, så är konservatismen som ideologisk inriktning likt ett stort tält där många och delvis oförenliga uttryck ryms.
Att vi nu kan tala om den tredje vågens konservatism kommer Wirtén fram till genom att som första våg peka på Edmund Burkes kritik av franska revolutionen 1789 och som fick stort genomslag under första halvan av 1800-talet. Andra vågens konservatism anser Wirtén utlöstes några år in på 1900-talet, som en reaktion på demokratins genombrott och ”massans anstormning” mot de bildade och upplysta. Tredje vågen är en följd av invandring och mångkultur som undergräver den nationella och kulturella gemenskapen och som i Danmark fick sitt genombrott 2001 med DFs stora framgångar i allmänna val.
Wirtén är naturligtvis ingen opartisk betraktare, men han uppskattar Søren Krarup för hans radikala och hårda konservatism, vilket ju är något av en paradox när vi har med konservativa värderingar att göra. (Mer om det i kommande inlägg.)
Att lägga Wirténs rapport jämte Sverigedemokraternas principprogram från 2011 ger en intressant skärningspunkt mellan väldigt olika sorters konservatism.

Trump har slutat öka

Virvelvinden som drog in i presidentvalrörelsen verkar inte tillta i styrka. Fastighetsmagnaten Donald Trump har inte fortsatt att öka i opinionsmätningarna efter den andra debatten mellan republikanska kandidater. I vissa har han börjat tappa till andra outsiders, som förre vd:n för HP Carly Fiorina och läkaren Ben Carson.
Wall Street Journal skriver i The famous Trump base has hit a ceiling:

I politiken finns den välkända faktorn ”Big Mo”, momentum och vind i seglen. Donalt Trump hade Big Mo som ingen annan någonsin. Men den är nu borta. Oddsen talar för att han i kommande opinionsmätningar snart inte leder utan kommer tvåa eller trea bakom någon han förolämpat som förlorare. Han kommer inte att trivas att inte vara i topp.

Tidningen påpekar att en kandidat inte kan leva bara på sin egen väljarbas. I takt med att kandidaterna blir färre måste man vinna andra röster på marginalen för att nå upp till 50 procent. Trump har varit uppe i 30 procent men nu minskat några procentenheter i de sammanvägda opinionsmätningarna. Han ser inte ut att värva väljare på marginalen.
Trump fångade upp opinionen som är missnöjd med utvecklingen, men enbart hans personlighet är inte tillräcklig för att leda utmaningen av status quo, menar man i Wall Street Journal. Och innehållet i det Trump presenterat är inte tungt nog. Tidningen menar att Trump borde dra sig ur medan han står på topp.
Detta ser ut att vara den logiska analysen, men Trump har utmanat logiken förr.