Riksdagsledamot i våldsaktioner

Sveriges riksdag ska vara folkets högsta beslutande organ. Men partierna låter sig representeras av dem som inte upprätthåller lag och ordning. Ledamoten Daniel Sestrajcic (V) polisanmälts och misstänks bland annat för våld mot tjänsteman. DN rapporterar:

Händelsen ska ha skett i samband med avhysningen av de tältande palestinierna i Malmö i torsdags. Enligt Malmöpolisens anmälan har Sestrajcic inte lytt polisens uppmaning att flytta sig från ett av tälten.
– I det sammanhanget satte han sig till motvärn och försökte slita sig loss från den ingripande polisen. Och då har han också försökt sparka en polisman i huvudet, säger Malmöpolisen till TT.

Det är ovärdigt att vår lagstiftande församling ägnar sig åt upplopp och våld mot ordningsmakten som ska upprätthålla de demokratiskt beslutade lagarna. Sestrajcic ska inte uppvigla mot lagarna, han ska upprätthålla dem. Men man blir inte längre förvånad, bara uppgivet skaka på huvudet åt den anarki som riksdagspartierna nu på område efter område försätter landet i.
Även om inte alla ledamöter fysiskt uppviglar mot rättsstaten finns en utbredd uppfattning att man kan strunta i lagstiftningen. När riksdagen ger ”papperslösa” rättigheter även om de har domstolsbeslut på att de saknar asylskäl och ska lämna landet, är det ett större hot mot Sverige som rättsstat än Sestrajcics våldsamheter. Om riksdagen struntar i att upprätthålla domstolsbeslut, varför ska någon enda medborgare i detta land respektera sådana?

Partiledarna otydliga och handlingsförlamade

Gårdagskvällens debatt mellan riksdagspartiernas partiledare var plågsam. Det var som att de satt på månen, långt borta från det krisläge som många myndigheter utlyst som en följd av den historiskt omfattande inkommandet av migranter.
Man käbblade som vanligt. Det mest konkreta var Jan Björklunds förslag att statsministern dumpar Miljöpartiet för att skapa bättre förutsättningar för blocköverskridande samtal. Till det förslaget var det säkert många som nickade instämmande i.
Och efter flera obegripliga repliker blev det också klart att Anna Kinberg Batra var beredd att ena Alliansen i riksdagens utskott för att kunna ändra i regeringens budget. Om de lägger gemensamma förslag kan SD stödja dem och då går de igenom och antas av riksdagen.
Det var kvällens viktigaste besked. Om Alliansen exempelvis lägger förslag om att inte slakta RUT och ROT kan Sverigedemokraterna stödja dem och då avvisar riksdagen vänsterpartiernas neddragningar. Det krävs dock att man håller kostnadsramarna.
Men det övergripande intrycket är att dessa personer som kallas partiledare inte agerar som ledare utan mer liknar ungdomspolitiker som tränar sin retorik i låtsasdebatter.
Otydligheten och handlingsförlamningen är fullständig. Det är jag inte ensam om att anse. Sifo har frågat väljarna och SR rapporterar:

De flesta i Sverige tycker att statsminister Stefan Löfven är otydlig som politiker. Han upplevs som otydligare än moderatledaren Anna Kinberg Batra gör.

52 procent anser att Stefan Löfven är ganska eller mycket otydlig. Färre svarar att Anna Kinberg Batra är det, 38 procent, men utöver dem är det en stor grupp, nästan 20 procent som uppger att de inte kan svara på vad de tycker om henne.
Sällan har Sverige behövt ledarskap som just nu, men tragiskt nog är det nu vi har den svagaste partiledaruppsättningen på länge. På båda sidor. Det gjorde att Jimmie Åkesson framstår som den enda opposition som ser vad som händer i verkligheten.
Expressen skriver på ledarplats, Partiledardebatt utan skymt av krisinsikt:

Välfärden är hotad. Om detta borde partiledarna självfallet ha debatterat, men icke. Med undantag för att Moderaterna numera vill ha tillfälliga gränskontroller, införande av säkra länder-listor och tillfälliga uppehållstillstånd (det sista gäller även KD) var det som om ingenting har hänt sedan migration och integration debatterades i valrörelsen.

Debatten visar att de gamla makthavarna tappat greppet. Frågan är om nya kan växa fram.

Tilliten försvinner nu snabbt i svenska samhället

Den mest relevanta intervjun på länge står Axess för när man analyserar svensk politisk opinion, Ingen tecknar Sveriges firma. Mats Wiklund intervjuar Peter Santesson, statsvetare och opinionschef på Demoskop. Här gör sig utopismen som numera hämningslöst härjar i partier och medier inte besvär.
Realism och krass verklighet kännetecknar samtalet, vilket är en enorm befrielse för mig som läsare. De godhetshyllande artiklarna utan varje tanke på konsekvenser står mig upp i halsen. De visar ett fullständigt förakt för verkligheten.
I samtalet tar man just upp att svenska folket i snabb takt inte bara förlorar framtidsoptimismen utan också tilliten till andra människor i samhället.

Vad har hänt i det politiska landskapet? Du talar om ett nytt läge?
— Det har länge varit så att den förda invandringspolitiken skilt sig från den allmänna opinionen. I många år har det varit en övervikt för negativa opinioner kring en ökad invandring. Men tidigare har det inte varit en viktig fråga för väljarna, som istället varit jobb, ekonomi och välfärd.

Men nu har det förändrats.

— Folk börjar nu agera utifrån var de står i invandringsfrågan och det är bakgrunden till att SD ligger uppe på 20 procent och mycket väl kan öka ännu mer. Missmatchning mellan politik och opinion har alltså börjat få effekt.

Samtalet analyserar i vad motståndet består, något som jag inte sett en enda annan medieaktör ens försöka göra något seriöst om. Santesson konstaterar:

— Sverige är det mest toleranta landet i världen. Samtidigt som många är negativa till invandringens storlek är de positivt inställda till invandrare (…)
Det är alltså volymerna som det handlar om?
— Ja (…) man kan säga så här: Ett fenomen som jag i grunden uppfattar som positivt kan bli så pass omfattande att vi får praktiska problem som jag inte tror att vi kan hantera. Och då kommer andra viktiga värden att hotas.

Det finns ett gammalt ordspråk som lyder: ”För lite eller för mycket skämmer allt”. Exakt där är vi. Vi spränger nu alla gränser i utopismens anda utan att någon, allra minst riksdag och regering, vet hur man ska hantera situationen. Det är revolution. Och de borgerliga partierna står på barrikaderna med kommunister och anarkister och skriker ”Mer, mer, mer”.
Den som tar upp att volymen på invandringen är revolutionärt stor blir omedelbart i alla medier stämplad som djävulen själv — rasistisk, främlingsfientlig och nazistisk, redo att öppna gaskamrar.
Detta utopiska beteende i medierna leder nu till något mycket skrämmande, svenska folket tappar den tillit som varit den största tillgången i byggandet av vårt välfärdssamhälle. Allt detta bryter nu riksdagspartierna sönder genom att stå för ohämmad invandring.

— För fyra år sedan ansåg en majoritet att Sverige var på väg åt rätt håll. Nu är majoriteten pessimister och den synen blir alltmer utbredd. (…)
Spelar invandringsfrågan in här?
— Ja, det tror jag. När den nu har blivit störst på agendan är den mer speciell. Sverige är normalt ett högtillitssamhälle. Vi litar på att de besked man får är sanna och att systemet fungerar. Men i migrationspolitiskt relaterade frågor i vid mening kan man se spår av en mycket hög och utbredd misstro. Lite mer än halva svenska folket instämmer i påståendet att medier inte berättar sanningen om samhällsproblem som är förknippade med invandringen. Så länge det var en undanskymd fråga var det inte så dramatiskt. Men när det nu är den viktigaste samhällsfrågan — den största utmaningen — och att det finns en misstro mot att man får korrekt information blir det väldigt allvarligt.

Massmedierna och partierna inklusive de borgerliga, ljuger rakt upp och ner för folket om vad den stora invandringen innebär. Man bryter ned politikens förtroende, inte bara i denna fråga, utan för politiken som helhet. Dagens partier offrar förtroendet för hela vårt demokratska styrelseskick för att få ta emot ett antal hundra tusen människor från andra värdsdelar, så att de inte bor i tält i varmt klimat utan i tält där det blir kallt, minusgrader och snöar.
Hela det politiska etablissemanget kommer, när minusgraderna lägger sig över tältlägren, att framstå som galna. Inte ett uns av respekt kommer att finnas kvar när svenska folket ser att etablissemangen saknar förmåga och kompetens att leda detta land.
Och medierna blir allt tydligare avslöjade som vinklade kampanjmakare, inte förmedlare av nyheter och information. Inte undra på att de tappar kunder och är en krisbransch.
Min fråga till politiker och journalister blir, är det värt det? Är några hundra tusen migranter i tält här istället för i tält där, värt att krossa det svenska samhället så som vi känner det?

Efter DÖ: logiken talar för regeringskris

När Kristdemokraternas högsta beslutande organ ikväll beslutade bryta decemberöverenskommelsen, DÖ, står det klart att den utgjort en symbol för något den inte avsåg och inte betyder. De som röstade ner DÖ menar att väljarna har uppfattat att Allianspartierna genom DÖ inte bedriver någon oppositionspolitik. Till och med vetarankommentatorn KG Bergström ger i Expressen-TV en felaktig beskrivning av DÖ. Han sa att Löfven tvingade fram DÖ genom att hota med nyval.
Så var det inte. När Löfven hotade med nyval var det för att få FP och C att hoppa av Alliansen och bli stödpartier åt S. Det blev ett fullständigt fiasko. Istället skrev Allianspartierna en debattartikel i DN som fullföljde Fredrik Reinfeldts logik från före valet, dvs att det största blocket får regera. Socialdemokraterna hade inget annat val än att kapitulera och acceptera Alliansens krav. Den som lägger debattartikeln från 7/12 jämte decemberöverenskommelsen 27/12 ser att det är samma text.
Men Allianspartierna har inte lyckats skaka av sig den symbolladdade bilden där sex partiledare står bredvid varandra på presskonferensen. Det framträdandet satte bilden av DÖ – de sex partierna var överens och man fick för sig att Alliansen inte skulle utgöra opposition. Detta problem har förstärkts av att oppositionen i riksdagen bara kan åstadkomma ”tillkännagivanden”, vilket inte heller känns som särskilt potent. Intrycket har därför blivit att Alliansen inte agerat. Och man ger DÖ skulden. Men det har inte med DÖ att göra, utan med bristande egen energi – och riksdagsordningen.
Vad händer nu?
Bara om Allianspartierna lägger gemensamma förslag som SD kan stödja, fälls regeringen. Så länge de borgerliga partierna lägger separata förslag utmanar de inte regeringen.
Men missnöjet med DÖ kan nu mer direkt komma att riktas mot att de borgerliga inte utmanar regeringen, vilket kräver att de lägger förslag tillsammans.
Om man lägger gemensam budgetmotion till nästa höst, eller gemensamma utskottsutlåtande i vinter, då kommer regeringen att falla. Innan den faller kan Löfven som statsminister utlysa nyval, vilket han kanske gör eftersom det annars vore att överlämna regeringsmakten utan strid. Det som talar emot nyval är att S har bottensiffror i opinionsmätningarna.
Eftersom opinionen kräver en mer kraftfull opposition, finns det viss logik i att Anna Kinberg Batra får krypa till korset och utmana Löfven om statsministerposten redan nu och inte 2018. Problemet är att hon behöver Sverigedemokraternas röster för att göra det, samtidigt som Löfven också behöver Sverigedemokraternas passiva stöd för att sitta kvar.
När DÖ faller är Sverigedemokraterna de största vinnarna. Men om turbulensen betyder att Alliansen vaknar till liv och plötsligt skulle visa någon form av handlingskraft, kan det vara en seger också för borgerligheten.

Inga öppna hjärtan i arbetsmarknadspolitiken

En sansad röst i stormen av intelligensbefriat men godhjärtat skrän är senaste ledaren i Dagens Samhälle. Mats Edman skriver i Svensk arbetsmarknad utgör den högsta muren:

Vi har öppnat våra hjärtan för flyktingar i fyra decennier och är i dag mer invandringsland än USA. Däremot är hjärtat oöppnat på den viktigaste punkten: arbetsmarknaden. Flyktingar hindras i praktiken från att bidra till välfärden och återupprätta sitt människovärde. (…)
Per capita har Sverige varit en humanitär stormakt i 40 år. Trots att vi har bara 2 procent av EU:s befolkning beviljar vi över 20 procent av unionens asylansökningar. Ingen kan anklaga svenskarna för att vara hjärtlösa i detta avseende.
Däremot är hjärtat oöppnat på den viktigaste punkten: arbetsmarknaden. Våra legala, politiska, fackliga och hemmagjorda murar är de högsta i hela OECD. Sverige har redan 700 000 flyktingar med uppehållstillstånd i landet. Men i snitt tar det åtta långa år innan hälften fått ett anständigt jobb att gå till.

Om S, M och de andra menar något med ”öppna hjärtan” skulle man omedelbart se till att slopa LAS och andra regler samt lagstifta bort kollektivavtalens lägstalöner så att alla hinder för nyanlända att få jobb röjs ur vägen. Att inte göra det är inte bara hjärtlöst, det leder till ekonomisk katastrof för landet med hundratusentals extra att försörja med bidrag.
Men kommer det att ske? Nej, knappast. Här är det LO-facket som styr med frenetisk energi för stängda hjärtans politik på arbetsmarknaden. Och inget parti vågar gå emot dem. Alltså, de flesta som kommer till Sverige hamnar i bidragsberoende.

De få sansade medierösterna

Dagens samhällsdebatt domineras av utopiska utrop om godhet och att hjälpa, men konsekvenser talar man tyst om. För oss som håller hårt på realism, logik och pragmatism är det nästan omöjligt att höras i de ytliga utropen. Men här i bloggen ska de få röster av sans och balans lyftas fram. Tipsa gärna i mejl om sådana inlägg.
De behöver inte tycka som mig, men de måste vara realister.
En sådan artikel finner man faktiskt i socialdemokratiska Aktuellt i Politiken. Anne-Marie Lindgren menar att välfärdssektorn genomlever en systemkris, Vi måste våga ta i frågan om finansieringen:

Det finns ju ett skäl till att trycket på personalen blivit alldeles för hårt: Resurserna till verksamheterna har inte hållit jämna steg med de ökade kraven på dem.
Alldeles särskilt med tanke på att den stora ökningen av asylsökande ytterligare skärper kraven på välfärdssektorn. Vid månadsskiftet hade över 73.000 personer sökt asyl i Sverige (…) och i dagsläget är det sannolika att årssiffran för Sverige hamnar över 100.000. Vilket är en rätt rejäl befolkningsökning, som skola, barnomsorg och sjukvård har att möta.
Det handlar dessutom om ett antal tillkommande behov utöver dem som alla medborgare ställer: svenskundervisning, validering av utländska utbildningar, kompletterande vuxenutbildning, tolkstöd, traumasjukvård med mera. Bostadsbehoven törs man i sammanhanget knappt ens nämna.
Den ökade flyktinginvandringen innebär inte bara ökade demografiskt betingade krav på välfärdssektorn, utan innebär i sig självt också ett större försörjningskrav. Med all respekt för ambitionen att alla nyanlända ska vara i arbete efter två år så känns den, med tanke på att mediantiden för närvarande är sju år, inte helt realistisk. [Riskerna] i form av misslyckad integration, fattigdomsproblem och sociala spänningar, är stora – för stora, faktiskt.
Men just därför måste vi ta i frågan om finansieringen. De här är inte kostnader vi kan möta insamlingsvägen. Men kanske kan just den våg av solidaritet med flyktingarna, och den stora beredskap att bidra med både pengar och praktiskt engagemang, innebära en öppning för en bredare diskussion om vad välfärdspolitiken kräver av oss.

Alltså tillbaka till ett marginalskattetryck på 102 procent, det Astrid Lindgren protesterade emot 1976. Jag respekterar Anne-Marie Lindgren därför att hon är ärlig och medger att påfrestningarna som den förda politiken medför i grunden ändrar det svenska samhället.
Jag tycker Allianspartierna ska erkänna att deras politik betyder att alla jobbskatteavdrag ryker och skatterna därutöver kommer att höjas ytterligare under kommande år. Man offrar allt man åstadkommit under åtta år för att man nu ”öppnar sina hjärtan”. Kommunerna varnar redan för skattechock som följd av migrantmottagandet. Alliansen är nu i praktiken en skattehöjarpakt.
Om man genomför en utopisk godhetspolitik så kostar det skjortan. Erkänn och gå till val på fördubblat skattetryck. Gränslöshet i politiken är dyrt, skulle Alliansens paroll kunna vara. Eller ta förnuftet tillfånga och stå för något annat än nu.
En annan realistisk röst finns i Smålandsposten där ledarartikeln lyder, En kris med uppehållstillstånd:

Som den brittiske utvecklingsekonomen Paul Collier förutspått kommer gapet mellan fattiga och rika länder inte att minska i en sådan takt att migration blir mindre attraktivt. Tvärtom kan vi bevittna en paradox. När ekonomin förbättras i fattiga länder har fler råd att lämna sina hem.
Vad som lyser med sin frånvaro i den svenska debatten är en diskussion om framtidens asylsystem för att möta folkvandringstidens stora utmaningar. De senaste 30 åren har Sverige beviljat uppehållstillstånd för närmare två miljoner människor. Av dessa faller några få procent under FN:s flyktingkonvention. Vi har i Sverige regler som enbart finns i den svenska utlänningslagen och som saknar motsvarighet i internationella konventioner och EU-rätten. Det finns inga hinder att förändra det svenska regelverket i mer restriktiv riktning.

Tänk om ett enda borgerligt parti kunde tänka så här klart. Men icke. Utopismen har slagit rot i de gamla partierna på ett sätt som gör att jag börjar tappa hoppet om att de kan återhämta sig. Vi vet hur bra det gick med kommunismens utopi. Allt till alla, sedan sammanbrott.

Fenomenet Trump: är han trollkarl?

Efter att ha tappat stöd i opinionsmätningarna efter andra republikanska debatten har Donald Trump börjat öka igen, eller i alla fall slutat minska. Han har planat ut på en nivå där han fortsatt leder över andra republikanska kandidater med 5-10 procentenheter, såväl nationellt som i viktiga delstater.
Återigen har Trump fått alla experter att tappa hakan.
Det har gått så långt att skaparen av seriefiguren ”Dilbert” gör valanalysen att Trump kommer att bli president eftersom han är en trollkarl.
Nu är uttalandet inte så skämttidningsaktigt som det låter. Scott Adams intervjuas av vänsterliberala magasinet Reason, och ger en, tycker jag, träffsäker analys av Donald Trumps retoriska skicklighet. Jämfört med Barack Obama som alltid behöver en teleprompter framför sig för att inte säga fel, svarar Trump blixsnabbt, vasst och, som Scott Adams beskriver, otroligt effektivt på frågor och angrepp. Inget snack vem som är smartast här, inte.
Lyssna på intervjun, ”Dilbert” Creator Predicts ”Master Wizard” Donald Trump Will Win Election.
En mer traditionell men lika intressant analys står, som vanligt, Washington Post-kolumnisten Charles Krauthammer för i Fox News, Trump ”Running A Campaign On Belief”:

Det här är temat för hans kampanj: tro på mig. Hur ska du lyckas bygga en mur mot Mexico? Tro på mig, jag kommer att bygga den billigare än budget. Kina? Jag besegrar Kina. Hur då? Tro på mig, jag gör det. Amerika? Jag ska se till att det blir fler nya jobb än någonsin i historien. Hur? Tro på mig.
Han driver en kampanj som till stor del bygger på hans framgångar i näringslivet, men han har också varit en TV-personlighet i 14 år där hans profil har varit gubben som bestämmer, mannen som fattar beslut. Det överför han nu till kampanjen. Detta förklarar, tror jag, varför hans stöd är så stort. Jag är inte säker på att det varar, men jag har haft fel om honom förr.

När jag hör Krauthammer summera Trumps kampanj till ”Tro på mig” kommer jag osökt att tänka på nuvarande presidentens lika precisa och tydliga mantra från 2008: ”Yes we can”.
Skillnaden är att Donald Trump visat vad han går för. Han har byggt ett gigantiskt företagsimperium och han har hanterat tv-mediet i mer än ett årtionde utan att publiken tröttnat. Så Barack Obama måste nog, även om Trump skulle inta Vita huset, anses vara en större trollkarl än sin möjliga efterträdare…

Om DÖ dör: sen då?

Inför Kristdemokraternas riksting finns en intern opinion för att riva upp Decemberöverenskommelsen mellan de röda laget och det blå. Man hävdar att den hämmar debatten och att Alliansen inte kan föra en trovärdig oppositionspolitik.
Jag försvarade agerandet de där julhelgsdagarna då överenskommelsen träffades. För det första innebar den att S erkänner blockpolitiken och Alliansen som aktör, framför allt genom att ändra sin praxis i riksdagen om att rösta emot alla regeringar som man inte själv ingår i. Nu ska S inte rösta emot en Alliansregering om den har flest mandat. Det är en principiellt viktig förändring för att Sverige ska kunna ha en regering som kan regera landet. Samma förfarande gäller omröstning om statsbudgeten.
För det andra är DÖ en nödvändighet om Alliansen vill upprätthålla Reinfeldts linje att inte tala med Sverigedemokraterna. Om partierna var beredda att tala med Jimmie Åkesson och ge SD samma roll som V har på vänstersidan, då behövs inte DÖ. Då kan man nästa vecka fälla Stefan Löfven och göra Anna Kindberg Batra till statsminister. De icke-socialistiska mandaten i riksdagen har klar övervikt:190-159 mandat. Dessa kan fälla den socialistiska regeringen och dess stödparti alla dagar på året. Men det krävs samtal med Sverigedemokraterna.
Därför är min första och enda fråga till dem som vill riva upp DÖ: vill ni då samtala med SD?
Svaret är alltid, nej.
Och vad åstadkommer man då med att riva upp DÖ? Ett Sverige utan regering. Ett sammelsurium av beslut i riksdagen som ena dagen går åt ett håll och nästa vinglar åt ett annat. Riksdag, regering och politiska ledarskapet skulle framstå som en berusad samling fårskallar. Tror någon att det skulle gynna respekten för demokratin?
Nej, de som vill riva upp DÖ måste samtidigt kräva samtal med SD så att man kan återta regeringsmakten eller kräva nyval, annars är det en meningslös dans om trams.

Världen behöver väst

I min gästkolumn i Världen idag tar jag upp förra veckans toppmöten i FN och utvecklingen i Syrien där Ryssland fyller det vakuum USA lämnar efter sitt tillbakadragande från Mellanöstern, Världen behöver väst:

Det är obehagligt att se hur de västliga demokratierna tappar mark på världsscenen till länder som Ryssland, Kina och Iran. Jag vill inte gå så långt som att säga att de övertagit ledartröjan. Obama har trots allt bara drygt ett år kvar. Sedan kan USA få en mer kraftfull och begåvad maktspelare i Vita huset. Demokratin behöver det.

Putin har utmanövrerat Obama

USA har snabbt tappat mark som stormakt under president Obamas ledarskap, eller ska vi säga brist på densamma. New York Post rapporterar efter toppmöten i FN förra veckan, Obama has turned Putin into the Worlds most powerful leader:

Ledartröjan överlämnades officiellt i måndags till världens nya och enda supermakt — och Vladimir Putin tog gärna på sig den.

Satirtecknarna har inga problem att skildra president Obama som ett skämt, men att USA skulle ersättas av Ryssland, Kina och Iran som världspoliser förebådar inget gott för mänsklig frihet och demokrati.
Här Steve Breen:

Här Chip Bok:

Här Steve Kelley:

Här Andy Marlette:

Här Michael Ramirez:

Satirtecknaren Lisa Benson:

Se mer: New York Times i In Putin’s Syria Intervention, RealClearPolitics i Vladimir S. Patton.